Lite mindre,lika mycket lycka.

När vi reste runt lite veckan efter de andra åkt hem så var vi i en liten by på landsbygden som sagt.
Där besökte vi en annan skola. Den var mindre kan man säga,och där var 50 barn totalt. Det var dock ingen skillnad på glädjen över lite såpbubblor och badbollar.Och ingen skillnad på vår glädje över att få hänga med barn i Uganda.Det är nåt alldeles särskilt att komma till ett ställe där dom är så totalt ovana vid vita.Som om vi vore annorlunda än dem,men så är vi precis likadana ändå.
 
 

Tack för det ni gör.

2501 inlägg och 7895 bilder det är vad vi snart under 7 år delat med oss av till er. Mestadels mina tankar av förklarliga skäl men allas resor.
16 december 2011 klockan 17.42 startade bloggresan,3 år efter vår verkliga livsresa tagit sin början.
Så många resor,så många människor och upplevelser och så vansinnigt många väskor vi har packat sedan dess.
Tusentals tårar har fallit och lika många skratt.Så många tankar,reflektioner och känslor har rusat igenom kroppen.
Vakna nätter i massor.Livsöden vi mött och livskriser vi själva gått igenom.
Aldrig (nästan) arga på varandra Jennie och jag,ibland bara inte helt överens.Dock aldrig svårt att se den andres vinkel.
Mer ilska mot dem som vi fått brottats mot i Uganda.Orättvisor,korruption och ett föråldrat synsätt har gjort att det ibland känts övermäktigt.Alla gånger vi rasat har vi rest oss igen lite starkare.
 
 
Senaste bygget var knäckande stort.Vad vi lärde oss?
Bygg aldrig någonsin så stort hus i Uganda igen.Och tänker ni tanken be nån slå er hårt.
Om vi ångrar det?
Man kan aldrig göra något gjort ogjort och då finns det heller ingen mening med att ångra det.
Så nej,det gör vi inte.Vi är mer bara glada att det är klart.
 
Förutom de bilderna ni har sett under åren som gått så har jag ytterligare ca 60.000 bilder tror jag jag räknat till.
Bilderna man har i huvudet är ännu fler.Tankarna ni fått ta del av är väldigt väldigt många,inuti finns det väldigt mycket kvar.
Jag undrar ibland hur det känts om vi valt att inte dela med oss.Jag hade nog varit mer trasig då.
Så Tack,för att ni läser.Jag tror inte ni förstår vad det betyder.
 
                                                                                                                                       Foto: Axel Nilsson
 
BRISTOL ACADEMY 2018
 
 
Anna
 

Kan han så kan jag.

Inuti känns inte allting så jävla bra alltid faktiskt.Det är tungrott emellanåt på alla sätt och vis och det är svårt att hitta det rätta drivet.Hösten är min värsta tid på året och jag tycker inte nåt är särskilt roligt.
Det finns saker man måste göra och det gör jag,men jag gör inte mer än det.
Jag har jobbat idag och krashar i soffan...tar upp datorn och får upp den här bilden...
                                                                                                                                          Foto:Axel Nilsson
 
Och inser att livet är inte så tokigt ändå! Ibland är det lite ner men det är också vansinningt vackert.
Och kan den här ungen bli så lycklig av en såpbubbla då ska jag besegra hösten också.
 
Anna

Grattis Felicia! <3

Idag fyller den här stjärnan år.Jennies Felicia.
En unge som man har haft äran att få följa sedan hon kom och en unge som bjudit på fler uppträden än vad man kan minnas.Mimande till Crazy in love (Jill Johnson) är väl dock ett av dem som man aldrig glömmer! 😄
Hon som 13 år gammal hoppades att vi skulle missa planet hem så hon skulle få stanna lite till när vi kom försent till flygplatsen 2013 på hennes första resa till Uganda och hon som har gjort massor med resor tillbaka dit efter det och älskat varenda en av dem.
Hon som alltid har famnen full av ungar ❤
 
Idag fyller hon 19 år.
Grattis Felicia på födelsedagen!
Du är one of a kind.Glöm aldrig det.
 
 
Anna

Vad är meningen med det?

Det lägger sig som en dimma när såna här saker sker.En liten pojke som får avsluta livet när bara det börjat.Det sker varje dag,hela tiden,världen över och oavsett hur det sker så är det så vansinnigt orättvist.
Allt sker av en mening säger en del.Jag håller inte med just nu.
Vad är isåfall meningen med att barn inte får leva?
 
Vi har fått följa kampen om att hitta Dante välbehållen och det har engagerat hela vårt land.Det gick inte vägen men människor försökte och de slöt upp på ett sätt som vi sällan skådat.När den värsta sorgen lagt sig för Dantes allra närmsta så hoppas jag att dom kommer känna all den kärlek som gavs till deras lille Prins Annorlunda.
Han är en pojke som aldrig någonsin kommer att glömmas bort,det i sig måste på nåt vis vara en liten tröst till slut.
 
Jag känner en enorm tacksamhet att vi lever i ett land där ett barns död inte går oss obemärkt förbi,inget barns död borde göra det.Aldrig någonsin och aldrig någonstans.
 
 
 
Anna
 

Vila i frid du lille <3

 
Ibland finns det inga ord. 
 
 
Dante ❤
 
 
Anna och Jennie
 
 
 

10 av 10 gånger

Hon är något av det vackraste vi sett och hon är tyst.
10 av 10 gånger så väljer hon Jennie.10 av 10 gånger tar Jennie emot henne.
Jag tänker att det är ganska fantastiskt att vi hittar varandra fastän det borde vara så svårt.En del tar sig innanför skinnet och in i hjärtat på ingen tid alls och man vet att man aldrig kommer att glömma dem.
Som det är för de här två.
 
                                                                                                                Foto: Axel Nilsson
 
Anna

Kanske är det en välsignelse för dem att slippa leva?

Idag har jag och Hampus varit hemma i 2 veckor sedan den senaste resan och jag bara inser att det har varit och är,löjligt svårt den här gången att landa i vår verklighet.
Jag fattar inte varför jag ska ha så svårt att bara acceptera läget som det är och jag blir galet trött och frustrerad på mig själv och min oförmåga att lösa det. Det känns som om jag aldrig borde åka igen om jag inte kan lära mig att acceptera skillnaderna i mina båda liv samtidigt som jag vet att sannolikheten att jag inte kommer åka igen är fullständigt obefintlig.
 
Jag funderar på hur det verkligen är att bo 70-80 barn i ett rum där bara en enda vuxen ska se dem alla.Hur känns det?
Jag tänker på våra små bröder som inte kom tillbaka efter det senaste jullovet för att dom vuxna i deras närhet klantade sig.Vart är dom ens?Jag tänker på alla dem som kommer att åka hem på lov nu inom de närmsta veckorna och som kommer att stöta på ett värre helvete än vad någon förtjänar för att ingen egentligen ens vill ha hem dem. Hur många kommer tillbaka nästa år?
Allt det här har jag redan funderat på tusen gånger innan men den här gången är det som att jag nöter in i det i varje del av mig.
 
Men mest gnager de där gatubarnen i huvudet...Hur ska dom ens överleva livet?
När jag lägger mig på kvällen kan jag inte låta bli att tänka på att det finns så mycket barn därute som aldrig ens hinner leva innan dom är borta och en del av mig tänker att för en del av dem så måste det vara en välsignelse att slippa.
Jag tänker att allt det vi såg i ghettot där de här barnen driver runt är värre än nåt annat jag tidigare sett.Lukterna,husen,människorna....allt var värre.Jag ville blunda men samtidigt inte missa något.Jag har ingen rätt i världen att inte se vad som händer och fastän det ibland känns som en film så finns det ingen verkligare verklighet än just det. 
 
 
 
Anna
 

Bra jobbat!

Nu är terminen över för alla våra P.7 elever. Examensproven har blivit skrivna under dagarna 2 och Bristol hade ofattbara 53 deltagande ungar. Kunskapsmässigt har denna årskullen varit stark så Eddie hade förhoppning om att åtminsone 50 av dem ska klara proven och får vi det resultatet så är det fanimej magi.
 
Proven skrivs inte på Bristol utan på stora center där alla landets elever samlas för likadana prov. Det har med all säkerhet varit rejält tuffa dagar för dem men nu väntar ett skitlångt lov innan det är dags att förhoppningsvis kunna starta secondary level nästa år.
Oavsett hur det går är vi stolta såklart.Våra ungar är världens bästa oavsett vad.
 
 
                                                                                                   Foto: Axel Nilsson
 
 
Anna

Säg hej till Ben!

Så ofta så kliver det fram nya människor i vårt ljus.Människor som vi i det här fallet haft med oss sedan 2010 och som vi träffat massor av gånger.Men så rätt som det är så är dom mogna och bekväma att synas och att bli någon även framför oss. I år tog Ben ett stort steg fram.
Varm,hjälpsam,pratig och berättig. En  riktig stjärna i brassbandet,men inte på att spela så mycket men att leda bandet med pinnen längst fram.Han är verkligen jätteduktig och han spås en ljus framtid.
Han är sådär genuint fin...utifrån och ända in.
 
                                                                        Foto:Axel Nilsson
 
Anna

Hårdingar av rang!

 
Här är det grejer på gång ska ni veta!
 
Axel är på väg, som en av få vita att vara tvungen att besöka latrinerna på Bristol Academy. Dom är fina i Ugandiska mått mätt,i svenska mått inte så fräscha...
Men nöden har ingen lag som man säger och Axel är en hårding.Elias skulle följa med som dörrvakt.
Jag förevigade killarna ifall dom inte skulle ta sig levande ut....Men ut kom dom,och fort gick det! 😄
 
 
Anna
 
 

Oscar,en av alla kämpar.

Jag brukar säga att Resa är att leva lite mer.Jag tycker verkligen det.Att resa i Uganda är dårakt inget undantag.När vi var i Kabale så hälsade vi på massa folk, eller kanske mer visades upp men ändå...
Iallafall så kom vi till mormorn till en av dem som var med oss och vi blev bjudna på lite mat.Trevligt på alla sätt och vis :)
 
 
Sen började dom prata om en Oscar.En Oscar som inte var som alla andra.Han ligger därinne sa dem och pekade på en dörr. Vi frågade om vi fick säga hej fastän det kändes lite oklart vad vi skulle möta.
När vi ska nånstans då låser vi dörrarna så kommer han ingenstans.
Det sas med värme i rösten och dom pratade om honom med värme så det var inte alls elakt sagt.
 
Vi knackade på och där var Oscar... 16 år gammal.Lämnad av sin mamma för att tas om hand av sin mormor.
Oscar som var älskad men inte så sedd och inte så förstådd.Oscar som ibland ville äta inte men oftast inte.
Han som så gärna kände på vår vita hud och han som jag vet inte kommer bli särskilt gammal.
Tack för att vi fick träffa dig Oscar,vi lovar att aldrig glömma.

Som alltid i Uganda möts vi av glädje.Det är alltid nära till skratt och det är så befriande.
 
Anna

I bättre versioner

Jag slås så ofta av att när jag är i Uganda så känner jag mig som en bättre version av mig själv på så många sätt.
Inte för att vi hjälper fattiga människor och är fantastiska för det utan mer tror jag för att jag är så mycket i nuet när jag är där. Jag längtar aldrig någon annanstans.
När vi reste hem denna gången Hampus och jag, frågade mannen i incheckningen till planet om jag är bosatt i Uganda för sättet jag pratar på låter precis som det... Engelskan i Uganda är väldigt annorlunda och sen tillkommer det ganska mycket olika ljud och ansiktsuttryck också och när man är vit och lägger samman allt det här så blir det en tämligen lustig sak att lyssna till.Min engelska har förbättrats avsevärt de senaste 10 åren, uttalet har blivit katastrofalt dåligt....Tar jag med det ugandiska uttalet till USA skulle dom antagligen inte förstå nåt.
 
När jag ser bilder tagna på de andra som reser med oss så undrar jag om dom inte också många gånger känner sig som bra versioner av sig själva...Uganda har på nåt vis den inverkan på en.
 
FOTON: Axel Nilsson
Och så Axel himself.
 
 
Anna

Bright och Amanda <3

 
Att mötas av besvikelsen att hans favoritmänniska inte va med denna gången gjorde alldeles säkert lite ont i den här lille killen,Bright. Han och Jennies äldsta dotter Amanda har ett alldeles särskilt band.
Men dom löste det med att han fick se henne och av minen att döma på Bright så var han mer än nöjd <3
Skönt när saker går att lösa så enkelt ändå!
 

Sugar Cane it is!

Den här gången så valde vi att ge barnen utanför Bristols grindar lite uppmärksamhet också.Dom ligger annars som plåster och kikar under grinden för att se vad som pågår därinne.Och alla barn behöver ju uppmärksamhet,så är det ju. Så det blev både piprenseglasögon,målade naglar, en badboll och massvis av foton av de barnen också.Så värt <3
 
Tacksamheten lät inte vänta på sig från några av de föräldrarna och Jennie håvade in presenter i form av 2 sockerrör....Passade mycket bra eftersom alla i vår grupp inte smakat på det!
Jag är ingen hejare på att förbereda dem men Eddies fru Mama Big är så det fick bli hennes uppgift...
 
Man tvätter dem och skär sedan av det hårda "skalet" runt om...sen huggar men dem lite dramatiskt sådär i lagom bitar att tugga på...sen när det inte smakar socker längre så spottar man ut.
Det smakar....sött och lite träigt och jag förstår att tandhälsan hos det ugandiska folket ofta är risig.
Men snällt att ge oss det och alltid roligt att prova nytt!
 
Anna

En resa till Kabale!

Under många år har jag haft en önskan att resa till ett ställe i Uganda som heter Kabale. Det ligger neråt gränsen till Ruwanda.Problemet har varit att det är skitlångt dit från Kampala där vi håller till och att jag har inte riktigt tagit mig tiden.Nu gjorde jag det.I en bil drog vi iväg Hampus,jag och Sam tillsammans med en chaufför och en kompis som bor i Kabale.Han har inte haft råd att åka hem på 2 år så det var läge att ta han med när vi ändå körde dit. Anledningen till att jag velat åka dit är att där finns det en Emma.

 

Emma är en svensk tjej som måste vara en av de modigaste kvinnorna jag vet. I Kabale har hon,tillsammans med andra såklart, räddat livet på gatubarn. Historien i sig är lång så den kan jag inte dra här men det är sannerligen en vacker historia.Kantad av svårigheter och ledsamheter är jag alldeles säker på men likväl vacker.

Dit,har jag haft en längtan.Tänk att få se det huset där dom bor och hur det drivs.

 

Jag skrev till Emma och frågade om det var okej att vi hälsade på och det var det. Hon var själv inte på plats i Uganda just nu men vi blev väldigt väl mottagna av Richman,en av de anställda där.

Det var en stark upplevelse.Att ha läst om ungdomarnas bakgrunder och så få se dem nu….Välartade ungdomar med så mycket hjärta i sig och med personal som är tydligt instruerade i att behandla dem med respekt och varsamhet.Det är sannerligen ingen självklarhet i Uganda.

 

Det var ett möte som kommer stanna i hjärtat länge både på Hampus och mig.Och vi är så tacksamma för att vi fick komma dit <3

 

Läs mer om Emma och hennes skitungar här!

 

 Här fick vi se hur Joram odlade grejer! Han visade oss runt i huset också.
Killen vi ser ryggen på här heter Ivan...Han visade mer vilka kaniner som var färdiga att äta! Han var nog nästan inte tyst en sekund tror jag!
Vi fick kolla på bilder och snacka fotboll! Ett intresse alla verkar dela!
Jag fick en liten goding i knät som heter Pias :)
En Richman! :)
Hampus och Ivan :)
Och så lite gruppfoto såklart!
 
 
Anna
 

Axel Nilsson...vilken stjärna!

Axel Nilsson...Uganda ser allt lite vackrare ut genom din kameralins.
Så mycket fina ögonblicksbilder som vi aldrig ser...
 
 
 
Anna

Jag vill aldrig sluta att bry mig.

Jag har sedan en tid brottats med tanken att sluta skriva.Det har antagligen märkts eftersom jag inte gjort det särskilt mycket.Jag tänker att jag kanske faktiskt är klar med att försöka förmedla det vi upplever och kanske gör det inte ens nån skillnad på det stora hela.Sådär har tankarna gått och dom gör det till viss del fortfarande.

Men så kommer nästa tanke att tänk OM orden och tankarna HAR gjort skillnad? Att vi kanske faktiskt har fått hjälp precis just för att vi vågar visa hur verkligheten ser ut,då är ju vartenda skrivet ord värt något.

Isåfall kan jag ta min egen känsla av otillräcklighet hur mycket som helst,då spelar den känslan ingen roll.

 

När man är där jag är nu,alldeles hemkommen så är man jävligt splittrad.Jag har alltid varit det.Man pendlar mellan känslor av stolthet och misslyckande.Vad kan vi göra mer? mot Jag orkar inte göra ett endaste dugg till! Jag vill aldrig glömma VS låt mig glömma allt.Tårarna blandas med skratt och allt ligger och pyr precis under ytan.Jag är nog sannerligen ingen rolig människa att ha i sin närhet när jag kommit hem.

Jag blir trött på mig själv men tänker att den dagen då vi inte känner smärta inför det vi ställs inför i Uganda det är då vi på riktigt ska bli rädda..för då har vi slutat att bry oss,och det vill jag aldrig.

 
 
 
Anna

Om att resa

Att åka till Uganda och tillbringa tid där är inte en charterresa.Det krävs saker av dem som åker.Det kräver ork,tålamod och ett öppet sinne.Man kan inte åka dit och tro att det är enkelt och sorglöst,för det är det inte.MEN,man kan åka dit och förvänta sig att möta mängder av skratt och lyckliga stunder emellan allt det andra.
För vi har vansinnigt roligt tillsammans.Vi avslutar alltid kvällen ihop i vårt resesällskap.Vi äter allltid middag tillsammans.Kanske går vi igenom saker som hänt under dagen,saker som komma skall,önskemål,ompackning av väskor osv.Det är ett skönt avslut och det är alltid i stort sett glatt.Denna resan var dårakt inget undantag.
Jag måste säga det igen... våra ungdomar är fantastiska människor.
 
Wille,Felicia,Axel,Jennie,Sanna,Elias och Hampus.Ingen som banga för något.Dom har bjudit på sig själva utan förbehåll och stöttat upp där det behövts.Ätit inhemsk mat på ett golv ute på landsbygden och böjt piprenseglasögon både innanför och utanför grindarna på Bristol.Målat naglar och kramat barn.Dom har sett det som har visats dem och det finns inget som gör mig och Jennie så glada.
Att få resa,inte bara med sina egna ungdomar utan också andras är otroligt berikande.De ser världen på ett lite annorlunda vis och det är lärorikt för oss också.Kanske inte lika roligt för dem som förr oss dock,men jag tror att vår kunskap på nåt vis är en trygghet ändå så vi kompletterar nog varandra bra :)
 
Stolt och Tacksam.Ni är alla för bra 💜
 
 
Anna

Jag blir nog aldrig hel igen.

Jag har på inga vis haft ett hårt liv.Jag har varit en älskad,efterlängtad unge,jag är en älskad människa och jag älskar tillbaka utan förbehåll.Men jag har sett en del och jag har upplevt saker.Jag ser mig aldrig som ett offer för saker utan faktiskt så välkomnar jag dem och tänker att utan alla upplevelser man haft så hade man aldrig varit den man är idag.Kanske känns det inte så uppåt just när man är mitt i något men efteråt.Fel eller rätt att tänka så vet jag inte men jag gör det iallafall.

 

Under mina resor till Afrika har jag sett och jag har upplevt massor.Jag trodde nog i ärlighetens namn att jag faktiskt sett det värsta.Jag har gråtit och förbannat livets orättvisor men istället för att bryta ihop alltför länge så har vi försökt att göra något åt dem,ibland har vi lyckats,ibland inte.

 

Men så kom den där dagen,nu.Efter 10 år och 19 resor det som gör att jag undrar om hjärtat nånsin kan bli fullkomligt helt igen och om bilderna nånsin kommer att försvinna från näthinnan….Barnen i Kalerwe.

Gatubarn utan anhöriga.Oälskade,oönskade barn som inte lever livet de gör bara allt för att överleva det.

Barn som borde bäddas om inför natten och inte ha sin sovplats där dom hittar den och barn som definitiv inte borde äta mat hittat i soptunnor. Man vi får komma dit Hampus och Jag.Till barnen i Kalerwe.

Där en av min människor och ett par vänner till honom trots sin egen fattigdom gör vad dom kan. Överbliven mat från olika tillställningar dom jobbar på.Mat som blivit kvar från en restaurang,ett hus som inte ens borde få kallas hus men som kan ge lite skydd nattetid för de värsta farorna ett barn kan utsättas för i slummen i Kampala.

Där har dom försökt ordna ett litet ställe för de där barnen.

 

Dom sover oftast mellan 12-15 barn där,ibland fler.Fortfarande är de för små för att ha hamnat i träsket av droger,men det är bara en tidsfråga innan dom gör det. En del av dem som sover där kan ha en förälder eller en anhörig men som utav olika anledningar ändå är helt oförmögen att vara en trygghet för ett barn.

Vatten som tränger in i huset när det regnar och den vidiga känslan inuti när de förra veckan hittade 2 av de barnen döda för att de inte undkommit krafterna som vattnet medför.

Mötet med barnen är i sig ingen ledsam stund,snarare tvärtom,vi skrattar hejdlöst.

Inuti däremot går jag sönder fullständigt.

 

Jag hade själv inte klarat en enda natt under de förhållandena,här pratar vi om barn som är 4-5 år gamla.

Jag sluter min ögon för jag vill inte se mer,jag vill ännu mindre känna.För stunden stänger jag av allt.

Vi lämnar pengar till lite mat den kvällen för att de ska få äta men vi vet ju att det är samma visa för dem imorgon och dagen efter det.

 

Den natten somnar jag med en hand i min.Jag lovar mig själv att göra något för barnen i Kalerwe annars är jag bara en i raden som sviker dem.Jag vill inte vara det.Jag får inte.

 
 
 
 Anna
 
 
 

RSS 2.0