Sista dagen är allid lite känslomässigt laddad innan man åker.Inte för andra i min omgivning,men för mig.

Därför är det skönt att nu vara på väg.

Jag vet inte riktigt hur bloggen kommer att se ut under tiden jag är borta, men jag hoppas på nästintill daglig uppdatering, hemifrån eller direkt ifrån Uganda. Jennies största passion i livet är inte att skriva och jag vet inte hur uppkopplingen funkar för mig så det får bli som det blir helt enkelt!

Min mamma är som alltid den som lämnade mig på flygplatsen.Jag vet hur det känns i hjärtat på mig att lämna mina barn,undra om det känns detsamma i hennes fastän jag är vuxen? Jag vet iallafall att för mig är det tryggt att det är hennes ansikte som jag ser när jag åker. Lika skönt som jag tycker det är när min dotter Linnéa är där för att hämta mig när jag kommer hem igen.

Jag ger mig av med vetskapen om att det är lite svårt att landa i tillvaron när jag är tillbaka.

Men jag vet också att jag vill göra det här fastän det är så. För mig är det värt det och jag kommer aldrig att ångra beslutet vi tog att iallafall försöka göra skillnad för någon i världen.

                                                                                  Anna

Ps...Linnéa....ha en bra kväll på jobbet och innan du vet ordet av är jag hemma igen hos dig och dina bröder.

Jag älskar er mer än det finns stjärnor på himlen. // Mamma

Jag längtar så jag håller på att bli tokig men en annan del av mig vill bara stanna hemma.

Jag lämnar trygghet och mitt bekväma liv för en helt annan tillvaro under en kort tid.Trygg känner jag mig förvisso där också,om än inte lika trygg,bekvämligheten är det lite sämre med.

Men jag är så redo jag kan vara. Jag älskar ju det här.

Innan jag hunnit blinka kommer jag att vara hemma igen men innan dess ska jag bära barn och leka,jag ska lyssna och jag ska lära mig nya saker. Jag kommer skratta och jag kommer gråta för det där går hand i hand.

Jag kommer vara hungrig,skitig och trött och jag kommer att vara oerhört lycklig och väldigt tacksam för att just jag får vara med om allt det här....

                                                                         Anna

1 vecka kvar sen är jag där,i mitt hjärtas land,Uganda.

Så svårt att förstå men ändå så självklart.

Jag känner ingen oro över att resa ensam. Fastän så många undrar hur jag vågar, eller om det verkligen inte är jättetråkigt att vara ensam.Jag är okej med att vara med mig själv.

Jag behöver det ibland och mina ensamresor är bra tillfällen för det. Jag är inte ensam i den bemärkelsen men jag är utan mitt språk och jag är hänvisad till mig själv i mina omedelbara beslut. Men det växer man av.

Iallafall så gör jag det. Jag vet vem jag är och jag vet vad jag kan.

Jag känner mig mer lugn och trygg med Jennie vid min sida, det kan jag lätt erkänna, men det betyder inte att jag inte klarar mig själv ändå. Hur nära vi än står varandra så är vi inte samma person.

Inte här hemma och inte i Uganda.

Jag vet att mina 2 veckor kommer att gå fort och innan jag vet ordet av så är jag hemma igen full av nya erfarenheter och full av driv att fortsätta kämpa för våra älskade ungar.

 

                                                                                   Anna

Det här blir min tredje resa till Uganda utan Jennie. Kalla mig knäpp men nånstans så tar jag inte det riktigt till mig innan i sista stund att hon inte ska med.

Jag gjorde det 2012,jag gjorde det i oktober förra året och jag gör likadant nu...

Jag tänker hela tiden att hon kanske ska med...Hon kanske hittar en lösning, så står hon där och säger:

Hej! Jag åker med!

Nu med 11 dagar kvar så vet jag ju att det inte finns nån lösning och jag vet att det inte kommer att hända och då känns det lite konstigt,och ganska ledsamt.Som att jag sviker henne genom att åka själv,fastän valet är helt och fullt hennes eget att stanna hemma.

Det är konstigt det där....Vilka beslut man än tar så gnager det nån liten tanke någonstans av svek eller misslyckande,mot sig själv eller mot någon annan. Är det typiskt kvinnligt kanske?

　                                                                             Anna

Fastän vi vet det,så gör det ändå lika ont. Barnen i Uganda har vi på lånad tid. Dom är inte våra och dom är inte Eddies,vi har bara haft turen att få ha dem i vår närhet ett litet tag.

Vi vet att dom kan dö i de enklaste av sjukdomar och vi vet att deras föräldrar kan ta beslut för dem som ödelägger hela deras framtid.

Nu hände det igen och jag kan ärligt säga att jag har svårt att hantera det.

2010 när vi var i Uganda så skulle vi dra igång vår familjeverksamhet. Med oss på resan hade vi min son Hampus. Att vi skulle bli familjevänner var ju en självklarhet och jag ville att Hampus skulle välja det barnet. Han valde mellan 2 pojkar men efter ett par dagar stod det klart för honom att vi skulle välja Kalema.

En alldeles nyinkommen pojke,utan vänner och brännskadad på bröstet så blev han våran.

Kalema har vuxit med åren och vi har kunnat följa honom. Elias,min yngste son, fick också han chansen att träffa honom då han var med nere förra året.

Men nu var det alltså dags.. Kalema åkte hem på jullov strax innan jul och har sen inte kommit tillbaka...

Jag har väntat på att få höra orden att nu är han är!

Men dom har inte kommit, och den där lilla oron i magen har växt sig starkare. Igår pratade jag med Eddie och han ringde till Kalemas hem och fick svaret att vi behåller honom hemma...Och i samma stund som dom tog det beslutet för Kalema så ödelade de mest troligt hans framtid också.

Han kommer inte att gå i nån annan skola heller, utan 13-14 år gammal så ska han vara färdig för livet.

Vem är det? Kalema är det inte,sanna mina ord.

Det gör ont att veta att den lille killen som bara för några månader sedan viskade att han var så glad att se mig igen, och stolthetet i hans ögon när han visste att han faktiskt var nåt extra för mig inte längre ska vara där när vi kommer.

Det kommer inte att spela nån roll hur mycket mina ögon söker efter honom på Bristols skolgård för jag kommer inte att hitta honom, inte nu och inte sen heller.

Jag vet att det är vardag, men det är deras vardag, det är inte min och jag kommer aldrig att vänja mig vid den.

 

Ibland glömmer man att det är trasiga barn vi har att göra med. Inte alla, men väldigt många utav dem.

Vi lever på ett så långt avstånd ifrån dem att vi ibland nästan lyckas glömma att det är en hel del oälskade och bortlämnade barn som vi faktiskt har med oss.

Mitt i allt arbete med att bygga en fin skola till dem att gå i så är dom ändå precis samma barn på insidan.

Trasiga och väldigt ensamma.

Man känner sig så otroligt maktlös när vi inte är där hos dem.... Ingen tar tag i problemen med barnen utan dom fångas upp när det redan är försent,istället för att någon lyssnade på dem medans tid var.

Det här är inte specifikt för barnen på Bristol utan det är likt för varenda unge i Uganda,kanske i hela Afrika,jag vet inte.

Tiden att åka ner känns mer än rätt,inte för att det kommer att göra så stor skillnad för dem kanske,men jag känner på mig att det kommer att göra det för mig.Vi har mycket att lära.

Ganska coolt ändå är att någon faktiskt har bestämt sig för att involvera Bristol i sitt projektarbete som man gör tredje året på gymnasiet! Dom heter Moa och Elin.

Moa är kompis med min dotter Linnéa och dom umgicks mycket när dom var lite yngre.

Moa och Elin ska iallafall ha en vernissage här nu den 22-23 mars inne i Folkets hus i Varberg.

Moa målar tavlor som ska ställas ut och en del av dem kommer att finnas för försäljning.

Pengarna som dras in på sålda tavlor och inträde kommer oavkortat att skänkas till barnen på

Bristol Academy,jättekul!

Dom hade först tänkt att låta det gå till nån större organisation men bestämde sig för oss istället för att få känslan av att veta vart pengarna hamnar,något som vi naturligtvis är tacksamma för!

Så den helgen blir det dags för min allra första vernissage, tänk vad mycket man får vara med om tack vare Bristol!

Jag minns så glasklart den dagen då vi bestämde att vi skulle börja blogga.

Jag var oehört optimistisk och såg inga hinder eller svårigheter i det överhuvudtaget.

Skriva lite då och då om nåt vi gillar att göra kan ju inte vara så svårt var min tanke och folk måste ju gilla att läsa om barn som lider?

Inte en enda gång slog det mig att det är ett stort arbete bakom en blogg.

Jag förstod inte att det krävs mycket av den som skriver,både av dennes tid men också som människa.

Idag vet jag det.

Att skriva om det livet som våra barn på Bristol har fötts in i har varit allt annat än lätt.

Hur det är för Jennie när hon skriver kan jag inte svara på, men när jag skriver får jag gång på gång gå igenom vad jag känner. Jag måste tänka på det för annars kan jag inte skriva alls. Jag har varit tvungen att minnas mina känslor när jag har valt ut bilder som ska användas och dom känslorna är inte alltid lyckliga.

Många tårar har trillat under tiden då jag skrivit för att jag många gånger har känt en enorm maktlöshet inför det vi möter. Jag har varit, och jag är fortfarande rädd att vi ska misslyckas att förmedla det som händer på ett bra sätt. För misslyckas det så står vi ensamma kvar,och då har vi också lämnat 450 barn till sitt öde.

Klart är att dom allra flesta inte alls tycker om att läsa om barn som har det svårt.

Det är för långt borta ifrån våran verklighet och vi har inget att relatera till.

Kanske att man berörs för stunden, men sen är det lättare att glömma bort det än att agera.

Men trots det så är jag glad att vi började blogga.Vi har fått många med oss på den här vägen och jag får skriva och på så sätt bearbeta allt vi möter i vårt arbete för Bristols barn.

 

 

Vi tror att vi vet saker, och att vi förstår men rätt som det är känns det som att vi inte förstår något alls.

Man vänder och vrider på allt som uppstår och fastän vi vet att det finns problem så gör det likväl lika ont när dom dyker upp. Det blir ett abrupt uppvaknande och man inser att livet är en hård kamp,och att det bakom de glada ögonen kan befinna sig massvis med sorg.

Små barn som ska bli stora utan en ordentligt ledande hand bara för dem och utan att ha varit älskade av dem som borde ha älskat dem mest av alla....

                                                                                  Anna

Vi är inga föreläsare jag och Jennie. Vi har inte det som krävs för att ens kalla oss för det.

Men vad vi har är ett engagemang, och är det någon som ber oss att komma och berätta om det så gör vi jättegärna det, men vi gör det på det enda sättet vi kan,nämligen från hjärtat.

Kanske är det just därför  man dom här dagarna är extra rädd att misslyckas att förmedla den känslan vi har för barnen på Bristol.

När man jobbar för sig själv så är det inte hela världen att inte göra bra ifrån sig alltid och hela tiden.

Man får nya chanser, men när man jobbar för någon annan så känns det som att varje chans är den sista.

Det är kanske inte det egentligen men när man står där och gör något som man i själva verket är livrädd för så är det svårt att få andra tankar i huvudet än just dom här.

Hade vi kunnat så hade vi mer än gärna fortfarande jobbat i det tysta för barnens bästa, men som Jennie läste nånstans

"När hjärtat är fullt så tar munnen vid"  det är ord som stämmer in på oss nu... vi måste låta det spridas för att kunna göra det vi vill.

Det får svida i magen och rusa i huvudet, för nånstans är det ändå värt det, om vi så bara kan få en enda människa till att tycka att Bristols barn är värda att kämpas för...

Tänk att det finns barn som har sitt hem på gatan. Barn som inte har en fast punkt där man är trygg.

Barn som sover ute och som utsätts för det ena värre än det andra.Barn som kanske inte ens minns hur det är att vara mätt eller hur det känns att vara älskad.

Finns det nåt barn som förtjänar det? Självklart gör det inte det ändå så är det så världen ser ut.

Vi är så många som sitter på möjligheter att hjälpa till ändå så väljer dom allra flesta att inte göra något alls, och med handen på hjärtat kan jag säga att jag förstår inte hur man kan göra så. Man måste inte ha sett eländet med egna ögon för att förstå att det ändå finns där....

Jag vet att jag inte räcker till för att förändra världen fastän det är precis det jag vill. Jag vill inte se barn ligga på pappkartonger på min väg hem från Bristol till hotellet fastän det är precis det jag gör,om vår chaufför väljer en speciell väg. En av kvällarna vände jag tillochmed bort huvudet för jag orkade inte se det just då.

Men försvann problemet? Precis... det gjorde ju inte det.

Att inte se det betyder inte att det inte finns, oavsett om det gäller barn som sover ute, eller barn som inte har det bra i största allmänhet och det är ingen skillnad vart barnet bor eller vilken färg barnet har, alla förtjänar att vara trygga,alltid.

                                                                            Anna