Snart är han hemma

När någon går bort så är det alltid förenat med väldigt mycket känslor. Såklart väldigt mycket värre när en ung människa eller ett barn gör det än när en gammal människa avslutar som trots allt levt ett helt och fullt liv.Men likväl så känns det väldigt sorgligt.
 
När man dör i Uganda förs man hem till den byn som är ens hemma på pappans sida,inte mammans.
Folk kommer i massor för att ta avsked.Om man avlider hemma så är det också där man stannar tills man begravs en dag eller två efter man dött. Även när den döde är hemma så kommer folk för att ta farväl och beklagar sorgen till de som är kvar.
Jag fick bilder skickade till mig igår för att jag på det viset skulle få vara delaktig på det enda viset som jag kan säga hejdå på härifrån och det var skönt att se på nåt vis...det blir mer verkligt då. Däremot väljer jag att inte dela med mig av de bilderna för att det känns bättre så.
 
Just nu försöker familjen samla in pengar för att ha råd att begrava sin människa.De går samman och alla bidrar med det dom kan och kan avvara.I mitt hjärta gör det också ont...tillochmed den sista vilan handlar om pengar i Uganda. 
Just denna människan har levt ett långt och på många vis ett hårt liv som så många gör i Afrika,och jag tror att han är nöjd nu ändå.Snart är han hemma på riktigt ❤
 
 
 
 
Anna
 

Ännu en stjärna har slocknat

Nu orkade han inte mer.
Den gamle mannen som ledsagat den unge i så många år finns inte mer.
Inatt somnade han in.
Fårad av ålder,och med tonvis av erfarenheter.
 
Hur var det däruppe? Det var alltid den första frågan han ställde när jag kom.
Han ville veta hur flygresan gått.Mitt svar var alltid detsamma,resan gick bra,jag kom fram säkert.
 
Nu förs han hem till sin by för nu hade han levt klart.
 
 
 
 
Anna

en liten föreläsning

Igår var jag ute på en liten föreläsning igen för en grupp herrar.Jennie är iväg och kunde inte vara med.Alltid jobbigt att prata inför människor,ännu värre när hon inte är med.Men så är det ibland och man får göra det ändå.Igår var egentligen en uppföljningsföreläsning om vad vi gjort under det senaste året vilket i sig var enkelt eftersom vi bara byggt egentligen.
 
Vi hade också turen att få ta emot en summa pengar som de samlat in,ca 6000 kr,DET är alltid väldigt välkommet såklart,Så Tack Herrarna...för att ni lyssnade och för hjälpen!
 
                                                                                                                                  Foto : Axel Nilsson
 
 
Anna

Vad ska jag drömma inatt tro?

Inatt drömde jag att jag var i Uganda. Jag kokade matooke (matbananmos typ) som om jag aldrig gjort nåt annat livet...men det har jag sannerligen gjort för jag har dårakt aldrig ens kokt matooke.
Det står iockförsig på min lista över saker jag vill lära mig,varför jag tycker det känns viktigt att kunna vet jag inte heller direkt men jag vill det ändå.
Andra saker jag gärna kunnat är att spela piano eller gitarr och att prata flytande luganda och gärna nåt annat språk också...kanske swahili,det måste vara ett bra språk att kunna tänker jag?
 
För övrigt hade jag önskat att jag hade lite bättre ämnesomsättning,att jag gillade att träna och kanske att jag tyckte mycket om Chiapudding...inget av det har eller gör jag. Chiapuddingen hade jag kunnat lära mig att gilla tror jag,de andra sakerna är nog försent.
 
Idag har jag haft en utmanande dag på jobbet....Jag tänkte att jag borde jobbat kvar i den där korvkiosken jag jobbade i förut för jag nog inte har nog med kunskap i det yrket jag har nu.Se kom jag på att det har jag nog ändå,om inte annat så lärde jag mig mycket idag.Efter det åkte jag hem och åt färsk grönkål,det gillar jag verkligen.
 
Undra vad jag kommer drömma för nåt bra inatt?
Kanske kan jag rädda lite lejon i Botswana? Det har jag heller aldrig gjort nämligen.
 
Matooke är det gula till vänster om gaffeln,skitgott.
 
 
Anna

Det är samma land....

 
 
Tänk ändå....Detta är Uganda.I kampala,bara en halvtimme ifrån där vi brukar bo.
Hade jag inte varit den som tagit bilden så hade jag kunnat gissa på vilket land som helst.
Palmer,en pool,varmt och mycket vackert.
 
 
 Detta är också Uganda.I Kampala,10 minuter bort och vi passerar området på vår väg ut till skolan varje dag.Just passerar är vad vi gör,vi stannar aldrig,för den platsen är inte vårt mål.
Men den finns och det finns fler platser som ser likadana ut.
 
Båda bilderna är från samma land och samma stad.Båda ställena har samma beslutsfattare men där slutar likheterna.
Jag kan välja vart jag vill vara dom där nere har inte samma tur.
 
 
Anna
 
 
 

Jag tror den föds i hjärtat

Vi pratar om blodsband hit och dit.Om tillhörighet med dem vi delar gener med,om generationer som går så långt bak i tiden att vi inte ens kan följa dem längre.Vi pratar om det som om det vore det viktigaste.
 
Jag är född i en sån familj.Men den är inte sån nu.
Våran familj är stor,och brokig och den innehåller människor som inte delar blodsband med varandra.
Några av oss delar en stor del av vår historia,andra har tillkommit.Ingen har fallit ifrån om de själva inte valt det.
Alla älskade.
 
Jag tänker att det viktigaste måste väl ändå vara att man tycker om och respekterar varandra.Att man litar på att alla i ens närhet gör allt dom kan för en,precis så som man själv skulle göra för dem.
Jag tänker att en familj inte alltid handlar om det vi tror och den är inte alltid sammansatt på det sättet som den bör vara.
Jag tror att en familj föds i hjärtat. Iallafall är våran det.
 
 
 
Anna

Idag skaver tankarna.

Idag är en sån dag där mina tankar inte finns någon annanstans än i Uganda.Dom skaver.
Vill så mycket och jag vill det nu,men jag vet också att allt inte vilar hos mig.
Jag tänker tillbaka på hur stort det var när jag reste ner ensam för första gången 2013 och hur det nu, 6 år senare inte är någon som lyfter på ögonbrynen när dom hör att det är dags igen.
 
Innerst inne visste jag redan då att mitt liv aldrig skulle bli detsamma igen även om jag inte visste i vilken omfattning det skulle komma att bli. Jag trodde aldrig att områdena i Kampala skulle kännas vana att vandra i och jag trodde aldrig att jag skulle kunna tacka för mig på deras språk.Aldrig trodde jag att att jag skulle längta efter maten och de fräna dofterna,eller för den delen skitiga barn och våra människor.
Men jag gör det.Jag saknar allt det och jag saknar det så evinnerligt mycket just idag.
 
 
 
Anna

Ny lekplats på G!

Efter lite meningskiljaktigheter hur den nya lekplatsen ska utformas så är vi nu igång tillslut. Jag vill inte säga att vi vann Jennie och jag men jag kan säga att hans idé om hur det skulle göras iallafall var den sämsta jag hört på hemskt,hemskt länge. Hans ide skulle innebära lite jobb men en fallhöjd för en unge på 1,5 meter.Vår ide innebär en jävla massa jobb men en säker lekplats....Så jo...vi vann nog ändå för nu grävs det igen.
Ibland tänks det lite kortsiktigt i Uganda och i det långa loppet blir det inte alltid så bra och då måste vi,hur svårt det än är, sätta ner foten och styra om de tankarna tills vi är nöjda eller helt enkelt avstå från att göra de sakerna.
 
Att avstå lekplats är såklart inget alternativ och inte heller att ha en farlig lekplats och då blir det såhär.
 
 
Anna
 
 
 

Mitt hjärta står på vid gavel

Än idag är det verkligen så att man nyper sig i armen ibland.Hur i hela fridens namn fick vi oss ett liv i Afrika ens? Hur kunde det bli så och vad har vi gjort för gott för att förtjäna det här?
Vi har upplevt mer saker i livet allaredan som en del inte får uppleva under en hel livstid.Vi har sett saker som andra aldrig kommer i närheten av och vi har hört historier som andra inte vet finns.
 
Jag har gråtit mig igenom otaliga nätter men jag är på nåt förunderligtvis tacksam över dem.
Jag har känt hjärtat banka i bröstet av ilska,frustration och av ren kärlek.Jag har tittat,blundat och sen har jag tittat igen.Önskat att jag kunnat stänga av allt jag känt men misslyckats varje gång.
Jag har accepterat att mitt hjärta står på vid gavel för Uganda.Jag tar emot av det som ges och jag ger tillbaka så mycket jag någonsin förmår.
 
Vi hamnade i Afrika,och jag vill inte vara någons annanstans.
 
 
 
 
Anna

Det räcker.

Dom här ungarna tillhör vår by men de går inte i skolan.
Men under den senaste resan fick dom ta del av allt det roliga som sker innanför grindarna och fastän man inte ser det på just denna bilden så är dom lyckliga just där.
Piprensare har den förmågan i Afrika,ibland behövs inte mer.
 
                                                                                                                                         Foto: Axel Nilsson
 
 
Anna

Ber om ursäkt litegrann men inte så mycket....

Lite dåligt samvete gnager i mig för gårdagens inlägg...Jag vet ju att det inte är så himlans lätt att planera i Uganda.Jag vet att det finns tusen och en anledningar till att saker haverar där och jag borde kanske ha större förståelse för det varje dag istället för bara nästan varje dag.
 
Men så tänker jag lite att det kanske inte är hela världen att man blir lite förbannad och berättar om det.Det hade ju inte varit direkt trovärdigt om vi framställde jobbet i Uganda i ett rosa skimmer för det är ju inte det.Det är inte det och det har aldrig varit det.
 
Livet innehåller massor av delar och jag vill visa dem alla.Alltför ofta visar vi bara upp det som är fantastiskt och enkelt och på så vis tror jag ibland att vi inte ens är ärliga emot oss själva innerst inne.
Och om vi inte är ärliga mot oss själva vilka är vi då?
 
 
 
Anna

Idag vilar vi.

Ibland tar orken slut.Man (jag) blir förbannad och får backa ett par steg,men jag backar tyvärr efter jag exploderat.Ibland tar hans ( Eddies) brist på planering död på mig och jag vill ruska om han och banka in förmågan att planera och ligga steget före istället för att ligga 3,4 och 5 steg bakom HELA tiden.
 
Jag vet att det inte är så lätt men tänker ändå hur kan det vara så svårt...? Efter snart 11 års arbete ihop med Eddie så har man nästintill utvecklat en slags syskonrelation.Jag är ju inte alltid sådär charmigt ödmjuk heller får jag ju erkänna...Men jag andas lite,sen ska vi diskutera lekplats,ståltråd,cement,500 barn och ett litet hus,det ska vi absolut det göra,men fan inte idag. 
 
 
 
Anna

Tack för det du skänker mig

Ibland glömmer jag av att andas.Jag glömmer bort att världen inte bara vilar på mina axlar.Jag tänker inte på att det är andras beslut också som påverkar hur saker och ting ska gå.
Men så kommer de där samtalet från min visa människa.Han drar mig långsamt tillbaka med ord som förvisso bottnar i en tro som jag inte riktigt tror mig ha,men samma tro som präglat hela hans liv och samma tro som än idag får honom att stå så stadigt på jorden trots att han inte alls borde klara det.
 
Lita på att allt kommer att lösa sig,och ha tålamod.Så säger han.Tro på att det kommer gå vägen.
Jag hinner tänka lite argt att han kan stoppa upp den där tron långt upp nånstans där solen aldrig skiner men i samma sekund tänker jag att han ju har rätt.
Jag tar natten till hjälp att reda ut alla tankar som snurrar och med ens känner jag att det blir lättare att andas igen.
Världens tyngd lättar litegrann.
Jag sänder honom en tanke av tacksamhet för all den klokskap han skänker mig och för tryggheten han bidrar med när jag så väl behöver den.Jag rasar lite för tusende gången och jag förbannar min svaghet.
Men jag blir uppfångad och jag tänker att jag verkligen måste innehålla alla bitar en människa nånsin kan ha.
Ibland så svag att det tillochmed gör ont att andas,andra gånger starkare och mer envis än någon eller något annat.
Jag tänker att livet är lite svårt ibland men herregud -vad jag älskar att leva det.
 
 
 
Anna

2019!

För oss är det inte så svårt att summera året 2018 egentligen.
 
Det bestod i stort sett bara av att bygga.
Bygga,vara arg,bygga,vara frustrerad,bygga lite till,fan,vi kanske klarar det här ändå?Bygga,nä det kommer aldrig bli klart,bygga,Vi klarade det! Typ så.
Hade Eddie vetat hur galna vi har varit hade han aldrig visat sig igen tror jag.Vi insåg ju snabbt att felet till den största delen inte var hans även om han såklart också hade stor del i de eftersom han inte tog det på riktigt allvar i början och lyssnade på oss när vi sa att det skulle bli tungt och svårt.
Han trodde verkligen att allt skulle vara klart på 3 månader men det tog 12.Men vi är kvinnor,han är man,han har rätt.....Han var den som fick bita sig i baken till slut för det tänket😛.
 
 
Vi har rivstartat in i 2019 med massor av jobb också men det handlar inte om några nya stora saker utan mer om förbättringar och att underhålla det vi har skapat.Göra skolgården bättre för den mängd av barn vi har känns som den absolut roligaste saken att få göra.Nya leksaker till lekplatsen håller på att tillverkas just nu och den ser vi verkligen fram emot att få se på plats.
Nya dörrar i metall håller också på att tillverkas till latrinerna.De gamla har rasat samman och man måste såklart kunna stänga om sig.
 
Vi har inte satt några jättestora planer för 2019 ännu Jennie och jag.Vi kommer att ta det lite som det kommer.
Det egna livet har ganska mycket stått på vänt under 2018 tack vare bygget,så kanske att det måste få lite mer plats under de här året.Vi hoppas på det iallafall.
 
Och er alla önskar vi ett fantastiskt 2019 med allt ni tar er för!
 
 
 
 
Anna

2018 är snart över och 2019 ska ta vid

 
Årets sista dag och årets sista Tack ifrån mig och Jennie.
Vi kan inte säga det nog många gånger och inga ord gör sig rättvisa.
Vi lägger ett händelserikt år bakom oss och det känns skönt.
Nu tar vi oss an 2019 utan att riktigt veta vad vi har framför oss, men vi tar det som det kommer.
Men vårt evinnerliga Tack har ni,var och en av er.
För vad ni gör,för dem ni är och för att ni alltid finns vår sida.
 
Gott nytt år!
 
 
Anna och Jennie
 
 

Det här skrev jag då

Jag tittade igenom bloggen och för två år sedan skrev jag det här...
Det stämmer ännu förutom att jag är mormor till 2 stjärnor numera.
 
 
 
Jag ger så många människor tillgång till mina tankar och ibland så skrämmer det livet ur mig.
Alla tolkar det skrivna ordet på sitt eget vis och på så vis får man en stämpel på sig hur man är.
Nån tolkar mig som svag och skör,en annan som stark och ytterligare nån på ett annat sätt.Jag har valt att skriva och då blir man också trodd om.
Jag är i stark och direkt kontakt med mina känslor.Det har jag alltid varit.Jag befinner mig inte i en gråzon där allt känns likt och när jag tar mig an något så gör jag det med hela mig, med allt vad det innebär.
 
Lika rädd som jag kan känna mig över att jag låter folk ta del av mina tankar,lika självklart känns det också.
Tänk om jag dör imorgon och ingen vet vad jag har tänkt på?Tänk om jag inte berättat om vår livsresa och om barnen i Uganda och att ingen förstått att det har påverkat mig och att jag faktiskt är stolt över det lilla vi har lyckats åstadkomma i denna otroligt stora världen Jennie och jag.
Spelar det nån roll att folk vet att jag var galet rädd för att dö i malaria eller att jag är precis lika rädd för att se tillbaka på mitt liv längre fram och ångra att jag inte vågade leva mitt liv fullt ut när chansen gavs.
Är det så farligt egentligen?
 
För mig känns det värre att stänga till mitt hjärta och inte låta nån ta del av mig och den jag är.
Att inte våga stå för den jag är eller det jag tror eller känner skulle skada mig mer än att andra männikor sätter en stämpel på mig att jag är si eller så.För mig är det okej,tro gärna, för innerst inne så är det ändå bara jag som vet.
 
Jag är mamma till de vackraste av alla barn,mormor till en liten stjärna,dotter,syster,vän och kollega och jag älskar Uganda.Jag är jordens envisaste skulle säkert flera säga om dom beskrev mig men jag är också den enklaste av alla sortens människor,för jag menar alltid det jag säger och jag står för det,alltid.
 
 

Vad vi älskar det här.

På riktigt...För detta finns inga ord.
De barnen och ungdomarna som är kvar på Bristol fick en dag på stranden.
Lyckan går nog inte att ta miste på.
 
 
Detta måste vara vad livet handlar om.
 
 

Då ska jag aldrig be om nåt mer igen.

Julen är över för den här gången och jag kan med handen på hjärtat säga att jag är så glad för det.
Den har på inget vis varit dålig men det är numera helt enkelt inte min tid på året.För mycket tankar om livets orättvisor präglar min tid och dom är svårt att ta bort.Det är svårt i vanliga fall,kring julen är det direkt omöjligt.
Nyår känns mer lättsamt.Och ord som nytt år,nya möjligheter och Ut med det gamla,in med nya osv är egentligen sjukt uttjade och meningslösa men det ligger trots allt något i det.Nytt år andas,om än inte nystart kanske iallafall nya möjligheter att lyckas med det man inte rodde i land under året som gick.
Sen att man sitter där om ett år igen och har misslyckats med samma saker kanske ännu en gång är ju inget man tänker på nu.
 
Jag ger aldrig några löften inför att nytt år, för jag skulle med allra största sannolikhet bryta dem ändå.
Men inuti mig hoppas jag och tror på att 2019 kommer att bli världens bästa år,och slår mina drömmar in,då ska jag aldrig be om något mer igen.
 
 
 
Anna

Vi vet egentligen ingenting

Så lite vet man om livet.Saker som man tror ska vara för alltid visar sig inte vara det. Annat som man har mitt framför näsan ser man inte ens.Man tror att världen är som våran men inte alls och på långa vägar är den det. Nån ser ut att må bra på ytan,inuti går den sönder hela tiden.Bilder kablas ut på lyckligheter som går bortom alla gränser och i mitt stilla sinne så undrar jag hur mycket av det som stämmer egentligen.
Har alla en fantastisk jul?Är alla lyckliga,tillfreds med livet och glimmar ögonen på alla barn?
Såklart inte.Det är lätt att tro det bara.
 
 
Bland mina lyckligheter finns de här barnen,dom och hundratals till.Det finns ett land dit inte särskilt många väljer att resa till som får mitt hjärta att slå fortare av bara tanken att få komma dit.
Jag trodde aldrig detta skulle hända.Det blev så annorlunda men oavsett vart livet tar mig så kommer jag alltid att se tillbaka på just den här tiden som en lycklig tid och jag kommer aldrig att ångra något.
I den här världen behövs inga filter,den innehåller redan allt.
 
 
 

Jul på Bristol <3

Såklart firas det på Bristol också.Lite godare mat under några av högtidsdagarna samt några utflykter står på listan.Igår var det en konsert med en artist som heter Eddy Kenzo,så det var nog fullt drag! Idag blir det lite lugnare då Lido Beach i Entebbe ska besökas.
Nöjda ungar ser vi iallafall <3
De här småttistvillingarna blev till slut hemhämtade.Flera veckor försent och på självaste julafton.Tur dom hann att få i sig lite mat innan de for <3
 

RSS 2.0