Så jäkla skönt!

Så skönt....! Nästan alla väskor är packade och det gick i en jäkla fart! Nästan hela gruppen var på plats plus några extra händer och det märktes att dom flesta vart med förut, och de nya som packade hakade bara på så det tog verkligen bara några timmar.
Jag hade tänkt att ta massa bilder men glömde av det helt och tog bara ett...
 
Jennies mamma Berith med en väska som verkligen är svinstor!
 
Den här gången höll vi till hemma hos min mamma med all packning och det är så skönt för mig och Jennie att vi verkligen inte är ensamma med allt jobb.Vi har världens bästa människor med oss.Dom är snälla,hjälpsamma
och dom har hjärtan stora som jag vet inte vad och som om inte det vore nog så är dom sjukt roliga också,jösses vad vi skrattar mycket! Det här kan inte bli annat än bra!
 
Anna

Nu var det igång!

Idag startade vi litegrann....Det enorma arbetet med att packa väskorna till Uganda. 28 stora resväskor minst är tanken att det ska bli,kanske ännu fler.Idag har vi strukturerat upp litegrann bara,imorgon kommer resten av resegänget och förhoppningsvis kan vi stänga igen en hel del väskor imorgon iallafall,allt kommer inte vara klart men det mesta.
 
Vi har gjort det här så otroligt många gånger och det är utan tvekan när det görs som de starkaste känslorna kommer att vi är på väg igen. För någon den sextonde gången,andra den sjunde och för andra den allra första gången. Gamla vänner och nya.Mer känslor än vad man nånsin förstår.
Känslan av tacksamhet för att man blivit utvald för att göra skillnad i världen.
 
 
Vill någon vara med och stötta upp så tar vi tacksamt emot en pengagåva till barnen.
Swish 123 268 38 94
8388-1 4 140 970-7 Sparbanken
 
 
 
Anna

Grattis Hampus!

Idag firar vi födelsedag! 21 år för min mellanunge Hampus.Han är inte hemma för han är ute på långresa och mitt hjärta svider lite just idag fastän jag vet att han bryr sig ungefär noll och ingenting om att bli uppmärksammad av en massa presenter och annat. Att fira på Filippinerna med kompisar smäller nog högre skulle jag tro...
 
Ett hjärta större än vad jag trodde var möjligt har han och han kommer att möta upp oss i Uganda och avsluta sin två månaders resa tillsammans med oss och barnen på Bristol.Där hos barnen där det är en ren fröjd att se honom.Tålmodig och varm och jag kunde inte ha varit mer stolt.
 
Grattis på födelsedagen Hampus!
Älskar dig och saknar dig bannemej!

❤️

 
En syrra som också är lite längtig nu...13 dagar kvar!
 
 
Anna

Tack för att ni ville höra

Häromkvällen höll vi en föreläsning igen.Det var ett tag sedan sist och precis som vanligt var Jennie lugn och jag nervös.
Det var en skara män som skulle lyssna och känslan var verkligen att dom gjorde det,verkligen lyssnade.
Ibland frågar folk hur vi bibehåller energin och var vi hittar tiden till att göra det vi gör och har gjort under en såpass lång tid som vi nu ändå varit ensamma med att driva projektet ifrån Sverige.
 
Just det ställde sig flera av de här som lyssnade denna gången och det är ganska ovanligt att män undrar det,det brukar vara kvinnor som ställer den frågan. Svaret på det har vi däremot inte för vi vet inte det själva. En av fördelarna vi haft som vi däremot vet är att redan innan vi började med allt det här så var vi varandras bästa vänner och vi har tillbringat mängder med tid i varandras sällskap.Det har såklart gjort att man känt av men också vågat säga att just nu orkar inte jag...Då har den andre kunnat kliva in och avlasta lite tills man har vart på fötter igen och nästa gång har det var tvärtom och det har aldrig varit några konstigheter med det.
Att våga vara svag är en styrka men ibland när man inte orkar säga det högt så är det skönt att nån ser ändå.
 
Sen är vi som människor varandras totala motsatser i nästan allt förutom humorn som är samma. Jennie har sin styrka inom siffror tex...jag not so much.Jag har lättare med engelskan,eller iallafall med den ugandiska engelskan som skiljer sig lite för det blandas in lite ord på luganda eller lite förkortningar som man lärt sig under åren.
Jag skriver på bloggen,Jennie sköter mailen osv.
Vi har lärt oss att lita på att den andre vet vad den ska göra och på så vis så slipper man att ha 110 % koll på allt hela tiden (fast vi har koll på varandra ändå, men erkänner det inte...)
 
Men det var en skön känsla i kroppen i tisdagskväll ändå...folk ser mer än vad vi förstår och fastän vi själva aldrig ser storheten i vårt arbete så måste jag vackert erkänna att det känns otroligt fint att andra gör det och låter oss veta det.
 
 
 
Anna
 

Tur att dom är många...

Nu så är det mer fart på Bristol! Fler och fler är tillbaka och det är riktigt skönt att se.Lite frukost på verandan tar dom här,eller porridge kallar dom det,typ lös gröt.
 
 
Efter frukosten hde dom nog vilat klart för då blev det tydligen lite jobb...Uppför rampen med material för att fortsätta med etapp 2 av detta jättebygge...
 
 
Tur att dom är jäkligt många...
 
 
Det ska bli skönt när det är här bygget är över,för alla tror jag.
Våra ungar är iallafall världens bästa <3
 
 
Anna
 

Taggade!

Idag har vi en heldag i Bristols tecken. Ikväll ska vi iväg och föreläsa en sväng och idag på morgonen hade vi taggat till rejält för att slåss med tusentals andra sportlovsfirare på Gekås... Jag var och plockade upp Jennie tidigt i morse och vi möttes av det här....
 
 
Vi behövde jäklar i havet inte trängas det minsta kan man säga.... Snabbt gick det,roligt hade vi, och en full kundvagn till Bristols ungar.16 dagar kvar!
 
Anna

Familjevänner på Bristol Academy

Ni som är familjevänner hos oss på Bristol ska ha fått ett mail ang vår resa ner nu i mars.
Där har ni kunnat läsa att vi kommer stå för gåvorna i år då orättvisorna blivit för stora och vi kan inte stå bakom det längre. Vi hoppas ni förstår att det är för barnens allra bästa <3
 
Brev däremot till era barn är väldigt välkommet och sista dagen för det är den 25/2 då vi reser strax därefter.
Lämna i våra brevlådor eller skicka till:
 
Jennie Beckman
Fastarp 17
432 77 Tvååker
 
 

Få förstår...

Jag nyper mig i armen över den människan som klev in i mitt liv.Så full av visdom och erfarenheter av livet,långt bortom allt jag behövt uppleva. Kunskap om saker jag inte kan något om.Viljan att lära mig saker jag jag vill förstå.
Uganda hade aldrig blivit en så självklar plats om jag inte fått lära mig att förstå hur jag ska tänka och jag hade aldrig lärt mig att älska allt så evinnerligt om han inte lärt mig hur.
Vi får höra om allt vi gjort för dem,få förstår vad dom gjort för oss. Jag glömmer det aldrig.
 
 
 
Anna

Min fina fina <3

Jag har en jobbarhelg och jobbar man dagpass så innebär det ganska långa dagar.Men jag tycker det är bra för är man på plats så kan man lika väl jobba rejält.Jag jobbar dessutom i någons hem och därför känns det just precis som.... hemma,och känslan av det är himla skön helt enkelt. Dessutom har jag den extrema turen att få dela mina jobbarhelger tillsammans med, inte bara den bästa killen utan också med min dotter som är en av de mest godhjärtade människorna jag vet.
Hon har en sån inställning till andra människor att jag blir stolt ända in i den djupaste hjärtevrån.
Min älskade unge vad glad jag är i dig <3
 
 
 
Anna

Heja oss!

Lagom tills vi ska åka med allt vad det innebär så får vi en förfrågan om en liten föreläsning.
Javisst,självklart säger vi i mun på varann och så var det klart :)
Efter det lägger vi det åt sidan tills vi inser att nu är det bannemej panik,nu måste vi sätta den för det är nästa vecka.
Nästa vecka som vi också måste börja packa miljarders resväskor och ansöka om visum,åka till Gekås och sisådär 100 andra saker.Bra jobbat.
 
Men så inser jag när jag sitter med lite ändringar och uppdateringar med föreläsningen... Det här är ju vi.
Det är ju samma visa varenda gång.Vi jobbar absolut och utan tvekan bäst under press. Vi är lika galet störda på vår planering varje gång men likväl så ser det ut så.Vi kan planera in i minsta detalj och ändå blir det aldrig så.
Vi kommer sätta föreläsningen,alla väskor kommer vara packade.Visumen kommer ligga prydligt nervikta i väskan tillsammans med allt annat vi behöver för vi vet vad vi gör fastän vi inte alltid tror det.
 
 
 
Anna

De hänger som lösa trådar...

Ibland när allt som man måste göra flåsar mig i nacken då glömmer jag av att stanna upp och alla mina tankar rörs ihop till nåt som inte är till någon nytta alls.Jag tänker inte klart en endaste tanke utan allt hänger som lösa trådar och till slut vet jag ingenting.Jag går på nån autopilot och det är så långt ifrån sådan som jag egentligen är.
Jag är en känslomänniska långt ut i varenda del av kroppen och när jag stänger av det för allt annat som sker runt omkring så blir jag inte särskilt trevlig att ha att göra med, inte för andra men inte heller för mig själv.
Ibland önskar jag att jag inte var sånhär. Att jag inte behövde vrida och vända på varje känsla.Att jag sagt okej och gått vidare utan att analysera varför jag känner just si eller så.
Ibland gör jag det när det som sägs saknar relevans men alltför ofta stannar jag upp och känner in alldeles för mycket.
 
 
Just nu snurrar tankarna helt ohämmat.Jag får inte gjort ett skit fast jag har tusen saker som jag borde göra.
Inför varje stor resa sker samma sak.Sen när vi är där blir allting bra för att vi har världsbra människor med oss.
Veckorna innan avresa är som den värsta mardrömmen.Inte för att någon annan sätter den pressen,det sköter jag så bra själv.Tänker att det borde bli bättre,men det är som att det inte blir det.
Kanske för att jag undermedvetet inte tillåter det...jag vet inte ens.
 
 
 
Anna

Det är inte rimligt...

Att det byggs annorlunda i Uganda än vad vi gör här vet vi sedan innan.Att dom tänker annorlunda vet vi också.
När dom här bilderna kom igår så tappade vi greppet lite både Jennie och jag för trots att vi har god koll på det mesta så får vi inte ihop det här....
Det som benämts som trappa under hela prcessen är i våra ögon en ramp. Och Jo,det var det!
För att myndigheterna i Uganda vill att dom lama ( Eddies ord ) också ska kunna komma upp där.
Det är absolut bra att göra landet tillgängligt för alla men hade dom tagit sig en titt på omgivningarna i Nabweru så hade inte en icke gående tagit sig många meter överhuvudtaget,definitivt inte så långt så den skulle ta sig upp på andra våning på Bristol Academy.
Sen att man får aga barn,ta livet av människor,var korrupt så det ryker ur öronen det är inte så himmelens noga så länge man bara har en ramp istället för trappa....Herregud ge mig styrka.
 
 
 
Anna

Termin 1, here we go!

Datumet som skulle vara den 18/2 visade sig vara den 5/2 så igår drogs officiellt skolåret 2018 igång på Bristol.
Herregud vilken röra barnen kommer tillbaka till...Men men,nu är det som det är och vi får hoppas att det går bra iallafall.Sakta men säkert kommer de nu tillbaka och en del av dem står inför ett tuffare år än de andra, de som går i P.7 och som förhoppningsvis ska avsluta sina primary år.För andra är det tufft för att dom vet att dom måste vara utan mamma och pappa igen.
 
Vi längtar iallafall. Massvis.
 
 
 
Anna
 

Hjälp....

Att veta vad som gör störst och bäst skillnad på Bristol varierar som sagt från år till år. Vi tar beslut som vi tycker känns logiska. I år har vi beslutat att fokusera på storkillarna samt att se till att alla barnen behandlas lika av de boende barnen samt de barnen som ingår i vår familjevänsverksamhet.
Det innebär att vi i år kommer att att ordna något till alla de barnen därför att orättvisorna blev för stora helt enkelt och de gav mer tårar än glädje till slut och det är inte okej anser vi.
 
 
Vi skickar därför ut ett litet rop på hjälp om det är någon som kan tänkas vilja hjälpa till med något.
Vi behöver :
 
 
*Kalsonger i storlek S,M och L  (endast Nya)
*Svarta Strumpor i herrstorlek   (endast nya)
*Samt hjälp med pengar för att kunna köpa något till barnen samt att anordna en fest för dem.
 Känns kanske konstigt att ha en fest men dom lever på det så länge och dom älskar det fullständigt!
 
 
Vill ni vara med? 
 
Swish 123 268 38 94
Konto 8388-1 4 140 970-7 (Sparbanken)
Allt går som vanligt helt oavkortat till barnen.
För evigt tacksamma för er hjälp oavsett storlek.Inget är för litet,glöm aldrig det.
Ring,smsa,kommentera eller maila om ni undrar nåt!
 
 
Jennie 0731-545305
Anna 073-0323343
bristol.uganda@gmail.com
 
 
 
 

Så sorgligt...

Det finns såklart saker som skrämmer mig med Uganda. En av de värsta sakerna är råheten man kan möta människor emellan och det är främst det som sker när någon blir framgångsrik, eller får ett bättre liv än vad andra tycker att dom ska ha. Då finns det på nåt vis inga gränser för vad man får göra.
 
I dagarna avled en av Ugandas allra största artister efter att ha blivit nerslagen på en bar. Jag har sett ett klipp hur en man lyfter upp honom och sedan kastar honom i marken så att han får såna skador så att han efter ett par dagar dör av dem och han är inte den första tyvärr som gått detta öde tillmötes utan han är nog den tredje eller fjärde i raden som råkat illa ut, även om jag tror att just den här killen var den mest framgångsrika.
 
Vansinnigt sorgligt och jag hör ifrån Uganda att det skakat om dem rejält.
 
 
 
Anna

Gubbfan. Sådetså.

Jag är en människa som vill ha koll.Inte så att jag vill bestämma eller så men jag har gärna regler att följa och ramar att röra mig inom för då fungerar jag bäst.Jag kan ta snabba beslut när det krävs och omvärdera saker utan några större problem också.Men nåt som ställer mig på ända är när saker man planerat så kopiöst ändå inte håller för att nån annan förstör det upplägget.Då fungerar jag lite sämre.
 
Som nu tex.... Vi samlar in pengar under ett års tid. Det visar sig att vi inte riktigt når målet och måste fortsätta lite till...Människor fortsätter att hjälpa oss och vi klarar det med nöd och näppe.
Vi startar bygget i tron om att allt är löst och allt känns bra tills vi nu inser att byggubben vi anlitat har utelämnat kostnader för att få jobbet.Just det gör mig så infernaliskt jävla förbannad så jag kan inte med ord beskriva det.
Vi kämpar som as över ett år och han tycker sig ha rätten att skita i det.Hade jag vetat att han inte hade en aning om att det var vita som var inblandade i bygget så hade jag nånstans kanske accepterat det lite bättre men han vet om det. Han vet det så väl och då är det som fritt fram att att göra som man vill.
Gubbfan rent ut sagt.Jag kommer inte säga Tack när du byggt klart...bara så du vet.
 
 
Fönster och dörrar har kommit.Dem glömde han inte iallafall.Heja...?
 
 
Anna
 
 

27 korta dagar

Det är fredag igen och 27 dagar till resa.I det tysta jobbar vi nu på åt alla håll och kanter för  att få till allt vi måste lösa innan vi åker. Av olika anledningar så är vi sena med förberdelserna inför just den här resan men ibland kommer livet emellan och då måste man låta det göra det.Allt löser sig i sista änden ändå och gör det inte det så får man ta det därifrån.
Mycket sitter i ryggmärgen efter alla år av resande men behoven ändras och ingen packning kan se likadan ut från år till år och i år kommer vi främst att fokusera på att få ner kläder till våra stora killar då dom verkligen är i behov av det.De mindre människorna lever i sin uniformer och det är det bästa för dem.Våra killar däremot har ju ett liv också utanför grindarna och då vill dom precis som vilka killar som helst vara snygga... Det ska vi såklart se till att de får vara.
Just nu känns det som att man kunnat göra vad somhelst för dem...dom förtjänar det så evinnerligt.
Brian...
Abe
Simon
Salim
 
 
Anna
 

Vi har iallafall svarta tavlor...

Mitt i den totala kaosen som råder på Bristol så var iallafall Eddie nöjd igår för dom hade fått gjort de svarta tavlorna...
Japp känner vi,bra men whatabout resten...?
Det är ca 2 veckor kvar tills barnen ska börja sin termin och då är vi sena med starten i jämförelse med andra skolor runt om i landet. Men okej....svarta tavlor har vi iallafall.
 
 
 
Annars ser det just nu ut såhär.... 
 
Killen i röd mössa är en av vår grindväktare,men han har visat sig vara betydelsefull i det här bygget.
Han har jobbat dag och natt och sover bara stötvis.Alltid med ett leende till övers och väldigt omtyckt av våra killar.
 
Den andre grindvakten som var en ny bekantskap för mig lär inte bli långvarig på skolan...Han pratade ingen Luganda,vilket är barnens språk och då lyssnar dom inte särskilt bra på honom om dom måste använda engelska.Dom tyckte det var roligt att reta honom dessutom genom att bara prata Luganda...Jag förstår dem.
 
Här tror vi det grävs för pelare som ska hålla verandan för andra våning,kanske...
Fast det känns som hålen är för långt ut för det,men konstigare saker har vi vart med om.
Tex som att byggherren vi har valt att lämna ute kostnaden helt för en trappa....Tänker han att dom ska svinga sig upp i lianer eller? Märkligt är också att de enda vi ser som jobbar är våra egna människor...en liten arbetare hade åtminstone vart festligt att se...
 
 
Anna

RSS 2.0