Nu ska vi snart packa!

Nu kommer det där igen som gör att man orkar köra på.Nån som skänker lite bollar och en peng till vår fest.
En annan kommer med skor och en tredje med en laptop. På onsdag ska vi packa för tusende gången känns det som vilket det naturligtvis inte är men när man står med sakerna så känns det nästan så.Känslan när det är klart,eller iallafall nästan klart är fullständigt magisk och det är oftast då man på riktigt känner att vi snart är på väg igen.
 
Det har krympt till 15 dagar innan vi åker och det är inte särskilt mycket,15 dagar sen ska vi andas Uganda igen.Jäklar vad enkelt.
 
 
 
Anna

Queen of Katwe

Min dotter smsar och säger att hon hittat en film på Netflix och den utspelar sig i Uganda,i huvudstaden Kampala som ju är där vi håller till. Såklart till jag titta på den.
 
 
 
 
Den heter Queen of Katwe och handlar om en flicka i slummen som visar sig vara en hejare på schack.Låter inte särskilt spännande men det är en verklighetsbaserad historia och det är verkligen så mycket av Uganda.
Jag inser att dom rör sig på platser där jag har varit och dom använder ord som också jag lärt mig att använda.
Dom nämner Calender Hotel vilket var det allra allra första stället vi bodde på när vi kom till Uganda 2008.
 
Tårarna låter såklart inte vänta på sig när jag kollar på nåt sånt här.
Hur lätt det är att ryckas med i framgång men hur ännu mycket mer viktigt det är att stå stadigt på jorden.
Vikten av att vara sann mot sig själv och dem man har nära sig och att om man bara tror tillräckligt mycket på det man vill och har framför sig så löser sig det allra mesta.
Jag känner mig tacksam för att jag har vågat göra det som hjärtat ville.Jag följde det och har fått se och uppleva en del av världen som många inte ens tänker finns.
 
 
Anna

Det går att hjälpa många

Så är då den tredje och sista terminen igång i Uganda. Årets sista och den i särklass tyngsta terminen också för den delen.Proven avlöser varandra och jag avundas sannerligen inte eleverna just nu. Än har inte så många av våra elerver återvänt vilket tillhör vanligheterna men det är synd eftersom dom missar värdefull tid i skolan,men efter helgen så ska väl de allra flesta förhoppningsvis vara på plats.
 
Vi är 18 dagar från avresa och vi är i bra i fas...typ.Hursomhelst är det inte mycket idé att stressa upp sig för nåt,löser sig det gör det alltid.
 
 
Igår fick vi bild på den här killen...En gammal elev och medlem av brassbandet.Han har sin dotter på Bristol nu.
Han heter Mike men kallas för Salongo.Det kallas han för att han är pappa till tvillingar.Alla tvillingpappor kallas det i Uganda.Här står han utanför det huset som han håller på att bygga till sig och sin familj och vad som är ganska fantastiskt i den här historien är förutom att Salongo själv tillverkat alla tegelstenar, är att materialet han tillverkat stenarna av är massorna som blev efter vårt megabygge på Bristol.
Snacka om ringar på vattnet och att det går att hjälpa i många led om man jobbar tillsammans.
Coolt säger vi och grymt jobbat Salongo!
 
Anna

Då när bara skratten finns..

 
Såhär kan det se ut om man är på Gekås och laddar för att 350 barn ska få en alldeles egen godispåse när vi kommer ner.
Då kan det hända att man väldigt gärna plockar klubbor direkt ur lådan bara för att man vet att barnen kommer att bli så evinnerligt glada.Och vi blir ännu mer glada av de sockerstinna dårarna till barn vi har som har magen full med mat just den där dagen då vi har fest och som bara väntar på att få dansa tillsammans med oss som inte alls rör oss lika mjukt som de gör. 
 
Då när bara skratten är där och man för en stund glömmer bort att massor utav barnen inte har några föräldrar,att mängder av dem har fått så mycket stryk i de korta livet de levt att vi inte ens vill veta längre.
Att flera av dem bär på historier som går bortom vårt förstånd...då kan vi plocka 1000 och åter 1000 klubbor direkt ur kartongerna...den glädjen vi tillsammans känner då,den borde alla i världen få känna.
 
 
Anna

När jag är klar då är jag klar.

Jag orkade inte ta i det.Alla de saker jag sparat från livet.Det blev smärtsamt att ens öppna lådorna,nästan som om man lyfte på locket för mycket då till allt det man tänkte på som man gjort fel. De hamnade hos min mamma i väntan på mig.
Men så kom dagen,nu.Snart 4 år senare var jag helt klar och det gjorde inte ont alls att öppna dem.Slänga,sortera,packa om och spara det som fortfarande är betydelsefullt.Så enkelt och så skönt.
Aldrig någonsin glömma det som var,bara förvara det lite längre in i hjärtat med en stängd dörr istället för en dörr på glänt. 
Ibland går saker åt helvete och andra gånger går det väldigt bra.Sen kan det hända att det går åt helvete igen,men då gör det de. Jag tar sällan genvägar i mitt liv. Jag tror på att man ska ta sig igenom saker och inte ta sig runt dem.Det kan göra lite ont ibland när man gör på det viset men när man är klar,då är man klar.
 
Jag städade upp bland lådorna och jag samlade samtidigt upp det sista i mig själv.
Klyschigt? Absolut,men likväl jävligt sant.
 
 
Anna

Det går undan när vi vill

Ibland blir jag nästan själv lite förvånad över hur effektiva vi kan vara Jennie och jag när vi bara måste. Vi skjuter gärna på saker om vi kan men sen jävlar i havet går det undan när vi måste! Imorse när jag gått av mitt nattpass så körde jag direkt hem till Jennie,kaffet stod klart när jag kom och sen körde vi par timmars möte om resan vi har framför oss och vad var och en av oss ska göra innan vi ger oss iväg. Det är alltid saker som ska inhandlas och fastän det inte är så väldans mycket så kräver det ändå sin planering och ju bättre vi planerat ju smidigare går allt.
Det är ju en satans tur att man slipper göra det här jobbet med nån man inte gillar,det hade vart för trist att lägga all den tiden då.
 
Lägg därtill att jag fick med mig både morötter,tomater,äpplen och persilja hem som om jag vart på byns bästa gårdsbutik så fattar ni ju att min söndag varit mer än bra!
22 dagar kvar.
 
 
 
Anna

Det var ett tag sen vi satt där i vrån!

Igår la jag upp den inte helt nytagna bilden på mig på min Instagram.Det är från lekis och jag var helt förstörd för jag blivit placerad i dockvrån,mitt sämsta ställe och jag lekte aldrig där vill jag minnas.
 
Idag skickade Jennie denna bilden på sig! Definitivt tagen i samma dockvrå och eftersom vi är lika gamla så var det också samma år.Jag tror inte vi gick i samma grupp dock,men jag kan minnas fel.
Hursomhelst så har åren gått sedan den här dagen...
 
 
 
 
Anna

Tillbaka dit där hjärtat bor

Skär till klippmaskinen,gosedjur,visum som ska ordnas,väskor som ska packas,samtal ska föras,jobb som ska skötas och ett liv som ska levas. Ibland förstår jag faktiskt inte själv hur vi orkar.Vi gör det inte alltid iochförsig,men för det mesta.
Eddie behöver massa hjälp och vi kan inte riktigt dra in pengar i den takten som de går åt. Just det har man landat i.
Vi känner oss inte längre helt värdelösa när vi säger nej utan det får lov att vara så.Vad ska vi göra liksom?
Det känns skönt att inte känna den maniska pressen som jag känt under så många år,man är på nåt vis lite mer fri när man inte är så rädd för att inte lyckas till 100 % i varje steg.
Att dagarna fram till avfärd är fyllda med saker att lösa gör inget,belöningen för det slitet kommer ju när vi är klara med allt och vi får åka tillbaka igen,tillbaka dit där hjärtat bor.
 
 
 
Anna

Vi behöver er igen.

Tro aldrig någonsin att vi inte är medvetna om den hjälpen vi får ifrån er. Vi är det och vi är evinnerligt tacksamma för den. Och trots att vi precis haft en loppis och dragit in en stor summa pengar så är det fortfarande hål som gapar tomma och pengarna går snabbt åt.
 
Så nu när vi är på väg ner igen så behöver vi er hjälp...
 
*PENGAR... med dem kommer vi att ordna en fest för barnen den sista dagen vi är där.
En dag/kväll dom lever på länge! Den där guldkanten på en annars väldigt enkel och monoton vardag.
Vi serverar dem en festmåltid,ger dom läsk,godis och ett minne för livet helt enkelt.
 
*UTELEKSAKER... Hopprep,strandtennis,såpbubblor,ringspel,mjuka småbollar osv... Allt som kan aktivera rastlösa barn!
 
*FOTBOLLAR OCH VOLLEYBOLLAR. Kräver nog ingen närmare förklaring vad vi menar.
 
*MOBILTELEFONER,KAMEROR OCH LAPTOPSAlltid svårt att få tag i men alltid väldigt välkommet!
 
*GOSEDJUR... Vi fick in till loppisen men fick veta försent att han ville ha det till våra barn så nu söker vi nya.
 
TVEKA INTE PÅ ATT KONTAKTA OSS OM NI HAR FRÅGOR.
 
JENNIE 0731-545305
ANNA 0730-323343
Bristol.uganda@gmail.com
Meddelande på FB eller bloggen.
 
 
SWISH 123 268 38 94
KONTO: 8388-1 4 140 970-7
 
 
 
 
Anna och Jennie
 

Idag ska vi ses!

Inte för att klaga men satan vad det regnar på västkusten idag....Hela dan har det hållt på.Jag har saknat värmen sen den dagen den försvann och efter den här dagen ser jag fram emot Uganda mer än nånsin! Lite sol på näsan igen är aldrig fel.
 
Nu är det väl en sidådär 26-27 dagar kvar tills vi ska åka och idag ska resegruppen ses för att prata igenom det som komma skall.Vi gör alltid det innan varje resa för det ger en skön känsla av gemenskap.
När ska vi åka? Vad behöver man ha med sig? Hur fixar man visum? Vad behöver vi samla in till barnen på Bristol? Har alla vaccinerat sig som dom ska? Frågorna är oftast många och nästan alltid har vi nån ny i gruppen som aldrig varit iväg och då är det skönt att få svar på allt.
 
Ungefär 16 resväskor ska fyllas och den 8 oktober är det dags. 
Jag,Jennie, 3 av våra egna barn,2 flickvänner och en kusin,så ser konstellationen ut den här gången,det kommer bli hur bra somhelst!
 
 
 
Anna

Tårarna bränner fastän jag vet

Idag bränner tårarna innanför ögonlocken.Dom har gjort det många gånger sedan jag kom hem från min senaste resa till Afrika för snart en månad sedan. Att resa nummer 18 skulle bjuda på en av de tuffaste hemkomsterna på 10 år var jag helt oförberedd på och inget jag överhuvudtaget hade väntat mig. Allt blir en vana och med de antalet resor jag har i bagaget nu så borde det inte vara ett problem att lämna för jag vet ju att jag kommer tillbaka igen.Men sina känslor rår man inte på även om man ibland tycks tro det.
 
Afrika.En kontinent som egentligen bara förknippas med krig,svält och ledsamheter.Ja,för dem som inte varit där vill säga.
Har man varit där så ser man nåt helt annat.Jag ser de dåliga bitarna i Uganda.Jag ser dem klart och jag ser dem tydligt,men de överväger inte på något vis all den lycka jag mött därnere.
 
Jag är numera helt säker på att i Uganda hamnade vi inte av en slump.Min väg dit var redan klar långt innan jag visste det själv. Det gör att jag nu är helt trygg i att veta att en del av mitt liv alltid kommer att vara där.
Barnen på Bristol och skolan vi byggt är en del i det livet men det blev så mycket mer än det också.
Jag har sagt det tusen gånger innan och jag har tänkte tanken ännu oftare...Vad har vi gjort för gott i livet som gör att vi får uppleva allt det här?
 
Fingrarna skriver inte lika enkelt ner allt jag tänker på längre,så som det gjorde förut. 7 år är en lång tid att skriva och jag fastän jag sedan länge förstått att det är en omöjlighet för mig att i ord förmedla allt det vi varit med om så har jag ändå fortsatt att göra det.
Vår livsresa i Afrika är på inget sätt unik,mängder med människor har gjort och gör samma sak som vi gör.
Men för oss är det unikt. Vi är 2 människor,Jennie och jag som delat så mycket av livet,det här hemma och den delen i Afrika. Vi är varandras totala motsatser i nästan allt vi tar oss för och ju äldre vi blir ju tydligre blir det.
Våra upplevelser av Uganda skiljer sig också mycket markant fastän vi ändå ofta upplever samma situationer.
Tacksamheten vi känner inför det vi fått uppleva i Afrika, den är däremot alldeles precis samma.
 
 
 
Anna

Först lite strömlöst!

 
Häromdagen fick vi ett meddelande om att skolan var i en blackout,dvs strömlösa.I sig inget jätteovanligt och absolut inte i regnperiodstider.Men den här gången var det annorlunda visade det sig...Den här gången har någon nämligen snott hela strömhanteringen.Man blir ju helt matt.
Men ja...i kristider så tas alla chanser att förse sig med gratissaker och i det här fallet det som försett Bristol med ström.
 
Men men,skam den som ger sig.Vi fixar nytt och det sitter nu på plats igen.Så hoppas vi bara på att det får sitta kvar ett tag.Ljuset på vår skola lyser igen.
 
 
Anna

Nu åker vi snart igen!

Loppisen är över och nu har vi vilat klart för att ta tag i nästa sak...Nästa resa ner till Uganda och till barnen på Bristol!
En grupp människor men en mindre grupp än vad vi brukar resa med eftersom vi redan gjort en stor resa i mars i år. Nu ska vi ner för att på riktigt kolla av att allt på bygget är klart.Nästan 1 år efter byggstarten....Vi ska också sumera 2018 som jag törs säga har varit det galnaste sedan vi började jobba med Bristol för 10 år sedan. Det ska bli mer än skönt att stänga ner 2018.
 
Vi reser med en 8 man stark grupp där jag och Jennie för första gången ska känna på att vara de äldsta! Vi brukar ligga i mellanskiktet men den här gången reser vi bara med ungdomar. 3 helt nya resenärer och en som var där 2013 men som inte alls tyckte om det och som sedan dess aldrig velat åka tillbaka. Det är min yngste son Elias.Nu har han ändrat sig och han vill ge Uganda en chans till. Att åka med har aldrig varit ett tvång och heller ingen stark önskan hos mig att mina barn ska tycka som jag och älska Uganda,men nu att han vill känns såklart jätteroligt.Han är vuxen nu och kan lättare kanske förstå vad som lockat mig och hans syskon i alla år.Skulle han efter denna resan inte gilla det ändå så är det absolut mer än okej.
Denna formen av resor passar verkligen inte alla.
 
Men vi räknar ner nu...8 oktober tar vi mark igen.Satan vad vi längtar!
 
Min Hampus och Jennies Felicia ska åka med igen och dom 2 har numera många resor i bagaget till Uganda och dom fullkomligt älskar att vara där båda två.
 
Anna

Tröttheten är förlamande!

Idag känns det som att man var på tidernas brakfest igår.Det känns som att tröttheten aldrig kommer att försvinna,den är förlamade på nåt vis.Men såklart kommer den att försvinna och trots det trötta så är man galet lycklig idag. De 46.000 gör såklart att det är värt allt slit vi alla haft de senaste dagarna.Det är loppis 1 dag bara men det är mängder med saker som ska roddas under hela helgen. Inte bara allt som ska loppas fram,det ska bakas också och sen behöver vi se till att det finns frukost,lunch och fika också till alla de som hjälper oss under helgen.Våra mammor drar ett otroligt tungt lass under den här helgen med all mat och fikaförsäljning och för det är vi dem evigt tacksamma.Jennies mamma Berith och min mamma Christina.
Det är ett redigt lass med människor som behövs för att klara av det här och vi har det bästa teamet omkring oss som man kan tänka sig.
Nu får vi fundera på om det blir en nästa gång.En del av en skriker nej,den andre delen jo! Vart det slutar får vi se.
 
 
 
Anna

Hur Tackar man för det här?

Årets galnaste helg är till ända men oj vad lyckliga vi är!
Vi missar förra årets rekord med ca 1500 kr men vi lyckas ändå dra in lite drygt 46.000 ofattbara kronor till Bristol idag! Vi är smått mållösa och oändligt och evinnerligt tacksamma för alla som skänkt saker och som besökt oss idag.
 
Vi är också så fulla av kärlek till alla de som lägger en hel helg tillsammans med oss för att få allt att rulla på.
Vi hade aldrig tagit oss nånstans utan er alla.Ingen nämnd och ingen någonsin glömd.
Det var en sliten skara människor som sa hejdå för en liten stund sen.
Jag tror att vi alla kommer att sova gott inatt!
 
Så vårt allra största Tack!
För allt ni gör och för allt ni är
för oss och För Bristols Barn!
 
<3
 
Anna och Jennie
 
 Årets gäng! Utom våra mammor....
Som redan var upptagna i fiket!
 
 

Mjukt och mindre mjukt.

Detta gick lätt....
Här var det betydligt hårdare mark,men min brorsdotter löste biffen! :)
 
Vi är klara för loppisen imorgon! Mängder med saker har kommit.Fina saker! Barnkläder och leksaker,husgeråd och massa annat.
Vår önskan är såklart att få se så många som det bara går där imorgon.Det här är vår chans att kunna ta det lite lugnare kommande månader och också kunna slutföra saker och förbättra på barnen på Bristol.
 
Så...snälla.Kom imorgon.Loppa nåt,ta en fika eller köp lite lotter.
Hjälp oss att hjälpa barnen på Bristol Academy.
Vi är er förevigt tacksamma!
 
 
Anna och Jennie
 

Bästa starten!

STOR LOPPIS har vi skrivit på lappana och i inläggen vi delat. Efter dagen är vi alldeles säkra på att den kommer att bli alldeles fantastiskt stor :) Vi har fått in jättefina grejer och vi har fått massa hjälp.Så tacksamma är vi!
Imorgon kör vi ännu en dag med inlämning sedan smäller det på söndag! Taggade är bara förnamnet!
 
 

Nu taggar vi loppis!

Nu så har startskottet gått för Bristols Loppis 2018! Vi har fått lokalen och borden är utsatta och klara för att nu under två dagar ta emot saker som folk ( förhoppningsvis ) vill skänka till oss. Sen ska allting packas upp och ställas iordning innan vi slår upp dörrarna på söndag!
 
3 saker att lägga på minnet nu...
 
Fredag 8-19 lämning av saker.
 
Lördag 8-16 lämning av saker.
 
Söndag 11-16 LOPPISDAG!
 
Nu jäklar kör vi!
Ni,vi,Tillsammans!
 
 

Snälla hjälp oss lite till!

Nu ordnas det lotteri,bakas,inhandlas plastpåsar och sätts upp lappar.Vi rensar hemma i våra gömmor in i det sista för nu är vi bara dagar ifrån vår loppis! Vi vet att helgen kommer gå rasande fort och innan vi vet ordet av kommer vi att krasha i soffan på söndag kväll trötta och lyckliga oavsett resultatet. Naturligtvis vill man alltid göra bättre än förra året men vi har inget jättebygge att rodda det kommande året så på det viset så känns allt mindre pressat,därmed inte sagt att vi inte vill göra vårt absolut yttersta för att slå alla tidigare rekord!
 
Så... har ni grejer att komma med så snälla gör det! Oavsett om ni sedan är loppisfantaster eller inte så kom på söndagen och köp lite lotter och ta en fika om inte annat,bara för att ni kan. Det gör skillnad.
 
 
 
Vi delar denna igen.Ju fler den når ju bättre är det för Bristols barn!
 
Anna och Jennie

Du är...

Jag får orden till mig Du är klok,stark och modig <3
Det träffar mig med full kraft för att jag så ofta tvivlar på min egen förmåga.
Hon som sa dem förstår nog inte att jag kommer att bära med mig de orden länge.
Egenskaper jag så gärna vill ha och någon ser dem i mig.
Jag följde mitt hjärta och oavsett vad som händer så kommer jag aldrig någonsin att ångra det.
Man ångrar alltid bara det man inte gjorde.
 
 
 
Anna
 
 

RSS 2.0