När vi drog igång insamlingen av pengar för att kunna köpa lite nya instrument till barnen på Bristol för snart 3 veckor sedan så hade vi en liten svag känsla av att det skulle kunna bli svårt...

Tankarna om att det kanske känns för ytligt att hjälpa till med fanns, och kanske är det så det känns för dom allra flesta då insamlingen har gått ganska trögt.

Vi är oerhört tacksamma för det som kommit in och jag vet att Eddie är det också!

Men jag vill ändå förklara en sista gång hur vi tänker kring det här.....

Att tänka tanken med nya instrument till barn på en skola där man kanske inte äter sig mätt varje dag, förstår jag känns konstig. Men vi har en tanke med det.

Vi kan inte hjälpa dem med den vardagliga maten till exempel.....Tänk om nåt händer oss så vi inte längre kan hjälpa dem på Bristol. Har vi då börjat bidra med pengar till mat så skulle dom inte klara sig.

Eddie måste klara den biten själv, och hur ont det än gör att veta att det finns barn som somnar hungriga, så kan vi inte göra nåt åt just det....

Att hjälpa andra handlar om att hjälpa dem att hjälpa sig själva!

Att ge dem förutsättningar att göra det som dom är bra på, och i det här fallet så är det att spela musik.Brassbandet gör spelningar och drar på så vis in pengar till exempelvis mat till barnen på skolan.

Antalet liv som Eddie har räddat genom att låta dem komma till honom och spela i brassbandet kan vi bara ana....jag tror inte ens att han tänker på det själv Eddie, för han vet inget annat han eller....19 år gammal tog han sig an sitt första barn att hjälpa.... 20 år senare har betydligt fler barn honom att tacka för sitt liv.

Det är så vi tänker när vi ber er om hjälp....Vi hjälper dem att hjälpa sig själva.

                                     8388-1, 4 140 970-7

               Ta chansen att vara med och hjälpa till du också!

Jag kan inte låta bli att haka på Jennies inlägg igår om Muteesa. För det där är en kille med hjärtat på rätta stället.

Mitt första möte med Muteesa kom som en överraskning för mig då Sam helt plötsligt haffade min hand en dag på Bristol 2012 och drog med mig till en kille jag aldrig tidigare sett.

- Här är hon Muteesa! Det här är Anna som jag pratat om!  säger han....

-Ohhh....blir Muteesas svar på det.

För oss som känner Muteesa så är just det där Ohhhh, ett vanligt förekommande ord hos just honom :)

Hans Ohhh följdes sedan av en lång harang av ord om vem han var, och jag förstod att jag just fått möta Sam´s bästa vän i livet. Snacka om ära för mig...

Precis som Sam så blev Muteesa min trogna följeslagare under den veckan 2012.

En resa som jag ju gjorde utan Jennie och utan något av mina barn.

Och Muteesa lärde mig massor! Man kan inte låta bli att tycka om honom, för man gör bara det.

Sam är betydligt mer svår som människa och inte alls lika självklar för andra att tycka om, men hela Muteesa utstrålar ÄLSKA MIG! och man gör det :)

Utan Muteesa hade vi aldrig varit så insatta i allt kring Uganda som vi faktiskt håller på att bli.

Han kan mycket och berättar gärna. Jag har skrivit en del om Muteesa förut och om ni minns så är han en Ugandisk prins.... En titel som i Uganda inte betyder så värst mycket och i Muteesas fall ingenting alls längre då både hans pappa och farfar är döda.

Men prins eller inte, för oss är han Muteesa, en vän i världen.

Nästan varje gång jag pratar med någon nerifrån Bristol så kommer frågan :

When are you coming back?

Jag är rak av naturen i mitt sätt att vara oavsett vad det gäller, så mitt svar är alltid att jag inte vet om vi gör det. För jag vägrar att ljuga för dem. Jag vägrar att låta dem hoppas på något som kanske aldrig kommer att hända.

Jag säger att vi jobbar och sliter för att komma tillbaka och jag säger att vi drömmer om det.

Tillsammans hoppas vi och tror att det kommer att ske. Vi här och dom där.

När jag pratar med en av dem och han säger att :

"Fred (mitt fadderbarn) always ask me, that is Anna coming back this year?....And me, I just tell him, they are coming soon"

Jag skulle ljuga om jag säger att det inte känns inuti, för det gör det såklart...både för att Fred längtar och för att våra andra ungdomar får bli stora så fort och stå för trygghet och hopp för dom yngre, när dom själva så väl behöver ha det för att dom ännu inte är vuxna heller.

Men det är samtidigt fantastiskt att se att den gruppen av barn som inte har någon annanstans att ta vägen faktiskt har varandra och tar hand om varandra.

Blodsband kan vara viktigt kanske, men jag tror inte att det är det viktigaste...

Lika upplevelser förenar också, och skapar förståelse och osynliga starka band barnen emellan.

Förövrigt så rullar allt på så sakteliga.

En tjej hörde av sig i början på veckan och ville ha insamlingbössor på sitt jobb för att kunna hjälpa till på det viset. Fantastisk säger vi och blir såklart precis hur glada som helst. Insamlingsbössorna jobbar på i stillhet, men blir tillslut ganska rejäla summor. Och när någon kommer med egna initiativ och ideér om hur man kan hjälpa så värmer det skönt!

För hur konstigt det än kan verka så har vi ett vanligt liv också....som rullar på i majfart precis som för alla andra. Med ett ryggskott/nackspärr för min del, mycket på jobbet och barn som ska avsluta skolan på ett bra vis,samtidigt som det ska övningsköras, bokföras, skjutsas hit och dit, och inhandlas nya kläder till avslutningen så är vi tacksamma för den hjälpen som kommer, för det innebär ett litet litet andningshål för oss, iallafall vad gäller barnen på Bristol Academy, och det tar vi tacksamt emot. Det andra livet.....det klarar vi själva :)

                                                       Önskar er alla en skön helg!

                                                                     Kram Anna

Det visste jag att det inte skulle vara, men jag hade inte räknat med att jag skulle dundra dit så totalt med hjärtat också. Jag tror att man måste ha hjärtat med sig för att kunna arbeta så som vi gör nu, det hade aldrig funkat annars,och den dan man inte har det längre då är arbetet med Bristol färdigt. Då har man ingenting mer att ge varken till dem eller till sig själv. För sanningen är den att det här ger mig precis lika mycket som det ger dem, om inte mer.

Dagar då jag känner mig helt slut inuti och jag undrar om det är värt allt slit så vet jag ändå svaret...

420 barn och ytterligare ett antal ungdomar vet att vi finns...och att vi jobbar för dem.

För många av dem är vi bara några roliga människor som dyker upp då och då med massa saker till dem och ställer till det så att det blir en rolig vecka. Men för andra så har vi fått en alldeles egen plats i deras hjärtan så som vi har dem i våra. Det är stort,och ändå alldeles självklart.

För man bestämmer inte vem man ska tycka om eller vem man ska älska. Man gör det bara.Sen om den är svart,vit,fattigt,rik, tjock eller smal spelar ingen roll, för man kan ändå inte göra något åt det.

Det är också precis det som får oss att inte luta oss tillbaka....att hitta den energin vi behöver i vårt vanliga vardagspussel för att få med så många som möjligt på vår resa till ett lättare liv för våra barn.

Att fler ska se det vackra i dem och inte döma dem, och att fler ska se att vi kan göra skillnad för dem.

Det kan hända att det här inte är en blogg man kommer in på och läser lite och sedan lämnar med ett lätt hjärta. Det kanske tillockmed är så att man känner sig illa till mods och nedstämd då man läst och just den känslan är ju inte behaglig direkt, och jag är ledsen för det, men välkommen till verkligheten säger jag, den är inte vackrare än så här för en del.....

Där handlar det inte om accentfärgen i vardagsrummet, hur snyggt maten ska vara upplagd eller vilka kläder barnen ska ha på skolavslutningen, de sakerna som stressar oss (ja, mig också).

Där handlar det om ren och skär överlevnad och vi kan hjälpa dem.

När så Derrick skriver till mig på facebook att Jolly,Fred,Calvin och alla barnen leker precis bredvid honom och att dom mår bra men att dom längtar.... då vet hela jag att vi kan inte ge upp...vi måste klara det här.

• Att åka tillbaka till dem......helst nu!
• Att några av dem ska kunna komma till oss, för att få se hur vi har det....
• Att varenda unge ska vara mätt varje dag.
• Att alla skulle få känna sig älskade....så som varje människa förtjänar.
• Att alla här förstod vad lite som krävs av var och en av oss, om alla bara gjorde något.
• Att vi tagit rätt beslut i vår iver att hjälpa dem.
• Att vi kunde säga till Eddie ; Du, vi kommer lösa det här.....oroa dig inte

För visst är det okej att hoppas och drömma om precis vad som helst?

 

                                                                          Anna

Ibland när jag ser på bilder från våra resor i Afrika så suger det till i magen på mig.

Inte då jag ser bilder på barnen för dom ser alltid glada ut när vi är där, men när man ser bilder tagna på människor utanför skolan,i stan eller nån annanstans,på såna vi inte känner.

En del av dem ser så tomma ut i ögonen.....dom lever, men ögonen är döda.

Det finns inget hopp,ingen glädje eller minsta tillstymmelse till glitter i dem och det gör så ont.

Jag kan inte låta bli och undra vad dom känner....Vad det är som driver dem att vakna varje morgon och leva sitt liv? Om varje dag är en ständig kamp och man dessutom förlorat hoppet...vad har man då?

Jag vet inte...jag har aldrig varit i den situationen att jag inte har något att leva för.

Våra barn och ungdomar på Bristol skänker oss mycket huvudbry,arbete och mycket känslor.

Dom skänker oss också massa kärlek,tacksamhet och alltsom oftast gör dom mig lycklig med sitt sätt att tänka.

Jag hade ett samtal med Sam som kom direkt från Bristol efter att ha övat med barnen i brassbandet...

Jag frågade om barnen lyssnar på honom när han lär dem?

Svaret kom snabbt:

-Om jag respekterar dem så respekterar de mig tillbaka. Och då lyssnar dom. Så enkelt är det Anna.

Ja Sam, så enkelt är det.....Tack älskade vän för att du förstått det. Jag vet det, men det är inte en självklarhet att du gör det. Du är ung och har blivit sviken fler gånger än vad du kan räkna på dina fingrar, men ändå har du förstått och kan leva efter det....

Jag vet att just du kommer att klara dig i livet.

Man gör det om man har rätt inställning, och det har du.

Jag är stolt över dig som om du vore en av mina egna...Jag hoppas du känner det.

 

 

                                                                         Anna

"Jag önskar jag var vit och från Sverige precis som du Anna....Jag vill inte vara svart"

Tisdagmorgon och jag har 30 minuter på mig innan jag ska bege mig till en heldag på jobbet.

Pojkens ord kommer såklart inte att lämna mig på länge....

Hur ska jag få honom att förstå att han är helt och hållet perfekt precis som han är? Jag är ju inte ens där.

Hur ska han förstå att det inte är en lösning på livet för att man är vit? I mina ögon är han en av de bästa men vad hjälper det honom om inte jag kan förklara det och få honom att känna det?

Ibland skrämmer det här mig och jag undrar vad vi dragit igång. Tänk om deras liv faktiskt var enklare förut?

Visst att dom får hjälp och en ny skola och allt det där men jag menar det andra....känslorna som även dom får brottas med nu när dom vet att det finns en annan värld, med andra människor i.

Jag vet vad jag känner och hur mycket jag längtar efter dem, längtar dom lika mycket?

Känner dom detsamma för oss?

Gör dom det så har även dom det lite jobbigt ibland.

Kanske litar dom lika lite på oss som dom gör på andra vuxna i deras omgivning? Dom som har svikit dom mer än lovligt många gånger, eller har dom förstått att vi gör allt vad vi kan?

Den här pojken behöver få av vår tid. Han måste förstå att han är alldeles perfekt som han är.

Fastän han inte har vår hudfärg eller lever i vårt land, och fast jag vet att han kommer att få slita hårt i sitt liv så måste jag ändå försöka att göra mitt yttersta för att han ska förstå att han har sin egen plats i mitt hjärta.

När man som vi gjort nu, dragit igång en insamling för att kunna hjälpa våra barn så har man ingen lugn känsla inuti. Rädslan för att ingen ska vilja hjälpa dem är stor och man vill inte misslyckas.

Jag tycker verkligen inte om att göra det... Jag vet hur väl dom behöver de nya instrumenten och dom vet att vi försöker lösa det med hjälp härifrån.

När jag så ställer frågan till Sam vilket instrument dom behöver allra mest så får jag svaret,

-Anna, vi ber inte om nånting, det blir bra det som blir. Tack för att ni försöker hjälpa oss!

Sam´s ord triggar igång ett jävlaranamma i mig som jag bara får då det handlar om Bristol.

Dom kräver ingenting av oss och bara vetskapen om att vi försöker göra nåt stärker dem, då finns det inte utrymme för att misslyckas.

Det ska inte hända. Det får inte hända.

Så jag tänker fortsätta att böna och be om er hjälp.

Ingen summa är för liten eller för stor.Och låt inte bara bli att hjälpa till i tron om att det kommer lösa sig, för det gör inte det om vi inte hjälps åt.

Hade vi själva haft möjligheten, så hade dom haft nya instrument för längesen, men vi räcker inte till, så enkelt är det.

Känner ni en oro att inte hjälpen kommer fram, så släpp den, för den gör det, varenda krona. 

Det finns inget annat.

Jag läser en blogg som heter Bara Anna. När hon bestämde sig för att nischa sin blogg med att kvinnor kan, så tänkte jag att vi skulle kunna passa in där....Visserligen har vi inget företag,men vi är 3 kvinnor och vi brinner för det vi gör.

Idag var det dags för oss att visas inne hos Anna där man fick svara på några frågor....

Kolla in hos Anna om ni har lust! :) Och Tack snälla Anna att du ville ha med oss.....! :)

Sen undrar jag hur ni ställer er till det där med att skänka pengar till välgörande ändamål som det så fint heter? Vågar ni göra det?

Vi jobbar i motvind bakom alla de stora organisationerna som gång på gång skrivs om för att någon har blivit rik på de pengarna som godhjärtade människor skänkt, och det är inte de som behöver dem som blivit rika, så mycket vet vi....

Jag är själv oerhört kritisk och skänker väldigt sällan pengar till dom ställena för att jag helt enkelt inte är säker på vad som händer.

Samtidigt så förstår jag ju att det kanske är precis så som människor tror att vi fungerar också....

Men det är inte så vi arbetar. Varje krona som skänks till våra barn, kommer till dem.

När vi reser ner är det av våra egna pengar vi betalar resorna.Det kommer att fortsätta att vara så tills någon ber om att få hjälpa oss med just det.

All mat vi äter på plats,hotellet vi bor på, och resorna vi gör, mellan skolan och hotellet varje dag då vi är där, betalas även det med våra egna privata pengar.

För oss finns inget annat. När man hjälper någon eller några så innebär det att man gör en del uppoffringar, det innebär inte att man själv blir rik.

I allafall inte på pengar.

Vi behöver hjälp.

Nu, imorgon och framöver om vi ska kunna fortsätta att hjälpa våra barn.

Vi behöver pengar och vi behöver hjälp att sprida i vårt land att barnen finns.

Vi behöver människor som hjälper oss att tänka när våra ideér tar slut, och som kan finnas där och stötta upp när orken sinar för oss ibland.

Vi behöver människor som kanske kan jobba på egen hand, Kanske med en egen idé, men med samma mål som oss, nämligen att hjälpa Bristols barn till ett bättre liv....

Det är inte enkelt att be om hjälp...tro aldrig det.

Rädslan för att få ett nej eller att folk inte ska vilja hjälpa skrämmer mycket.

För vi är beroende av att människor vill hjälpa....

Eddie jobbar med en ständig press på sig och han är ensam därnere.

Här är vi några fler men ändå är det svårt...

Jag är rädd att jag ska vakna upp en dag och känna att jag inte orkar mer.

Tanken var att det skulle vara lättarbetat och jag var naiv och trodde att det skulle vara det. Istället är det mer arbete än vad vi någonsin kunnat drömma om.

Jag älskar det, det är inte det de handlar om, men pressen gör det ibland övermäktigt. Pressen som jag sätter på mig själv, det gör ingen annan.

Och ändå har vi inget jobb alls i jämförelse med det som Eddie utför. Han har ingen därnere som han kan lita på till fullo utan ansvaret är hans och jag undrar ofta vad som rör sig i hans huvud.

Vi behöver bygga ett förråd för förvaring,instrumenten håller knappt ihop och dom är beroende av dem, flera av de boende växer upp och behöver börja secondary för att ha en chans i livet.

Listan på saker kan göras precis hur lång som helst, och ska vi ha en chans att klara det här så  hänger det på att vi gör det på rätt sätt och får med oss människor i vår kamp om ett bättre liv för Bristols barn....

Jag önskar bara att det inte var så förtvivlat svårt, och att det fanns ett facit på hur vi ska göra....

                                                                      Anna

Jag vet att jag inte har rätt att bli irriterad eller arg.....och det blir jag väl egentligen inte heller kanske , men det stör mig lite, så kan vi säga.

När folk säger att det är så många som lider i världen överallt, och även här i Sverige....

Det är sant! Det gör dom, och det spelar ingen roll vart man befinner sig, för far man illa så är det lika illa vilket som!

Men vad som stör mig är att dom människorna som säger det ofta, inte alltid, gömmer sig bakom orden och gör det till en anledning att inte göra något alls för någon.

Dom gör inget för dom som lider i Afrika för där är det så många ändå, men jag tror i ärlighetens namn inte att dom gör något för barnen i Sverige heller....

Jag kan ha fel,men jag tror inte det.

Jag har skrivit om det här innan men det är något vi alltid rör vid...

Att rädda hela Afrika eller att rädda varenda unge i Sverige som far illa vet vi allihopa är en omöjlighet, men göm er inte bakom orden att det inte spelar nån roll vad man gör för att det ändå inte hjälper. Det är fel.

Därför att för just den människan som du gjorde nånting för så kan det betyda allt, är inte det värt nåt då?

 

 

                                                                Anna

Historierna som vi får berättade för oss är ibland som ni vet så svåra att höra att det nästan är omöjligt att ta till sig....Hjärtat brister fullständigt och man undrar hur människan i fråga ens kan fungera normalt igen...

Jag tänker inte nämna hans namn för det behövs inte.

Men så här fick vi historien levererad ...

"8 år gammal förlorade han sin pappa. Han förlorade sin hjälte och sin förebild.

Det i sig är en tung, men vanlig händelse i Uganda.

Han hade sin mamma och sina släktingar kvar, men det var inte detsamma utan pappa....

Ett år senare bestämmer sig mamman för att skicka iväg sin son ifrån hemmet....Anledningen är egentligen lite oklar men mamman tar beslutet och känner sig nöjd med det.

Han skickas till Kongo, långt in i urskogen och blir där fastkedjad hos en, av mamman utvald dessertör av den Ugandiska armen som flytt till Kongos skogar med sin familj.

Vi får se ärren runt hans fotled och det är ingen film vi pratar om, det är  ett barns historia.

6-7 månader hålls han fastkedjad runt foten i Kongo.Han behandlas oerhört illa, han känner ingen,och han vet inte varför han är där.Men han vet att han är 9 år och han vet att han längtar efter sin pappa. Livet var annorlunda när han fanns....

Månaderna går tills han en dag hittas av en man i Kongo,som tillhör ett folk som dom kallar "The short people". Mannen fritar honom och tar den lille pojken med sig och låter honom stanna hos dem. Här behandlas han väl, men han är långt hemifrån.

Ett krig utbryter i Kongo och dom tvingas fly upp i Rwenzori bergen på gränsen mellan Uganda och Kongo.

Röda korset skickades dit för att bistå med mat till de människorna som tvingats fly undan kriget.

Pojken skickas med personalen i Röda korset, som tar honom tillbaka hem till Uganda efter 1 år och 2 månader, dels i fångenskap och dels som boende hos den stammen i Kongo.....

Han skickas hem till sin mamma.........den som svikit honom mer är vad någon annan, varken förr eller senare har gjort...

Jag kan inte ens skriva texten utan att själv gråta.

Jag har svårt att få till det på ett sätt som beskriver det rättvist....men det är kanske inte så konstigt. 

Året det handlar om är 1999, och vi hinner också komma in på år 2000 innan pojken är hemma igen....

Det känns som att det borde ha varit betydligt mycket längre sen än så...

Händer det ens såna saker nu?

Ja, bevisligen gör det det. Och hur ont det än gör att veta det så är det såhär det ser ut.

Ärren runt hans fot visar på det och dom är djupa, antagligen lika djupa som de ärren han har i hjärtat.

Vad har en vuxen människa för motiv för att skicka bort  sitt barn på det viset och utsätta honom för det?

Vad kan en nioåring ha gjort för att förtjäna det?

Naturligtvis ingenting!

För ingen,ingen, förtjänar det någonsin...Jag mår fan illa.

                                                                      Anna

Jag hoppas min önskan till stjärnorna räcker....