För livets orättvisor...

Det är lite moln när vi går in i den byggnaden där vi hade ett ärende idag i Kampala. Det tar en timma ungefär och sen är vi klara.Vädret är väldigt annorlunda när vi kommer ut.Det är genommörkt och det blåser ganska kraftigt och det handlar om minuter innan regnet kommer att vara ett faktum.Vi skyndar oss och hittar ett par motorcykel taxis som kan ta oss tillbaka där vi bor och vi är glada att slippa allt det där regnet på oss.
Minuten efter vi kommit in så dånar det ner.
 
Lika snabbt som jag känt glädje byts den ut till nåt helt annat för bara någon timme tidigare har jag tittat ut från en höjd och sett plåtskjul efter plåtskjul där jag vet att månniskor lever sina liv.Som så många gånger förr sköljs allt det bort för dem nu medans jag sitter torr och jag är säker och jag är trygg.
Jag är i ett land där allt kan förändras på ingen tid alls och jag är så tacksam att jag får uppleva det landet.
Lika tacksam som jag är för att jag inte är född där och för att jag inte har mitt dagliga liv som kan sköljas bort av regnet.
 
Att visa att man blir ledsen för någon som har sitt liv där vill man gärna inte så jag går ut på balkongen och låter regnet nå mig lite iallafall för då,då ser ingen att man bara måste låta tårarna komma över livets orättvisor.
 
 
 
                                                                                      Anna

Lycka Vs Olycka

Alla som bloggar vet att det kan komma inlägg till en närsomhelst.Då är det bara att skriva där man befinner sig.För mig kom det senast på planet till Uganda i söndags...

 

Jahopp…Då var jag på väg till Afrika igen.15e gången till Uganda,16e gången Afrika.14e gången med flygbolaget KLM.

Att flyga med dem har funkat nästintill felfritt under 10 årstid och nu har det ju gått så långt att ska välja att åka med ett annat flygbolag just till Afrika så tror ju jag att det planet garanterat kommer att störta med mig in i en säker död….Ni hör ju? 

 

Sen finns det ju saker som stör litegrann när man flyger….exempelvis dom som absolut måste fälla sitt säte med full patte, helst när man äter och sen stanna i den positionen ALLA de nio timmarna som flygresan tar.

Dessutom ska dom flytta runt och böka i stolen så det slutar med att man har halva  den vegetariska pastaportionen all over the place utan just där den ska vara. Vafan…skärp dig! vill jag skrika.Jag är tjock och behöver den lilla platsen jag betalt för utan att du ligger och kollar film på den också.

Om jag säger till…?

Skulle jag aldrig våga.

Om jag trycker med knäna på sätet? 

Ja det gör jag absolut. Och hade jag vågat så hade jag lite försynt frågat vart han vill att jag ska ta vägen?

Krypa upp i mitt inre och försvinna kanske?

 

 

Nästa dilemma…Hamna innerst i nån sätrad.Jag har suttit pinkenödig i 8 timmar för att min okända stolkompis sov så jävligt med både såndär sovmask och hörlurar som var större än kebnekajse och jag vågade inte säga nåt..såklart. Jag pinkade i en kvart när jag kom fram till Amsterdam,minst.

 

 

Mardrömmen.Jag hamnade i ett fyrsäte mellan två män…Jag somnade.Vaknade första gången sovandes på den enes axel…skämsdöden var nära. Somnade igen,vaknade sovandes på den andre mannens axel.Skjut mig. Resten av resan var jag vaken. Men då somnade den ene av dem på min axel…lite revansch ändå.

 

 

Andra saker som är bra men som man är livrädd för att missa…Den blöta,varma handduken man får för att tvätta av sig lite.Bästa! Har man råkat somna då går man miste om den….Inte bra.

 

 

Ännu större fasa är väl att sova när maten serveras och missa den.Inte för att den är särskilt god utan mer för att den förkortar resan med ca 30 min och man har nåt vettigt att göra.

Nästa kritiska moment är att missa den väldans lilla pizzabiten man blir serverad strax innan landning.

Den är resans absoluta mathöjdpunkt.Sen kan man missa glassen också som serveras däremellan men det känns inte så farligt ändå.

 

 

Trots de här så älskar jag att resa och jag älskar att resa med KLM. Övervikt inte bara på mig utan också på alla de väskor vi släpat under 10 års tid mellan Sverige och Uganda.Inte att dom går in och petar i det när dom hör vad vi ska göra med dem. Bara en gång förresten när jag reste hem från Uganda med 2 väskor och den ena var redigt för tung och dom bad mig fördela packningen bättre…Fatta pinsamhetsgraden när jag öppnade väskan och den var full av bananer och avokadosar som jag fått i present att dela ut till alla hemma….I´ll fix,ska bara packa om inför 200 personer först.

 

 

När jag skriver det sitter jag faktiskt på planet mellan Amsterdam och Entebbe,Uganda,

Jag har tryckt så hårt med knäna i sätet framför så jag är på väg att få kramp i baken och suckat så högt så jag blivit torr i halsen.Kanske dax att fokusera på lite annat ändå…?

Kanske på kvinnan som sitter snett framför mig,helt klädd i vitt och ser ut som en grekisk gudinna…Hade jag klätt mig så hade det sett ut som att jag rymt från dåtidens psyksjukhus.

Livet är fan inte rättvist på en fläck.Just Sayin´.

 

 
 
Anna

Jag är där!

Sedan i söndagskväll befinner jag mig i Uganda! Fantastiskt att få vara på plats igen men vad dom sliter!
I måndags kändes det i ärlighetens namn sådär när jag kom till Bristol för det kändes som vi hade en evighet till klart men idag kändes det lite bättre...
 
Inga små barn är kvar på Bristol över lovet vilket ger mig lugna dagar där.Idag var det lite möte med Eddie bara och sen lite häng med storkillarna i de små korta pauserna de har mellan allt arbete.
 
Det är väldigt varma dagar i Uganda och jag är tacksam att slippa kylan ett litet tag.
Så glad att vara här igen!
 
 
 
Anna
 
 

Ni är så fina!

Mitt upp i bygget fortsätter såklart det vanliga livet i Uganda och fortare än fortast är vi på nytt år och nya saker som ska betalas.Lite har vi nog lagt det åt sidan och förträngt det för att .... det var lättast för stunden att göra så.
Vi har tur att alltid december är den månaden som vi får mest hjälp under året annars hade vis stått slätt nu när det ska betalas årsavgifter för vatten,tv och el. Latriner som måste tömmas och rengöras.Madrasser som är trasiga och uniformer likaså.Filtar som saknas i barnens sängar osv...
 
Allt kan vi såklart inte göra eftersom bygget måste prioriteras men Tack vare er hjälp så kan vi iallafall göra en del av det och det är vi så otroligt tacksamma för, varje dag. Glöm aldrig det.
 
 
 
Anna

Den är klar!

Grunden är klar,äntligen! Det har varit en lång och dyr historia såhär långt och det har varit oerhört mycket jobb för våra stora killar.Vi är så otroligt stolta och tacksamma för dem så vi kan inte med ord beskriva det.
Nu tar ett annat jobb vid som inte dom kan göra så mycket med så nu får dom vila lite,skönt tycker vi och säkert dom också.
Eddie är lättad men med tanke på att 400 ungar kommer tillbaka den 18 februari och att bygnaden ska stå klar tillsdess så har han all anledning att vara lite stressad ändå...
 
 
Vi är också inne på skottskärrorna 3 och 4 i ordningen.2 stycken är redan sönder och vi fick köpa nya igår.
Vi kan säkert reparera de gamla men med 4 stycken går jobbet fortare än med 2 och fort....det behöver vi!
 
Anna

Hej du lilla <3

Jag sitter med mina bilder ifrån Uganda,så kommer de här.Bilder på Sobya Wendy som så sorgligt lämnade oss den 19 augusti 2016,samma dag som mitt barnbarn föddes.
Det var en jättekonstig känsla att få höra att hon inte fanns längre.Det händer varje dag och det händer hela tiden men vi hade,tack och lov varit helt förskonade innan Wendy gick bort. Hon var ett självklart inslag på Bristol och nu med facit i hand så förstår man varför hon hellre var i köket än att gå till skolan...hon orkade såklart inte.
 
I Uganda kan du dö på timmar i malaria,typhoid eller nåt annat men du kan också sakta brytas ner utan att man egentligen gör något alls just för att man inte riktigt förstår vad som är fel.Det kanske går så sakta att man inte förstår innan det är försent att göra nåt alls.
 
När jag mötte Wendys mamma ett par månader efter att hon gått bort så var det en förkrossad mamma med 1000 frågor,precis som vilken mamma som helst hade haft.Skillnaden där mot här är att just den mamman med största sannolikhet kommer att leva kvar med ovissheten varför just hennes unge fick lämna jorden alldeles på tok för tidigt...
 
I vårt minne alltid.
 
 
Anna

Vad ska man säga?

Lite papperstjafs med Ugandiska myndigheter,storkillar som jobbar i skift,trasiga skottskärror,halvt gjuten grund,regn och inget regn och sen en tusen meter lång lista till,så ser vår tid ut nu.Eddie har det antagligen ännu värre. Herregud vad långt borta man kan känna sig och samtidigt vara glad att man är det...
 
Jobbet är oändligt mycket större än vad Eddie anat.Fördelen med det kan väl möjligen vara att han aldrig nånsin
( förhoppningsvis ) kommer att vilja bygga ett tvåvåningshus ever again.Inte vi heller för den delen.
Skulle han vilja det ska vi undersöka honom rejält....
 
Bortsett från detta så är allt bra i Uganda och det går framåt om än lite långsamt.
To be continued!
 
 
Anna

Välkommen 2018!

2018....det känns ganska bra faktiskt.Jag minns att jag inte alls kände mig särskilt hoppfull inför 2017, varför vet jag inte egentligen,men nu när vi står inför ett orört år som förvisso startar i 190 knyck tack vare bygget på Bristol så känns det ändå väldigt bra.
 
2018 är året då vi firar 10 års jubileum med Bristol och det är också året då Bristol kommer bli större än vad vi någonsin kunnat drömma om.Vi som skulle sluta åka dit så fort skolan var klar men istället blev det nåt helt annat.
Det skulle bli en story att berätta för barnbarnen skämtade vi om då för längesedan och ja....det bev det väl kan man känna. 
Jag är glad att man inte vet vad framtiden för med sig för då hade vi nog aldrig ens åkt med 2008.Hade vi vetat hur mycket tid och slit de kommande 10 åren skulle medföra så hade vi nog tänkt annorlunda, men jag är så tacksam att vi gjort det här ändå...Livet blev så mycket större.
 
 
 
Anna

2017 ska bli 2018!

Varje nyår känns alltid lite .... fantastiskt på nåt vis. Livet i stort såklart för att man fått leva ett år till,fått älska och bli älskad,fått lära sig saker och utvecklas i den man är.
Ännu mer känns det i hjärtat det faktum att jag och Jennie stått pall ännu ett år med Bristol Academy.
Vi lämnar 2017 som varit ett ganska slitsamt år på väldigt många plan och kliver in i 2018 som vi hoppas ska bli lite lättare.Vi kliver in i år 10 med Bristol...vem hade anat det när vi reste till Uganda första gången 2008?
 
 
Vi är ensamma i att leda arbetet med Bristol sedan ganska många år nu.Men aldrig förr har vi haft så många med oss som har så mycket hjärta för det vi gör och för våra barn.Det gör att vi aldrig någonsin känner oss ensamma.
Vi skulle aldrig någonsin ha varit där vi är idag utan alla de människor som varit en del av historien om Bristol och det kan vi inte säga nog många gånger. Utan dem som slet de första åren så hade Bristol aldrig funnits,utan oss som tog vid så hade vi aldrig varit här nu.
Det är det som gör det hela så fint att vi verkligen tillsammans har gjort skillnad.Kanske inte för alla i världen men iallafall för några.
 
 
Vi kan säga Tack tusentals gånger och ändå skulle det inte vara nog.Vi kan lägga all vår tid på att försöka få er att förstå hur värdefulla ni alla är i vårt arbete och ändå skulle ni ändå inte veta.
 
 
Men ändå....
Vi vill ge er vårt evinnerligaste Tack för att ni hjälpt oss igenom 2017 och Vi vill önska er ett Gott nytt år och att 2018 blir precis så som ni önskar.
Vi vet aldrig vart åren för oss i vårt arbete för Bristols barn
men varje år är sannerligen en gåva,för dem och för oss.
 

❤️

 
Tack!
 
Anna,Jennie,Eddie 
och 
Barnen på Bristol Academy
 
 

Vad är problemet?

Ibland vet man ju inte om man ska skratta eller gråta! I Uganda kan liksom allting hända....
Vi har ju haft ganska stora problem med att det kommit fram massa vatten nu när vi grävt grunden till nya bygget. Det har kostat lite extra pengar för att vi vart tvungna att fylla upp med sten för att sedan kunnat gjuta.
 
Nu kom nästa problem...Vi betalar årsvis för det vattnet vi får i kranen in till skolgården. Häromdagen kom dom för att dom ville ha betalt och såg då att vi byggde...Bra tänkte dom,här kan vi kräma ur pengar för dom är i behov av vatten och Eddie insåg snabbt att det här skulle bli en dyr historia om vi använder kranvattnet.
 
Han meddelande att han måste komma på ett annat sätt att lösa vatten,han visste bara inte hur....
Igår kom svaret..... Gräva efter det såklart!
 
Sagt och gjort...ett jättehål ( mitt i barnens lekpats....) har dom grävt och det hoppas vi ska lösa vattenproblemet.
Alla sätt är bra utom de dåliga....eller? 
 
 
 
Anna

Jag som tackar gud!

Ni som läst här ett tag vet att jag ofta berättat om den kampen vi så ofta fått föra i Uganda just för att vi är kvinnor Jennie och jag.Att vi är vita kvinnor har inte på något sätt gjort saken lättare. Vi har alltid varit, och är absolut respekterade på många vis men det sitter än idag långt inne även för Eddie att vi faktiskt kan och vet en hel del saker...
 
Det allra klaraste exemplet befinner vi oss i nu iockmed bygget.Eddie hade en oerhört avslappnad inställning till jobbet och hur smidigt allt skulle gå.Budgeten vi först fick var i våra ögon alltför luddig,i hans ögon skulle vi ta det lite som det kom. Tack och lov är det ju trots allt vi som styr hur saker och ting skall göras i det fallet och det är han nog glad för nu när han insett hur otroligt mycket mer det har varit att göra,hur mycket små saker som tillkommit i kostnad fastän han sa att allt var med från början.
 
Hade vi varit män så hade saker sett annorlunda ut,så är det bara. Oss gör det egentligen ingenting eftersom vi numera vet vad hur vi ska bemöta det,men det är en konstig känsla att nån tror att man kan lite mindre bara för att man råkar vara kvinna...Jag som tackar gud varenda dag att jag slipper vara man! 😜
 
 
 
 
Anna
 

Vad handlar det om egentligen?

Jag kan inte låta bli och känna att julen är en vansinnigt galen högtid.Vi har så mycket traditioner och konstigheter för oss inför just den här tiden på året och jag undrar om det är nån som känner att Jösses vad lång julen var i år!
Jag tror inte dom är många isåfall.
 
Jag var en av dem som stressade halvt ihjäl mig förut.Inget fick glömmas,allt skulle göras och det skulle göras som det alltid gjorts.Men så kom det där livet emellan...där allt förändrades och med det också allt det som en gång var självklart.När man är en familj som vi är men som inte längre lever ihop då är ingenting självklart längre.
Då tar man sakerna som dom kommer.Vi firar fortfarande jul ihop som vi gjorde förut för att vi kan och vill det och det känns inte konstigt.
Jag kan fira jul här eller i Uganda...känslan sitter inte i allt som blir gjort eller hur mycket man köper, det sitter i att vara tillsammans med dem man älskar,då är inget annat särskilt viktigt.
 
 
 
Anna

Lite stolt fast stressad och trött!

Nu är tankarna för min del mycket i Uganda inför den stundande resan för att kolla av bygget,det ska bara bli 2018 först.
Vi trodde nog att vi skulle ha kommit längre med byggnaden när resan bokades men allt har tagit längre tid än beräknat så vi får ta det som det är. Det ska bli väldigt roligt att se hur där ser ut samtidigt som vi vet att Eddie är 
galet stressad över allt som ska göras och egentligen nog inte alls känner att han har lust med Sverigebesök just nu...tur att jag är självgående därnere iallafall så han slipper att ta hand om mig och lite stolt är han nog ändå att få visa upp vad dom åstadkommit såhär långt.
2 dagars vila har han haft nu för att fira jul men idag ska han vara igång igen är tanken. Tiden finns inte att ta det lugnt och jullovet är den enda chansen vi har att bygga på så det får vara så.
Tur att skolgården är full av hus sen och platsen är slut... :)
 
Fan vad där ser ut.....Just sayin´! Det är vi inte vana vid!
 
Anna

Tack säger Berith!

Det är ju en viss känsla att lyckas när man gör nåt....att man liksom känner att det är "värt det" när man lagt ner massor av tid och annat. Jennies mamma Berith är ju upphovsmakaren till idén kring våra dörrkransar och för andra året i rad så har dem gjort vansinningt fina kransar Jennie och Berith.
 
Så från Berith vill vi med dessa orden egentligen bara säga det allra största av Tack till alla er som köpte av oss!
Summan dom drog in var fantastiska...
 
 
 
                                                                          ✨14.150 kronor
 
 
Tillsammans gör vi skillnad!
 
 
 
 
 

Sekukulu Ennungi-God Jul!

Idag firas det jul i Uganda!
Pengar till julmat är nerskickat till våra ungar och fastän hela stället är i total kaos på grund av bygget så hoppas vi ändå att dom ska få en bra dag med lite gott i magarna!
 
Idag är massvis av folk i kyrkan och jag törs lova att vi alla här i Sverige finns med i Eddies tacksamhetsböner en sån här dag.Tänk vilken sanning det blev av hans dröm ändå...
 
En jul för ett par år sedan! Eddie och Mabanda Jolly

God jul ni vackra människor <3

 
Vi vill bara kika in för att önska er en riktigt 
 
 
🎄GOD JUL🎄
 
 
 
Vi vill också säga Tack för att ni aldrig slutar tro på oss och på det vi gör.
För att ni hela tiden stöttar upp när vi behöver och för att ni gör det möjligt för
oss att hjälpa barnen på Bristol Academy.
Utan er vore vi ingenting.
 

❤️❤️❤️

 

 
Anna  och Jennie 

Det är bara en dag kvar nu...

Det är dan före julafton hos oss,2 dagar kvar innan dom firar i Uganda.Den här så oerhört galna högtiden som innehåller så mycket olika känslor.
Lycka för dem som har någon att vara med,en ensamhet värre än någonsin för dem som saknar det.
Livets orättvisor är aldrig tydligare än just nu.
 
Jag har turen att ingå i en familj och jag är oerhört tacksam för det.Jag låter inte min vetskap ta bort den glädjen men jag tillåter inte heller mig själv att glömma bort dem som har det svårare än jag.
 
Idag skrotar jag mest runt härhemma.Kokar grönkål och gör lite kola för att jag vill,inte för att jag måste.
Har haft en unge hemma med sin fina flicka på fika och inväntar nästa unge och hans lika fina tjej för lite kvällsmat och uppesittarkväll.
Tränar på lite ord som redan finns så djupt i mig då jag och Jennie ska prata lite i kyrkan imorgon på morgongudtjänsten.
En halvdålig julfilm är på i bakgrunden samtidigt som mina tankar är i Uganda hos de människorna jag inte får ha med mig just nu.Dem som jag också älskar fast dom är på avstånd men som ändå är mig så oerhört nära.
 
 
 
Anna
 

Har man bara hopp...

Jag imponeras oerhört ofta av fattiga människor ändå.Jag förstår inte hur dom orkar slita varenda dag för att ens överleva.Jag blir matt om jag jobbat lite för mycket eller om saker går emot mig lite för mycket under en tid.
Då tappar jag humöret och tycker att saker är tämligen dryga ett tag innan jag hittar rätt fokus igen.
Där vet dom inte ens om dom kan äta nästa dag.
 
Jag som har kommit den ugandiska kulturen tämligen nära och således också lever med den väldigt nära mig kan ibland bli så sjukt irriterad om nåt inte görs som vi bestämt.Jag är ingen skådespelare av rang och alla mina känslor ligger tämligen ytligt så ibland smäller det ganska rejält av förklarliga skäl.Fördelen är väl att samma känslor ligger ytligt när jag ska lägga saker åt sidan igen.
 
Dom har också lärt mig att har man bara det minst lilla hopp om att saker ska lösa sig då är sannolikheten större att dom faktiskt också gör det.
 
 
 
Anna

Ni glömmer väl inte....

....hur himmelens enkelt det är att göra skillnad för någon i världen?
Med ett gåvobevis för valfri summa så gör ni skillnad för våra barn på Bristol,
och jag tror inte att någon blir besviken av en sån julklapp.
Vem vill inte hjälpa till att göra världen lite vackrare om man kan?
 
 

Så enkelt var livet

Sakta sakta smyger sig julkänslan på även för mig.Jag är inte direkt ledig i jul men det vet man ju om när man väljer ett sånt jobb som jag har...assistent är man alltid oavsett vilken dag på året det är.Och jag tycker att det är okej,det avdramatiserar högtider som annars blir ganska hypade tycker jag och man tar bättre vara på de dagarna man får när det inte är nån sjävklarhet att man är ledig.Och med en julgran,hyacinter och med vetskapen om att jag ska få en julafton med människorna i världen jag älskar mest så kommer man långt.
 
På min väg till en bra känsla inför julen så ingår det numera en hel hög med andra människor också.På skolan får dom alltid lite bättre mat de dagarna men jag har också egna människor i Uganda som jag vill ska ha det extra bra inför julen,för jag vet att om dom har det,då mår också jag så mycket bättre. 
Deras glädje blir min glädje och så enkelt var livet.
 
 
 
Anna

RSS 2.0