Fastän inte alls livet i Uganda står still och inte här heller så är det ändå som att bloggandet dalar en aning under sommaren. Inte för att vi har så mycket sommar att prata om men ändå så dras man ner i nån soft sommarlunk tycker jag.Det är väl likt för alla som bloggar tycker jag det känns som.Skärmtiden blir betydligt mindre än under de mörka höst och vintermånaderna men så är det ju bara. Jennie har snart en skön semester att se fram emot och jag som precis börjat nytt jobb kör på tills det är dags att resa igen.

 

 

Vi borde oavsett vad kicka igång nu och inte falla alltför långt ner i lugnet.Vi går en spännande andra halva av 2015 till mötes.Varje år summerar vi och tror att ingenting kan bli bättre än vad vi har haft just det året och ändå tenderar allt att bli lite,lite bättre ändå för varje år och det är så väldigt roligt! Det sporrar oss nåt alldeles att veta att vi inte är ensamma i vårt arbete utan att faktiskt andra ser också och framför allt tror på det vi gör.Grymt skönt!

 

 

Vi vill bara lägga en liten påminnelse om showen som går av stapeln den 6 juli på Långås Loge!

Pengar som skänks till barnen på Bristol samtidigt som vi får se nåt alldeles unikt.

Det behövs ingen anmälan,utan känn er bara varmt välkomna till Sileas show samtidigt som ni hjälper Bristols barn.

 

 

 

 

I Afrika har vi sett saker som inte borde finnas.Men dom finns.Jag vet att dom har förändrat både mig och Jennie men jag kan bara skriva utifrån mig,det är det enda jag vet. Vi har sett saker som gör att jag inte längre kan tycka att det är så farligt med lite huvudvärk eller ens en influensa.Eller att det kanske tar lite lång tid att få in en portion mat på en restaurang,det är liksom okej tycker jag numera.

Inte nog med att vi sett allt det där i Afrika nu jobbar jag också med en kille som på ett vis har haft alla odds emot sig i hela sitt liv och ändå lever han och han har en livsglädje som jag sällan skådat. Den smittar av sig och den gör att jag vill göra mitt absolut bästa med honom varje dag därför att han förtjänar inget mindre än det.

Det jag har lärt mig i Afrika och det han lär mig, det är ingenting man kan läsa sig till, det måste upplevas och levas, och tänk att det är det livet jag fick,fatta vilken tur jag har haft.

 

 

 

Jag älskar bilden. Den är inte särskilt fin egentligen men på nåt vis symboliserar den starten på allt det här.

Vi sitter på en båt på Nilen 2008 efter närmare 2 veckor i Uganda.Vi har upplevt nya saker och vi är trötta.

Vi vet ingenting om framtiden och att den skulle bli som den blev har vi ingen aning om just då.Men jag ser att vi är glada och jag ser att vi är nöjda. Precis den känslan har vi kvar nu 7 år senare.

Lite äldre,lite visare,precis lika glada.Lite mer luttrade och lite kantstötta men 1000 gånger starkare.

Hjälp vad jag är glad att det här blev en del av mitt liv, och att hon blev det.

 

                                                          

                                                                                       Anna

 

 

Eddie är alltid oerhört tacksam och glad för allt vi gör,hur litet det än må vara.Sen finns det saker som gör honom bortom glad,saker som ger honom det där alldeles speciella leendet som både jag och Jennie älskar att se!

När det leendet kommer då vet man att det är stort.

När vi fick pengar skänkta till oss ifrån Rotary så blev det snabbt bestämt att det skulle användas till att rena barnens vatten.Vi sa ingenting direkt till Eddie hur mycket pengar det handlade om och sen blev det ju att jag åkte ner hastigt och lustigt.Vi bestämde då att vi skulle berätta det för Eddie.Fast för att vi skulle vara delaktiga båda två så satt jag med Eddie på kontoret och Jennie berättade det för honom via viber på telefonen.

Herregud säger jag bara...jag trodde på riktigt att han skulle svimma! Han satte händerna på huvudet och bara skakade.

Han var så lycklig.

 

 

Nu har vi närmat oss slutet på det arbetet vi startade,nämligen att få rent vatten till Bristols alla barn.

Vi har fortfarande lite snyggjobb kvar men det får komma sen när allt murbruk har torkat och Eddie och hans gäng hämtat lite krafter. Hursomhelst så är han så otroligt tacksam för att vi alla tillsammans finns för honom och alla hans barn.

Hans liv blev onekligen lite annorlunda mot vad han hade kunnat drömma om...

 

 

 

 

 

Söndagen den 30 augusti kommer Bristols loppis gå av stapeln!

Tack vare några av Tvååkers vänliga själar så kommer vi även i år att hålla till i Medborgarhuset mitt i samhället.

För att kunna ha en loppis så behöver man dock saker att sälja,så nu ber vi om er hjälp. Eftersom sommarvädret ändå verkar utebli vad är bättre än att rensa hemma då? Samtidigt som det blir gjort så är ni med och stöttar vårt arbete och våra barn i Uganda. Vi kommer att finnas och ta emot era saker under lördagen,dagen innan loppisen. Tyvärr kan vi inte av utrymmesskäl ta emot sakerna innan dess,hoppas ni förstår.

 

 

Undrar ni över något tveka inte att kontakta oss och så hoppas vi på en lika grym loppis det här året också!

Tillsammans gör vi skillnad,glöm aldrig det.

 

 

                                                                      

                                                                         Anna och Jennie

 

 

 

 

Ja...vi är inte systrar jag och Jennie men våra tankar är oftast väldigt lika.Det är inte heller en gång vi har skrivit samma sak till varandra på ett sms och skickat samtidigt,eller brustit ut i ett gapflabb när ingen annan ser det roliga i det som sker....Samma sak nu igen...Vi får bilder ifrån Eddie och tänken som slår direkt är...

Hjälp vad konstigt dom bygger i Uganda.....<3

 

 

Hahhaha! Vi vet bättre än att lägga oss i Ugandisk byggnadskonst men nog är den annorlunda alltid emot vad vi är vana vid! Jennie som fru till en galet noggrann plåtslagare och allmänt superhändig man och jag som före detta fru till en precis lika noggrann och händig man ser inte snyggheten i bygget ännu men vi vet att det alltid blir bra i slutänden och det byggs på ett sätt som funkar för dem och det är det som är det viktiga!

 

Eddie är så otroligt nöjd och så tacksam för allt vi kan göra tack var fantastisk hjälp här ifrån Sverige!

Ni anar inte...Han är så väl medveten om hur annorlunda hans situation hade kunnat vara och hur hans dröm faktiskt fortfarande kunde ha varit en dröm istället för att vara hans verklighet.

 

 

 

 

 

Jag går och skrotar runt i min och grabbarnas lilla lägenhet efter en fantastiskt helg tillsammans med familj,släkt och vänner.Jag städar litegrann och tvättar undan en del.Killarna har åkt till sin pappa.Jag funderar på att allt det här som har hänt det sista nog kommer att bli till det bästa iallafall,fastän min dröm inte blev som jag hade tänkt mig. Jag känner en enorm tacksamhet över livet som så många gånger förr och jag kan inte låta bli att tänka på vilken tur vi har haft...Vi bor inte särskilt stort längre,men vi bor och vi har det fint.Vi äter varje dag och vi har varandra även om vi inte är tillsammans varje dag.Livet har vi bara till låns liksaså våra barn,då gäller det att ta vara på den tiden.

 

 

Jag tänker på att hur hårda smällar man än får i livet så reser sig dom allra flesta upp igen.Inte alla,det är jag väl medveten om men den största delen. I Afrika dör dom fastän dom inte vill.Tusentals barn varenda dag,mammor och pappor.

Deras framtid hinner inte ens starta innan den är över,inte heller hinner dom drömma om den.

Det finns ingen hjälp att få nånstans utan alla måste bara kämpa för sig själva.

För mig handlar inte att ta vara på tiden eller sina barn att ge dem allt dom vill ha eller bara göra saker som dom vill,eller att bara göra roliga saker som man själv gillar. För mig handlar det om att bli bra på att ta tillvara på livet just nu.Att se livet för vad det är.Det är inget blodigt allvar om inte vi gör det till det.

 

 

Jag tänker på våra små ungar som just nu sitter med näsan i böckerna väl medvetna att det enda som kommer hjälpa dem i livet är en utbildning,att gå i skolan och hålla sig undan faror som man stöter på.

Där är livet på allvar på ett helt annat sätt fastän man bara är ett litet barn och inte borde behöva tänka alls....

 

 

                                                                                       Anna

 

 

Förstår ni vilken grej?

Eivor reste ner med oss till Uganda förra året och jag törs lova att hon har lämnat en rejäl bit av sitt hjärta därnere hos våra barn.Hon funderar ständigt på vad hon kan göra för Eddie och dem.

Det här är en av grejerna! En föreställning som ska ut på turné i Europa snart, startar med en föreställning på Långås Loge och Bristol blir dom stora vinnarna hur det än blir.

Så...Ta chansen att se något annorlunda,samtidigt som ni gör något gott för några av världens alla barn.

Och Eivor...Tack för att du ser det som vi ser.

 

 

                                                                              Anna och Jennie

Om man har en dotter som fyller 20,som jag har idag då kan jag lätt erkänna att det känns väldigt konstigt i både hjärta och mage...När blev hon så stor? Och när blev jag så gammal så jag har en dotter som kan fylla så mycket?

När jag var 20 då trodde jag typ att livet skulle vara slut när man var 40 och det man inte hunnit göra innan dess skulle vara förlorat.Jag är 40 nu och det var längesen jag kände mig så levande som jag gör just nu,jag lever i allra högsta grad.

Ikväll,om bara några timmar drar vi igång en fest för att fira,vi ska fira Linnéas och min födelsedag, och också lillebror Hampus som fyllde 18 tidigare i år. En  härlig blandning av våra respektive vänner,vänner till familjen och släkten. Vi hoppas på en bra kväll såklart och jag tror att det kan bli det...

 

 

                                                          Grattis Älskade unge på din 20 årsdag!

Jag önskar att du såg på dig själv genom mina ögon,först då skulle du förstå hur fantastisk du faktiskt är.

Jag trodde inte att man skulle testa en brandspruta för att se om den funkar men det gjorde man i Uganda iallafall! 

Bilder från Eddie som visar hur dom samlat barnen för att demonstrera hur det går till.... Sanningen är den att Eddie nog själv inte har en aning.... 

Anna, det är en stark maskin! En lärare höll den och nu är hela stället vitt! Ja.... Vad ska man säga? Vad bra att den funka,hälsa barnen att det inte är en leksak typ.....! Hahha! 

Stunder som vi upplevt som vi aldrig nånsin kommer att glömma och stunder som vi inget hellre önskar att vi kunde glömma. Både dom bra och de mindre bra händelserna som format oss är såklart lika viktiga, för hur blir en människa om man bara har raksträcka och nerförsbacke hela tiden? 

Många av mina absolut bästa stunder har jag upplevt i Uganda,men jag har också upplevt några av de sämsta just där. För det är ju så... Ingen människa eller plats är bra hela tiden,det finns alltid dåliga sidor också,eller svåra sidor.

Jag har förändrats efter våra år i Uganda,jag inser det.Jag vet dock inte vad jag ska göra åt det och jag vet inte om jag egentligen vill göra nåt åt det heller. För jag passar inte alla,mitt sätt att vara och att tänka är annorlunda för vi har upplevt saker som har varit känslomässigt starka. Vi är alla olika. Jag och Jennie har upplevt mycket samma saker under våra resor som vi gjort tillsammans men ändå känner vi olika inför de grejerna ändå.

Man kan inte säga att endera sättet är rätt eller fel för man känner det man känner.

Jag är otroligt tacksam för alla mina stunder i livet som gjort mig till just mig. Min mamma, som gav mig och mina bröder allt det bästa,mina egna barn och mina barns pappa som alltid kommer att betyda massvis för mig trots att vi inte lever ihop nu. Han har ändå format mig otroligt mycket. 

Vänner man haft i unga år och de vänner man har nu, och på senare år också såklart vårt arbete i Uganda,alla spelar dom en viktig roll. 

Man är den man är av olika anledningar och händelser i livet,det är bara så....

Nu är brandsläckarna på plats! 

Nu väntar vi tålmodigt på nästa sak vi måste köpa.Röda och fina var dom iallafall!

 

 

 

 

Köksbygget går också helt klart framåt. Det är alltid så himla roligt att se bilder från när vi bygger. Man blir stolt på nåt vis.... Och ibland undrar man hur dom tänker när dom bygger, eller om dom tänker överhuvudtaget.

 

 

 

Men ändå... Dom bästa bilderna att få är såna här....

 

 

De bilderna som visar vardagen på Bristol.

Bäste Salim rakar små huvuden och Nalukomwa står redo med oljan till maskinen! Samarbete när det är som bäst! 

 

 

                                                                                     Anna

 

 

Det är många underliga saker vi har varit med om i Uganda.Många.

Vi har hört mycket konstigt och sett mycket konstigt och vi har blivit vana vid det,men bara för det så innebär ju inte det att man vänjer sig vid det.

När jag var nere förra året tror jag det var så kom jag till Bristol en dag tillexempel och då hade nån myndighet vart där och bultat igen alla klassrum för dom ville ha in nån skatt som ingen visste fanns.Bröt man upp klassrummen  för att undervisa så skulle det innebära fängelse och dryga böter för den ansvarige....då betalar man ju bara och ser glad ut,eller hur?

 

 

Det senaste i raden som dom har bestämt sig för att Bristol verkligen måste ha, annars kommer dom att stänga skolan tills det finns, är brandsläckare. 4 st ska vi ha till en kostnad av nästan 2500 kr.

Det är ju absolut inte på något vis onödigt och vi borde ha införskaffat oss det för längesen men det är liksom sättet dom gör det på som stör. Dom kliver in och mer eller mindre hotar,vilket gör att man vet ju att det inte är nån idé att säga emot.

Gör man det inte så blir det stängd skola och böter och ännu mer pengar i slutändan.

Det är inte konstigt att det där landet har lite svårt att reda ut olika situationer emellanåt....det funkar lätt lite dåligt om alla sätter sina egna regler,dom borde tänka på det ibland....

 

 

 

 

 

 

 

Det är det här jag menar...Hjärtat är det viktiga.Alltid.

Du kan säga hur mycket som helst med dom finaste orden du kan, men har du inte hjärtat med dig så betyder det ändå ingenting.

 

 

                                                                                             Anna

 

Jag har 1000 saker att skriva om egentligen men det tar bara stopp. Fingrarna dansar inte,dom dunsar.

I huvudet snurrar väggar,kök,loppis och magra barn tillsammans med skolavslutningar,midsommar,fester och jobb.

Allt i en salig röra utan en egentlig lösning.Jo...lösningen finns såklart men inte klar hos mig ännu.

 

 

Ett sommarlov står för dörren för några av mina och Jennies barn.Våra äldsta barn har slutat skolan,min mellan har slutat tvåan på gymnasiet och våra små,som dom alltid hetat slutar nian. När slutar man att vara liten?

Det kanske är nu? Min kille som redan är ett huvud längre än mig är ju inte direkt liten längre faktiskt även om han är min minste.Jag undrar om inte Felicia är längre än Jennie också?

 

 

Ni hör ju...mina tankar är inte samlade alls.Jag tror jag åker och jobbar istället och kommer tillbaka sen.

Det här duger inte.

 

 

Jag kan vakna upp en morgon,som den här,jag kan känna att jag mår bra men samtidigt veta att jag inte kommer att få gjort ett endaste dugg på hela dagen därför att tankarna inte lämnar mig ifred.

Vi hoppade på nåt som blev så otroligt mycket större än vad vi nånsin kunde ana.Vi skulle ju bara bygga en skola och istället förändrades hela livet. Vi skulle dra oss tillbaka nöjda över det vi gjort men det blev inte alls så.

 

 

Vi står mitt upp i något där hur många människor som helst förlitar sig på att vi finns för dem.Som längtar efter att just vi ska komma igenom grindarna igen.

Vi har Eddie som vet att vi gör allt som står i vår makt för att göra det vi kan fastän vi inte riktigt alltid vet hur vi ska klara det. Ibland vill man bara skrika rakt ut när pengrna på kontot sjunker snabbare än vad vi får in nya och när nån värdelös myndighet kräver saker som bara dom rikaste av skolor har. Vi är ju inte rika,vi är bara vita.

Ibland vill jag inte göra det här mer för jag vet inte hur vi ska göra det,men det har vi ju inte vetat på hela tiden egentligen och ändå klarat av det....

 

Jag drömmer om en framtid för alla våra barn men vet samtidigt att vi kommer att tappa flera av dem.Bara dom starkaste kommer att ta sig vidare och lyckas väl i livet.

För dom flesta kommer livet att vara en fortsatt kamp tills den dagen dom dör.

Men jag vill att den vägen ska vara kantad av guld och lycka så länge det nånsin går...

 

 

 

 

 

Att förbättra saker på Bristol känns alltid bra.När vi gör saker som är bestående liksom.Köket som vi kallar för uteköket har egentligen bara blivit till utan planering,det utrymmet blev bara över när det andra köket byggdes.

Mama Big som lagar maten föredrar att använda det köket och det är en viktig del för att vi ska få till vattenreningen på ett bra sätt. Faisal jobbar på som vanligt med hjälp av våra stora killar...

 

 

Bröllopet var det....

Kyrkobesöket avlöpte ju trots allt väl och det bar iväg mot platsen där festen skulle hållas.

Det var i närheten av Bristol faktiskt så det kändes som hemma!

 

 

Tält var uppslagna och stolar uppställda i massor....i Uganda använder man inte bord vid fester,man håller tallriken i händerna och äter med fingrarna så det behövs inte. Det var dekorerat och säkert jättefint om man gillar just den stilen... Där var jättemycket gäster.

 

 

Sam var ju arbetande även där så jag höll mest till med brassbandet när dom hade paus eller så försökte jag sätta mig lite avsides för att kunna kolla in allt på håll.Det där med avsides funkade dock sådär.

Alla ville prata och jag blev inbjuden till diverse olika tillställningar under den närmaste veckan.Ytterligare ett bröllop,en konsert och en lunch med en kör blandannat... Jag tackade vänligt men bestämt Nej till alltihop.

Heja mig!

Jag tackade ännu mer bestämt nej när mannen som höll i allt prat under bröllopet kom fram och frågade om mitt svenska namn så han kunde presentera mig ännu en gång för alla gästerna och verkligen tacka mig för att jag kommit till bröllopet och gjort det så minnesvärt.....Tack, men Nejtack var mitt svar på det,det blir inte tal om nån mer presentation.

Han förstod,och jag slapp! Jag kunde gett honom en kyss av ren tacksamhet!

 

Det serverades inte en enda droppe alkohol under hela bröllopet men jag har aldrig sett gladare människor! Jag har heller aldrig sett så mycket presenter...

Dom dansade och sjöng hela kvällen utan att vara fulla,inte så svenskt.

Kvällen gick så himla fort och det var en fantastisk upplevelse att få vara med.

Att möta alla de människorna som jag får göra får mig att växa mer än vad jag trodde var möjligt....

 

 

 

Det finns en sak som jag länge velat göra och det är att se hur ett Ugandiskt bröllop går till.

Nu är det ju inte så att dom vi känner i Uganda gifter sig i parti och minut så jag har liksom inte förväntat mig att få göra det.

Men! Nu senast jag var nere så kom Sam och såg extra glad ut en dag så sa han: På lördag ska vi på bröllop!

Han vet hur gärna jag velat se det och Sam och hans kollegor hade fått som jobb att filma och fota allt.

Dessutom skulle Bristols brassband spela på samma bröllop så det kunde liksom inte bli bättre.

 

 

Strax innan kl 13 var vi på plats vid kyrkan då vigseln skulle börja just kl 13.Vi var först....

Jag bara...Jaha...var är alla? Du vet ju att vi är i Afrika säger Sam,dom kommer....sen.

Frågan jag ställer till mig själv är, hur vet man när man ska börja om man inte vet när nån kommer?

 

 

Nåväl.

En kyrklig man ser att dom har besök av en vit och kommer fram (såklart) och vill visa mig runt på kyrkans mark innan bröllopet startade,och det gjorde jag gärna. När vi avslutat rundvandringen så tyckte han absolut att det var dags för mig att träffa prästen också.Jag som blir ganska blyg och tycker det är lite jobbigt med massa nytt folk när jag är ensam följer ju ändå med in i prästens rum och han blir precis hur lycklig som helst!

Värsta gobulleprästen! Han frågar massor! Om jag tycker om Uganda,vilken tro jag har,om jag är gift,har barn och om det är min första gång att besöka Uganda.

Jag svarar lite försiktigt på allt och när jag säger att det är min nionde gång att komma till Uganda så utbrister han:Du måste ha ett afrikanskt namn då!

Jag tackar för det men säger att jag redan har ett som jag är så glad för och jag säger att jag har fått namnet Naiga.

Det tyckte han passade mig bra.

Han frågade också om jag tidigare varit på bröllop i Uganda och jag sa att det hade jag inte men att jag såg fram emot det väldigt mycket.Sen tackade jag för mig och gick tillbaka till Sam och brassbandet som också dykt upp vid det här laget tillsammans med några andra gäster faktiskt.

 

 

 

Det går väl nån timme till och helt plötsligt är det dags att börja. Folk går in och sätter sig i kyrkan och jag liksaså. När jag är iväg med Sam när han jobbar så är jag ju mycket ensam eftersom han är där just för att jobba och jag vill absolut inte störa honom i det.

Jag sätter mig allra längst bak i hopp om att inte synas alltför mycket för uppmärksamheten tycker jag är riktigt jobbig såna här gånger. Så jag sjunker ner i bänken med min kamera och det börjar.

 

Jag fängslas snabbt av all vacker musik men rycks lika snabbt tillbaka till verkligheten när det ibland känns som man hamnat på nåt väckelsemöte där alla tjoar som att det inte fanns nån morgondag.

Jag fotar från min vinkel och jag är så himla lycklig för att jag får vara med om allt så jag passar på att skicka en tacksamhetstanke där och då till den som ser till att just det här blev mitt liv.

 

Mitt i den tanken så förstår jag att bröllopet går mot sitt slut och prästen växlar språk från Luganda till Engelska.....Och där frös mitt blod till is och jag inser att nåt är på gång som jag absolut inte gillar....Jag hör prästen säga: Kära gäster! Idag har vi besök av miss Naiga från Sverige! Hon sitter därbak och det här är hennes första bröllop i Uganda! Men hon har varit i Uganda massa gånger så jag tror hon älskar vårt land! Vi säger välkommen till Naiga!

På riktigt....det här är det värsta jag vet....Alla vänder sig om och vinkar!

Jag sjunker sakta ännu längre ner i bänken men känner mig tvungen att höja min hand i ett litet tack och ett leende på det.

Allt jag vill är att försvinna.

 

 

Sam kommer fram när allt är slut och brudparet tågat ut och ser uppriktigt ledsen ut för det som hände därinne,han vet att jag inte tycker om det.1 sekund senare brister han ut i ett asflabb och säger att han aldrig har sett mig se så liten och vilsen ut som jag gjorde därinne och det var verkligen precis så det kändes!

Stunden i kyrkan var slut och nu var det dags för festen! Men det får komma imorgon...

 

 

 

 

 

Det låter kanske lite löjligt och sanningen är den att vi hade gjort det här ändå även om inte en endaste människa hade sagt att det vi gör är bra,för det handlar inte om det. Men...jag är ledig idag och var ute på en promenad i det vackra vädret när det kommer en kvinna på cykel.Jag vet mycket väl vem hon är men det är ju inte sådär att vi ses och känner varandra på det viset.

Iallfall så stannar hon sin cykel och säger bara att jag har läst lite på er blogg och ni är helt fantastiska i det ni gör.Vi pratar i några minuter om det vi gör, det är allt, men hon vet inte att hon just gett energi till mig för en lång tid framöver.

Hon vet inte att jag blir så oerhört tagen över hennes ord därför att hon hade inte behövt stanna för att säga det hon sa,men hon valde att göra det,och hon säger det och tittar mig i ögonen.

 

 

Vi är två helt vanliga människor jag och Jennie.Vi har inga superkrafter och vi tar också slut ibland.Vi oroar oss,inte bara för våra egna barn och familjer utan 400 andra också långt bort i Afrika,i en värld där så få människor kommer på besök och ser det som vi får uppleva och ser det vi har fått vara med om att göra.Det går inte att beskriva den känslan vi lever med hur mycket jag än försöker och vill,jag kommer aldrig att klara det.

Men känslan idag av det korta mötet,det kommer jag att bära med mig väldigt,väldigt länge.

 

 

                                                                                     Anna

 

 

 

Idag har vi träffats jag och Jennie för lite tid på tu man hand! Det var bra längesen kan jag säga....Vi pratar såklart och ses men liksom bara suttit ner och pratat var ett bra tag sen.Livet har kommit emellan på alla möjliga sätt och vis och hjälp vad jag har saknat henne och dom här samtalen inser jag nu efteråt! Bäst är hon.

 

 

Naturligtvis var det Bristol som stod i fokus idag.Vi hade många lösa trådar hängande som vi behövde samla ihop och bara genom att säga dem högt så gör man det lättare.Som alltid så avlöser ämnena varandra och ett par timmar går fort.

Men nu vet vi vad vi har att jobba för i alla fall den närmsta tiden....

 

 

 

 

                                                                                      Anna

 

Otaliga är de samtal jag har haft med Eddie om hur det är att leva i Uganda,framför allt ur barnens synvinkel.

Dom har inte valt den situationen dom har fötts in i och hade dom fått välja så hade dom antagligen inte gjort det heller....Pappor som lämnar familjen,mammor som träffar en ny man och sedan lämnar barnen för att skaffa nya barn med den nya mannen. Det blir en ond cirkel och tillslut så vet ingen hur det känns att tillhöra en familj överhuvudtaget och lika lite hur man tar hand om den när det är dags för dem själva att skaffa en.....Har man själv blivit lämnad så är inte steget långt att man själv väljer att göra detsamma.

Så himla sorgligt men så,så vanligt i Uganda.

 

 

 

För några år sedan,när vi fortfarande var ganska nya i vårt arbete med Bristol men ändå väl etablerade i det, så minns jag att jag gick igenom en ganska lång period där jag tyckte att det var väldigt jobbigt att lyssna på andra människors, i mina ögon, bagatellartade problem. Allra värst var det om dom inte alls kunde lyssna eller ta till sig det som vi jobbade för tillbaka..Jag tyckte att det gnälldes för mycket om onödiga saker och jag kunde helt enkelt inte lyssna på det. Jag hörde ju såklart vad som sas, men jag kunde inte sätta mig in i problemet.

Jag tyckte inte om den sidan hos mig men jag visste inte vad jag skulle göra åt det,det var så jag kände.

 

 

Till viss del så finns det här tänket kvar hos mig men inte alls som förut och främst så rör det mina egna tankar och vad jag väljer att se som problem i mitt eget liv. Jag gnäller nog en del över att vissa saker inte blev som jag hade tänkt mig,men jag tycker inte att all världens skit vilar över mig för det. Det finns vissa saker som inte blev så bra,men det finns 1000 andra saker som är jättebra!

Ibland säger jag saker som är mindre lyckade men jag kanske också har sagt nåt som påverkat nån annan på ett bra sätt?

 

 

Jag har landat i min känsla av att alla måste få göra det som den vill,på sitt sätt och känna det den känner.

Det är okej att jag inte alltid ser det problemet som dom tycker att dom har,jag kan lyssna iallafall och framför allt så är det inte längre viktigt för mig att berätta om Bristol för dom som inte vill höra om det.

Jag vill inte omvända nån längre eller tvinga nån att se nåt den inte vill se.

Tro på det ni vill och tro på det ni känner så gör jag det med.Det är okej att vara olika.

 

 

 

 

 

Sommaren skulle vara här nu,men den ser ut att dröja iallfall här på västkusten.Såklart önskar man sol,salta bad,kompisar och lata dagar vid havet för alla barn som har sommarlov för det är ju så det ska vara.

För min egen del så är jag en sommarmänniska ut i fingerspetsarna.

Jag älskar värme.Jag behöver inte vara ledig och ha semester,det är inte det viktiga men jag vill att det ska vara varmt,livet känns lite lättare då på nåt vis. Oavsett hur sommaren blir här så finns det i vart fall dom som har det sämre.

 

 

I Uganda har regnet ställt till det nåt kopiöst det senaste.Det har regnat i Nabweru så dom varken kunnat ta sig in eller ut från skolan.Vi håller ju på att jobba med lite olika små-projekt just nu och det är en märkbart störd Eddie som tycker att dom blir försenade hela tiden just på grund av regnet.Det är svårt att förstå hur det blir efter ett regn...Det handlar inte bara om att det blir blött under tiden det regnar utan marken den blir som en total sörja....Allt blir lerigt! På Bristol rinner i stort sett hela skolgården iväg och det blir en gyttjegård av det.Det blir liksom väldigt tungjobbat när det regnar helt enkelt och lagom tills marken torkat upp så är det dags för nästa skyfall, så håller det på så.

 

 

Näst på listan över saker som ska ordnas till ligger uteköket som vi har,till mama Bigs stora stora glädje!

Det här är ett led för att få till den förhoppningsvis förbättrade vattenhygienen vi önskar få till på skolan nu framöver.

Vi måste göra varje förbättringar där också om vattenreningen ska löna sig överhuvudtaget så därför börjar vi där nu.

 

 

En taggad Eddie är redo för köksbygge,fastän han igår berättade att han aldrig ens gjort Te....

Mansgris tyckte jag...Han höll med,men berättade också för mig att han i alla fall respekterade kvinnorna för det arbetet dom gör....Heja Eddie....Eller?

 

 

 

 

Men ibland kommer det ändå över mig... Vem läser egentligen vad jag/vi skriver? Lika många som det är som läser, lika många tolkningar finns det av mina ord. Och då blir jag lite skraj. 

Jag vet ju vad jag tänkte när jag skrev och vad det handlar om, men nån annan kan ju tolka in nåt helt annat som faktiskt är fel.

De få gångerna jag blir rädd för att lämna ut oss så som jag gör så tänker jag att jag lägger av att skriva,att det på nåt vis inte är värt att vara så utelämnad som man faktiskt gör sig.Men lika snabbt så försvinner tanken på att inte skriva. Jag måste göra det.Det får helt enkelt kännas lite läskigt ibland att faktiskt inte veta vem som läser det vi skriver. Men vi är glada och tacksamma för varenda en utav er som gör det.

                          Anna

Idag är det en stor dag! Jennies dotter Amanda tar studenten! Firas ska hon såklart göras och hon är värd det exakt hur mycket som helst! Jag minns den galna känslan jag hade förra året då min dotter tog studenten så jag kan ana Jennies känsla idag! Man är så otroligt stolt över dem samtidigt så undrar man vart både tiden och ens lilla unge tog vägen...

 

Amanda var bara veckor när jag träffade henne första gången,vi var inte ens vänner då jag och Jennie,men våra män var barndomskamrater. Hon var det sötaste man kan tänka sig.

Nu har hon vuxit upp,hon fyller 19 år och är precis lika söt fortfarande,både på utsidan och insidan.

Idag är det hennes tur att ta steget ut i vuxenvärlden och jag tror att hon är redo för det,utan minsta tvekan.

 

 

 

 

 

                                                                                         Anna

 

 

Tänk om man går runt och gör så mycket saker som man inte vill eller mår bra utav för att behaga andra,eller att man inte vågar göra saker för man är rädd för vad andra ska tycka och tänka så att man missar hela paradiset?

Livet kanske inte fortsätter efter det här och ska man då inte ha levt sitt liv fullt ut av rädsla för att inte vara bra nog eller ha gjort saker som känns meningsfulla för en själv? Självklart måste man ta hänsyn och anpassa sig efter andra människor också,men kanske inte bara..

Är det kanske så att man blir en lite bättre människa om man bara tänker på sig själv lite då och då, eller blir man helt enkelt sämre?

Det är en ganska trött Eddie vi har att göra med för tillfället.Han säger det inte men man hör det.

Det är mycket på gång därnere nu,inte så stora projekt men många små och Eddie vill som alltid leverera.

Vi sätter inga större krav på honom för vi vet att han gör vad han ska men han sätter press på sig själv.

Saker som görs har bara funnits i hans drömmar tidigare,om ens det,nu blir det hans verklighet och det tar på krafterna känslomässigt.

 

 

Hans tacksamhet känner inga gränser och gång på gång frågar han hur vi gör för att klara det.Han förstår inte att att han är anledningen,inte vi.Vi berättar bara om hans dröm,han lever i den.Vi hälsar på i det livet han har vigt åt barnen och ungdomarna som på ett eller annat vis inte får den uppmärksamheten som dom förtjänar och ändå tackar han oss när det är vi och världen som borde tacka honom.

 

 

 

Mitt hjärta går sönder när hans gör det...

Ytterligare en släkting till Sam har dött. Hans pappas farbror i Kiwangala. Den han kallade sin farfar,trots att han egentligen inte var det.Visserligen gammal och sjuk men ändå så himla sorgligt...

Vi var där och hälsade på honom förra året när vi var i Kiwangala och han blev så glad av att se Sam. I förrgår tog dom honom till sjukhuset och igår så dog han, och bland det sista han sa var Sams namn.

Idag har Sam gett sig iväg hem till sin by för att imorgon vara med på begravningen.Det är ingen stor sak att dö i Uganda men man går på begravningar,så är det bara.

Så idag har han en lång resa framför sig Sam, hem till Kiwangala för att följa sin farfar till hans sista vila....