Nu rör det sig om dagar
Det är studentvecka i familjen.Min son Hampus är inne på sina sista dagar av det långa långa skollivet och han är så lycklig för det.Han har ett jobb som väntar på honom och jag vet att han ser fram emot att starta den delen av livet.Att arbeta är hans grej.I familjen går vi samman som en enhet för att göra Hampus dag till en dag att minnas för honom.Om han inte minns den ska det inte bero på oss iallafall....
I Uganda sätter en del ut sina små bebisar på vägen med förhoppningen att de ska bli påkörda för då kan man kräva pengar av den som gjorde det,och i Uganda väljer en del att hålla sin barn hemma från skolan för att man inte vill att de ska ha en högre utbildning än vad man själv har.
I en väl fungerande familj i Uganda så funkar dom som vi gör nästan.Man ställer upp för varandra och man gör det man kan,men alltför många familjer är inte hela och den enda dom jobbar för är sig själv,om ens det.
I Uganda vill dom flesta ungdomar inget hellre än att gå i skolan så länge som möjligt för dom vet att den enda vägen ut ur fattigdomen är kunskap och utbildning,och dom flesta unga står utan arbete eller sysselsättning överhuvudtaget.
Framtiden för våran Hampus ser ljus ut.Han har ett driv i sig som gör att han kommer att klara sig i livet.
Stolt är jag över att han är min och för all del hans pappas också, men mest stolt är jag att han är sin alldeles egen och för att han alltid går sin egen väg.
Anna
Just den här vägen sprang han....
På just den här vägen sprang han som barn.Han bar vatten i dunkar precis som alla barn gjorde och han pratade inte det språket som han borde ha gjort för att undgått de slagen han fick ta emot.Han lärde sig till slut att prata det språket och då var han också stark nog att be om att få komma därifrån.Han har förlåtit den som slog honom idag för det är sådan han är,han ältar inte och han förlåter för det har han fått lära sig att göra.
Vi går på vägen han gått så många gånger förr och jag lyssnar på det han har att säga,därför att när han pratar då lyssnar man.Tysta människor fashinerar mig nåt alldeles och jag vill alltid höra mer av vad dom har att säga.
Kanske för att jag önskar att jag hade mer av det i mig själv,det tysta och försiktiga.
Jag hör historier om vad dom lekte,hur det såg ut då,för en hel evighet sen nu och hur han längtade efter sin pappa.
Han berättar om alla de olika banansorterna som vi ser längs vägen och jag lär mig att se skillnad på dem.
För han är det en promenad som vilken som helst, för mig är det inte det.Jag går sakta och jag önskar att den aldrig tagit slut och jag önskar att hans berättelser aldrig ska ta slut.Jag önskar att han aldrig ska tröttna på att visa mig det livet han hade,om vad han drömmer om eller vad han tänker på.
Han avbryter mina tankar och frågar om jag vill gå genom stan eller igenom plantagen tillbaka och jag svarar att det inte spelar nån roll,för sålänge jag får se och uppleva det här så är jag lycklig oavsett vilken väg vi går.
Anna
Nu händer det grejer äntligen!
Vi ska väl i ärlighetens namn säga att det här med marken som Bristol äger som köptes för att odla på är ett av våra mindre framgångsrika projekt. Eddie har inte fått tummen hur helt enkelt att göra det på ett bra sätt och det har funnits tusen och en orsaker till det.Värme och torka,kyla och regn,killar på spelningar och stora byggprojekt på Bristol.Egentligen inga direkta hållbara anledningar utan det har nog mest bara inte blivit av.
Han liksom vi tycker att det har känts jobbigt och tanken har snuddat hos mig och Jennie att sälja marken vidare och låta det tillhöra det förflutna.
Men så från från ingenstans som om han kunde läsa våra tankar så sätter han fart och får iordning hur bra som helst!
Våra storkillar gör jobbet och dom älskar det! Dom vet att dom jobbar för sig själva i sista änden och hårt arbete nu betyder mer mat lite längre fram.Här hemma hade det inte uppskattats av de flesta tonåringarna att få utgöra det där arbetet men i Uganda vet barnen inget annat än att arbeta hårt och våra killar gör det med ett leende.Stolt blir man över dem och lättad över att det inte verkar vara bortkastat ändå.
Joshua redo för lite mat efter hårt arbete
Och helt klart är att de här killarna både vet hur man jobbar och hur man äter!
De verkar inte bättre än att det var Jolly som åkte på kökstjänsten.Något dom hanterar precis lika bra som att gräva,spela instrument eller ta hand om de yngre bröderna och systrarna på skolan.Inget arbete är ovanligt för dem och dem gör det utan knot.
Heja storkillarna säger vi,ni är bäst! <3
Heja storkillarna säger vi,ni är bäst! <3
Anna
Är du inte rädd?
Är du inte rädd när du reser ensam?
Jag vet på riktigt inte hur många gånger jag har fått den frågan.
I mitt stilla sinne undrar jag vad jag ska vara rädd för...Ska jag vara rädd för att nån ska ta mig? Råna mig?
Att planet ska störta? Att jag ska bli sjuk? Eller menar dom om jag är rädd för att jag ska dö när jag reser ensam?
Min önskan är att inget av det där ska hända.Ingen har tagit mig och jag har inte blivit rånad.Sjuk har jag varit,riktigt mycket tillochmed men jag överlevde mer än väl.Dött har jag således inte gjort och vad jag vet så kan man göra det även om man är med 2000 andra människor också.
Så svaret är Nej....Jag är inte rädd när jag reser ensam och jag är inte rädd för att dö....jag är mer rädd för att inte våga leva.
Anna
28 maj 2016....
...och på dagen exakt 8 år sedan vi gav oss iväg till Uganda för allra första gången! Nu sitter vi här 8 år senare med en stor fin skola och hur många resor som helst i bagaget. Allt har varit en bergochdalbana av rang.
Vi har också skrivit 1721 inlägg och är inne på det femte året av bloggen,ibland undrar man vad man håller på med.
Den finns alltid i tanken och det man skapar ett behov av att just få skriva och man vill inte glömma bort den eller lägga den åt sidan. Jag tror att alla som själva bloggar kanske förstår vad jag pratar om.
I mitt fall blev det nog lite som ett substitut för den där boken jag alltid drömt om att skriva men som jag inte vet hur jag ska få till för att jag inte känner den inuti mig helt och fullt.Det blev också ett sätt,bättre än nåt annat att bearbeta allt som vi upplever under våra resor och i vårt arbete i Uganda.Jag behöver inte stoppa undan allt för att människor inte orkar höra för hit kommer man bara och läser om man vill.
Men det är klart att jag tänker på vilka vi hade varit jag och Jennie utan arbetet i Uganda,utan bloggen och utan de människorna som kommit att betyda så mycket för oss.
Vad hade vi gjort med all den tid vi haft då?Hur hade vi varit som människor?Jag vet att allt det har har påverkat oss väldigt mycket men jag tror inte att det gjort oss till sämre människor utan snarare bättre.
Jag vill iallafall tro det. Men 8 år.....vart har de åren tagit vägen?
Anna
Fashion!
Såhär kan det gå om man kommer lite sent till klädutdelningen på Bristol...då kan det hända att man får ta det som blir över,och att de svenska människorna kan ha lite svårt att hålla sig för skratt för att man vet att han kommer att ta det där klädesplagget fastän det inte riktigt är hans stil... Begreppet Unisex finns i Uganda också!
Anna
Nu kör vi!
Idag har jag varit ute på den första riktiga övningskörningsrundan men min yngste kille som blir 17 nu i sommar,17 år och det känns helt galet.Han va en fena på att köra och det är så himla roligt att se sina egna lära sig nya saker och jag är tacksam att jag får vara med och se och uppleva det. Min Elias som är så lik sin pappa så man ibland får hjärnblödning och undrar om man har skilt sig överhuvudtaget eller om han har flyttat in igen.Han som inte vill åka tillbaka till Afrika igen men som skulle kunna spela innebandy 24/7.
Min siste unge som är så olik mig i mycket men ändå inte.
Han var bara 9 år när vi började resa till Afrika så han liksom sina syskon och Jennies tjejer minns nog knappt längre hur det var innan det här fanns med i bilden.Även om vi inte alltid jobbat lika hårt och intensivt som vi gör nu så har det likväl funnits med under så lång tid av deras liv.
Dom har alla fem valt vilken del dom vill ta utav Afrika och vi tvingar dem aldrig till något.Men vi är glada och tacksamma för att dom alla varit där för man lär sig något av att se andra delar utav världen och framför allt lär man sig att se att vi har haft en hel del tur ändå.
Anna
Det är svårt att veta...
Det är inte lätt att sova när man vet att det finns ett barn som kämpar för att överleva.
Det är svårt att veta att det är på grund utav pengar som tusentals människor i fattiga länder inte överlever sjukdomar som är tämligen lätta att bota. De enklaste problem växer sig stora för att det saknas medel för att lösa dem och helt plötsligt betyder ett människoliv ingenting.
Det är lätt för oss här att glömma bort det för vi vet inte ens vilka det är som blir sjuka och dör,dom är ingen för oss,men för någon annan kanske dom betyder allt.
Ett barn som förlorar en förälder,en förälder ett barn,en bror som förlorar sin bror och någon som kanske blir ensam kvar för att man är fattig och inte egentligen för att sjukdomen i sig var så allvarlig.
Vi får aldrig glömma av att vara tacksamma för att vi hamnade i en del av världen som har så mycket att erbjuda...
Anna
Våran store lille Bukenya
Så kommer de där orden som man avskyr att höra,att nån i Uganda är sjuk.
Sams syskon är hemma på lov i Kawanda och igår ringde dom ut Sam för att lillebror Bukenya var sjuk.
Han kom dit och insåg allvaret i det hela men fick lämna Bukenya där för att dom saknade pengar att göra nåt.
Idag kunde vi lösa det problemet och Sam fick åka tillbaka till Kawanda,hämta Bukenya där och han blev direkt inlagd på den kliniken de åkte till.
Han har fått gula febern vilket innebär att leverns funktioner lägger av och det påverkar såklart hela kroppen.
Som jag förstod det så är det ett virus vilket ju inte är behandlingsbart egentligen men han får dropp nu och lite andra mediciner.Sam kommer vara hos honom och jag som sällan ber kommer ändå att skicka en tyst bön och en önskan om att låta våran Bukenya bli frisk...
Lillebror och storebror, Bukenya och Sam
Anna
Ett galet stort Tack!
6400 kronor!
För oss handlade det om några få timmars jobb och resultatet blev fantastiskt!
Med Sofi i spetsen och andra människor med henne så fick vi igår veta att det resulterade i 6400 kronor till Bristol för de två söndagarna vi varit iväg.Vi kan inte med ord beskriva hur tacksamma vi är!
Vi har jobbat i motvind och uppförsbacke ett tag så pengarna är så välkomna.Det är lätt att tro att att allt bara är en god saga men vi stöter på hinder och problem hela tiden som vi måste ta i på ett eller annat sätt.
Då känns det så otroligt skönt när nån annan kliver in och gör det största jobbet istället för oss.Vi bidrar med vår närvaro en stund och så löser sig allt såhär bra.Helt galet.
Så Tack igen Vessige och Okome,Sofi och alla andra vuxna,barn och besökare som öppnade era hjärtan för oss och Bristols barn...Vi är er evigt tacksamma <3
Anna och Jennie
Öppna din dörr för världen så öppnar världen sin dörr för dig...
Vissa dagar går till historien som stressiga helt enkelt.Man ska vara överallt,helst på samma gång och idag var det en sån dag för mig.
Strax innan sju var jag på jobbet och jobbade sedan fram till 12.In i bilen och köra hem för att bli hämtad av Jennie och köra till Okome och en gudstjänst för Bristols räkning.En fantastisk fin barngudstjänst med väldigt,väldigt duktiga barn.
Vi berättade lite om Bristol och vårt arbete innan vi tyvärr var tvungna att slänga oss i bilen och köra hem för att min stora kille skulle gå på bal och det ville jag såklart inte heller missa! Så hem och hämta hans syskon och så ilfart ner till Falkenberg för att hinna se Hampus och hans Sanna.
Finast var dom såklart om ni frågar mig och stolt blir man så det nästan är löjligt.
Tråkigt att inte hinna stanna på fikan efter gudstjänsten bara men som sagt...ibland får man pussla för att få ihop allt,och vi fick iallafall vara med på det viktigaste.OCH...om jag skulle gå och bli väldig religös då ska Okome bli min nya församling,en härlig stämning verkar dom ha där,så tack snälla för hjälpen till Våra älskade ungar och för att ni gav oss en vacker stund att minnas.
Anna
Då dör man en smula...
Ibland händer det att folk vill göra ett jobb om oss istället för med oss. Ett internationellt tal i skolan,ett föredrag eller som det senaste, en broschyr gjord av en tjej på universitetet.Det är ett arbete som hon skulle göra och hon valde att göra det om Bristol.Tjejen i fråga är min dotters bästa vän och har så varit sedan dom var 5 år så vi känner henne väl.
Idag fick vi se det det färdiga arbetet.Innehållet är på inget sätt nytt för oss,vi vet ju vad vi jobbar med och för men när nån annan lägger fram det och man får läsa om det så tar det i hjärtat och på en sekund så rinner tårarna.
Dom rinner inte för att jag tycker vi är fantastiska eller för att vi gör ett enastående jobb för barnen i Uganda utan mer för att vi har haft turen att få göra det och att se nån annan skriva om det, det gör det hela mer känslosamt helt enkelt.
Anna
Ingen förtjänar det
2013 åkte jag till Uganda ensam för allra första gången.Det var många som undrade om jag var riktigt klok då.
Jag tror kanske att jag undrade det själv också.
Den gången fick jag för första gången besöka Eddies barndomshem och det var första gången jag hörde honom berätta om sina minnen kring kriget som förändrade hela hans liv.Jag hörde varenda ord han sa men jag förstod det inte och jag kommer aldrig heller att göra det.Hur kan vi ens förstå vad människor i krig har fått utstå?
Vi besökte en massgrav där tusen och åter tusen Ugandier dumpades utan ett värdigt avslut på sina liv och när Eddie frågade om jag var beredd att titta ner i den där graven så svarade jag ja utan att tveka.
Hur ont det än gör att se såna här saker så är det ingenting i jämförelse med vad folket fick uppleva då och vad människor i världen gör än idag.
Jag har ingen noja inför döden,den skrämmer mig inte alls men nog skulle jag vilja att mina människor vet vart jag är och att jag fått ett fint avslut...ingen förtjänar att bara dumpas nånstans som om att man inte betydde något alls.
Anna
.
Det är skillnad....
Nånting som vi verkligen märker skillnad på från då vi började resa till Uganda är hur dyrt allting har blivit.
Då kunde vi klara oss på nästan ingenting men nu kostar allt ganska mycket...visserligen fortfarande förhållandevis lite men prisökningen i Uganda har varit enorm! Det måste vara ett helvete för befolkningen....
Eddie säger det och han har problem helt klart att ge barnen den mängden mat som dom behöver.Det är därför vi numera sticker till pengar också för mat vilket egentligen går emot alla våra principer.Men när man vet att inte barnen äter nog då lägger man alla sina tidigare principer åt sidan så gör man vad som krävs oavsett vad.
Det är många barn kvar över lovet och föräldrarna slipper då kostnaden för sina barn...Eddie gör det inte.
Anna
Här sitter jag.
Jag sitter alltid på samma plats i min soffa när jag skriver,nåt annat är inte tänkbart. Jag sitter i vardagsrummet i vår lägenhet på andra våning där jag aldrig någonsin trodde att jag skulle trivas men på nåt mirakulöst vis så gör jag det iallafall.Jag känner att det finns en själ här.Huset där vi bor var tidigare en gammal läkarstation och ibland kan jag nästan se Dr Jonsson framför mig hur han går upp i den trappan som vi går i nu.
Huset är inte vackert men det har varit det en gång.Trädgården utanför har björkar och syrener och under gräset gömmer sig vackra stenläggningar. Vi här i Sverige är inte alltid så bra att ta vara på det gamla.
Mitt över där vi bor ligger en gammal skola.Jag vet inte hur många år den har på nacken men det är många.
Det går fortfarande barn i den och den nya skolan ligger alldeles bredvid den här så det är här alla Tvååkers barn går.Jag ser såklart skillnaderna och jämför dem med våra barn i Uganda.
Här vimlar det av färger,olika frisyrer,och vad dom leker varierar i oändlighet.Det ringer en klocka och så springer dom in. Där ser alla likadana ut i sina uniformer,håret är bortrakat.Dom har 3 gungor på 400 elever och när nån slår i den gamla bilfälgen som agerar klocka då sätter sig barnen på huk,sen slår det en gång till och då går dom in.
Skratten och stojen hörs tack och lov på båda ställena.
Tänk att dom alla är barn och ändå är skillnaderna så oerhört stora. Man föds in i ett liv och en del behöver inte kämpa en enda dag medans andra kämpar från sitt första andetag.Dom här skillnaderna handlar ju inte bara om att vara vit eller svart eller fattig eller rik för skillnaderna finns också här mellan våra barn.
Jag vet vid det här laget att livet inte är rättvist och det kommer heller aldrig att bli det,men jag önskar att vi iallafall med tiden kunnat minska klyftan åtminstone litegrann....
Anna
Otippat? Not so much.....
Hade det här hänt några år sedan så hade vi antagligen haft panik nu jag och Jennie.Nu konstaterar vi bara lite snabbt i förbifarten att Jaha....nu var det dags igen.
Vår närvaro i Eddies liv har inte bara fördelar,det vet vi. Alla ser dessutom Eddie som en oerhört rik man med tanke på hur skolan ser ut. Eddie lever inte under det som betecknas som extrem fattigdom men han lever utan tvekan i fattigdom också han.Han är inte rik.Skolan är uppbyggd till största delen av skänkta svenska pengar och den säger ingenting om Eddies privata liv och leverne.
Hursomhelst så har vi ju börjat bygga klart muren....Våra storkillar rev det som skulle rivas och sedan påbörjades arbetet...Nu ville det sig så illa att en grannunge ramlade ner i det lilla diket som ni ser på bilden och sprang gråtandes hem.Inte skadad men lite rädd såklart för att ha ramlat. DÅ tycker familjen och grannskapet att nån mur ska det inte bli utan att vi får betalt och kommer till skolan och börjar diskutera med Eddie....och också riva ner delar av det som byggts av muren.
Eddie fick stoppat det och bad dem gå till myndigheterna och prata med dem istället då vi faktiskt hade tillåtelse att både bygga och riva.Efter ett tag gick dom.Eddie förklarade att det enda dom vill är att ha pengar av honom och det enda sättet att han ska klara sig från att betala är att han håller sig lugn och vänligt inställd till folket i fråga.
Har du pengar kan du höras sa han, har du det inte så håller du dig lugn. Eddie höll sig lugn.
Vi skakar på huvudet åt folkets galenhet i det Uganda som vi ändå älskar,men vi tycker ändå det är konstigt att folk inte kan se att nån faktiskt vill jobba för någon annans skull och inte bara för att själv gå rik därifrån.
Anna
Jag kan inte hjälpa det.....
MEN! Vad fin! Har du gjort den? Den måste vi köpa,vad duktig du är!
Jag hörde orden flera gånger igår och jag minns att jag själv sagt det till mina barn när dom var små. Nu kan jag med handen på hjärtat säga att mina barn gjorde hemskt mycket fula saker när dom var små....Jag ber om ursäkt men det är faktiskt sant. (sorry Linnéa,Hampus och Elias) Att sakerna inte var särskilt fina betyder inte att jag inte tyckte om att få dem eller att de inte fick en plats i vårt hem för det fick de såklart och jag var stolt över mina barns kreativitet....
Vad som får mig att tänka efter en dag som igår är att alla fina barn här har nåt som våra barn i Uganda saknar.
Föräldrar som bryr sig om dem.Föräldrar som ser dem,älskar dem och tycker att det just deras barn har gjort är finast och bäst i världen fastän dom kanske har gjort en lampett i form av en hallonbuske....
Jag önskar så att våra barn där hade fått pyssla också och att nån sa att just dom var bäst. Det borde ju inte bara vardag för barnen här utan för varenda unge precis överallt i vår värld.
Anna
Barn är bäst <3
En gudstjänst med barnen i fokus det är grejer det. Sång och uppträdande av dem och sedan fika och försäljning av de fina sakerna som barnen gjort,mer krävs inte för en fin söndag!
Tack så mycket barnen och Tack Sofi och ni andra för era hjärtan för Bristols barn <3
Fina Sofi som är med och leder barnen!
Och vi dog såklart sötdöden av de här ursöta små Bristolfilurerna! <3
Anna och Jennie
Barn hjälper barn
Idag ska vi ut Jennie och jag och prata lite kort om vårt arbete i Uganda.Vi ska till en gudtjänst i en by en liten bit hemifrån där en barngrupp har avslutning på sin vårtermin.Dom har pysslat och ska sedan sälja det här och skänker sedan pengarna till barnen på Bristol.
Det här med att barn hjälper barn värmer alltid hjärtat lite extra mycket och man blir lätt lite lipig.
Sofi som håller i det här gjorde samma sak för oss och Bristol för ett par år sedan och att nån väljer att göra det igen det känns såklart väldigt bra,det är ett litet bevis på att vi ändå lyckats nå fram och att de tror på det arbetet som vi gör.
Jag är som vanligt lite lätt illamående över att prata inför människor men det finns liksom ingenting vi inte gör för Bristols ungar,illamående kvalar absolut inte in som ett giltigt skäl att låta bli....
Anna
14 maj 2016
Nånstans börjar känslan krypa sig på att vi ändå närmar oss nåt. Vi brukar resa till Uganda i oktober och om allt går vägen så kommer det att ske också det här året.Vad vi aldrig får glömma är dock att arbetet med Bristol löper bredvid vårt vanliga liv som också måste skötas.Ibland har vi drömt om hur det hade varit om en utav oss kunnat jobba med bara Bristol på en halvtidstjänst exempelvis,allt hade varit så mycket annorlunda då och man hade kunnat lägga tiden utan att försaka nåt annat.Nu är det inte så och det kommer heller aldrig att ske men man måste få drömma lite...
Innan oktober är här och innan man helt kan gå upp i allt som rör sig kring det så är det mycket som ska ske.
Jag har en student om ett par veckor och så hoppas vi få till vår loppis såklart och så ska jag bli mormor för allra första gången också.Jennie har sin 41 årsdag att se fram emot och jag längtar efter den också så att vi är lika gamla igen.
Hon tror hon är så himlans ung ju.....
I tankarna snurrar redan allt möjligt vad gäller packning,julklappar, vad som är viktigt eller oviktigt.
Hur många väskor ska med,ska jag och Jennie åka tidigare för att göra jobbet innan alla andra kommer ner och hur många vill följa med.
Vi reser aldrig med för många förstagångsresenärer samtidigt för att det blir för mycket både för dem och oss att hålla reda på.Vi vill att varje resa ska kännas unik för dem som väljer att åka med och är man då för många nya så blir inte sammansättningen av gruppen lika bra.Men däremot är det väldigt,väldigt roligt att fler och fler i våra familjer faktiskt vill åka med och se vad det är vi jobbar för,det känns stort för oss.
Anna
Allt går att skratta åt....
En Jennie ,en Anna och det här så gick halva dagen i en rasande fart.
Jag är på riktigt så vansinnigt tacksam att jag har henne för jag tror aldrig att jag hade varit den jag är annars.Hur tungt det än känns inuti,hur osäker jag än är ibland på att vi gör nog,oavsett om jag är knäpp och helt ologisk i mina tankar så är hon där.Hon viker liksom inte av och det gör mig stark igen.Vi jobbar med saker som är tyngre än vad nån förstår ändå så skrattar vi som att det inte finns någon morgondag. Det finns ingenting som inte går att att vända på och skratta åt för oss och jag tror att det är just det som tar oss vidare.
Jag hade aldrig kunnat jobba med nån annan än Jennie i det här projektet för hon har alla dom sidorna som jag saknar och önskar att jag hade.Hon är min bästa vän och jag kunde inte varit mer tursam.
Anna
Bygga lite igen,det var ju så längesen!
Nu var det dags att bygga lite igen.Barnen har lov och även om i stort sett inga har åkt hem så råder det ändå lugn på Bristol eftersom det bara är de boende barnen är där nu.
Vi har ju valt att bygga en mur för barnens säkerhet. Den ska nu slutföras så att den verkligen täcker runt hela gården.
Som det varit nu så har vi bitvis täckt upp med nät och baksidan på en annan byggnad men nu så ska det bli helt klart.
Såhär ser det ut just nu och vi befinner oss på 2 olika sidor av Bristols skolgård.Det är svårt att förklara hur det ska göras men det kommer i alla fall att bli en mur i sista änden....
Idag ska vi också ses jag och Jennie för att gå igenom lite arbete då vi har ett par små korta informationstillfällen framför oss om vårt arbete i Uganda.Lite kort snack och lite bilder om det som ligger oss så varmt om hjärtat,det är aldrig särskilt svårt att prata om....
Anna
Alltid,Alltid barnen.
2003....det var året då Bristol föddes.Då var Eddie 29 år. Drömmen hade varit klar långt innan dess.
När Eddie var 29 var jag och Jennie 28 och vi levde ett hektiskt liv med små barn.Eddie kämpade för en hel harang av andras barn. 2004 kom första hjälpen från Sverige,sen har det aldrig på riktigt slutat.
Långsamt,långsamt i början med en stor ovisshet för Eddie om vilka som skulle komma att orka att fortsätta hjälpa honom att komma vidare.Människor som hjälpte honom en liten bit på väg men sen valde att kliva av och så stod han ganska ensam kvar ändå med sin dröm.
Uffe,Lasse,Agneta,Victoria,Jennie och jag.Vi bor alla här i krokarna och vi har alla haft en del av Eddie.
En del mer andra lite mindre.En del valde att göra det som var tänkt från början och lämnade sedan,andra fortsatte långt mycket längre än vad dom själva trodde att dom skulle.Jag vet att Eddie känner tacksamhet emot oss alla.
Vi började som donatorer och nu i efterhand har vi förstått att Eddie har väntat på att också vi ska försvinna så som så många andra har gjort.Ordet donatorer använder han inte om oss längre för att han är tryggare nu.Han vet att också vi vill det bästa för barnen och vi är vänner istället och skolan är inte hans utan våran.
Det känns såklart bra att veta att han vet att vi vill allt det här,och att fastän vi är lite trötta och låga ibland för att vi inte riktigt orkar eller hinner ta i allt som dyker upp så är det ändå barnens framtid vi har i vårt sikte,alltid är det det,alltid.
Anna
Så är det....
"Om sanningen ska fram så behöver vi dem minst lika mycket,om inte mer"
Orden är skrivna av Jennie och det är det precis så det har kommit bli fastän vi aldrig hade räknat med det eller trott att det skulle kunna hända.Hur kan vi behöva dem? Vi som har allt och inte saknar något,hur kan vi då känna att vi behöver dem precis på samma sätt som dom behöver oss.Har vi ens rätt att känna det?
Vi tror och tänker att allting handlar om pengar.Att vara behövande innebär så mycket mer än det.
Ett behövande barn behöver bli sett.Det behöver känna kärlek,omtanke och värme.
Dom behöver lära sig att höra ja likväl som nej.Då får vi trygga barn.
Vi som har allt det där med oss redan,vi som har blivit sedda,som är trygga,som har milsvis med människor som bryr sig om oss vi har helt andra behov och har kanske aldrig ens tänkt på hur det är att sakna allt det som borde vara en självklarhet för varje människa.
Men fastän att vi har allt man nånsin kan be om både Jennie och jag så var det en grupp människor i Ugandas slum som gav oss något som vi båda saknade.Vad vi saknade kan jag inte svara på för det vet jag inte men vi fick något som vi inte verkar vilja vara utan eller något som vi inte kan vara utan...
Anna
Regn var det här!
Några ord med Eddie på morgonkvisten och han berättar att det har regnat kraftigt under 5 timmars tid.Han är fortfarande kvar hemma för att ta sig runt med sånt regn är inte möjligt.Jag kan bara se framför mig Eddies egen gård som är en enda stor sörja av den röda lerjorden som täcker Uganda.Går man i sandaler på den gården när det regnat så sipprar det upp mellan tårna.
Även om regnet öser ner i Wakiso där Eddie bor så kan det vara regnfritt i grannbyn och väldigt ofta när vi har ösregn i stan så kan det vara torrt i Nabweru där Bristol ligger och vise versa.
Det har hänt att vi faktiskt inte kunnat ta oss ut till skolan på grund av allt regnande.
Dammet som blir när det är torrt i Uganda är jättejobbig för folket,leran som blir av regnet är antagligen ännu värre.
Precis allting blir skitigt och alla blir sjuka.
Vi får hålla en tumme att regnet snart slutar för den här gången så det inte blir alltför illa för våra vänner.
Anna
Just idag vill jag inte vänta på den....
Idag längtar jag till Uganda så jag håller på att bli galen.Jag vill bara ta Jennie och åka dit och stanna i flera månader och jobba skiten ur oss,älska ungarna så dom på riktigt känner hur det känns.Bygga skolan klar till Eddie så han får vila,köpa en ny buss som vi aldrig behöver laga och uppleva Uganda på det viset som gör att hela jag blir lugn.Istället står vi med månader och åter månader innan vi är där igen.Vi har sommaren att se fram emot och det är räddningen,hade det vart vintern vi hade framför oss hade jag nog grävt ner mig nånstans.
Just idag önskar jag så evinnerligt att jag visste hur framtiden såg ut för just idag vill jag inte vänta på den.
Anna
När man har de bästa....
Det är konstigt hur en natt borta kan ge en så mycket energi och det är ännu mer konsigt att man kan skratta så vansinnigt mycket på så kort tid.Malmö bjöd oss på bästa tänkbara väder och jag känner mig på riktigt lycklig över att ha så fina vänner.Alla har inte det.
Listan igår bjöd på en del klagomål från 1 av 5 vänner så jag får lova att uppdatera den lite och mina vänner förväntar sig ännu ett blogginlägg om dem och vår helg tillsammans,det vet jag!
* 1 av 5 som hade full koll förut har nu gått till att tillsammans med oss andra bara ha koll... (Bättre Jessica?)
* 1 av 5 fick hybris och ville åka limo mest hela tiden....( Anki)
* 2 av 5 missade det första glaset vin för att 3 av 5 var för törstiga.....(jag och Jennie)
* 1 av 5 vet hur man mjölkar en bagge..... (Jennie)
* 5 av 5 är oerhört tacksamma att vi har varandra.
* 1 av 5 somnade så fort så hon vaknade och tänkte att hon måste gå och lägga sig fastän hon redan gjort det (jag)
* 5 av 5 var oerhört nöjda över fantastiskt god mat!
* 1 av 5 brände 1 arm i solen,snyggt.
* 2 av 5 är redo att ta tag i arbetet med Bristol igen...nu var vilan över!
Tack världens bästa vänner för att ni är ni.Är så tacksam för att ni finns...alltid.
Anna
Vi åker lite.....
Idag ger vi oss faktiskt iväg jag och Jennie....Inte långt och inte länge men en natt i Malmö med vårt tjejgäng och det känns som att det kommer oerhört lägligt.Hotell,hotellfrukost (lycka) och eventuellt blir det också ett och annat nedslag på några av Malmös uteserveringar.Vi verkar onekligen ha prickat in en bra helg om man ser till vädret,bra sällskap har vi iallafall av varandra,det bästa skulle jag tro!
Har man som vi gjort,hängt ihop i en herrans massa år så känner man varandra väl.Vi är olika som människor men ändå funkar vi så bra ihop. Vi är 5 stycken och det ser ut såhär....
* 3 av 5 älskar att träna..... 2 gör det inte (jag och Jennie)
* 4 av 5 gillar sällskapsspel.....1 hatar det (jag)
* 5 av 5 skattar ofta,högt, och gärna.
* 5 av 5 älskar att resa.
* 1 av 5 har stenkoll på allt vi ska göra...4 har koll....1 har ingen koll (jag)
* 4 av 5 har spelat innebandy i vanliga lag.... 1 har spelat i ett konstigt lag (Jennie i Getakärr)
* 1 av 5 spelade så länge så man aldrig trodde hon skulle sluta.
* 3 av 5 jobbar med människor.
* 5 av 5 värdesätter vår vänskap väldigt högt.18(?) år kastar man inte bort i första taget.
Nu lägger vi Bristol åt sidan i typ 36 timmar och hoppas att inget går snett under tiden vi är borta.
Hoppas kan man ju alltid göra.Så..... Hej Malmö,nu kommer vi!
En gammal goding...men det blir liksom inte bättre än såhär.
Anna
We believe in you!
Idag stänger Bristol officiellt ner första terminen av tre av år 2016. En termin som varit väldigt kort på grund av presidentvalet som hölls i februari.Det kommer dock att pågå lite fördjupnings studier för några av klasserna fram till den 13e.I början av Juni drar sedan termin 2 igång och jag törs nästan lova att inte särskilt många barn kommer att lämna Bristol under den här tiden då lovet verkligen blir kort för många.En del kommer naturligtvis att åka hem och dem önskar vi får en bra tid hemma och att de sen kommer tillbaka...
Vi är alltid extra oroliga just då för vi vet att just vid terminsstarter tar livet slut för många barn då föräldrarna väljer att hålla dem hemma för jobb istället för studier.
Men bra jobbat Bristols ungar,We Believe in you!
Anna
Hur kan man se på det så?
Tänk ändå....I världen bor det massvis med människor och vi ser alla precis likadana ut på insidan.Nån kan ha nån avvikelse förstås men på det stora hela är vi samma.Det är samma färg på blodet som flyter i våra ådror och saker och ting fungerar på samma sätt.
Likväl så finns det människor som väljer att inte se eller förstå det.Det är totalt,och då menar jag totalt obegripligt för mig att förstå hur någon kan hata eller se ner på någon annan för att färgen på skinnet är annorlunda.
Hur kan man tro att man har rätt att trycka ner ett helt folkslag eller andra människor i ett annat land på grund av det eller på grund av att dom inte är som vi? Vem har ens gett dom rätten att göra så?
Nu ligger just svarta människor mig varmt om hjärtat men egentligen handlar det om alla.Men om fler av de där människorna som hatar och avskyr andra på grund av deras färg hade gett sig ut i världen och besökt exempelvis svältande eller föräldralösa barn i Afrika då är jag helt säker på att väldigt många hade sett på saker och ting annorlunda efter det.Man kan aldrig förneka det man ser om man har en normalt fungerande hjärna medans det är väldigt lätt att sitta hemma och tycka saker och dela ut egenskaper till helt okända människor.
Bara för att en,två eller fem rumäner tigger så gör inte alla det,och fastän några från nåt land har en taskig kvinnosyn så kan man inte döma alla för att ha det.Och bara för att man är svart så innebär inte det att man är på ett särskilt vis,därför att vi är alla olika individer.
Det handlar inte om färg eller vilket land du råkar vara född i utan det handlar om hur du är som människa och fattar du inte det då är du den som har problem och inte dem som du väljer att se ner på....
Anna
Då kan jag sitta en hel dag..
Vissa dagar är helt hopplösa.Jag kan bli sittande på baken och inte få gjort en enda vettig sak.Tankarna ger sig iväg nån helt annanstans och utan att jag hunnit blinka så är dagen slut.
Tankarna hamnar hos barnen i Uganda och allt vad vi fortfarande vill göra för dem...Nya bänkar under stora trädet för att ge dem skugga,nya klassrum till de lite större barnen,en till sovsal för flickorna därför att dom är alldeles för många i den som dom har nu.En ny buss till dem,bättre skolunformer,mer och bättre mat,bättre instrument.....Listan tar aldrig slut och tankarna tar aldrig slut heller.
Just dom tankarna kan ibland ta lite energi för att vi vet att lösningen på allt det här ligger så långt i fram i tiden och vi vet i nuläget inte ens om vi kan lösa det.Tankar som ger energi är istället när man tänker på allt vi kunnat göra för dem redan,hur vi fått se många av dem växa upp från barn till ungdomar och hur vi kunnat ge dem kärlek och sen fått lika mycket tillbaka utav dem.
Jag sluter mina ögon och hör dom klingande skratten när hopprepen vevas och små barfotafötter hoppar som om det inte fanns ett enda bekymmer i världen.Jag ser Jennie ta en dans med en unge på skolgården och Brights hand som söker sig in i Amandas så fort han får tillfälle.Jag hör Lucky ropa Linnéas namn och jag ser hur Quenie hoppar upp hos Hampus som om hon aldrig varit någon annanstans.Jag ser Pius komma över gården som den stora killen han är och överlämna ett brev till mig där han berättar hur mycket det betyder för honom att jag vet att han finns.
När dom tankarna kommer,då sitter jag med glädje en hel dag för då känner jag att det vi gör är värt allt.
Bara gudarna vet hur många tysta önskningar som skickats upp med de här lyktorna under åren från Bristol...
Jag kan inte ens räkna mina egna.
Anna
Ta ett steg utanför och du lär dig för livet....
Av alla resor som jag gjort till Uganda så är det den långa resan 2014 som sitter allra djupast i mig.
Den förändrade mitt liv fastän jag inte visste det då.Jag lärde mig saker som jag har haft så mycket nytta av efter det och jag hade aldrig varit den jag är utan just den resan.Jag lärde mig framför allt en sak, att vara med mig själv.Nu när jag ser på bilderna från den resan så känns det som en hel evighet sedan,fastän det inte ens är mer än 1,5 år som gått sedan jag kom hem.Allt är förändrat sedan dess.
Jag bor ensam med mina söner hos mig varannan vecka.Jag måste ta i saker som jag aldrig tidigare gjort för ingen annan är där och gör det för mig längre.Jag har googlat efter mer lösningar på problem än vad jag trodde var möjligt för att jag inte vill be om hjälp med allting.Jag har lärt mig att tystnad inte är farligt utan att det ger tid att tänka och jag har lärt mig att i ett mörkt rum finns inte bara farliga saker,det ger ro också.
När man går igenom saker som ligger utanför den zonen man är trygg i så lär man sig så mycket.Alla borde ta ett steg utanför den ibland och på så sätt växa i sig själv.
När vi skildes tog jag ett stort steg utanför den zonen och när vi valde att arbeta med Bristol för en massa år sedan så var det definitivt ett steg rakt ut i något som vi inte var det minsta trygga i.Men sakta sakta bygger man upp en trygghet i det man befinner sig i och man växer in i den nya rollen oavsett vad det handlar om.
Man lär sig att lita på sig själv för i sista änden är man den ende som till fullo styr över sitt eget liv även om man såklart påverkas av omständigheter och andra människor.
Efter att ha sett och upplevt hur människor i Afrika faktiskt lider och sliter för att ens överleva så är det svårt att ta livet alltför hårt här hemma.Klart att man går igenom saker som ibland känns svåra att hantera,och självklart vill man ibland strypa nån för att man tycker att just den människan är lite dum i huvudet just då,men på det stora hela så har vi det ganska så enkelt ändå...även om jag måste googla på hur man lagar en sketen gammal toastol....
Här är jag mer än lovligt sliten efter en omgång malaria som tog hårt på mig.Hade jag varit lite mindre envis och lyssnat på dem som vet bättre än jag hade det antagligen inte blivit så aggresivt som det blev.
Men till mitt försvar så kändes det faktiskt som en vanlig influensa om än betydligt mer smärtsamt.
Nu är jag tacksam att jag vet hur det känns och jag lärde mig nåt.
Ett möte med en liten Frank vars pappa blev mördad bara månader innan han föddes.
En ensam mamma kvar och jag vet att hennes liv föralltid kommer att vara en kamp....
På samma resa till Kiwangala som jag mötte Frank mötte jag också den här mannen,en släkting till Sam.
Han var i oerhört dåligt skick och han dog bara dagar efter vi varit där.Att få besök av en vit i hemmet var stort för honom och han levde upp av vårt möte.Han vet inte att jag lärde mig saker av honom som jag för alltid kommer att bära med mig.
På det stora hela så handlar livet om att våga,och att vara modig precis som skylten säger....Men att vara modig innebär inte att vara stark alltid,det innebär också att våga vara svag emellanåt och faktiskt erkänna det,om så bara för sig själv....
Anna
I min värld är det viktigt.
Idag kan det vara så att det är födelsedag för någon i vårt projekt.Det kan också vara så att Jennie fyller år i augusti och Eddie i januari och då återstår väl bara jag helt enkelt.....Man är ju inte purfärsk längre den saken är klar.
Mina klaraste minnen från mina födelsedagar som barn var att mamma stod i vårt lekrum i huset vi bodde i då och sjöng högt därför att jag och min bror är födda på samma dag och vår andra bror 2 dagar senare,så då stod hon där sen fick vi tassa över till någons säng när sången var slut.Stort kalas för alla 3,alltid på första maj.
Lyckliga minnen och jag vet än idag vad jag vägde,hur lång jag var och vilken tid jag föddes därför att det har min mamma berättat för mig så många gånger.
I Uganda är det helt oviktigt...varken ålder,vikt eller tid på dygnet när man föddes betyder någonting.Så oändligt många människor vet ingenting om sin bakgrund,och här är den så betydelsefull!
Jag vet allt det där om mina barn också...allt är noga dokumenterat och det sitter så klart och tydligt i minnet på mig.
Det tillhör historian om oss och i min värld är den viktig.Det skulle kännas konstigt om jag inte visste.
När jag frågar Sam om hans tidigaste år så vet han ingenting trots att han hade både sin mamma och pappa nära länge.
Han är Sam och det är bra med det.Avslappnat kanske, men lite sorgligt tycker jag att ingen tyckte att hans födelse var den viktigaste i världen.Hans eller alla andra miljontals människor som föddes och som ingen vet något om.
Man är ju som sagt inte född igår....
Jag,mamma och min ena bror :)
Anna
Idag för ett år sedan....
Idag för ett år sedan satt jag i ett plan med bara timmar kvar att landa i Uganda.Med 1 dags varsel gav jag mig iväg.
Ett helt udda beslut såhär i efterhand kan jag känna men då fanns det ingen annat alternativ.
Sam och Eddie hade fått avslag på sin ansökan och 30 april var dagen då de egentligen skulle komma till oss men istället blev det jag som ännu en gång hamnade hos dem.
Härifrån till Uganda så kände jag att Sam tappade tron på livet och jag stod inte ut med den känslan.Jag åkte och tillsammans så hittade vi den igen....
1 år har gått sedan dess och jag fattar på riktigt inte vart tiden tar vägen.Jag undrar vart vi befinner oss ett år framåt från nu....
Anna
Hjälp vad vi har byggt!
Å herregud vad glad jag är att jag vaknade!
Jag vaknade helt kallsvettig och blev så innerligt glad att jag bara hade drömt...Inatt har jag och Jennie byggt en massa skolor i hela Afrika! Vi byggde och byggde och byggde och alla behövde bara mer och mer hjälp.
Vi flög som galningar mellan de olika länderna och vi och jobba på varsitt håll för vi var verkligen tvungna att hinna klart! Hahha! Jäklar vad stressade vi var....Men det var bra för alla var glada och tacksamma och jag såg inte direkt massa sjuka människor.
Så idag slog jag med lätthet upp ögonen när alarmet ringde kl 6 för att göra mig klar och åka och tillbringa en dag på jobbet.Glad att den hybris vi verkade ha fått i drömmen var just bara en dröm och mest tacksam är jag att vi bara har en skola att lägga vår energi på.Efter den här natten så känner jag att det är mer än nog!
Ha en fin första maj!
Anna
