Grattis min Elias <3

Det blev lite rörigt och så stannar allt upp härinne litegrann.Sol blandat med jobb och lite flyttar hit och dit så får man ta det som det kommer och lite i taget,eller för den delen lite mycket i taget just nu :)
 
Men just idag har vi än större saker på gång i form av en födelsedag! Min yngste,min Elias.
Han fyller 19 år idag och ikväll ska vi fira honom i hans och hans flickväns allra första egna hem,det är stort det.
 
Man kommer till ett läge där ens barn verkligen inte är barn längre.När man känner,hör och ser att deras tankar mer är en vuxens tankar och när allt det man tjatat på dem om,försökt lära dem och önskat att de ska förstå sitter där.När man inte längre behöver uppfostra för att dom är klara att vara sina alldeles egna människor.
Där är han nu.Fortfarande min unge i allra högsta grad,men inte ett barn. 
Stolt så jag nästan spricker och hjärtat fullt av kärlek till en av de allra vackraste människorna jag vet.
 
Grattis Elias på 19 årsdagen!
Dagen då du föddes så blev min värld aldrig sig lik igen,den blev så mycket bättre.
 
 

Våran fine Brian!

Bilden kommer och man blir galet lycklig i hjärtat.Våran fine Brian tillsammans med några av våra ungar.En utav de ungarna som han själv en gång var.Nu är han stor och har fått chansen att utbilda sig till mekaniker och han praktiserar/jobbar på en bilverkstad.Brian som är en av de få som verkligen letar sig in i hjärtat på nästan alla som kommer till Bristol för att han är sig själv och han har insett att vår färg bara är just en färg,insidan är detsamma som hans.
Idag är det Public Holiday i Uganda och det innebär ledig dag.Brian väljer att tillbringa den på Bristol och tar sig dessutom tiden och kostnaden att skicka en bild till oss.
Som vi älskar dig.
 
 
Anna

Ibland är det bra att vara många

Såhär ser det ut i kristtider på Bristol.Aldrig annars brukar barnen vara dem som rensar majskornen från annat skräp men nu vill man inte verkligen inte ha med det minsta lilla som väger som inte är majs.
Sällan är vi glada över det höga antalet barn som vi har men när det kommer till att dom måste jobba och hjälpa till då är det guld värt att dom är många att dela på bördan.
 
Anna

Vad är en fasad värd egentligen?

Livet...så enkelt och ibland så svårt.Jag tänker på det så ofta hur lite vi vet om det som väntar oss och det blir så tydligt ibland.Vi dömer så enkelt andra människor utan att veta vad dom bär med sig och vi pratar om det som om det vore sanning,fastän vi inte vet om det är det.
Vi borde ta hand om livet bättre.Våga leva det på ett sätt som är det bästa för oss.Hålla upp en fasad för andra,vem tjänar på det?
 
I Uganda är en fin fasad oerhört viktig.I Eddies fall lyfter hans stora skola honom till skyarna men lika snabbt är det till hans stora nackdel.Skolan ÄR skitstor och jättefin på alla sätt och vis men det innebär inte i sig att Eddie är skitrik.Men vad tror ni att folk tror?
Han har det väldigt mycket bättre än otroligt många andra men fortfarande har han år och åter år av slit både bakom och framför sig.
 
I Uganda har vi mött så mycket människor under åren.Sådana som bara ser vårt vita skinn och drar det synonymt med rikedom i den form som är rikedom för dem,nämligen pengar.
Det intressanta är de människorna som ser bakom vår färg.De som har förstått att pengar och lycka inte dansar in på bordet framför oss heller utan att det ligger dagligt slit bakom vårt liv också.Det är de människorna som har gett mig det som jag behövde för att vakna upp ordentligt,att få erfarenheter av andra människor,hur deras liv ser ut,att få uppleva och dela deras värld och vardag,det är rikedom på riktigt så som jag ser på det.
 
Många gånger så tror jag att vi gör livet så mycket svårare för oss själva än vad det måste vara.
 
 
 
Anna

Om rätten att äga sin framtid

Man hade ju önskat att det bara var den där skatten dom lagt på Ugandiernas telefoner och att det därefter var klart,men så är dessvärre inte fallet. Dom har dragit allt ett steg till och lagt en extra skatt på typ allt man tänkas kan.Bensin,transporter,olja,parafin...det är bara en liten del av allt dom beskattar.Saker som människorna är beroende av.Lägg därtill att dom tar nummerplåtar från inte bara våran buss utan tusentals andra fordon också.
 
I ett redan ansträngt Uganda så gör ju detta inte gott för folket alls.Tar dom inte bort den här extraskatten snarast så lär det bli rejält dålig stämning.Ugandierna är ju tack och lov kända för sitt vänliga sätt men det finns ju med all säkerhet en gräns för vänligheten också för dem.
Vi har människor där nere som vi älskar utan förbehåll och att veta att dom står helt utan chans att påverka sin egen framtid är stundtals svårt att bära.
Alla borde få chansen att säga sitt och alla borde ha rätten att äga sin egen framtid.
 
 
 
Anna

Update!

En lite sen kvällsuppdatering!
 
Bussen har vart i stan och hittades utan nummerplåtar...igen. Polisen tar dem från fordon som är sjukt fula och dåliga och så får ägarna komma och lösa ut nummerplåtarna.Då får polisen pengar och lika snabbt rullar samma skitfordon på vägarna igen...Uganda i ett nötskal. Bra att bussen behöver stenar som bromsar....
Kranarna är fixade och det flödar vatten i dem igen,Tack säger vi. Vi gör snart om allt igen...
 
Faisal är tillbaka och jobbar igen.Han har haft ett annat jobb i stan ett par dar därför har det stått lite stilla. Han är Bristols alltiallo.Som människa är han inte våran favorit tyvärr men jobba kan han och duktig är han,det får vi allt vackert erkänna...
Muren närmar sig klar...bara färg kvar nu :)
 
 
Anna

Lite skatt var det här.

Det är så oerhört svårförstått och det är ett så otroligt konstigt sätt att styra ett land så jag får ett halvt kruppanfall när jag ens försöker göra det. President Museveni har suttit vid makten sedan 1986 och han har gjort en del gott för Uganda,han har också gjort en hel del mindre goda saker.
Just nu är han i blåsväder igen då han blivit rådd av västvärlden att skapa mer demokrati i landet då väljer han att kapa banden med västvärlden istället för att lyssna på det synnerligen goda råden han får.Med dåliga kontakter till de rikare länderna så skapar han också en ännu sämre ekonomi för sitt eget folk och livet för dem blir om möjligt ännu hårdare.
 
 
Det senaste nu är att stänga ute folket från sociala medier. I Uganda har man inte telefon abonnemang som vi har med fria samtal och fri surf där man betalar en gång i månaden.Eller det finns säkert men isåfall är det en oerhört liten del av befolkningen som har råd med det. I Uganda använder man airtime och från sin airtime köper man megabites för att på så vis få tillgång till internet och således sociala medier. Nu har presidenten lagt in om en skatt på varje gång man laddar sin telefon så om nån köper airtime för 1000 shilling så drar dom 200 shilling i skatt redan innan dom börjar använda det.
Och nu ska ni veta att om nån fyller sin telefon med 1000 shilling ( inte ens 3 kr ) så har dom fyllt den med massvis med pengar... dom allra flesta kanske klarar av att fylla den med 200 shilling eller 500 och då kan det räcka länge för dem.Nu hamnar dom i en situation som är allt annat än rolig och folket känner sig såklart helt överkörda av sin president ännu en gång.Med de här extra skattepengarna tänker han att han ska styra upp Ugandas ekonomi igen.Lycka till mannen säger jag...lycka till. Innan du har styrt upp den lär du ha ett galet folk att möta.
Jag tror fanimej jag vart en bättre president än honom....
                                                                                                                                                    Bild från google
Om du är trött herr president så är det ingenting emot vad ditt folk är...
 
Anna

Ett stycke trumpet

I stort sett allt vi bär ner till Uganda uppskattas.Har man inget så behövs ju allt kan man säga.Men det finns det en sak som slår allt vi kommer med och det är instrument eller reservdelar/tillbehör till instrumenten och till brassbandet. Brassbandet är skolans ryggrad men instrument är kostsamma även i Uganda.
Häromdagen hittade vi en trumpet till ett bra pris på en köp och säljsida och vi slog till.Nu står den här hemma hos mig alldeles glänsande och vi vet att det kommer vara en överlycklig herre vi får överlämna den till nästa gång vi kommer ner.
 
Så är det nån där hemma som har ett blåsinstrument som inte används,eller som ser nåt til salu nånstans där det inte kostar skjortan så meddela oss gärna! Vi letar alltid efter det men man ser det inte särskilt ofta,men just precis nu är vi trumpetägare och när jag berättade för Jennie förut att den var hämtad så frågade hon om tonerna lät rena.... Jo hej och tjena, vi frågar nån som inte är halvt tondöv om det tror jag,själv får jag inte ut nån ton alls.
 
 
 
Anna

Vi gör inte det.

Jag vet inte hur många gånger vi fått frågan : Hur orkar ni hela tiden....? Svaret på det är att det gör vi inte.
Vi orkar inte alltid och hela tiden.Men vi har lärt oss att leva med det här och som tur är så orkar vi inte nästan aldrig samtidigt. Jag kan känna att nu går det inte mer,jag måste andas,då kan jag få ett par dagar där Jennie kan ta eventuella diskussioner som uppstår och såklart vise versa,när hon behöver sin tid så kan jag ta det som behövs.
Likaså så försöker vi att delge den andre så lite som möjligt om vad som sker när nån av oss åker på semester.
Är det riktigt brådskande så vi verkligen måste,då tar man det såklart men annars försöker man låta bli in i det sista just för att vi ska få den där lilla,lilla pausen som man så väl behöver emellanåt.
 
Om vi skulle ha orkat alltid och hela tiden så vore vi inte ens mänskliga,och det är vi både Jennie och jag.
Alldeles alldeles mänskliga.
 
 
 
Anna

Bara ny mur nu!

Värmen kom tillbaka med besked och det tackar vi sannerligen inte nej till.Lite strandhäng när man har turen att bo på västkusten hör till och nu har vi ytterligare en i ledet som ska skolas in för lata dagar vid havet och sand mellan tårna ( och överallt ) och lilla Sally verkar redan ha fattat grejen,bra där!
 
I Uganda har vi kommit till att den sista gamla delen av muren nu är ersatt och den är runt om helt ny.
Ugandas myndigheter har också kommit fram till att flickor och pojkar ska separeras med stängda murar mellan sovsalarna vilket såklart är bra med tanke på övergrepp och blandningen på åldrar på skolarna runt om i landet men frågan är hur många skolor det är som ens har råd att lösa det? Det blir dom rika skolorna som blir tvungna att göra det för att slippa böter,på det fattiga skolorna kommer allt med största sannolikhet vara precis som vanligt.Men Bristol räknas nu dessvärre som en rik skola och vi åker på allt som kan tänkas kan som myndigheterna kommer på.
Med lite vita människor i bakgrunden dessutom så tror dom att det handlar om en hel organisation med massvis av människor och pengar som är där... tänk om dom bara visste hur det egentligen ser ut? 
 
Nu ska den bara slammas och målas för att se fin ut också...ett steg i taget,sakta,sakta.
 
Anna

Vi gör det igen :)

De här tre kranarna är det som håller våra barn så friska som det bara är möjligt.När dom slutar funka så smäller det också till med sjukdomar,så vattnet på Bristol har högsta prioritet.Nu har det under en längre tid svajat med elektriciteten i byn vilket gör att vårt reningsverk funkar sådär eftersom det behöver ström.Vattnet kommer sakta sakta och så upptill det så läcker dem så det är en liten simbassäng under..så kan vi inte ha det så trots att det inte alls var särskilt längesedan vi faktiskt renoverade dem så är det bara vackert att göra det igen.
Bristol Academy...The never ending story of renovations....
 
 
 
Anna

En halvårssammanfattning från Bristol Academy!

Det här utskicket har gått ut till våra familjevänner och månadsgivare,och det är en bra sammanfattning hur de senaste månaderna sett ut på Bristol Academy...

 

 

Vilken fantastisk start på sommaren vi har haft, man blir ju lycklig ända in i själen av sol och värme, och vi tror allt att den kommer tillbaka även om vi nu fått några dagar av vanligt sommarväder.

 Lika fantastisk start på vårt bygge av den nya skolbyggnaden fick vi tyvärr inte. Det började så bra när barnen gick på jullov i december och vi kunde riva den gamla trälängan med klassrum för att påbörja bygget. Nu med facit i hand kan vi känna att det var redan där och då som alla bekymmer och problem skulle komma att radas upp och som skulle komma att kanta vår vardag fram tills idag ;)

 

Ganska snabbt så fick vi problem med att fortsätta bygget då det saknades en del papper, trots att Eddie trodde att han hade koll. Detta innebar extra kostnader och ett stillastående bygge. När arbetet kom igång igen skulle det grävas och gjutas fundament till att hålla upp våning 2. Snabbt så stötte man på grundvatten och detta resulterade i att det fick köpas in mer material och dagarna gick. I början av januari kunde ändå fundament och bottenplatta gjutas och vi kände att vi var på gång så som det var tänkt.

 

 Dagarna gick och vi kunde se att bygget gick framåt även om det inte gick så fort som vi hade trott. Eddies ord om ett klart bygge och en invigning vid vår resa i mars kunde vi i slutet av januari inse att detta inte skulle kunna uppnås. Besvikelsen över detta hade precis lägt sig när det framkom att den byggherre som tillsats för att vara ansvarig för bygget hade lurat oss rejält bara för att få jobbet. Vi kände att det var något som inte stämde för pengarna rullade på en anings fortare än vi hade planerat och Eddie ställde han mot väggen. Då framkom det att han utlämnat vissa poster bara för att kunna räkna billigare och på så vis få jobbet. Ett bra exempel på detta är att det på ritningen finns med en trappa till andra våningen men i offerten var den kostnaden inte med. Men någon trappa byggdes det inte heller för det behövdes en ramp för att komma upp till den andra våningen, orden som kom från Eddie var att det nu fanns en lag som sa att även de lama måste kunna ta sig upp. I offerten var allt upptaget som material och arbetstid på de olika posterna och våningarna så vi antog att den var med räknad. Vi blev så otroligt arga och ledsna när detta uppdagades för vi insåg också att våra 240 000 kronor som vi hade i vår budget inte skulle komma att räcka.

 

 

Eddie sattes under stor press och han arbetade hårt med att hålla koll på arbetare på plats, alla inköp och se till att det inte fuskades med åtgång av materiel. Samtidigt skulle han hålla oss med information och svara på alla våra frågor om vad som händer och svara för alla utgifter för inköp av materiel. I april kunde äntligen takstolarna komma på plats och vi kunde se helheten av detta bygge och när termin 2 startade i slutet på maj så kunde barnen flytta in i sina klassrum på nedervåningen.

 

 

Byggnaden har blivit färdigmålad, dörrar och fönster är på plats. En balkong med tillhörande räcke runt som går hela vägen runt byggnaden gör att lärarna nu kan flytta in i de 8 lärarbostäder som finns på övervåningen och de kan ta sig dit upp med denna fantastiska ramp som vi aldrig kommer att glömma! På nedervåningen finns nu 4 fina klassrum där det inte kan regna eller blåsa in i och som gör att barnen får en bättre miljö att studera i. Kvar har vi lite arbete med en mur samt att där inte är indragen någon el ännu.

 

 

Under våra 10 år med Bristol har detta utan tvekan varit den tyngsta tiden. Vi har pendlat mellan glädje, frustration och uppgivenhet många gånger om. När orken har tagit slut har vi har i ärlighetens namn frågat oss själva om vi ens skulle fixa detta. 240 000 kronor hade vi med oss när bygget startade och då skulle där finnas marginal för extra kostnader. När vi nu är så pass klara att vi kan börja summera allt så blev prislappen för det som är gjort fram tills idag 353 000kr och då har vi elen kvar…..

 

 

Nu har ju året givetvis innehållit mycket mer än bygget även om fokus legat på det. I mars så åkte vi ner till skolan med ett fantastiskt gäng på 15 personer innehållande familj och vänner. För 3 av dem var detta det första besöket på skolan. Det är alltid lika roligt när nya vill följa med och uppleva det fina som sker inom en när man får möta barnen och deras värma. Det blev en resa som tyvärr inte innehöll en invigning men massa av andra upplevelser, skratt och tårar och nyfunna vänner.

 

 

Under våren har vi varit på någon enstaka föreläsning, inte så många som det brukar vara, men denna vår har det känns helt ok när vår energi legat i bygget. Vi har haft insamlingar som skett genom människor i vår närhet och som känner att de vill hjälpa oss i vårt arbete för barnen.

 Våra tankar framöver är att vi ska riva den gamla lärarbostaden och bygga en större och bättre lekplats för barnen. Ytan på skolgården är inte stor så vi måste tänka på att utnyttja ytorna på bästa sätt. När lekplatsen är flyttad ska platsen där den finns idag bli plats för en ny brunn och en större yta för att tvätta och hänga upp tvätten samt bättre möjligheter för bad och tvätt av barnen.

 

Söndagen den 2 september är det dags för vår årliga loppis i Medborgarhuset i Tvååker! Mer information kommer framöver, men kommer det någon dag i sommar som ni tänker röja där hemma så tänk då på oss och att vi med tacksamhet tar emot saker som ni tröttnat på.

 

För Eddie kan det vara svårt förstå hur många vi har vid vår sida som hjälper oss i vårt arbete men han ber oss ofta att hälsa och säga att han är otroligt tacksam och att ni alla finns i hans hjärta.Orden har skrivits förr men från botten av våra hjärtan så är vi så otroligt tacksamma för all hjälp vi får under året. Vi skulle inte vara där vi är idag om ni inte hade stått vid vår sida och trott på det som vi gör.

 

 

 Vill ni nå oss gör ni det på bristol.uganda@gmail.com eller 0731 545 305

  Nu önskar vi Er alla en riktigt skön sommar

 Kram

 Jennie & Anna

  

 
 

Livet är vackert

Jag tänker att livet jag fick är vackert. Förmånen att få ta del av två världar där jag till slut efter en hård kamp med mig själv kan acceptera och njuta av de skillnaderna som ändå finns. 

Bara för att jag älskar enkelheten i Uganda och absolut inte vill leva i lyx när jag kommer dit så betyder inte det att jag inte älskade att bo mitt på Oxford Street senast vi var i London. Eller bara för att jag kan vara så sugen på kött och matooke från GrisFranks smutshak i Kampala så betyder det inte att jag inte njuter till fullo av en Carpaccio och en lammfilé från Johns Place i Varberg.

Att krypa ner i min egen säng med lukter som bara är mina i mitt trygga hem tar inte bort känslan av lycka när jag i skenet av bara ett ljus får tillbringa timmar i ett skjul med en människa som jag tycker massvis om på landsbygden i Uganda, för att senare somna på en skitig madrass och trots avsaknad av allt jag är van vid ändå känna mig tryggast i världen.

 

Livet är inte bara på ett sätt, det är på många. Min lycka är en annan människa värsta mardröm,men det som gör dem lyckliga kanske jag missar att förstå helt och hållet.Men spelar det egentligen nån roll?Jag blundar och känner mig tacksam över mitt liv. Att jag kan vara en del av flera olika sätt att leva och att jag inser att mitt liv är mitt och att det pågår här och nu.Om det som kommer sen vet vi ingenting, men livet,det är allt vi både ser och inte ser och allt vi förstår men också allt som vi inte alls förstår oss på...

 
 
Anna

Det är glasklart.

Sakta sakta kommer allt det sista på plats på vårt bygge.Nu har vi glas i fönstrena med. Även det ett hantverk som tar tid.Små rutor som ska skäras till,kitt som ska blandas och sen ska varje ruta komma på plats och det ska finliras för att se snyggt ut.
För varje sak som blir klart så väger hjärtat på mig och Jennie lite lättare och axlarna höjs en aning.
Ni vet känslan när man tror att man tagit sig vatten över huvudet och man tror att man inte kommer klara av det man tagit på sig,och när man då ändå till slut ser en liten ljusning och man förstår att vi fanimej klarade det här också,då är den känslan ganska obeskrivbar.
 
 
 
Anna

Glad Midsommar!

Inte för att dom firar midsommar i Uganda precis men vi gör ju och vi vill bara passa på att önska er en glad sådan!
Tack för allt ni är.
 
💛
 
 
 
Anna och Jennie

Skrotungar <3

Det här året har utan tvekan varit det tråkigaste året för oss med Bristol.Inte för att året är slut än men iallafall det tråkigaste halvåret.Allt fokus har legat på att bygga och vi har,förutom vårt besök i mars inte kunnat göra något roligt alls för barnen.Byggnaden i sig är ju till barnen men dom vet ju inte att en bättre studiemiljö kan gynna dem i framtiden liksom...Barn vet hur man har roligt i nuet och att godis och frukt är gott och det är ingen skillnad på barn i Sverige och i Uganda på just den biten.
 
Nästa sak på listan att göra känns verkligen att det måste vara något som barnen förstår är till dem,och för dem.
Det känns som det är evigheter sedan vi var där fastän det bara är typ 3 månader sedan.
Jag tror ingen förstår hur skönt det ska bli att avsluta bygget för att sen igen kunna fokusera på dem vi är där för, nämligen barnen på Bristol Academy.
 
 
Anna

Min fina fina unge!

Idag fyller hon år.Flickan som gjorde mig till mamma.Min enda dotter.
Hon fyller 23 och jag kunde inte ha varit mer stolt över henne.
Ibland skitjobbig,sur och lite envis också.
Men mest av allt är hon en fantastisk människa för mig,för oss och för många andra.
Min Linnéa,vad jag älskar dig <3
 
Grattis på födelsedagen!
 
 
 
Kram mamma

YES!

 
Jag som verkligen INTE tycker om att titta på fotboll har idag hoppat upp och ner och både tjutit NEEEJ!! och sen JAAAA! Heja Sverige som vann över Sydkorea men ska man få såna här nervras efter varenda match dom spelar så ska jag nog ändå inte titta mer,får ont i magen ju.
 
Varken Uganda eller grannlandet Kenya lyckades kvalificera sig till VM vilket i sig ju är tråkigt samtidigt som det är lite bra för att det är mindre risk att saker går galet och det blir upplopp och grejer. Så fastän det såklart hade vart häftigt att se Uganda Cranes spela så känns det absolut lugnare såhär och det räcker gott att vara nervös för ett landslag!
 
 
 
Anna

Hej vad tiden går!

På riktigt.Jag blir fan lite skraj över tiden. Dagarna,veckorna och åren bara rusar förbi och i fredags när jag stod inför en jobbarhelg igen så kändes det i ärlighetens namn lite tungrott och det kändes som det skulle bli en lååång helg.Men så tjongar det bara till så är söndagkvällen här,helgen är gjord och jag är hemma igen.
Känns konstigt och jag undrar vad det är som gör att tiden helt plötsligt går så snabbt?
Tänker att om resten av livet ska gå så här fort då kan man ju bara inte hålla på att vänta med att göra och uppleva saker man vill....man kommer ju vara död innan man hunnit det då,skittrist ju.
 
Man kanske skulle skaffa sig lite mer Ugandastajl på livet och ta dan som den kommer,planera noll och ingenting,leva som om varje dag var den sista och sen ta en liten twerk på det.
Kan hända att jag gör det,man borde det😎
 
Den här ungen ville inte ha hår mer....Eddis yngsta dotter Victoria.
Första gången vi ser henne utan och med ens ser hon ut som vemsomhelst.
 
Anna
 

Mura mura mur!

Operation riva/bygga mur är nu i full gång.Ungarna är med och jobbar i vanlig ordning och också i vanlig ordning ser det ut som ett mindre krig brutit ut medans arbetet pågår.Dom är inte så strukturerade,varken barn eller vuxna i Uganda.
 
Detta är den sista delen av muren vi har valt att göra klart nu sen är skolan fullt inhägnad med en enhetlig inramning vilket såklart känns mycket bra för oss. Självklart är inte utseendet det viktigaste men det känns absolut bättre att få en hel,slammad och målad mur än en som delvis bara består av tegel.
 
 
Vi är också sjukt nära målet med en klar byggnad och vi längtar så efter att kunna visa er resultatet!
Utan er hade den aldrig någonsin stått där.Vi är er evigt tacksamma.
 
 
 
 

RSS 2.0