Jag lovar i tysthet att alltid finnas

Så har vi kommit till det vi längtat efter så länge nu.Inatt ger vi oss iväg till Uganda igen.
Känslan när man sätter sig på planet är den allra bästa för då vi inte göra mer än att bara vara och se framåt och göra det allra bästa av den tiden vi har. 30 (!) stora resväskor är packade och maxade med saker,12 st handbagage och ytterligare 12 ryggsäckar är det som vi ska ta med oss ner.Lite lättare packning för mig och Jennie som ju bara är 2 som reser,på söndag för de andra 10 är det betydligt mer som ska hållas koll på.
Hur vi ska transportera alla väskorna från flygplatsen till hotellet blir en senare gåta för mig och Jennie att lösa....
 
Jag har haft en kväll med mina egna älskade ungar och det lilla barnbarnet som tagit mig så fullständigt med storm.
Det går inte ett beskriva känslan av att hon finns.
Jag har henne nära och hon ger mig energi som jag så väl behöver.
Hon har mitt hjärta i sin hand och i tysthet lovar jag henne att alltid älska och finnas där för henne.Alltid.
 
 
 
                                                                                           Anna
 
 
 
 
 
 

Bakom varje skrivet ord finns det en människa....

Vår blogg är pytteliten och den kommer aldrig att bli stor heller,vilket känns okej så länge folk läser som vill läsa.
Jag läser en hel del andra bloggar vilket blir en naturlig del i det hela när man skriver själv och vad som slår mig mer och mer och som verkligen gör mig illa till mods är hur elaka andra människor kan vara....Alltså folk kommenterar så elaka saker så hade nån skrivit så till oss hade jag antagligen lipat i en vecka...minst.
 
Om någon skriver om sitt liv,vad den känner och kanske visar bilder på sina barn och sitt hem,sina semestrar och vad det nu kan vara gör det den då automatiskt till ett byte som man får säga vad man vill till? Oavsett om den har valt att visa,skriva och vara öppen om det så är det väl ändå inte okej att skriva elaka saker?Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan sitta hemma och tycka och tänka så otroligt mycket om en människa som man aldrig träffat men som man tror sig känna genom att läsa dennes ord och se dennes bilder.Jag kan garantera att bakom de där orden så finns det tusen ord till som man inte delar med sig av,känslor och tankar man behåller för sig själv i all evinnerlighet.Allt syns inte och man delar inte med sig av allt.Det gör ingen.
 
Men det är lätt att förstå att det är krig i världen när vi här kan klanka ner på våra egna människor så mycket helt utan anledning...Vill man inte läsa så går det ju faktiskt att sluta göra det.Och jag önskar så att alla hade tänkt till en extra gång innan man tycker och tänker så mycket och förstå att det finns en alldeles vanlig människa bakom varje skrivet ord.
 
 
 
 
Anna
 

I våra 2 världar

Jag stänger dörren om jobbet och går ut.Jag ska vara borta en månad och det är ingenting på en livstid men att lämna någon man delar sin vardag med är inte detsamma som att lämna ett vanligt jobb därför att i mitt jobb finns inga vanligheter.I mitt jobb finns bara en enda människa som räknas och det känns konstigt att lämna honom om än bara för den ytterst korta tiden.Det var lättare att åka ifrån korvkiosken.....
 
I Uganda väntar människor som vi älskat en halv evighet.Jag vill inget hellre än att vara där för mitt hjärta blir helt igen,men jag har aldrig tidigare känt mig så delad till att vara borta för det finns människor som får mig att vilja vara hemma också...Jag fick mitt liv i 2 världar och ibland är jag så evinnerligt trött på att ha det så.
Men mest är jag glad för det såklart,och tacksam.Vi har lärt oss så mycket och snart så får vi känna de där små armarna om halsen igen...armarna som ger oss kraft att orka fortsätta att förändra världen.
 
 
 
 
Anna
 

Packning,Visum och hjärtlig galenskap

Igår efter jag jobbat klart så körde jag direkt till Jennie för att checka av hur vi ligger till i packningen.Vi ligger bra till men det är fortfarande ett par väskor öppna och Jennie har faktiskt lite rörigt hemma ännu.Hon har dragit ett stort lass med packningen den här gången och det känns lite taskigt.Jag har ju såklart varit med men både grovgörat innan och efter själva packningen har Jennie gjort på sina lediga stunder.Det blir så när man har det hemma.Är man den som gör det så känns det okej och inte så farligt men när man är den som står bredvid och inte riktigt kan göra det där småpillet vid små överblivna stunder så får man lite dåligt samvete, men hon har gjort det grymt bra och nånstans vet vi att det är såhär det blir.
 
Annars flyter det mesta på..ja förutom nyheten då att man numera ska söka visum på nätet innan man kommer dit.Jätteenkelt och superbra kan tyckas förutom den lilla detaljen att man ska bifoga ett separet passfoto och ja..hur många såna får man nuförtiden här i Sverige?Just det,inte ett enda eftersom vi tar kort på polisstationen och så var det bra med det.Det lustiga i det hela är att 3 av 12 visum gick igenom utan fotot men sen var det stopp.Så 3 stycken har och resten får söka på flygplatsen i vanlig ordning.Onödigt att ändra på nåt som funkar i ett U-land kan jag känna just nu....
 
3 dagar har vi kvar nu innan vi åker.Jag har 2 dagar kvar att jobba,och Jennie antagligen ännu en.Men sen så sätter vi oss på planet Jennie och jag ensamma för första gången sedan projektet startade för oss.
Vi jobbar,upplever Kampala lite och hänger med ungar innan vi på nästa söndag åker till flygplatsen och hämtar övriga 10.
Av dem 10 har 4 aldrig tidigare varit på Bristol så det ska bli spännande att se vad dom tycker om dårskapet som råder då vita invarderar skolan...Jag vet att det kommer bli alldeles underbart,precis som alltid.
 
 
Anna
 
 
 

En storhet möter en annan

För ett tag sedan kom de här bilderna och jag har glömt att visa dem!
Eddies möte med honom som han har att tacka sitt liv för,han som går under namnet "den holländske prästen" för oss,men som heter Wynand Huys.Han som gett hundratals ugandiska barn tillbaka tron på livet och hjälpt dem att bli något och som då under kriget bokstavligen räddade dem från döden eller ett liv i misär genom att helt sonika plocka dem från gatan.
Eddie har inte på något vis levt ett liv i lyx och han kämpar fortfarande varje dag men Wynand var starten på drömmen om Eddie och barnen på Bristol Academy....
 
 
Wynand och Eddie mamma...Även hon måste vara så otroligt tacksam...Hur tackar man ens nån som räddat livet på ens barn?
En kram...2008 lämnade Wynand Uganda.Han sa hejdå för att inte återvända innan nu,8 år senare.
Lite i bakgrunden ser vi en av Eddies bröder som också han togs om hand.
En lite grej bara....Lägg märke till Eddies jacka.Vi är i Afrika men han använder den där hela tiden och vi fattar inte att han inte dör av värmeslag!Jag sov under den när jag fick frossa och blev sjuk i malaria 2014 och jag lovar att den hade räckt att bära i finska vinterkriget 1939 som enda värmekälla....Herregud....
Och så den här bilden som var det som fick mig att förstå den riktiga storheten i mötet.Eddie går ner på knä inför Wynand,det har vi aldrig sett han gör för någon.Andra knäar för Eddie varenda dag och hela tiden men att han gör det trodde jag inte fanns....
 
Anna

Hej Sötpotatis!

Vi har väntat,väntat,väntat och sen väntat lite till.Vi har misströstat,rivit håret och sen var beredda att ge upp.
Men så kom det....Dom första bilderna på att vår mark har leverat äntligen efter all denna tiden!
Lite majs och lite sötpotatis har klarat sig igenom perioderna av torka,regn och lite för långt avstånd för att skötseln skulle fungerat klanderfritt...
Vi ropar inte på något vis Hej ännu en onekligen kändes det bra att nåt kommit ur jorden på den där leråkern iallafall!
 
 
 
Anna

Won´t let go...

 
Ibland dör man en smula.
Då när man är så trött inuti och på riktigt inte vet hur man ska orka hitta kraften att hjälpa 400 barn till ett bättre liv.När man inte når dit i varken tanke och känsla fastän man bara är dagar ifrån till att vara där på riktigt.
Så kommer orden till en i form av en låt jag aldrig hört förut och med ens vet jag att det är klart vi måste orka..
Vem ska annars ta deras fight och torka deras tårar om inte vi gör det?
 
 
 
 
 
                                                                                Anna

7 dagar

Den infekterade navel känslan jag hade igår känns lite bättre idag och jag inser att det inte finns tid att vara ofokuserad nu....inte infekterad heller för den delen.Allt blir som det blir och jag kan inte direkt göra något åt det iallafall.I min värld vill jag kunna påverka allt som händer och sker men det fungerar ju inte så,och i Uganda fungerar det ännu mindre.Där kommer vi aldrig på riktigt förstå även om vi vill och försöker.
 
Bristols termin 3 startade igår och nu ska barnen tillbaka igen.Det brukar ta ett litet tag innan alla är på plats men vi hoppas och tror att alla snart ska vara där och slutföra skolåret.För våra P.7 elever kommer det bli en jobbig termin för det är det alltid när man ska avsluta ett skolsteg, och för dem handlar det om att avsluta Primary School och förhoppningsvis bli Secondary School elever nästa år.
 
Vi längtar mest efter att få se dem...känna dem och älska dem.Precis som alltid....De där barnen förändrade våra liv så mycket så det går inte med ord beskriva...
 
 
 
Anna

Frågor på det?

Idag klev jag in i min resebubbla.Jag gillar inte att vara där för det stressar mer än vad det gör nytta.
Det känns så jobbigt att veta att oavsett vad vi gör,hur mycket vi gör, och för vem vi gör så är det aldrig någonsin nog.
Nån kommer alltid att vara hungrig,ledsen,arg,avundsjuk eller missunsam.
Nån kommer alltid inte att vara nöjd.
 
Ni gör mer än många andra,var nöjda med det ni gör,sträck på er... Tusen gånger har vi hört det och jag vet allt det där,jag vet.Men just idag känns det apjobbigt att veta att vi aldrig nånsin kommer att nå hela vägen fram.
Just idag känns det som helvetesjävlaskit. Imorgon är det nog annorlunda.
 
Ungefär såhär känns det idag...som en jävligt infekterad navel....
 
 
Anna

Mycket är gjort och nu är bara resten kvar

Det känns lite lättare nu när all packning nästan är klar till Bristol,det släpper pressen litegranna och man kan fokusera på andra saker så som sin egen packning och det faktum att jag faktiskt ska vara borta nästan en hel månad.Förutom min långa resa 2014 så jag har jag aldrig varit borta såhär länge förut.
Jag kommer inte att tillbringa all min tid på Bristol den här gången.Jag har lovat mig själv att också försöka vara lite ledig.
Det brukar vara lättare sagt än gjort men jag känner att jag skulle behöva det också så jag ska minsann göra ett tappert försök till lite ledighet när Jennie och gruppen åkt hem.Inte så sällan är man mer trött när man kommer hem än när man åkte iväg på det som en del ännu envisas med att kalla semester....Vi skulle däremot behöva en veckas semester när vi kommer hem från de där resorna! Roligt är det såklart och givande och fantastiskt på alla sätt och vis men det tar på krafterna också.
 
Så nu ska det jobbas,tvättas,sammanställas papper till Eddie och prickas av familjevänspaket under 9 dagar till framöver sen så åker vi igen,Jennie för sjätte gången och jag för den trettonde.
Vi som var nöjda efter den första.
 
 
 
Anna
 
 

Vilken dag <3!

Massa skratt,oerhörda mängder med kläder,skor och leksaker,full service på mat och fika biten och 24 färdigpackade väskor senare har vi nu var och en landat hemma.Vilket team vi är och så himla bra det har gått!
 
Pengar har blivit swishade och vi har fått jättefina sms under dagen som värmt hjärtat både en och två gånger.
Vi är inte helt klara för vi väntar fortfarande in en del grejer men det kunde inte ha gått bättre än vad det gjort idag.
Vi är så ofantligt tacksamma för den hjälpen vi får för vi hade aldrig någonsin klarat det annars och att resa med den här gruppen av människor kan inte bli annat än vansinnigt fantastiskt! <3
 
Yngsta medlemmen i Bristolfamiljen...Lilla Sally 4 veckor håller koll :)
 
 

Nu var det lite dags...

Jag vaknar med kramp 1,2 och 3 gånger.Hela jag känner att det är kramp i vaden men det är som en kramp i hela mig egentligen.Jag har svårt att komma till ro och jag sover illa hela natten.Saker flimrar förbi hela tiden och jag drömmer massvis.Jag vet varför det kommer just inatt därför att idag ska vi packa alla grejer som vi ska ha med oss ner till Uganda. 25 väskor,minst.Stora,fulla och fyllda med saker som kan underlätta livet lite för våra högt älskade ungar på Bristol.
Jag och Jennie tillsammans med våra familjer som sluter upp som den självklaraste saken i världen.
Jennie och hennes mamma som slitit hela veckan redan med att vika,sortera och prioritera.Nu ska allt ner och det är lite svårt,om än vi har många års erfarenheter nu,att exakt veta vad som bäst behövs.
Vi har tonåringar hos oss.Dom vill inte ta sig vad som helst och fastän dom är fattiga så tycker inte vi att dom ska behöva göra det heller.Dom är oerhört modemedvetna många av dem och då känns det såklart bra att kunna ta med kläder som inte köptes -93....
 
 
Jag har varit förbi hos Jennie några gånger under veckan och ja,vad ska man säga? Det är ett vackert hem hon har om än lite rörigt på vissa platser just nu...Men nu ska vi dit stora dela av resegänget och som alltid kommer det att vara mycket skratt,det är jag helt säker på.
Vi jobbar med ganska tunga saker och då är skrattet det som räddar oss gång på gång.
Och det är skratten vi jobbar för på Bristol också när vi är där....och att ge dem minnen för livet som är ljusa och världsbra.Varenda unge förtjänar det.
 
 
 
 
Anna
 

Familjevänner!

I söndags var det deadline för att lämna paket och brev till era fadderbarn...Vi saknar fortfarande en hel del.
Det är okej att inte lämna men vi måste få veta vilket...
All vår information till er sker via den mailadressen ni lämnat till oss därför är det oerhört viktigt att ni har en adress som fungerar och som ni regelbundet kollar av samt skickar ett litet ok tillbaka till oss så vi ser att ni läst,det underlättar otroligt mycket för oss.
 
Vi finns också på facebook där ni kan gå in och gilla vår sida och på så vis också få information,vi finns på Instagram under namnet barnenpabristol och vi är här på bloggen såklart :)
 
Vi är så otroligt tacksamma för er som valt att vara familjevänner och månadsgivare hos oss.Det hjälper oss massvis och är mer viktigt än vad ni nånsin förstår.Och är det nån utav er som ännu inte lämnat paket och brev till era barn så är vi hos Jennie hela dagen imorgon för nu jäklar ska det packas väskor!
 
 
Trinity med förra årets present....succé såklart :)
 
 
Anna
 
 
 

Han sitter vid sin systers sida.

Jag vet precis hur hennes hand känns i min.Jag vet det för att jag har haft den där så många gånger...Jag vet hur blyg hon är och jag vet hur mycket hon längtar efter sin mamma.Jag har sett henne sedan hon var ganska liten och jag har älskat henne sedan dess.
Nu får jag orden till mig att hon är sjuk.Hennes storbror har hämtat hem henne till sig för attt han vill ha koll och han ger henne tabletter med förhoppning om att det ska försvinna.Han vet lika väl som jag att det inte kommer att ske.
På kvällen vågar han inte vänta längre och jag ger klartecken på att han ska ge sig iväg.Det handlar om att pengar för att göra henne frisk,pengar som han inte har men som jag har.
Hon har Malaria och Tyfoid feber.Dom behåller henne på kliniken och lägger henne i dropp.Han sitter bredvid henne och jag vet att det skulle ta hårt på honom att förlora just henne även om han aldrig hade erkänt det.
Det har på nåt vis alltid varit dom två sedan mamman lämnade dem.Av erfarenhet vet jag att det kommer att vända snabbt nu för att hon fick hjälp i tid.Jag känner mig tacksam att vi hann.Förlusten av Wendy sitter kvar och vi vill inte uppleva det igen.
 
Varje gång dom kommer hem blir dom sjuka.Jag frågar honom om det det att han säger att han vet och i samma stund slår det mig att det såklart handlar om orent vatten! Dom kan ju inte koka vattnet före barnen dricker det och han bekräftar mina tankar med orden att dom har inre råd att köpa kol så att dom kan kan koka vatten,kolet räcker bara till att laga maten....
Med ens är jag så trött på mitt eget överflöd och jag förbannar mig själv att det har tagit mig så lång tid att förstå att också dessa barnen lider när dom är hemma.Dom älskar att vara där men hälsomässigt är det inte det bästa för dem.
 
Han är en utav mina absolut bästa vänner i livet och jag älskar honom villkorslöst.Han är helt osjälvisk på ett sätt vi sällan stött på i Uganda.Han sitter bredvid sin lillasyster på en klinik i utkanten av Kampala och jag önskar inget hellre än att ska få henne med sig därifrån och aldrig nånsin behöva förlora ett syskon igen.Jag känner honom och jag vet att han inte tillåter sig att tänka tanken fullt ut.Jag vet att han tror fullt och innerligt att allting kommer gå bra nu och för alltid och jag beundrar honom för den styrkan han har trots att livet inte alls varit särkilt vänligt mot honom.
 
 
                                                                                       Anna
 
 
 
 

Hela jag återvände aldrig...

När min mamma fick sina barnbarn för en sisådär 20 år sedan och dom kom upp i pratålder så tyckte hon att det kändes viktigt att visa mina och mina brors barn att det fanns dom som hade de tufft i livet,att allt inte var som här.
Valet föll på PLAN,flickan vi fick hette Yatbia och hon kom från Etiopien.Det var spännande med breven som kom emellanåt och på bilden vi fick kunde vi se att att hennes liv inte var som vårt.Det skapade frågor hos barnen som var bra.
En dag sa mina barn till sin mormor -Kan vi inte åka dit och hälsa på henne? 
Min alltid kloka mamma förklarade för barnen att det är så otroligt långt borta så vi kan inte åka dit och det kommer vi nog aldrig heller att göra.Hon visade på kartan hur vansinnigt långt det var och barnen förstod att Afrika kommer vi aldrig att se och inte Yatbia heller....
 
Jag kommer aldrig att behöva säga så till mina barnbarn för livet blev inte som vi trodde.Vi träffade förvisso aldrig Yatbia och vi har heller inte varit i Etiopien.Men nu reser vi i vår familj till Afrika som andra åker på charter till Grekland.Vi längtar efter Lucky,Tracy,Trevor,Bukenya,Pius och alla dom andra som inte längre bara är ett fotografi på nån långt borta.Dom finns och vi har sett att deras liv inte är som vårt men vi har valt att vara en del av det ändå.
 
Världen kan vara så otroligt otroligt stor men den kan också vara liten om du vill det.
För lilla Sally och hennes eventuella framtida syskon och kusiner så kommer Afrika för alltid att vara en del av dem.
Om dom frågar mig en dag om vi kan åka dit så kan jag säga ja till det för det är annorlunda nu än när min mamma fick sina barnbarn.
 
Jag åkte till Afrika en gång och hela jag återvände aldrig hem igen.
 
 
 
Anna
 
 

Du är annorlunda...

Du är annorlunda än andra vita.Jag har aldrig träffat nån vit människa som är som du... Orden kommer från en föredetta Bristolelev som sedan länge är vuxen.Jag säger att det inte handlar om min hudfärg utan hur vi är inuti.
Alla vita är inte si eller så,lika lite som att alla svarta är likadana.Han håller inte med för att i hans värld har han bara mött samma sorts vita människor och då tror han att det är så.
Jag dömer honom inte för att han tycker så för upplevelse av vita människor är hans och då kan jag inte säga att den är fel....men kan jag få han att ändra på sitt sätt att tänka så att han förstår att färgen absolut är helt betydelselös så är ingen gladare än jag....
 
 
 
Anna

Nu har det krympt till 15 dagar

Med 15 dagar kvar till avresa så står vi nu med saker upp över öronen att göra.Men samtidigt så är det i detta läget också viktigt att komma ihåg att vi faktiskt har våra vanliga liv och påminna sig om att inte gå och plocka i grejerna varenda dag.Det är svårt men vi försöker sätta upp dagar avsatta för just det här annars skulle vi stå med det hur länge som helst innan. Typ såhär Torsdag:Gekås, Lördag: Packa väskor osv...däremellan har man sitt egna liv och sin egen tid,i den mån det går såklart.
 
 
Det blir alltid värre för den som vi packar hos för där blir det väldigt rörigt och det är svårare att låta bli sakerna när man ser dem ligga där. Det blir gärna att man viker,sorterar och har sig.I år är vi hos Jennie så jag misstänker att hennes hus är på väg att förvandlas till nåt annat än hur det brukar se ut....(Tur att vi har luttrade familjemedlemmar som står ut för jag tror också att Jennies man Martin fått dela garage med oss också ett par dar.....Tack Martin)
 
Jag bor på 74 m2 med mina killar så här blir det värre att få till packning av 25 resväskor.Vi har kört bort skänkta saker i omgångar till Jennie eller min mamma men det fylls på lika snabbt igen,vilket såklart är ett tacksamt tillstånd!
Nu väntar vi med spänning och hoppas såklart på att vi ska få in så mycket paket och brev som möjligt från alla våra familjevänner.Sista dagen var igår men just det gick sådär,men än har vi hopp!
 
 
 
Anna
 
 

Favoriter....

 
En favoritbild....jag visste inte att den tgs med det är några år sedan och här kollade vi på bilder i min telefon.
Barnen älskar det och dom kan titta i timtal om det är så.Spel på mobilen är en annan favorit men det spårar jämt och till slut har man sin telefon överallt och ingenstans så det där har man fått lägga ner...
 
En annan favoritbild...Tagen 2010 på Gamla Bristol..Toney,Galiwango,Mama Big,Sam,David och den siste som jag inte minns namnet på. Av dem här är det bara Sam vi har kvar i vår omedelbara närhet.David springer jag på ibland och han är så vansinnigt rolig.Den här resan var det riktigt ordentliga startskottet på mitt och Jennies engagemang för Bristols barn.
Här var allting så nytt och vi kunde aldrig nånsin ana vad vi skulle komma att få uppleva....
 
                 
                                                                                     Anna

Vårt evinnerliga Tack <3

Det är svårt att förklara vad som händer inuti oss när saker och ting faller på plats. 100 kr där 500 där,swishar skickade med världsfina små hälsningar till våra barns fest,en hel påse med nyinköpta skor som nån förhandlat till sig,en hel kasse kalsonger och fotbollar och lite mobiler som trillar in.Det blir så enkelt när det är många som hjälper till och vi får lite tid att andas.Främst så känner vi stödet och det lyfter oss nåt enormt.Det gör att vi orkar ännu mer.
Vi är inte ensamma fastän det ibland känns så men när vi behöver så sluter folk upp och jag kan inte med ord beskriva hur otroligt tacksamma vi är för det.
Det är vårt val att hålla på med det här och jag klagar inte och jag skulle aldrig någonsin vilja vara utan det här,men ibland är det slitsamt och jävligt jobbigt och då är det skönt att bli lyft litegrann.
 
Så tack....Tack för allt ni gör för Eddie och för våra barn.Och Tack för allt ni gör för mig och Jennie.
Jag tror inte ni förstår vad det betyder.Utan er är vi ingenting.
 
                                    
                                                                        Anna och Jennie
 
 

Aldrig människor igen...eller?

När jag slutade på mitt förra jobb efter 16 år så var jag helt på det klara med att jag aldrig skulle jobba med människor igen.Jag var färdig med det.Punkt.
Så åkte jag till Uganda i 9 veckor utan att veta vad jag skulle göra när jag kom hem.På plats där blev jag tillfrågad om att jobba på en nystartad flyktingförläggning. Människor igen.En del trasiga sådana.
Ja tack sa jag det gör jag gärna.Den tiden där blev kort för förläggningen skulle inte finnas kvar men jag lärde mig massor och det stod än mer klart för mig att inte mer människor.
Innan jag åkte till Uganda hade jag också sökt en del jobb,men inget var väl speciellt hoppfullt som jag såg det och jag hankade mig fram med lite vikariejobb på en förskola....mer människor.
Så ringde dom från det jobbet jag har nu och frågade om jag ville komma på en intervju.Nu var jag i ett läge där jobb verkligen var ett måste för jag hade blivit ensam.Jag kände direkt att allt kändes väldigt bra med företaget och den som skulle vara min arbetsledare men faktumet kvarstod ju att det skulle handla om ett jobb med ännu mer människor,och jag ville inte....eller gjorde jag det?
 
Jag blev livrädd första gången jag mötte min brukare.Jag kan erkänna det.Men hur skulle jag kunna säga det?
Han var så otroligt sjuk just då och jag såg inte hur jag någonsin skullle kunna räcka till för det han skulle behöva att jag gjorde.Men det tog 1 timme sen visste jag att jag skulle kunna klara det och jag visste att människor är det enda jag vill jobba med.
Nu närmar det sig 1 1/2 år som jag jobbat för honom och jag har aldrig ångrat det.Jag har fortfarande 1000 saker att lära mig men jag har också redan lärt mig massor.Vissa dagar når jag bara inte fram och jag förstår inte vad han vill och då går det inte att känna sig nöjd med sig själv fastän man vet att man gjort allt.Andra dagar ser man att man gjort precis allt rätt och då infinner sig ett lugn inuti.Han pratar inte med ord men det betyder ju inte att han inte kommunicerar för det, man måste bara förstå vad som sägs i det ordlösa...
 
I Uganda handlar det också mycket om att förstå det osagda.Att känna av en situation och avgöra om det är viktigt eller superviktigt.Att förstå en handling som ur vår vinkel sett inte är rätt men där är den enda utvägen.
Och att förstå att hur mycket vi än gör så kommer människor att lida och det finns ingenting vi kan göra åt det.
Där har jag en lång väg kvar att vandra,att acceptera det är överjävligt svårt.
 
 
Anna
 
 
 
 

Hör ni!

Idag är det den 8 september.På söndag är det den 11 september vilket är den dagen då vi satt som sistadag för våra familjevänner att lämna paket och brev till sin barn på Bristol.Vi hoppas så evinnerligt att ni tar den chansen för det betyder så otroligt mycket för barnen att få det.Om ni av någon anledning inte vill lämna paket och brev så meddela oss gärna det så vi inte väntar på det.Allt denna informationen har vi skickat till er på mailen så det finns där. 
 
För övrigt så behöver vi fortfarande lite hjälp med lite grejer....
 
  • Mobiltelefoner och laptops.
  • Fotbollar 
  • Nya underkläder i främst S och M nu. Kalsonger och trosor.
  • Skor
  • Pengar om nån vill vara med och bidra med en fest för barnen...Kan kanske låta konstigt att ha en fest och lägga pengar på det men dom älskar det och lever på det så länge så det är värt varendaste lilla krona.
 
Vi har swish....123 268 38 94 och ett konto 8388-1,4 140 970-7
 
 
Undrar ni nåt så är vi aldrig långt borta....

 
bristol.uganda@gmail.com
Jennie 0731-545305
Anna 073-0323343 (nås lättast med sms eftersom jag jobbar en hel del och inte kan svara där)
 
 
Älskade ungar på bästa festerna!
 
Anna
 
 
 

Jag kan vara tyst en halv evighet fastän ingen tror det....

Alla vet vid det här laget att jag har det jobbigt att komma hem efter en vistelse i Uganda.Det handlar aldrig om att jag inte älskar att vara hemma utan det handlar om att det är jobbigt att lämna.Det är svårt att inte alltid vara på plats hos människor man tycker om. Och ja,jag tycker att det är svårt att veta att exempelvis Sam inte äter mat varje dag för att det saknas pengar.Han får dessutom en glimt av ett helt annat liv periodvis när jag är där för att sedan helt brutalt kastas tillbaka till sin egen verklighet efter några veckor när jag åker hem till mitt igen.
Jag åker hem till nåt bättre,till min familj,till bättre mat,till varma duschar och ett jobb.
Han åker hem till ensamheten,popcorn och te,kanske lite ris,badbalja och arbetslöshet.Sen har vi det så tills vi ses igen några månader senare.
 
Nu hanterar jag dock känslorna bättre än vad jag gjorde förut,det är hanterbart för att jag vet att dom kommer och jag är egentligen inte ledsen för det.Jag tror att så länge man känner och påverkas av livets orättvisor så är det ändå nånstans sunt.Jag hanterar också det bättre att så få människor förstår vad vi gör och hur vi påverkas av det.Det är okej att inte alla tycker att det är fantastiskt och det är okej att folk inte förstår att vi besöker en verklighet som är så långt bortom våran att det knappt finns ord.
 
När nån vill höra om vår livsresa med barnen på Bristol och livet i Uganda så berättar vi mer än gärna om det,men om nån inte vill höra eller förstå då kan jag numera vara tyst om det en halv evighet utan minsta bekymmer och sen lite till.
Nu ska jag för första gången lämna ett litet barn här hemma som jag vet att jag kommer att längta mer än lovligt efter,men jag är också ganska säker på att det är just det lilla barnet som kommer få mig att äntligen landa mjukare i min egen verklighet igen.
20 dagar kvar.
 
 
 
Anna

Då var det igång...

Idag har vi träffats en stund Jennie och jag.Att söka visum stod på schemat.Tidigare har vi alltid sökt det på flygplatsen i Uganda men nu ska det göras på nätet innan avresa.Strävigt tyckte vi men det är ju tvunget...
Vi satte oss och skrev i alla uppfifter,scannade in passet och gulafebern kortet och mailade iväg det. Vi funderade på hur lång tid det skulle kunna ta att få det....8 minuter var svaret.8 minuter tog det innan vi var beviljade att resa in i Uganda.
För folket att lämna Uganda tar det veckovis att få veta och dom flesta blir nekade ändå.Orättvist.
 
 
När vi ändå var i farten så hämtade vi hem saker från min mamma hem till Jennie där årets packning kommer att ske.
Jennie får helt plötsligt fullt hemma hos sig samtidigt som min mammas förråd uppenbarade sig för henne,det var längesen hon kom in ordentligt i det där förrådet.Tack mamma för ditt stora hjärta och ditt förråd!
Nu ska det stora arbetet så sakteliga påbörjas och vi ska se till att få hem så mycket som möjligt under veckan så vi vet vad vi har att röra oss med och vad vi behöver komplettera.
Vi tackar vår lyckliga stjärna att vi är många om att packa numera....
 
 
 
 
Anna
 
 
 
 
 
 
 

Det känns lite konstigt faktiskt....

Vi har nu skrivit i den här bloggen sedan 2011.Den skapades för att vi skulle kunna dela med oss av vårt arbete och för att visa att det finns människor som behöver hjälp och att det är inte så jättesvårt att göra skillnad i världen egentligen om bara man vill.Vi har skrivit om allt som finns egentligen...döda barn,sjuka barn,svältande barn vi har skrivit om människor som förlorat sina familjer men också om den ofantliga glädjen vi får uppleva.
Om allt vi fått lära oss under våra år i Uganda.Om hur mycket kärlek vi har fått tillbaka från dem.
 
 
Vi har skrivit så otroligt mycket saker som egentligen alla borde läsa.Inte för att det är välskrivet,eller för att det innehåller massa fakta som är bevisat rätt utan för att det kommer rakt ifrån en verklighet som faktiskt finns.
Livet i Afrika ser ut såhär för så många människor. 
Men likväl så är det så att de dagarna när jag lämnar det ämnet och blir mer personlig om mitt liv här hemma så skjuter bloggstatistiken som en raket.Fler vill läsa om att jag bakat en äppelpaj än att ett barn dött i Afrika.
Fler läser hellre om att livet här hemma går lite upp och ner ibland i våra vanliga liv än att det går rakt åt helvete för nån i Uganda. För mig är det såklart helt ofattbart att nån överhuvudtaget bryr sig om vårt lilla sketna liv i en byhåla i Halland när man kan få läsa om vad som händer barn i Uganda.
 
Men för all del...Vi är tacksamma för varenda en som kollar in och läser här oavsett vad vi skriver om! :)
För er som gillar att läsa om Uganda så kan jag meddela att Uganda Cranes vann matchen i helgen och är nu kvalificerade till Afrikanska mästerskapen i fotboll,senast dom gjorde det var 38 år sedan.
För övrigt så är allt under kontroll på Bristol.
För er som mer gillar att läsa om vårt hemmaliv så kan jag meddela att jag absolut inte tänker baka äppelpaj idag men att jag städar hemma.Sen ska jag gå till Linnéa och lilla Sally, för att ha barnbarn...det är fina grejer det! <3
 
 
 
Anna
 
 
 

I en salig röra

Jag vaknar tidigt fastän helgen än så länge inneburit ganska mycket jobb.Kroppen värker lite här och där men inuti känner jag mig helt lugn och väldigt fridfull.Tacksamheten jag känner över att ha hamnat och fått den familjen jag har är så otroligt stor.En storasyster flyttar med sitt nya lilla barn.2 bröder som lägger hela sin lediga helg med att bära,skruva ihop möbler och bjuda på skratt och knäppheter.En mormor som aldrig nånsin viker från våran sida.En mamma och en pappa som valde att inte leva tillsammans längre men som ändå är en familj tillsammans med de tre mest fantastiska ungarna och nu ytterligare en liten stjärna som kommit. Vänner till familjen som sticker in huvudet i nya lägenheten för att kolla hur det går för oss.Linnéas bästa vän som kommer förbi för tanka lite Sally och kanske lite Linnéa innan hon åker och pluggar igen.
Thaimat på golvet i en salig röra.
Kan man få ha det bättre än så? Inte i min värld.
 
 
Och såklart den allra stoltaste gammelmorbrorn som träffar Sally för allrs första gången...<3
Det blir liksom inte bättre än så.
 
 
Anna
 
 
 

En lång dag...men en bra dag!

Min dotter Linnéa och hennes lilla Sally har fått en ny lägenhet och där har jag idag tillbringat dagen med övriga familjen för att få iordning för dem.Jätteskönt att vi har varandra och att alla hjälper verkligen till,så skönt.
Det är anledningen till det sena inlägget men jag kände att jag var tvungen att skriva för Eddie kom in på viber nu ikväll och var så himla glad,han riktigt sprudlade.
 
 
Bristols brassband hade spelat med Eddies gamla band där några av Wynands pojkar (numera män) spelar och dom hade marcherat genom Kampala city tillsammans,stort för Eddie såklart.
Eddie var en inbjuden gäst att hade hållt tal och ockå fått ta emot ett pris för nåt som jag absolut inte förstår varför.Jag har läst det 300 gånger och jag fattar ändå inte vad han menar...men pris hade dom fått och glad var han och då är vi det med.
Killarna och tjejerna i bandet var också glada...Den inbjudna huvudgästen hade gett bandet 100.000 (ca 300 kr) att dela på och dessutom hade dom fått jättegod mat! Så det var en glad skara människor som gav sig hemåt till Bristol idag.
Imorgon ska dom spela igen på fotbollsstadion när Uganda Cranes spelar.
Fotboll och musik på samma gång...då är livet gott för Bristols ungar!
 
 
 
 
Anna
 
 
 

Tuffa tider för Eddie....

Vi vet och det är inte särskilt svårt för andra att också förstå att livet för Eddie inte heller det är nån dans på rosor.
Absout hjälper vi till...med mer än vad tanken var från början och vi hjälper till och stötar upp med i stort sett alla bitar nu för annars går det inte.Antalet barn har ökat markant och vi har fått sätta en gräns för antalet barn som får finnas på Bristol för att vi ska kunna fortsätta att hantera situationen överhuvudtaget.
Men att vi  stöttar upp och hjälper till betyder inte att Eddie kan sitta på baken....Han har ett dagligt slit och måste planera massvis för att få allt att gå runt och det allra allra största problemet nu är mat till barnen.Matpriserna har skjutit i höjden massor och han måste ge sig längre och längre bort från stan för att få det så billigt som möjligt men inte ens där är priserna normala längre...Man hör på honom när han pratar att det finns saker som tynger honom.
Så nu ska det bli skönt att komma dit och bara sitta ner och prata om hur vi ska göra för att på ta oss vidare och se hur vi kan göra livet så bra som möjligt för Bristols alla barn.
Vi vill att dom ser tillbaka och minns sin barndom med ett litet uns av glädje iallafall.
 
 
 
                                                                                       Anna

Vi rusar på!

Idag rusar vi in i september och också den månaden då jag och Jennie ger oss iväg. De andra i gruppen får vänta några dagar in i oktober. Det känns jättekonstigt att det är nu igen kanske mest för att jag faktiskt ganska precis var där,men jag klagar inte.Packningsjobbet kan jag väl i ärlighetens namn säga inte lockar sådär jättemycket men vi är många att hjälpas åt så det kommer säkert att gå bra.
 
Tyvärr har vi i år fått stryka julklappar till alla boende barn iår.Vi får bara inse,hur tråkigt och jobbigt det än känns att vi inte räcker till för att lösa det och fastän vi förra året fick massa hjälp att ordna det så skulle vi i år behöva minst dubbelt så många som hjälper till och det kan vi inte förlita oss på så vi får avstå.
Våra familjevänner kommer däremot få chansen att skicka med en present och brev till sina barn så som vi gjort förr om åren och ni som är en del av det ska ha fått ett mail om det.
Vi spånar på vad vi kan göra för att förgylla tillvaron för de barnen som är kvar över julen på Bristol men vi har ännu inte kommit på nåt som känns helt bra,men vi ska säkert komma på nåt....snart.
 
 
 
 
Anna
 

RSS 2.0