Vår loppis.Några år nu har vi haft den och vi älskar det! Arbetsamt som tusan men så vansinnigt roligt!

Det har varit en självklarhet för oss.Förra året kände vi att det nog ändå skulle vara den sista...man ska ju sluta på topp sägs det.Sen velade vi fram och tillbaka och kom ganska snabbt fram till att vi nog ville köra ett år till iallafall,bara för att det är roligt!

 

Sagt och gjort! Vi drog igång all den planering som vi vet krävs och började rycka i folk som kunde hjälpa till och där tog vi slut både Jennie och jag.

Vi orkar inte helt enkelt,det går inte.Hur gärna vi än vill så måste vi sätta oss själva främst och det är något som sitter oerhört långt inne på både mig och Jennie ska ni veta.Det har vi inte gjort på väldigt länge och det var inget lätt beslut att ta.

Men nu är det bestämt iallafall att Bristols loppis 2019 kommer att förbli ogjord.

Kanske har nån redan börjat rensa ut och spara till oss...vi ber om ursäkt till er och hoppas att ni kan hitta nån annan loppis att skänka det till istället men bara vet att vi är tacksamma ändå för att ni tänkte på oss.

 

Orden är skrivna och det känns lite ledsamt,men denna gången fanns det ingen annan väg ut än just denna och vi hoppas att ni förstår det.

 

Kram!

Anna och Jennie

 

Jag har förlikat mig med tanken att jag inte längre hittar orden.Jag som alltid skriver ur öppet hjärta har inte förmågan att göra annorlunda.Jag kan inte skriva för att jag ska det och jag vill inte göra det heller,då vore orden inte mina på nåt vis.

 

I Uganda regnar det vareviga dag nu.Ibland lite mindre men oftast mycket.Man kan inte tro det men under de där regniga perioderna så känns det ibland som att man aldrig ska bli varm igen.Det är liksom småkyligt ända in i märgen...Barnen är nästan konstant fuktiga under den här perioden också eftersom deras kläder aldrig hinner torka mellan skurarna.Det är både kallt och blött när dom kryper till sängs på kvällarna.Tur kanske då att man aldrig är ensam i en säng...