Vi vill bara säga Tack! Tack till alla er som Swishat och som har satt in pengar till våra barn så vi kan åka ner och göra skillnad för dem!

Varje krona jobbar för en bättre framtid för dem och vi kunde inte ha varit mer tacksamma.

 

Nu står vi med ca 12 timmar kvar innan vi lämnar hemma och in i det sista står vi med saker kvar att göra,men men.På ett eller annat sätt hinner man jämt :) 

 

 

 

Nu står dom där....28 väskor. Så klara dom kan bli.Lite till ska i dem men det får bli min mammas jobb det allra sista för det är där vi packat allt den här gången. Det är en makalös mängd med grejer man får ner i 28 resväskor kan jag säga.

 

Vi har drygt ett dygn till avfärd Jennie och jag,ytterligare ett innan vi är på plats. Dom andra kommer efter på söndag.

Sen väntar det lite mer värme än vad vi har här och det är aldrig fel.... 10 minusgrader hade vi nu när jag kom hem ikväll och jag fryser ända in i märgen. I Uganda har vi nog lite regn att vänta men det känns som att det inte gör så mycket,det är iallafall inte kallt...

 

 

Anna

 

Precis som vi egentligen vetat hela tiden även om Eddie envist hävdat motsatsen så kommer inte den nya byggnaden vara klar när vi kommer ner.Tråkigt men ganska väntat som sagt.

Att byggherren försvann under några dagar så bygget stod still gjorde väl inte riktigt saken bättre men han skulle vara tillbaka idag iallafall.

 

Lite nya bänkar blev det under tiden...Undra just hur många bänkar som gått åt under Bristols historia?

Jäkla många är svaret på det....jäkla många.

 

Aldrig, och då menar jag aldrig har vi varit så sena inför en resa som vi är nu.Aldrig har vi stått med opackade väskor så nära inpå en resa och jag vet inte vad jag ska säga om det mer än att livet verkligen har kommit emellan den här gången åt alla håll och kanter. Saker löser sig alltid men det känns ganska onödigt att vi försatt oss i den här situationen kan man väl känna just nu när vi bara står med dagar kvar innan vi ger oss iväg.

 

I huvudet spinner det mesta på alldeles för fort och fastän man gjort det här så många gånger förut så är ändå varje resa unik.Jag tackar tyst inuti att vi reser med så många som vet vad dom ska göra. Att vi får dela det här äventyret med så många människor som accepterat mig och Jennie, och som följer oss i det vi tror på.

Dom som säkert inte alltid håller med oss i alla beslut vi tar men som ändå alltid lyfter oss till att orka lite mer.

Utan dem hade vi inte kunnat gör det vi gör på plats och utan er hade vi aldrig varit där vi är idag.

Vi har byggt en skola i Afrika för fattiga och föräldralösa barn,hur galet är inte det?

 

Jag vet egentligen inte om hon vill att jag ska skriva om det...Hon har iochförsig inte sagt att jag inte får det så då måste det väl vara okej?

Jennie.... Hon har fan gjort den största bedriften idag.Hon har åkt tjejvasan.Sin första.

För en del är det inget,för andra är det att kliva längre utanför sin comfortzone än någonsin förr,för Jennie var det de senare. På riktigt.. så sjukt bra gjort och kan man vara stoltast i världen som vän? Isåfall är jag det nu.

 

 

Jag har lagt en lång natt bakom mig och det var skönt när klockan var tillräckligt mycket för att kunna kliva upp.

Jag har en dag framför mig där jag är ledig ifrån jobbet men inte från livet,vilket jag önskar att jag varit idag.

Vissa nätter när sömnen är tänkt att komma så slår det helt åt ett annat håll och det finns ingen hejd på vakenheten och viljan jag har har förändra världen. Varför jag ska tillbringa natten med att tänka på det vet jag inte när det egentligen funkar lika bra att göra det på dagen.

 

Sedan Uganda blev en del av livet så har jag blivit mycket mer eftertänksam.För mig är det viktigt att inte göra skillnad på människor och människor för vi är precis desamma. Vi sätter oss lätt i fack att vi är vi och så har vi dem i tredje världen,de fattiga,dem som inte är som vi.

Vi som är vita,som lever ett gott liv,som skänker pengar till dem som behöver för att vi är bra människor (men mest gör vi det för att vi lärt oss att det ska vara så och att det lindrar vårt dåliga samvete, men det pratar vi inte om för vi vet nog inte ens om att det är så)

Dom... dom som är svarta i tredje världen är fattiga och har bara onda avsikter.Gråter mest och gör inte mycket för att förändra sitt liv till det bättre.

Det låter hårt och orättvist och rätt så dumt när jag skriver så, men det är så många ser på det.Inte alla såklart men väldigt många. Vi stöter på myndigheter från båda sidor och inte ens dom är bättre än den andra.

 

Jag sänker huvudet och tänker att jag aldrig kommer att ge upp kampen om människors lika värde.Svart,vit,rik,fattig,normalt funtad eller funktionsnedsatt på det ena eller andra sättet.

Aldrig någonsin får man döma någon.Aldrig någonsin.

 

Till skillnad från Jennie så är jag ingen titta på idrott på Tv människa.Hon älskar det,främst längdskidor och sånt där. Man har ju lärt sig att inte höra av sig när Vinterstudion är exempelvis. Förstå hennes lycka nu när det är vinter OS... 

 

Men... Jag får nog vackert erkänna att även jag fällt en och annan tår (fulgråtit också för den delen) över svenskarnas framgångar. Hjärtat i halsgropen och även om jag inte skrikit ännu så har det varit nära.

Vilka människor dom är! Tänk att slita år in och år ut för ett OS så ska du lyckas prestera just där och då när hela världen tittar på. Så jäkla coolt!

Hur mycket jobb som ligger bakom fattar man ju inte ens.

Men jag imponeras av drivet helt klart,drivet att vara bäst när det gäller.

 

Våning 2 är på gång och det är en oerhört stressad Eddie vi dealar med just nu. Det är inte mycket vi kan göra åt det utan han får helt enkelt köra på.Vila får han göra.....sen. Vi visste att det skulle bli en tunga månader, han visste det bara inte själv.

 

Den senaste extra kostnaden utanför budget vi stött på handlar om tegelstenar.... 2500 stycken ( ! ) stenar som gått sönder i leverans och hantering och som nu inte kan användas.

Tegelstenarna där är inte som här.Där görs dom i lera,torkas och eldas sen för att härdas, men dom är ändå väldigt porösa i jämförelse.När man då ser att lastbilen kommer och tippar av dem så kan man nästan se att pengarna flyger iväg!

 

Nåväl,ett steg närmre klart är vi även om det ännu känns rätt så avlägset....

 

Fastän jag nästan precis varit i Uganda så längtar jag nästan ihjäl mig nu iallafall.Jag vill andas luften och jag vill känna lugnet i mig. Inte för att det är en lugn resa så sett men inuti mig blir det hemskt lugnt ändå.

Jag längtar aldrig nån annanstans än till Uganda men jag drömmer allt att se lite andra ställen också.

 

Framför allt drömmer jag om Tanzania.Varför vet jag egentligen inte. Jag har bara fått för mig att där är sjukt vackert.

Kenya har jag besökt....Nairobi,och fastän det är grannland till Uganda så var känslan en helt annan där.

Stort,bullrigt och mycket mer Västerländskt. Intressant att se såklart men mitt hjärta är inte där. 

Det är i Uganda och ingen annanstans.

 

Anna

 

Så skönt....! Nästan alla väskor är packade och det gick i en jäkla fart! Nästan hela gruppen var på plats plus några extra händer och det märktes att dom flesta vart med förut, och de nya som packade hakade bara på så det tog verkligen bara några timmar.

Jag hade tänkt att ta massa bilder men glömde av det helt och tog bara ett...

 

Idag startade vi litegrann....Det enorma arbetet med att packa väskorna till Uganda. 28 stora resväskor minst är tanken att det ska bli,kanske ännu fler.Idag har vi strukturerat upp litegrann bara,imorgon kommer resten av resegänget och förhoppningsvis kan vi stänga igen en hel del väskor imorgon iallafall,allt kommer inte vara klart men det mesta.

 

Vi har gjort det här så otroligt många gånger och det är utan tvekan när det görs som de starkaste känslorna kommer att vi är på väg igen. För någon den sextonde gången,andra den sjunde och för andra den allra första gången. Gamla vänner och nya.Mer känslor än vad man nånsin förstår.

Känslan av tacksamhet för att man blivit utvald för att göra skillnad i världen.

 

 

 

 

Idag firar vi födelsedag! 21 år för min mellanunge Hampus.Han är inte hemma för han är ute på långresa och mitt hjärta svider lite just idag fastän jag vet att han bryr sig ungefär noll och ingenting om att bli uppmärksammad av en massa presenter och annat. Att fira på Filippinerna med kompisar smäller nog högre skulle jag tro...

 

Ett hjärta större än vad jag trodde var möjligt har han och han kommer att möta upp oss i Uganda och avsluta sin två månaders resa tillsammans med oss och barnen på Bristol.Där hos barnen där det är en ren fröjd att se honom.Tålmodig och varm och jag kunde inte ha varit mer stolt.

 

Grattis på födelsedagen Hampus!

Älskar dig och saknar dig bannemej!

❤️

 

Häromkvällen höll vi en föreläsning igen.Det var ett tag sedan sist och precis som vanligt var Jennie lugn och jag nervös.

Det var en skara män som skulle lyssna och känslan var verkligen att dom gjorde det,verkligen lyssnade.

Ibland frågar folk hur vi bibehåller energin och var vi hittar tiden till att göra det vi gör och har gjort under en såpass lång tid som vi nu ändå varit ensamma med att driva projektet ifrån Sverige.

 

Just det ställde sig flera av de här som lyssnade denna gången och det är ganska ovanligt att män undrar det,det brukar vara kvinnor som ställer den frågan. Svaret på det har vi däremot inte för vi vet inte det själva. En av fördelarna vi haft som vi däremot vet är att redan innan vi började med allt det här så var vi varandras bästa vänner och vi har tillbringat mängder med tid i varandras sällskap.Det har såklart gjort att man känt av men också vågat säga att just nu orkar inte jag...Då har den andre kunnat kliva in och avlasta lite tills man har vart på fötter igen och nästa gång har det var tvärtom och det har aldrig varit några konstigheter med det.

Att våga vara svag är en styrka men ibland när man inte orkar säga det högt så är det skönt att nån ser ändå.

 

Sen är vi som människor varandras totala motsatser i nästan allt förutom humorn som är samma. Jennie har sin styrka inom siffror tex...jag not so much.Jag har lättare med engelskan,eller iallafall med den ugandiska engelskan som skiljer sig lite för det blandas in lite ord på luganda eller lite förkortningar som man lärt sig under åren.

Jag skriver på bloggen,Jennie sköter mailen osv.

Vi har lärt oss att lita på att den andre vet vad den ska göra och på så vis så slipper man att ha 110 % koll på allt hela tiden (fast vi har koll på varandra ändå, men erkänner det inte...)

 

Men det var en skön känsla i kroppen i tisdagskväll ändå...folk ser mer än vad vi förstår och fastän vi själva aldrig ser storheten i vårt arbete så måste jag vackert erkänna att det känns otroligt fint att andra gör det och låter oss veta det.

 

 

Idag har vi en heldag i Bristols tecken. Ikväll ska vi iväg och föreläsa en sväng och idag på morgonen hade vi taggat till rejält för att slåss med tusentals andra sportlovsfirare på Gekås... Jag var och plockade upp Jennie tidigt i morse och vi möttes av det här....

 

Ni som är familjevänner hos oss på Bristol ska ha fått ett mail ang vår resa ner nu i mars.

Där har ni kunnat läsa att vi kommer stå för gåvorna i år då orättvisorna blivit för stora och vi kan inte stå bakom det längre. Vi hoppas ni förstår att det är för barnens allra bästa <3

 

Brev däremot till era barn är väldigt välkommet och sista dagen för det är den 25/2 då vi reser strax därefter.

Lämna i våra brevlådor eller skicka till:

 

 

Jag nyper mig i armen över den människan som klev in i mitt liv.Så full av visdom och erfarenheter av livet,långt bortom allt jag behövt uppleva. Kunskap om saker jag inte kan något om.Viljan att lära mig saker jag jag vill förstå.

Uganda hade aldrig blivit en så självklar plats om jag inte fått lära mig att förstå hur jag ska tänka och jag hade aldrig lärt mig att älska allt så evinnerligt om han inte lärt mig hur.

Vi får höra om allt vi gjort för dem,få förstår vad dom gjort för oss. Jag glömmer det aldrig.

 

Jag har en jobbarhelg och jobbar man dagpass så innebär det ganska långa dagar.Men jag tycker det är bra för är man på plats så kan man lika väl jobba rejält.Jag jobbar dessutom i någons hem och därför känns det just precis som.... hemma,och känslan av det är himla skön helt enkelt. Dessutom har jag den extrema turen att få dela mina jobbarhelger tillsammans med, inte bara den bästa killen utan också med min dotter som är en av de mest godhjärtade människorna jag vet.

Hon har en sån inställning till andra människor att jag blir stolt ända in i den djupaste hjärtevrån.

Min älskade unge vad glad jag är i dig <3

 

Lagom tills vi ska åka med allt vad det innebär så får vi en förfrågan om en liten föreläsning.

Javisst,självklart säger vi i mun på varann och så var det klart :)

Efter det lägger vi det åt sidan tills vi inser att nu är det bannemej panik,nu måste vi sätta den för det är nästa vecka.

Nästa vecka som vi också måste börja packa miljarders resväskor och ansöka om visum,åka till Gekås och sisådär 100 andra saker.Bra jobbat.

 

Men så inser jag när jag sitter med lite ändringar och uppdateringar med föreläsningen... Det här är ju vi.

Det är ju samma visa varenda gång.Vi jobbar absolut och utan tvekan bäst under press. Vi är lika galet störda på vår planering varje gång men likväl så ser det ut så.Vi kan planera in i minsta detalj och ändå blir det aldrig så.

Vi kommer sätta föreläsningen,alla väskor kommer vara packade.Visumen kommer ligga prydligt nervikta i väskan tillsammans med allt annat vi behöver för vi vet vad vi gör fastän vi inte alltid tror det.

 

Ibland när allt som man måste göra flåsar mig i nacken då glömmer jag av att stanna upp och alla mina tankar rörs ihop till nåt som inte är till någon nytta alls.Jag tänker inte klart en endaste tanke utan allt hänger som lösa trådar och till slut vet jag ingenting.Jag går på nån autopilot och det är så långt ifrån sådan som jag egentligen är.

Jag är en känslomänniska långt ut i varenda del av kroppen och när jag stänger av det för allt annat som sker runt omkring så blir jag inte särskilt trevlig att ha att göra med, inte för andra men inte heller för mig själv.

Ibland önskar jag att jag inte var sånhär. Att jag inte behövde vrida och vända på varje känsla.Att jag sagt okej och gått vidare utan att analysera varför jag känner just si eller så.

Ibland gör jag det när det som sägs saknar relevans men alltför ofta stannar jag upp och känner in alldeles för mycket.

 

 

Just nu snurrar tankarna helt ohämmat.Jag får inte gjort ett skit fast jag har tusen saker som jag borde göra.

Inför varje stor resa sker samma sak.Sen när vi är där blir allting bra för att vi har världsbra människor med oss.

Veckorna innan avresa är som den värsta mardrömmen.Inte för att någon annan sätter den pressen,det sköter jag så bra själv.Tänker att det borde bli bättre,men det är som att det inte blir det.

Kanske för att jag undermedvetet inte tillåter det...jag vet inte ens.

 

Att det byggs annorlunda i Uganda än vad vi gör här vet vi sedan innan.Att dom tänker annorlunda vet vi också.

När dom här bilderna kom igår så tappade vi greppet lite både Jennie och jag för trots att vi har god koll på det mesta så får vi inte ihop det här....

Det som benämts som trappa under hela prcessen är i våra ögon en ramp. Och Jo,det var det!

För att myndigheterna i Uganda vill att dom lama ( Eddies ord ) också ska kunna komma upp där.

Det är absolut bra att göra landet tillgängligt för alla men hade dom tagit sig en titt på omgivningarna i Nabweru så hade inte en icke gående tagit sig många meter överhuvudtaget,definitivt inte så långt så den skulle ta sig upp på andra våning på Bristol Academy.

Sen att man får aga barn,ta livet av människor,var korrupt så det ryker ur öronen det är inte så himmelens noga så länge man bara har en ramp istället för trappa....Herregud ge mig styrka.

 

Datumet som skulle vara den 18/2 visade sig vara den 5/2 så igår drogs officiellt skolåret 2018 igång på Bristol.

Herregud vilken röra barnen kommer tillbaka till...Men men,nu är det som det är och vi får hoppas att det går bra iallafall.Sakta men säkert kommer de nu tillbaka och en del av dem står inför ett tuffare år än de andra, de som går i P.7 och som förhoppningsvis ska avsluta sina primary år.För andra är det tufft för att dom vet att dom måste vara utan mamma och pappa igen.

 

Vi längtar iallafall. Massvis.

 

Att veta vad som gör störst och bäst skillnad på Bristol varierar som sagt från år till år. Vi tar beslut som vi tycker känns logiska. I år har vi beslutat att fokusera på storkillarna samt att se till att alla barnen behandlas lika av de boende barnen samt de barnen som ingår i vår familjevänsverksamhet.

Det innebär att vi i år kommer att att ordna något till alla de barnen därför att orättvisorna blev för stora helt enkelt och de gav mer tårar än glädje till slut och det är inte okej anser vi.

 

 

Vi skickar därför ut ett litet rop på hjälp om det är någon som kan tänkas vilja hjälpa till med något.

Vi behöver :

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns såklart saker som skrämmer mig med Uganda. En av de värsta sakerna är råheten man kan möta människor emellan och det är främst det som sker när någon blir framgångsrik, eller får ett bättre liv än vad andra tycker att dom ska ha. Då finns det på nåt vis inga gränser för vad man får göra.

 

I dagarna avled en av Ugandas allra största artister efter att ha blivit nerslagen på en bar. Jag har sett ett klipp hur en man lyfter upp honom och sedan kastar honom i marken så att han får såna skador så att han efter ett par dagar dör av dem och han är inte den första tyvärr som gått detta öde tillmötes utan han är nog den tredje eller fjärde i raden som råkat illa ut, även om jag tror att just den här killen var den mest framgångsrika.

 

Vansinnigt sorgligt och jag hör ifrån Uganda att det skakat om dem rejält.

 

Anna

Jag är en människa som vill ha koll.Inte så att jag vill bestämma eller så men jag har gärna regler att följa och ramar att röra mig inom för då fungerar jag bäst.Jag kan ta snabba beslut när det krävs och omvärdera saker utan några större problem också.Men nåt som ställer mig på ända är när saker man planerat så kopiöst ändå inte håller för att nån annan förstör det upplägget.Då fungerar jag lite sämre.

 

Som nu tex.... Vi samlar in pengar under ett års tid. Det visar sig att vi inte riktigt når målet och måste fortsätta lite till...Människor fortsätter att hjälpa oss och vi klarar det med nöd och näppe.

Vi startar bygget i tron om att allt är löst och allt känns bra tills vi nu inser att byggubben vi anlitat har utelämnat kostnader för att få jobbet.Just det gör mig så infernaliskt jävla förbannad så jag kan inte med ord beskriva det.

Vi kämpar som as över ett år och han tycker sig ha rätten att skita i det.Hade jag vetat att han inte hade en aning om att det var vita som var inblandade i bygget så hade jag nånstans kanske accepterat det lite bättre men han vet om det. Han vet det så väl och då är det som fritt fram att att göra som man vill.

 

 

 

Det är fredag igen och 27 dagar till resa.I det tysta jobbar vi nu på åt alla håll och kanter för  att få till allt vi måste lösa innan vi åker. Av olika anledningar så är vi sena med förberdelserna inför just den här resan men ibland kommer livet emellan och då måste man låta det göra det.Allt löser sig i sista änden ändå och gör det inte det så får man ta det därifrån.

Mycket sitter i ryggmärgen efter alla år av resande men behoven ändras och ingen packning kan se likadan ut från år till år och i år kommer vi främst att fokusera på att få ner kläder till våra stora killar då dom verkligen är i behov av det.De mindre människorna lever i sin uniformer och det är det bästa för dem.Våra killar däremot har ju ett liv också utanför grindarna och då vill dom precis som vilka killar som helst vara snygga... Det ska vi såklart se till att de får vara.

Just nu känns det som att man kunnat göra vad somhelst för dem...dom förtjänar det så evinnerligt.

Mitt i den totala kaosen som råder på Bristol så var iallafall Eddie nöjd igår för dom hade fått gjort de svarta tavlorna...

Japp känner vi,bra men whatabout resten...?

Det är ca 2 veckor kvar tills barnen ska börja sin termin och då är vi sena med starten i jämförelse med andra skolor runt om i landet. Men okej....svarta tavlor har vi iallafall.