Där är vägen!

 
Det här är golvet i vår buss på Bristol...Mellan fötterna är vägen. Att vi ens åker i den bussen är ganska konstigt egentligen.Men vi gör det.
Ibland ser vi vägen där vi inte ska,ibland lossnar dörren.
En del gånger får vi inte upp dörren alls eller så får man en del av bussen i handen trots att den inte ens borde ha lossnat.Ofta,ofta stannar den, om den ens startar vill säga.
Den här bussen har gett oss så mycket huvudvärk och den har kostat oss mycket pengar i reparationer....Men oj vad mycket vi skrattat just i den där!
 
 
                                                                             Anna

Hampus 22 <3

Min unge.Min Hampus.Han fyller 22 idag.Han älskar Afrika på samma vis som jag och att skratta med honom är det enklaste som finns.I mångt och mycket är han väldigt lik mig på andra sätt finns det ingen som är som han.
Stolt är jag och tacksam för att han valde mig till sin mamma.Stolt och tacksam att få vara en liten del i hans liv.
22 år idag,klart vi ska fira <3
 
 
Anna

Det är nu du måste vara starkare än aldrig förr.

Jag lägger några lite jobbiga veckor bakom mig.Ibland kommer dom och det är bara vackert att ta emot dem och sen ta sig igenom dem.Aldrig runt när det gäller mig,bara igenom.Rakt igenom.
Jag tror inte alls på att lägga saker åt sidan,förr eller senare så kommer dom alltid ifatt en ändå.
 
Jag pratar med en av mina människor om hur jag känner det och så säger han igen...
Anna,vi ställs inför prövningar hela tiden för att vi ska bli starkare som människor.Och när man tror att man inte ska kunna klara en enda sak till och när det känns som allra,allra värst det är då saker är på väg att lösa sig.Det är nu,just nu, som du måste vara starkare än aldrig förr.
 
Som så många gånger innan vill jag säga till honom att jag inte delar hans tro och att jag inte förstår varför vi man ska ställas inför så mycket saker i livet.Varför kan det inte bara flyta på? Varför kan inte allting bara vara enkelt?
Jag säger aldrig de orden högt.Ofta,ofta visar sig hans sätt att tänka och hans tro inte vara så galet ändå.Jag hittar ofta svaren på mina frågor själv och när jag tänker att jag ska lära mig något av det jag går igenom så kan jag lättare hantera det också,jag vill gärna lära mig nya saker.
 
Idag sänker jag axlarna.Jag höjer blicken jag sträcker på mig litegrann och tänker stilla att allting kommer att ordna sig.
Det gör det alltid.
 
 
 
Anna

Tiden rusar och jag tappar tiden...och hjärnan.

Dagarna rusar,livet rusar, bloggen rusar inte.Den står tämligen still faktiskt.Min hjärna också.
Det är jag van vid dock...mer ovanligt att bloggen haltar/försummas/glöms bort eller vad det nu är jag håller på med.
Allt i livet tar tid och det är som att jag tappat all den tiden.Egentligen handlar det ju bara om hur jag prioriterar den tiden jag har och just nu vet jag faktiskt inte alls vad jag gör av den.
 
I Uganda är termin 1 igång av skolåret 2019.Vi hoppas såklart att det kommer att bli ett bra år och att dom inte gungar ihjäl sig på den nya lekplatsen...och att dom vuxna låter bli att använda gungorna till torkställning. Blir det så så är vi mucho nöjda.
 
Bristol 2019. År 11.
 
 
Anna

Jag satte min fot där

Tänk hur många människor som passerar oss under en livstid? Hur många möten som sker som vi glömmer bort för att dom inte betydde något alls,möten vi minns och människor som på ett eller annat vis påverkar oss så att vi aldrig blir densamma igen oavsett vad som sker.
De människorna man kan tänka på när man ibland känner att man sliter lite illa själv och hur ens egen kamp då bleknar i jämförelse och inte är så svår på det stora hela.Vi möter alla våra egna svårigheter och vi bär vår egna bördor och det är svårt nog,det är inte det jag säger.
Men för mig hjälper det att tänka på dem som visat mig livets verkliga kamp.
 
Ibland när dom säger I have nothing to do about it... och man vet att det är helt sant.I have nothing to do...Det är då jag önskar att jag kunde ändra världen.Det är då jag som mest avskyr min litenhet och min oförmåga att förändra det som är så orättvist.
Det är då jag ibland långt inne önskar att jag aldrig satt min fot i Uganda från första början. Men jag gjorde det.Jag satte min fot där och jag sveptes med som att inte heller jag kunde göra nåt åt det och jag vill heller nästan aldrig ha det ogjort.
Bara ibland...då när jag vet att livet inte ligger i mina händer.
 
 
 
Anna

Inga små diskreta precis...

Dagens sanning är ju att vi inte alltid är överens med Eddie vad som är nödvändigt att göra eller att ha.Oftast diskuterar vi fram en lösning,ibland säger vi blankt nej ibland säger vi ja trots att vi inte håller med. Dessa vattentunnorna är ett sånt exempel. Vi tyckte det var onödigt mycket pengar att lägga på dem men han stod på sig med tämligen bra argument och då sa vi ja ändå.
 
Nu blir det att samla ännu mer regnvatten åt alla håll och kanter som kan användas till det mesta förutom att dricka och laga mat med kan man säga så det är väl bra att ta tillvara på trots allt.Stora,lite fula men användbara, det är väl bra så.
 
 
 
 
Anna

Som om det var vi som är udda?

Det har varit väldigt konstiga månader sen bygget blev klart för vår del.Luften gick nog ur oss ganska rejält  kan jag känna.Efter att ha diskuterat bygge på engelska nästan varje dag under ett års tid så är det nästan kräkkänsla nu av bara tanken på att bygga nåt nånsin igen.
 
Vad vi får höra och vad vi också förstår är hur människorna som kommer innanför grindarna nu nästan dånar när de ser skolan.Inte för att det är den finaste skolan dom sett utan mest tror jag för att det gick så otroligt fort ( ur deras ögon sett ) att bygga den.I Uganda kan man bygga på ett hus i 10-15 år och det är inga konstigheter med det.
Dom kan flytta in däremot betydligt tidigare än så och så bygger man när man kan,har råd och har lust.
Vi hade såklart fått spader av att ha det så.
 
Ni vill göra klart va? Säger Eddie ofta...Som om det vore vi som var udda som vill slutföra saker.Tänk vad vi lärt oss ändå under alla år som gått.Man blir ju nästan religös av bara tanken.
 
 
 
Anna

Min tur!

Jag är en människa som verkar vara född med dåligt samvete.Alltid straffar jag mig själv lite i tanken och allrahelst när jag väljer att göra saker som bara är för min egen vinning.Kan jag halka med och samtidigt göra nytta för nån annan eller att någon jag tycker om får samma upplevelse som jag då är det på nåt vis lättare att hantera än när jag bara gör saker för mig.
 
Ska jag vara ledig från jobbet ( oavsett vilket jobb jag än haft ) så känner jag ett jättebehov av att jobba för mina kollegor före, eftersom jag vet att dom måste ställa upp på när jag kommer att vara borta.
Egentligen har jag ju bara semester som vemsomhelst bara det att jag väljer att tillbringa den i Uganda varenda gång. Semester på hemmaplan har jag aldrig haft.
Jag har turen att ha arbetsgivare som aldrig någonsin nekat mig att åka,ibland med löjligt kort varsel och för det är jag så evinnerligt tacksam.Det gör ju också såklart att man vill göra allt vad man kan när man är hemma. Det var dock lättare att vara borta från korvarna i korvkiosken där jag jobbade förut än att lämna han jag delar så stor del av min vardag med nu.Han blir ju en saknad prick när man är borta precis som mina ungar är,de där ungarna som låter mig vara precis som jag är och som aldrig klagar för att jag valde att ha en del av mitt liv i Afrika.Hur mycket tur kan man ha egentligen?
 
 
Anna

31 januari 1974.....

Då föddes han.
 
 
Så det innebär att han blir 45 år idag.
I 11 av de åren har vi funnits i hans liv.Vi har skrattat massor men vi har diskuterat och haft olika åsikter lika många gånger. Jag har klivit iväg fly förbannad samtidigt som man såklart känner en stor ödmjukhet inför det han har gjort.
 
Men Grattis till dig Mukulu Eddie på 45 årsdan!
 
Anna och Jennie

Nu målas de!

Slutet av 2018 och början av 2019 har och kommer att handla om att slutföra och underhålla det vi har.Hade Eddie fått bestämma så hade han byggt både det ena och det andra men som tur är så är det jag och Jennie som styr det.För oss är det mer viktigt att se klara saker,påbörjade och icke avslutade saker stressar ihjäl oss.
 
En sak som vi faktiskt gör nästan varje år är att vi målar alla byggnader vi har.
Färgen är ingen bra Demidekk färg precis som håller i 20 år eller så utan det behövs göras oftare än så.
I år har muren också fått sig en välbehövlig omgång.
 
 
 
 
Anna

Skit!

Så var det då dags för den årliga heltömningen och rengöringen av Bristols latriner...Ett yrke jag aldrig skulle vilja ha och ett görmål jag inte skulle göra om jag så fick en miljon...Men 4 såna här lastbilar går iväg med skit och sen går dom ner i den lilla luckan och rengör väggarna med decinfektionsmedel och sen klarar vi oss nästan ett helt år till nästa gång.Det luktar kadaver kan jag meddela när det görs.
Glad att man är på avstånd den här gången och tur att inte foton luktar...
 
 
 
Anna

Tack <3

Jag och Jennie.Nära vänner.På olika platser i livet.Driv efter olika saker.Så många olikheter,så många likheter.
Jag tänker aldrig numera på det som som vi gjort som något stort,det är bara en del av livet.Glad att det är henne jag främst fått dela upplevelsen med.Våra olikheter är vår styrka,jag är ganska säker på det.
Bredvid oss har vi människor som kämpar precis så som vi gör för Bristols barn.Utan dem hade vi aldrig orkat och det hade inte varit lika roligt heller.
 
Sen har vi alla dem som befinner ytterligare ett steg utanför,de som inte riktigt förstår vilken oändlig skillnad dom gör i vårt arbete bara genom att tänka till.
 
Idag kom en kvinna hem till mig med ett kuvert.Hon hade fyllt 80 år och hon tyckte att hon hade det hon behövde.
Att vi behövde det mer.Vad svarar man på det?
Gudarna ska veta att vi behöver det men tacksamheten över det hon gör värmer långt mer än bara de pengarna vi får.
Med pengarna kan vi göra saker,med handlingen får vi ork att fortsätta och jag tänker att det är med hjärtat vi gör skillnad på riktigt....
 
 
 
Anna

Jag är rik.

Jag är hemma.Jag är det.Jag har förstått att mitt hemma är där jag är.
Jag ser mig om i min lägenhet där jag bor och jag känner en ro i att vara där.Jag ser mina saker och jag ser att väldigt mycket av de sakerna är saker som också påminner mig om mitt andra hemma,Uganda.
Jag har mina stringhyllor blandat med golvmattor ifrån olika olika byar jag besökt i Uganda.Min Marshall högtalare bredvid den lilla statyn jag köpt på en marknad i Kampala. En Masaifilt från ett besök jag gjorde i Kenya för ett par år sedan nu och korgar flätatde i bambu.Jag har min iphone och min Macdator och jag skulle inte vilja vara utan dem.
 
Lika mycket vill jag gång på gång vill tillbaka till Uganda för att påminnas om att jag föddes i en del utav världen som inte kan räknas annat än som lyckosam.Alla borde vara lyckliga här men vi är ju inte det.
Vi är för tjocka,vi har för mycket rynkor,vi har för låg lön och vi kan inte resa lika ofta som grannen gör.
Vi tror att vi ska finna lyckan i saker som på det stora hela inte betyder någonting alls.Vi jagar lyckan fast vi alla borde ha den inuti.Att vara rik handlar om att ha pengar men det är ju inte sant.
Jag har aldrig slitit så i mitt liv förut som jag gör nu men jag har heller aldrig känt mig så nära mig själv som jag gör just precis nu.Det gör mig till den rikaste av alla rika.
 
                                                                                                                                         Foto: Axel Nilsson
 
 
Anna
 

Killen är inget fotogeni direkt...

Få människor är så dåliga på att ta kort som jag känner som Eddie...
Här vill han visa att vi har köpt färg så vi kan måla över skolan så den ser fräsch ut igen.
Bilden lyfter då inte bloggen till oanade höjder men det har iofs ingen annan bild gjort heller...
 
Iallafall så köper man färgen såhär i dunkar,sen blandar man ut den med vatten till önskad tjocklek.
Ju mer vatten desto fattigare är du känns som en bra riktpunkt i Uganda.
Vi målade en gång på Bristol.Jag har då aldrig sett så tunn färg varken förr eller senare.När färgen hamnat på väggen såg man bara ett tunt mjölkvitt lager så skulle det täcka hade det nog iallafall behövts 12 lager...minst. 
 
Hursomhelst.Jag ger er en bild med 5 fotokapade dunkar och en hink.Nu jäklar ska det målas!
 
 
 
Anna

Den gåtan borde kunna lösas

Lördag morgon och jag hamnar framför reprisen av Skavlan.Han avslutar med en gäst som fått en livmoder transplanterad och tack vare den kunnat bära och föda fram sitt barn eftersom hon själv föddes helt utan livmoder.En pojke föddes,inte bara ett mirakel för sina föräldrar utan för en hel värld.Tårarna på denna skrivande människa lät såklart inte vänta på sig.Livsberättelser har den inverkan på mig helt enkelt.
 
Jag torkar tårarna och tänker att livet och världen är jävla fantastisk ändå och forskning är så viktigt för att föra världen ännu längre fram.Men så i nästa ögonblick så kommer det till mig...Det är 2019 och vi gör saker som är så fantastiska.Hur kan det då komma sig att vi också år 2019 har människor som dör för att dom saknar pengar till sjukvård? Att vi stänger våra gränser för människor som behöver fly undan krig och att det ens finns krig när vi är så smarta? Att vi än idag släpper kommentarer som ska ni vara i vårt land så gör som vi säger och gör och att det faktiskt finns dem som 2019 inte accepterar att människor avviker ifrån normen och att inte all kärlek är bra kärlek.Jag kan komma till Afrika och bli behandlad annorlunda för att jag är vit istället för svart och att dom automatiskt tror att jag är rik just därför.
Hur kan vi människor vara så otroligt smarta och framgångsrika inom vissa områden och sen helt det motsatta i andra...det är en gåta som nån borde kunna lösa.
 
 
Anna
 

bristol.uganda@gmail.com

Jennie och Anna

RSS 2.0