YES!

 
Jag som verkligen INTE tycker om att titta på fotboll har idag hoppat upp och ner och både tjutit NEEEJ!! och sen JAAAA! Heja Sverige som vann över Sydkorea men ska man få såna här nervras efter varenda match dom spelar så ska jag nog ändå inte titta mer,får ont i magen ju.
 
Varken Uganda eller grannlandet Kenya lyckades kvalificera sig till VM vilket i sig ju är tråkigt samtidigt som det är lite bra för att det är mindre risk att saker går galet och det blir upplopp och grejer. Så fastän det såklart hade vart häftigt att se Uganda Cranes spela så känns det absolut lugnare såhär och det räcker gott att vara nervös för ett landslag!
 
 
 
Anna

Hej vad tiden går!

På riktigt.Jag blir fan lite skraj över tiden. Dagarna,veckorna och åren bara rusar förbi och i fredags när jag stod inför en jobbarhelg igen så kändes det i ärlighetens namn lite tungrott och det kändes som det skulle bli en lååång helg.Men så tjongar det bara till så är söndagkvällen här,helgen är gjord och jag är hemma igen.
Känns konstigt och jag undrar vad det är som gör att tiden helt plötsligt går så snabbt?
Tänker att om resten av livet ska gå så här fort då kan man ju bara inte hålla på att vänta med att göra och uppleva saker man vill....man kommer ju vara död innan man hunnit det då,skittrist ju.
 
Man kanske skulle skaffa sig lite mer Ugandastajl på livet och ta dan som den kommer,planera noll och ingenting,leva som om varje dag var den sista och sen ta en liten twerk på det.
Kan hända att jag gör det,man borde det😎
 
Den här ungen ville inte ha hår mer....Eddis yngsta dotter Victoria.
Första gången vi ser henne utan och med ens ser hon ut som vemsomhelst.
 
Anna
 

Mura mura mur!

Operation riva/bygga mur är nu i full gång.Ungarna är med och jobbar i vanlig ordning och också i vanlig ordning ser det ut som ett mindre krig brutit ut medans arbetet pågår.Dom är inte så strukturerade,varken barn eller vuxna i Uganda.
 
Detta är den sista delen av muren vi har valt att göra klart nu sen är skolan fullt inhägnad med en enhetlig inramning vilket såklart känns mycket bra för oss. Självklart är inte utseendet det viktigaste men det känns absolut bättre att få en hel,slammad och målad mur än en som delvis bara består av tegel.
 
 
Vi är också sjukt nära målet med en klar byggnad och vi längtar så efter att kunna visa er resultatet!
Utan er hade den aldrig någonsin stått där.Vi är er evigt tacksamma.
 
 
 
 

Logiskt.

Nu har det liksom blivit en grej av alla udda saker som kan bli ett problem för ett tvåvåningsbygge i slummen i Kampala så nu måste vi ju bara berätta om det här också.
 
 
Herr Kisingiri kom online igår och sa att vi har problem med vatten i byggnaden,att den är blöt.Kräkkänslorna kom ju omedelbart som ett brev på posten (fast inte ett brev från postnord) och man ville ju typ inte höra.
Han förklarade att det rann från övervåningen som sedan skapade problem därnere.
Jaha sa jag,är inte taket tätt? Jojo, det var det minsann sa han.
Han förklarade men jag kunde verkligen inte fatta vad han menade.Jennie jobbade så hon kunde inte heller hjälpa mig att förstå.
Till slut så kom det...När lärarna städar sina rum däruppe så skyfflar dom bara ner vattnet från andra våning rakt ner på barnens veranda där dom kommer ut ifrån sina klassrum,vilket gör att barnen plaskar runt i städvatten.
I Uganda drar dom ut en hink med vatten på golvet så sveper dom bara ut det sen med en borste och det kan ju funka om man är på bottenplan men det funkar betydligt sämre när man är på andra våning.
 
Gör inte så! Kan man känna borde funka som en bra kommentar till vuxna människor men efter 10 år i Uganda så vet vi att det inte kommer att fungera alls.Så nu får vi mura ett lager runt hela balkongen däruppe för att dom inte ska kunna svepa vattnet utan istället måste dom torka upp det.Vi vann.
 
Ett tips till er alla i all välmening.Funderar ni på att bygga ett tvåvåningshus i Kampala.Gör det inte.
 
 
 
Anna
 

Han är där och mitt hjärta slår ett extra slag.

Jag intalar mig själv att kommer dom inte så gör dom inte det och då får det vara så.Jag tänker att jag inte ska bry mig om det för det försvinner barn hela tiden ifrån oss och det har det gjort under 10 års tid.Jag tänker att så länge jag inte vet att dom är döda eller nåt så kan jag iallafall tänka att allting är bra.
 
Men så kommer bilden och dom är tillbaka.Mitt hjärta slår ett extra slag när jag ser den lille pojken Kawalya och hans systrar.Dom är tillbaka och dom är tillsammans och jag vet att jag kommer att få träffa honom igen.
Alla de där barnen som så fullständigt gripigt tag i oss i både själ och hjärta.Utan dem hade hade vi aldrig varit kvar i Uganda,utan dem hade vi aldrig orkat hitta drivet att göra något alls. Olika barn som hittat in i våra hjärtan.
 
Barnen som inte alls är våra,men som vi älskar som om dom vore det.
 
 
 
Anna

Nu var det över!

Nu är det gjort...våra studenter är firade och dom är klara med skolan och behöver aldrig återvända om inte dom vill.
För första gången så missade vi en högtidsdag med varandras barn just för att dom tog studenten på samma dag och dessutom på olika skolor så det kändes faktiskt lite vemodigt att inte vara med och fira den andre,i vårt fall Felicia.Men jag vet att hon hade en lika fantastisk dag som min Elias,och jag vet att Jennie är precis lika stolt som jag är.
 
Men nu är det nya tag som gäller.Bygga klart framför allt och sen tagga igång för ännu en loppis som vi beslutat oss att genomföra...Mer om det längre fram!
 
 
 
Anna

Man är lite överallt och ingenstans

Precis som sig bör såhär dagen innan ens ungar student så är vi nog tämligen lite småstressade både Jennie och jag.Man är överallt och ingenstans och det enda man vill är att ge sin unge en dag att minnas. Minns dom den inte är det å andra sidan inte vårt fel skulle jag tro...
Jag känner mig lite lipig idag.Mest skulle jag tro för att det är den sista som på nåt vis tar ett av de största kliven ut i livet.Han har kämpat och klarat det och nu kan han göra vad han vill.
Min sista unge.Min Elias.
 
Och från Eddie kom det här.Bristols små skitungar säger Hej 💜
 
 
Anna

Tofaayo-Dont worry!

Något som är det allra svåraste med vårt liv i Uganda är den totala avsaknaden dom har för planering.Dom kan inte planera överhuvudtaget.Till viss del beror det såklart på pengar för att man aldrig vet om man har några att utföra det man tänkt men det beror inte bara på det inser man ju.Att komma i tid kan handla om pengar för att man inte har råd att transportera sig men det kan också handla om att man inte satt klockan för att vakna eller började laga mat en kvart innan utsatt tid eller att en kompis kom förbi. I Uganda är man inte ens i tid till bröllop eller begravningar utan det börjar när "rätt många" är på plats och helst innan det blir för mörkt.
 
Man kan ju få psykbryt för mindre alltså när man frågat 23 gånger om det är såhär det kommer att bli nu, och man alla 23 gångerna får svaret : YES! no problem!Tofaayo! och när det sen 22 av de 23 gångerna blir nåt helt annat så får man vara utrustad med en hel del tålamod kan man säga...Något framför allt jag fått jobba stenhårt med eftersom Jennie från början redan utrustats med ett större tålamod än jag.
Lagom till att vår nya byggnad ska stå klar så visar det sig nu att muren på baksidan ( som vi ändå murat upp en gång för bara för några år sedan) är försvagad och vi kan inte bygga verandan mot den som ska gå runt huset för att skydda byggnaden mot fukt som vi tänkt utan att först riva den galma muren och bygga en ny...
 
JA! inga problem,oroa er inte! 
Vi bygger en mur igen,varför inte liksom?
 
 
 
Anna

Kolla på mig,mig,mig!

 
Det är ingen skillnad på barn här eller där.Dom vill alla ha bekräftelse och dom vill bli tittade på.Dom vill visa hur snabbt dom springer,hur högt dom hoppar och hur mycket dom kan.Dom tankar närhet precis som våra ungar här hemma dom är bara mindre vana vid att få den.Vi kan ge den när vi kommer allihopa och det är oerhört värdefullt.Eddie säger ofta att skolan lever när vi är där...mest beror det nog på att då får barnen vara barn och inga små vuxna som ska falla in i alla regler och normer som finns.
Barn ska få vara barn,hur svårt kan det vara egentligen?
 
 
Anna

4 dagar kvar,sen börjar det riktiga livet!

Nu är vi inne i studentvecka både Jennie och jag...eller inte vi då men våra ungar :) Våra yngsta,Felicia och Elias.
Det känns helt galet att säga det men på fredag är skoltiden för oss alla över och jag kan lova att både Elias och Felicia är väldigt lyckliga över det!
 
Igår var det bal för dem och man kan ju bli lipig för mindre... så vansinnigt fina och man är stolt så man nästan dör.Vi har följts åt sedan de föddes och helt plötsligt så är dom stora och det riktiga livet kan börja...galet 💕
 
Jennies Felicia med sin baldejt aka kusin Victor :)
Och min Elias med sin Jennie :)
 
Anna

Vi gick en promenad...

Idag på jobbet åkte vi iväg till ett ställe för en promenad.Varberg är vår stad och den är oändligt vacker,speciellt vid den här tiden på året.Vi åkte till havet för att få lite fläkt för våran kille och fastän jag bott här i hela mitt liv så finns det fortfarande ställen jag inte visste fanns.Vi utgick ifrån kusthotellet och efter en stund så kom vi till barnkyrkogården...Så litet,enkelt och så vackert.Här i Varberg låg ett sanatorium i början av 1900 talet för barn med tuberkolos och de barnen som inte överlevde och där familjerna inte hade råd att ta hem sina barn så gjordes de en plats för dem här på den här speciella kyrkogården.
De fick en sten med sitt namn,sina årtal och med sin hemort och på så vis så blev de föralltid någon.
 
Jag tänker att redan på 1900 talet så tog vi hand om våra människor på ett annorlunda sätt än vad exempelvis Uganda gör än idag.Där finns massgravarna ännu och så många människor är och förblir aldrig någon.
Alla är någon.
 
 
Anna

Viktigt! Viktigt!

Inspektion på Bristol. Vi har ingen åskledare på taket på den nya byggnaden.....åskledare,vi saknar åskledare.
I Uganda ger man inte barnen mat.Man slår dem.Man lyssnar inte på dem.Man utbildar dem inte och man bryter mot varenda del i FNs barnkonvention som Uganda faktiskt har skrivit på.
Men på Bristol saknar vi en åskledare på taket,det är ju fan inte klokt att nån ens orkar bry sig? Det finns andra saker som inspektionen borde inspektera istället. The End.
 
 
Anna

RSS 2.0