Allt vackert har också ett slut <3
Vi kan säga att vi aldrig någonsin trodde att vårt liv skulle bli såhär när vi för snart 12 år sedan kom till Uganda för allra första gången.Livet tog oss dit och vi ångrar ingenting.
Vi vet nämligen att man bara ångrar det man aldrig gjorde.
Misstag har vi gjort en hel rad, kämpigt har det varit emellanåt och mängder av tårar har fallit under åren som gått och vi har förlorat människor på vägen. Men det är bara den ena sidan av det vi fått uppleva.
Misstagen vi gjort har följts av ännu fler fantastiska saker vi lyckats åstadkomma.
Lyckan vi fått uppleva överväger kampen och skratten har varit oändligt många fler än tårarna. Tillsammans har vi fått chansen att göra en verklig skillnad i världen och hur många får egentligen göra det?
Eddies dröm var aldrig svår att följa, drömmen om en egen skola för fattiga och föräldralösa barn i Kampala.Vi följde bara med på det han startat och till slut var vi framme.
När man når ett mål så är man antingen klar eller så gör man upp nya mål.Där är vi nu.
Vi har en skola och den är jättefin.Det finns ingen mer plats att bygga på och det finns allt man kan tänkas behöva.
Vi är klara. Eddie är det inte. Han vill fortsätta på andra platser, fler skolor, fler barn men vi har tagit ett beslut att inte följa med på de drömmarna.Det blir för stort för oss och för svårarbetat när vi inte heller längre kan ha varken bankkonto eller swish och inte är betrodda av banken med den biten.
För oss är Uganda Bristol och Eddie vet och förstår det.Det kan aldrig bli nåt annat.Vi har gjort allt vi kan.
Vi har ett liv härhemma också och det är dags att leva lite mer i det livet.
Det är så otroligt mycket delade känslor i det här beslutet för oss och det har suttit så långt inne att komma fram till det här.
Vem är man om man lämnar barn i Uganda till sitt öde egentligen? Vem har hjärta att kliva av nåt sånt här? Vi har det.
Vi har gjort allt vad vi kan och mer därtill.
Vi har med totalt öppna hjärtan älskat varenda unge där och vi har fått precis lika mycket kärlek tillbaka. Vi har fått dela arbetet med våra egna fantastiska ungar och familjer.Vi har rest och delat upplevelser med människor som vi aldrig kommer glömma och som vi idag ser som våra vänner.
Vi vore inte rättvisa mot oss själva om vi inte kan säga att det vi gjort är bra nog,för det är det.
Vi gav av oss själva och vi fick tusenfallt igen.
Som läget är nu så har vi en summa kvar på vårt konto. Vi kommer att stötta upp Eddie under 2020 tills de pengarna är slut så att han får en bra chans att stå på egna ben. Vi kommer också att skicka ner pengar till mat för de barnen som är kvar på Bristol trots Coronaviruset.
Folket i Uganda lider nåt fruktansvärt och värst är det för barnen såklart som alltid.
Så…hur avslutar man nåt sånt här? När varje Tack är för litet och när vår tacksamhet över allt vi fått uppleva inte på något vis kan beskrivas.Vi hade aldrig någonsin nått hit utan all hjälp och all stöttning vi fått under åren.
Alla hejarop och all den kärlek och vackra ord vi fått ta emot ifrån er här hemma.
Vi tackar för allt och hoppas ni förstår hur tacksamma vi är för er, för livet vi fick och för våra ungar på Bristol Academy.
Jennie och Anna
Minns ni?
En evighet har gått och jag har inget försvar till det.Jag tog slut helt enkelt.För många år av självuppsatta krav på mig själv och mina prestationer kan man väl helt enkelt säga.
Som att inte det vore nog så har vi den senaste tiden stött på saker som för oss ställer till oerhört stora problem.
Problemet stavas B.A.N.K.E.N. Banken.
Tidigare i år stängde dom ner vårt swishkonto som vi hade kopplade till barnens konto.Där kom den första smällen.
Den andra har kommit nu och den är betydligt mycket större.Dom har stängt ner vårt konto och spärrat det.Vi får inte längre samla in pengar till våra barn i Uganda för dom anser att vi inte kan bevisa att vi gör det vi ska med pengarna, dvs skickar ner dem till skolan. Vi har försökt att få dem att ändra sig men vi möter bara stora handen och idag stängdes det för insättningar och uttag.
Så skulle nån försöka sätta in pengar där så ska det studsa tillbaka till mottagaren direkt,vi kommer inte att kunna komma åt dem iallafall.
Detta innebär inte att vi slutat att jobba med och för skolan även om man kan tro det.Vi jobbar i det tysta bara precis som vi gjorde från början.Vill nån fortfarande hjälpa till så finns såklart möjligheten i form av våra privata swishkonton där vi kan föra över swishade pengar och spara på ett annat konto vi har eller så kan man välja att kanske hjälpa till när vi reser ner igen eller nåt akut sker.
Men det är med stor sorg i hjärtat och en stor portion ilska och frustration vi meddelar att vårt konto idag har stängts ner.
Anna och Jennie
Vilka är vi nu?
Att bli en del av Bristol var aldrig egentligen ett aktivt val för oss,det hände bara så som så många saker gör i livet.Vägen har aldrig någonsin varit rak eller enkel men den har varit självklar.
Det har präglat våra liv tämligen kraftigt sedan 2008 och vi har förlorat en del värdefullt på vägen samtidigt som vi vunnit ännu mer.
När vi byggde den senaste byggnaden så gick få saker som vi planerat även om slutresultatet blev till full belåtenhet.Med den byggnaden så visste vi på nåt vis att det där är det sista vi kommer att bygga innanför de murarna.Vi visste det då och vi vet det nu.
När man tar ett sånt beslut så blir det,hur dumt det än låter som en liten livskris.Vilka är vi om vi inte ska bygga,växa och bli större? Vilken roll ska vi spela nu? och spelar vi ens nån roll?
Man kan säga att egentligen hela 2019 har gått ut på att fundera på det och att hitta våra nya platser och det är väl inte helt och hållet gjort ännu men det är absolut på gång.
Fortfarande känner vi och vi rasar fullständigt än idag emellanåt när vi är där.Jag tänker att jag blir trött på att vi aldrig lär oss samtidigt som att jag är enormt tacksam just för att vi aldrig slutar att känna in och känna av.Att vi aldrig blundar för det vi ser och att vi ännu 11 år senare lär oss så otroligt mycket nytt och att vi är öppna för det vi ställs inför,oavsett vad det än är.
Att jag är Anna,det vet jag.Jag är bara inte riktigt densamma Anna som jag en gång var.
Stark och svag på samma gång på nåt konstigt vis.Självklar och enkel.Inuti ibland allt annat än just det.
Men likväl bara jag.
Anna
Vi finns
Jag brottas i ärlighetens namn ganska ofta just nu med känslan av att det jag gör inte är bra nog.
Ingen säger det till mig eller visar för mig att det är så men min inre känsla är den iallafall.Det spelar ingen roll heller om nån säger motsatsen,min känsla är min.
Nu kommer frågan tämligen ofta till oss om vi avslutat vårt arbete i Uganda.Att man inte hör nåt om oss längre,jag skriver inte osv.Vi har inte slutat.Allt det där arbetet pågår fortfarande men mer i det tysta.Mitt självförtroende fick sig en törn och jag fann ingen glädje i att skriva mer.Tankar om att mina ord inte gör nån skillnad och vem bryr sig egentligen om vad jag känner, eller vad som sker med 500 skruttungar i Afrika slog ner i mig som en bomb och jag stängde av.Jag ville det inte och jag valde det inte.Det blev bara så.
Nu trevar jag försiktigt med orden igen men inte ett enda kommer av sig själv.Det knyter sig direkt.
Lika mycket knyter det sig av tanken av att folk tror att inte vi finns mer.
Vi gör det.Vi finns.Och barnen i Uganda finns. Och kampen är precis densamma.Varje dag.
Anna
Hej Uganda
Så står vi här nu med bara dagar kvar tills vi ska åka igen. Vi ska till Uganda och vi ska till Bristol.Våran skola.Den som har varit en så stor del av våra liv de senaste 11 åren.
Jag och Jennie och 5 ungdomar är det som utgör gruppen denna gången.En liten tajt grupp där det inte finns nån oro för att saker inte ska flyta på. Iockförsig har vi turen att våra grupper alltid gör det...vi har bra människor omkring oss alltid.
Jag stannar 2 veckor,de andra är där 1.Just nu undrar jag hur jag ens ska kunna lämna hemma en enda dag...de där två små barnbarnen jag har drar i hjärtat nåt alldeles vansinnigt och hur mycket jag än älskar att vara i Uganda så försvinner aldrig känslan av att jag aldrig är på rätt plats oavsett var jag än är.Konstigt det där. Vi är alla vana i familjen att jag är borta emellanåt och antagligen är det mest jag som blir blödig...ju äldre jag blir ju värre verkar känslan också bli.
5 av oss som reser nu har många ,många resor med oss i bagaget.1 gör sin andra resa och en av oss ska göra det allra första besöket på Bristol.Jag undrar stilla hur hennes tankar går just nu.Det är svårt att veta vad man kan förvänta sig av en sån här resa.Det liknar på nåt vis inget annat och fastän vi älskar att vara där så är varje människas egen upplevelse unik ändå.Men vi hoppas och tror att det kommer bli en fin resa också för henne.
Alla väskor är packade.Vi har ett par dagar kvar att jobba men sen,sen är det dags <3
Anna
Du är modig.
Jag får höra det ganska ofta.Att jag är modig.Att åka till Afrika,ibland i grupp,oftare ensam.
För mig är inte det att vara modig,jag åker ju bara till ett annat hemma.
Jag känner mig mer modig när jag ringer att samtal till en myndighet eller går till doktorn.Jag är rädd för båda de sakerna.Jag är inte rädd för att jag ska vara sjuk eller för att jag ska dö,jag tycker bara inte om känslan.Att ringa och prata i telefon kan ju om möjligt vara värre än att ha malaria,således riktigt vidrigt.Så att jag skulle vara modig är nog inte en helt rätt bedömning trots allt.
De senaste åren har jag stött på saker som jag aldrig trott jag skulle resa mig ifrån,men jag har gjort det.Jag har lärt mig att det krävs en hel del för att jag inte ska klara av det och det har både gjort mig mer ödmjuk men också lite mer hårdhudad på en och samma gång.
Ännu testar jag mig fram i det livet som ännu känns som ganska nytt.Livet före och livet efter skilsmässan.
Starkare på alla vis skulle jag säga,men mer sårbar.
Mitt liv nu vilar i mina händer.Någon går bredvid och det är fint. Men modig...det känns inte så.
Anna
5 dagar
Så drog vi hon och jag. 5 dagar tur och retur Uganda. För att kolla av att allt är så som vi önskar att det ska vara.
Kortaste vistelsen nånsin och vi har nu varit hemma en vecka.Vi gör såhär alltsom oftast.Åker utan att meddela att vi ska komma,för det vi möter då är verkligheten och inte en tillrättalagd sådan.Allt ska ju fungera som vi har bestämt oavsett om vi är där eller inte.
En välbehövlig resa på mer än ett plan.Blandannat för 2 vänner som jobbar alldeles för mycket och har som har glömt bort att också en vänskapsrelation behöver underhållas.Nu har vi ju turen att skratten aldrig någonsin är långt borta när vi är tillsammans, inte tårarna heller för den delen.
5 bra dagar och nu laddar vi för nästa resa.Lite fler dagar då och längtar,det gör man redan fast vi precis kommit hem.
Eddies och mama Bigs senaste tillskott....Kanoonya Isac
Anna
I den mjuka delen av mitt hjärta
Ett nytt litet barn föds,ett annat flyger av gungan och bryter benet.Lärare börjar och slutar och börjar igen.Kampen om att skaffa mat till alla som är alldeles för dyr.Tillgodose behov åt alla håll och kanter.
Jag förundras över mamman som inte kommer till sitt barn med det illa brutna benet innan hon vet att det är behandlat och han har fått den hjälp han behöver.Att han vill ha sin mamma nära när han ligger på sjukhuset i galna smärtor är inget hon tar hänsyn till.Bara hon slipper skaffa pengar.
Jag förstår det på ett vis,på ett annat är det helt ofattbart.
Det nyfödda barnet är Eddies och Annes.Barn nummer 5 för honom,för henne nummer 4.
En liten Kanoonya Isaac såg dagen ljus för ett par dagar sedan och vi önskar honom allt gott i livet fastän vi vet att hans kamp allredan startat.
Det närmar sig treårsdagen sedan Sobya Wendy somnade in,samma dag som mitt första barnbarn Sally föddes.
En mammas värsta dag och en annan mammas bästa.Livet ser ju ut så.
En del av mitt hjärta har hårdnat litegrann under alla år i Uganda.Man har fått lära sig att stänga av emellanåt.
I början gick det inte.Man blödde för allt.Nu blöder man också men inte lika ofta och inte för allt och inte för alla.
Men det finns fortfarande en alldeles mjuk del i hjärtat kvar,i den delen bor alla barn och jag vet att dom aldrig kommer att lämna den platsen.
Swishen är borta!
Sedan vi själva var dem som började styra över vårt lilla "projekt" så har vi haft en klar tanke,och det var att det skulle styras med hjärtat och av mig och Jennie.Vi har inte velat vara nån organisation med styrelse och allt vad det innebär.Det har varit vi helt enkelt.
Vi har tack vare detta beslutet inte kunnat söka hjälp från fonder och stiftelser då dom nästan alltid kräver en organisation men vi har har stått fast vi vårt beslut och vi har hellre avstått sådan hjälp.
Vi har sett klart mycket större fördelar med att vara små och det är inget beslut vi på något vis ångrar och vi har stått fast vi det vi tror på.
Den största bakslaget för oss iockmed detta har kommit nu...Vi har ju ett swishkonto kopplat till Bristol och det har varit en oerhört stor hjälp och en stor del av pengarna har swishats till oss.
Nu krävs det att vi har ett företag för att få ha kvar det kontot och nåt företag har vi ju inte så idag har vi varit tvungna att stänga ner swishen så det finns inte längre kvar tyvärr.
Så nu har vi tagit både ett och två steg bakåt genom att bara kunna erbjuda ett vanligt konto att sätta in pengar på och det känns ju såklart väldigt tråkigt.
Men regler är till för att följas och vi är glada och tacksamma så länge det fungerade
Vi finns,kontot finns,swishen finns inte.
Tack Andreas och Oskar!
( Gammal bild på killarna,vi missade att fota....)
För tredje året i rad fixade dom det.En golftävling till förmån för Bristol på Björnhults Golfklubb i Falkenberg.Jennies lillebror Andreas och hans kompis Oskar. Jag och Jennie hade turen att få vara med som vi också varit de tidigare åren och det är verkligen en skitrolig dag! Att dom sedan toppar det tredje året med fantastiska 25.000 kr är ju bara helt otroligt!
Det gör att dom här killarna har gått främst i ledet och dragit in 62.000 kronor totalt till våra ungar,den tacksamheten kan vi aldrig förklara.
Så vårt allra evinnerligaste Tack till Andreas och Oskar och alla de som spelade för våra ungar!
Jennies lillebror vid ratten och hans lilla Ellie! den andra killen heter Alex och spelade tävlingen.
Anna och Jennie
Det där med loppis
Vår loppis.Några år nu har vi haft den och vi älskar det! Arbetsamt som tusan men så vansinnigt roligt!
Det har varit en självklarhet för oss.Förra året kände vi att det nog ändå skulle vara den sista...man ska ju sluta på topp sägs det.Sen velade vi fram och tillbaka och kom ganska snabbt fram till att vi nog ville köra ett år till iallafall,bara för att det är roligt!
Sagt och gjort! Vi drog igång all den planering som vi vet krävs och började rycka i folk som kunde hjälpa till och där tog vi slut både Jennie och jag.
Vi orkar inte helt enkelt,det går inte.Hur gärna vi än vill så måste vi sätta oss själva främst och det är något som sitter oerhört långt inne på både mig och Jennie ska ni veta.Det har vi inte gjort på väldigt länge och det var inget lätt beslut att ta.
Men nu är det bestämt iallafall att Bristols loppis 2019 kommer att förbli ogjord.
Kanske har nån redan börjat rensa ut och spara till oss...vi ber om ursäkt till er och hoppas att ni kan hitta nån annan loppis att skänka det till istället men bara vet att vi är tacksamma ändå för att ni tänkte på oss.
Orden är skrivna och det känns lite ledsamt,men denna gången fanns det ingen annan väg ut än just denna och vi hoppas att ni förstår det.
Kram!
Anna och Jennie
Mormor åker flygplan
Den här lilla.
Hon vet inget annat än att Afrika finns.För henne är det lika naturligt som att hennes mamma och pappa alltid täcker hennes rygg.
För henne så är det inget konstigt alls att mormor åker flygplan till Afrika,det kan jag göra lika gärna som att jag kör min bil hem 500 meter bort ifrån henne.
Hon hade nyligen sitt första möte med en svart människa.Hon var lite rädd att röra vid honom till en början,hon trodde att det var smuts på huden och inte en färg.
Hur ska hon veta?
Efter ett par dagar var han som vemsomhelst.
Vi pratar om Afrika i vår familj,vi andas och vi lever med Uganda dagligen.
Jag tänker att det är en fantastisk kunskap hon får med sig i livet,helt gratis.
Tänk att hon inte vet att det finns dom som inte tycker om dem med en annan färg än den hon har.Hon vet inte att en del tror att dom är mindre värda än vi och att en del tror att alla svarta är stöpta i precis samma dåliga form.
Jag önskar att hon aldrig kommer att se skillnaden.Ingen borde göra det.
Anna
Lite klipp!
Jag har förlikat mig med tanken att jag inte längre hittar orden.Jag som alltid skriver ur öppet hjärta har inte förmågan att göra annorlunda.Jag kan inte skriva för att jag ska det och jag vill inte göra det heller,då vore orden inte mina på nåt vis.
I Uganda regnar det vareviga dag nu.Ibland lite mindre men oftast mycket.Man kan inte tro det men under de där regniga perioderna så känns det ibland som att man aldrig ska bli varm igen.Det är liksom småkyligt ända in i märgen...Barnen är nästan konstant fuktiga under den här perioden också eftersom deras kläder aldrig hinner torka mellan skurarna.Det är både kallt och blött när dom kryper till sängs på kvällarna.Tur kanske då att man aldrig är ensam i en säng...
Häromdagen var det klippning på schemat som så ofta...Köerna till de två maskinerna och klipparna aka våra grindvakter Julius och Roberth var stundvis långa...
Problemet är att skären snabbt blir lite slöa och ska man klippa 2-300 barn så vill man bara mata på...
Och det gör nog faktiskt lite ont i ärlighetens namn...Tur att pinan är kort iallafall!
Anna
Hej ni fina <3
Fastän vi i ärlighetens namn är jättetrötta och fast det inte alls var särskilt längesen vi var på plats så längtar man när bilderna kommer från vår skola.
Som vi kämpat i alla år. Ibland kommer det verkligen till en. Det är ju typ världens finaste.
Hur vi lagt allt annat åt sidan när det krävts och hur vi har älskat det här stället.
Men hur fin skolan än är så är det barnen som gjort störst avtryck...hur ska man nånsin kunna glömma dem?
Hej på er...
Jag måste inte be om ursäkt för det är inget tvång att jag skriver,men likväl så var det det så min känsla blev.Inget flöt och jag tog stopp.Jag hatar att inte kunna saker,det stressar mig nåt vansinnigt och helt plötsligt kunde jag inte ens få ner lite ord,inte dom allra enklaste en gång.
Jag bestämde mig för sluta försöka och ja...då blev det såhär.
I stort har det varit väldigt mycket liv ett tag...det vanliga livet.Det som är vårat.Det enkla.
Jag har saknat det litegrann de senaste åren inser jag nu när jag haft lite mer utav det.
I Uganda har det varit lov men sedan ett par veckor är barnen tillbaka igen.Dom är fortfarande ofattbart många och saker rullar på i sakta mak.
11 år har gått sedan vi kom dit första gången,också det känns ofattbart...
Jag minns hur rädda vi var första gången och hur lite vi visste.Livet blev verkligen annorlunda mot vad jag tänkt mig.
Anna
Nya tunnor!
Här inne råder det lugn och väldigt mycket tystnad kan man säga.På Bristol är det som vanligt saker på gång.
Det senaste i raden är att vi bytt ut vår allra största gamla vattentunna i plåt till ännu större i plast och istället för en har vi numera två stycken.För oss är rent vatten och vatten överlag en självklarhet,i Uganda är det en ständig källa till oro och kamp för att samla på sig så mycket (gratis) vatten det bara går.
Vi har ju en som gör väldigt mycket av jobben på Bristol.Tacksamma är vi för det såklart men sanningen är ganska långt ifrån det egentligen.Han är den som i det här fallet murar upp fundamenten till tunnorna men det är våra stora killar som gräver,blandar cementen,bär fram alla sten till honom osv...så tack till honom men ännu mera tack till killarna,dom arbetar helt klart i tystnad.
Jag är en av de lyckligt lottade
Än en gång slås jag av hur olika vi människor är.Vad vi prioriterar,vad vi känner och hur vi fungerar.Hur lätt vi har att tro att alla är som vi själva är och hur lätt det är att säga saker som sårar.Ibland medvetet,ibland utan en aning om att vi gör det.
Jag är väldigt långt ifrån den Anna jag en gång var.Jag tror iochförsig den här varianten jag är nu ligger närmre den jag föddes till än den jag blev för ett tag men klart är att jag inte fungerar likadant.
Jag är rädd för att såra andra människor fastän jag säkert gör det hela tiden.Jag är rädd att inte på riktigt räcka till för alla som jag vill finnas till för.Jag är rädd att inte få leva det livet som jag så evinnerligt önskar.Allt vilar inte i våra egna händer fastän vi ibland tycks tro det. Mycket gör det,men inte allt.
Idag vet jag att en av mina människor inte ätit mat på flera dagar.Jag missade att känna in det och jag läste inte mellan raderna.Han skulle aldrig säga det högt.Men jag vet det och det gör illa i mig.
Tusentals barn ska hem på lov.Dom kommer inte att vara mätta en enda dag.
Jag vill rädda dem alla.Men jag är inte ens där,och om jag hade varit det hade det inte hjälpt en enda sekund ändå.Allt det vet jag,men det hjälper inte.
Igår sov jag middag på min balkong efter att ha jobbat några nätter.Jag vaknade upp till en klarblå himmel och jag kände mig löjligt tacksam.Jag är glad att jag har lärt mig att vara det,att jag är medveten om att jag är en av de lyckligt lottade i världen.
Anna
Du reser...
Vad mycket du har rest... sa en till mig.Jag tänkte direkt att det har jag inte gjort.Jag har inte varit på särskilt många ställen alls....Men så tänkte jag efter lite och det slog mig att jag nog har det ändå.Jag har sett ganska många ställen fastän det inte alls känns så.En del ställen många gånger,andra jättemånga gånger och vissa bara en endaste gång.
En del platser älskar jag,andra vill jag inte alls tillbaka till.En del drömmer jag fortfarande om att besöka.
Anledningen till att det inte känns som att jag reser när jag ska till Uganda är nog mest för att det känns litegrann som att jag ska hem då.
Detta är mitt hemma hemma men Uganda bjuder på nåt helt annat som jag saknar till vanvett varje dag.
Än idag finns det inget annat ställe i världen där jag andas så lätt och det finns inget annat ställe där jag känner mig så levande.Allt jag har lärt mig där och den jag har blivit tack vare dem jag mött som egentligen inte har ett endaste dugg att erbjuda.Idag liksom alla andra dagar viskar jag ett tyst tack och jag sänder dem all den kärlek jag har.
Anna
Påsk här och Påsk där
Vi delar ju tro och högtider med Uganda...Ja iallafall jul och påsk. Vi har ju inte Martyrernas dag och de firar inte midsommar men de största högtiderna är samma. Dom firar jul den 25e och deras största dag kring påsken är den dagen som vi kallar påskdagen,dvs på söndag.
Deras firande går ut på att vara ännu mer i kyrkan samt att äta mat i mängder.Mat som dessutom är hutlöst dyr att köpa just kring högtiderna.Handlarna där skäms inte för att höja priserna alls för dom vet att maten kommer att köpas ändå,men det är också ofantliga mängder människor som lider ännu värre än vanligt av hungern.
Men idag är det Långfredag här och Good friday där och vi önskar er alla en GladPåsk!
Vädret är strålande och livet måste vi ta vara på,det får vi aldrig glömma.
Allt är som det ska
Vi lever,vi mår bra och vi jobbar på med Bristol precis som vanligt det enda är att jag inte skriver om det.Jag tror jag har skrivit klart.Det verkar faktiskt så. Jag ska ge det ett litet tag till för att se om lusten kommer tillbaka men att göra saker halvdant är inte min grej.Jag är lite allt eller inget.
Men som sagt...Inget är annorlunda där nere.Barnen är lika många som vanligt,bussen lika skruttig,sovsalarna lika trånga och myndigheterna lika cyniska som alltid,så långt är allt alltså precis som det ska!
Här njuter vi vår,och det känns fint.Livet blir lättare att leva helt klart.
Anna
