Från djupet av våra hjärtan vill vi säga TACK!

För att ni läser och för att ni tror på oss och på det vi jobbar för.

För att ni så totalt har öppnat era hjärtan för oss, Eddie och för våra barn.

Vi har haft ett makalöst 2013.

Fulla av förhoppningar för ett minst lika bra 2014 så vill vi bara önska er

ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!

och Tack för att ni finns.

♥

Jennie, Anna och Eddie

Att få göra detta vi gör borde alla få göra! Det är en ära och man lär sig vad som betyder nåt i livet på riktigt... Har du en gång haft ett par små barnaarmar kring din hals som du vet saknar trygghet så blir du berörd.

Eller att du får historier och livsöden berättade för dig som inte liknar något annat du tidigare hört från en ungdom, då lutar du dig inte tillbaka igen kan jag säga... då fajtas du till sista svettdroppen för dem....

Jag lovar. Vi vet det.

2013 har i korta drag sett ut såhär....

Vi har gått från att vara 3 i vårt projekt till att vara 2.

Ibland drar man åt olika håll och det blir inte alltid som man tänkt och trott, därmed inte sagt att det inte blev fantastiskt bra ändå! Vi har fått hitta nya ansvarsområden och vi har haft ett arbetsamt men oerhört lyckligt år tillsammans med Eddie och barnen.

Vi startade 2013 med att åka tillbaka till Uganda och till våra barn igen.

Jennie, jag och våra egna yngsta barn Felicia och Elias som ännu inte varit där. Vi hade en fantastisk vecka och vi fick möta en ny sida hos Eddie. Hjälp vad vi skrattade mycket!

Vi har också fått  gjort en del stora saker på skolan under året....

Vi har bland annat kunna fylla igen ett gyttjehål som fanns kvar på skolan sedan byggtiden.

En grop som var en stor oro för Eddie då det fanns risk för att de mindre barnen skulle drunkna. Nåt som vi inte förstod innan vi med egna ögon såg det i februari. Pengar till det gick ner strax efter vår hemkomst och det var en mycket lättad Eddie....

På samma gång satte vi också hängrännor och stuprör på skolan för att lättare kunna samla upp regnvattnet som också det används för tvätt av både barn och kläder.

En ny stor tank köptes också för just uppsamling av regnvattnet.

Vi gjorde en insamling på initiativ av Åse till nya instrument till brassbandet på skolan.

Fantastiska 15.000 drogs in och Eddie valde att inhandla en ny Tuba och en ny Trombon. Instrument som hade varit en omöjlighet för Eddie att skaffa själv.

Vi har sällan skådat en mer tacksam Eddie kan jag säga...Och vi hade inte vågat satsa på det om det inte varit för Åse...

Hon har onekligen en speciell plats i våra hjärtan för från ingenstans och bara genom att läsa det vi skriver så har hon  gjort allt för att hjälpa oss....

 

En fantastisk sak som gör stor skillnad!

Bara för oss att få veta att barnen slipper släpa allt vatten skapar ett  lyckorus som inte ens går att beskriva....

I juli blev min längtan för stor och jag bokade ytterligare en resa till Uganda. Landet som vi kommit att älska.

I oktober gav jag mig av,ensam den här gången. Oron var stor hos dom flesta i min omgivning men jag har aldrig lärt mig så mycket som jag gjorde under mina 2 veckor där... jag kände mig oerhört lugn och jag skulle lätt göra om det. Jag hade ytterligare en fantastisk resa, och jag fick uppleva allt jag önskat och mer därtill....

Nu i december gick det ner julklappar till lyckliga barn. Våra familjevänner bidrog till frakten och vi fick själva sticka till 80 kr! TusenTack för den hjälpen!

Ca 80-85 julklappar skickades ner till våra familjevänsbarn samt de boende barnen på Bristol.

Dom delades ut av Eddie iklädd tomtekläder och dom fick också skumtomtar!

En lyckans dag har vi fått veta även om vi ännu inte fått så många foton ännu. Men det kommer!

Vi skickade också ner pengar för en julmåltid samt en utflykt för barnen som inte har nån att åka hem till utan som blir kvar på Bristol under hela lovet. Barnen och ungdomarna valde bättre mat  istället för en utflykt och vi dog lite inuti för vi insåg vidden av att äta... men vi är förstås glada för att dom kan äta bra åtminstone under 1 veckas tid.

Under året som gått har vi också varit ute på flera föreläsningar,vi har sålt lotter till förmån för barnen, vi har deltagit på en julbasar och om och om igen har vi fått vi prata om det vi så starkt brinner för.

Och vi gör det med stor glädje!

Vi har som sagt haft ett arbetsamt men samtidigt ett lätt år med Bristol för att fler och fler har fått upp ögonen för det vi gör. Vi är inte ensamma längre.

Det innebär att vi fått lite mer hjälp med pengar till barnen och det underlättar såklart.

Pengar kan inte ersätta en varm famn att krypa upp i, men vi kan göra andra saker som  gör det lite lättare i deras vardag...

Det är med stolta steg vi kliver in i 2014 Jennie och jag.

Vi kliver in på vårt 6e år tillsammans med Eddie och barnen på Bristol Academy.

Jag hoppas ni känner hur tacksamma både vi och Eddie är för det ni gör tillsammans med oss och för oss!

                                                                                   Anna

Ett meddelande från Eddie får mig att stelna till från hårfästet ända ner till tårna.

En dålig nyhet Anna, Sam har förlorat en släkting.

Det räcker för att tårarna ska komma för jag är så långt borta.

Tankarna drar direkt till hans farbror som jag vet varit sjuk och Sam har tillbringat mycket tid med han på Mulago. Och det var han... Cancern tog också honom till slut och Sam är ett steg närmre att vara ensam kvar.

Sam är delvis uppväxt hos sin farbror så det är en förlust såklart. Han dog på juldagen, en dag som jag så gärna önskat skulle bli en bra dag för Sam, istället blev det en ledsen.

En begravning i Uganda sker oftast bara någon dag efter dödsfallet,det är inte som här.

Jag vet att inte Sam är den förste som förlorat någon, han är inte heller den sista, men han är den som jag har närmst mig i Uganda och helt klart är, att hans smärta faktiskt också är min....

Idag är det dags att säga God jul ,Sekukulu Ennungi ,igen för idag är det Julens största dag i Uganda ♥

Våra älskade ungar kommer att fira med god mat,det dom önskar mest av allt...

Julklapparna vi skickade ner till dem fick de i början av december innan alla började åka hem.

Kvar är nu 34 av våra barn. Barn som nånstans ändå är lyckliga barn för dom har haft turen att hamna hos Eddie. Nu gör han,tillsammans med oss, allt vad han kan för att ge barnen en bra jul, en jul dom kan minnas och bära med sig under en lång tid framöver.

Merry Christmas BristolKids! We love you all ♥

Anna 

Vi är på plats och det är vitt utanför vårt fönster, bara det höjer julkänslan massvis!

Jag blev klar precis som jag egentligen visste att jag skulle bli och oavsett vad så hade julen kommit ändå.

I Uganda är det jul precis som här och vi har frångått våra principer att aldrig hjälpa till med pengar till mat....

Vi har gjort det några år nu just kring jul och till de barnen som inte har någon att åka hem till.

I år skickade vi en summa till mat för dem att äta på juldan, och en summa så att Eddie skulle kunna göra nån utflykt med barnen eller göra nåt för dem på Bristol. Han satte sig ner med de barnen och ungdomarna som ska bli kvar över julen och diskuterade vad dom vill göra och dom hade en önskan... Att få äta bättre mat fler dagar istället för att åka nånstans eller göra nåt....

Mitt hjärta går sönder när jag inser vilken viktig bit maten är för dem. Bönorna och poshon står dem antagligen upp i halsen och dom väljer mat före nöje... Inte ett beslut ett barn eller en ungdom ska behöva ta men det är verkligheten i Uganda.

Imorgon är det julafton hos oss och jag tar emot den med öppna armar, jag önskar bara att jag kunde låtit fler ta del av den...♥

Jag är sanslöst efter i min planering!

Eller planerat har jag ju bevisligen inte gjort för då hade det inte sett ut såhär....

Jag inser att vi åker på söndag och jag har ännu inte handlat några julklappar.

Vi har 2 par skidstrumpor på 5 personer. Vi är 1 jacka och 2 par skidbyxor kort, vantar fattas till 2, och jag kommer hem sent ikväll. Jättebra jobbat verkligen....

På riktigt vet jag inte hur jag ska få ihop det....Men det löser sig, det gör det alltid.

Och på nåt sätt så känns det ändå som ett litet problem i sammanhanget...

Ytterligare ett kuvert dimper ner på jobbet med pengar till barnen, en annan avstår nåt till sig själv och skänker istället.

En familj låter bli att skicka julkort det här året och skänker vad det hade kostat till våra barn...

Vi vet inte hur vi ska kunna tacka nog, och vi kan inte säga det nog många gånger, NI GÖR SKILLNAD! 

Glöm aldrig någonsin det.

 

 

 

 

                                                                                        Anna

 

Låten som Petra Marklund sjunger tillsammans med Magnus Carlson i musikhjälpen har satt sig stenhårt i mitt inre....

Ord som The lights will guide you home och I will try to fix you känns som att det är precis det vi hoppas på för våra barn,och vi gör allt vad vi kan för att dom ska klara sig....ändå är det ett jobb som jag vet att vi aldrig kommer att klara fullt ut.

Vi kommer att förlora många på vägen och fast jag vet att vi kommer att klara många också så släpper inte känslan av oro att misslyckas. Att inte få dem hela.

Vi har fler med oss i kampen om barnen än någonsin tidigare men inte mycket rullar av sig själv.

Jag känner mig för långt borta oavsett var jag befinner mig, jag är alltid borta från någon och jag tycker inte om den känslan. Den gnager.

Jag vill vara hemma för att inte missa mina egna barn men jag vill också vara i Uganda.

Jag vill kunna ta upp de små barnen i famnen när dom är trötta och vill vila en stund...Jag vill kunna sitta i skuggan med ungdomarna efter en dag i skolan och prata om hur dom har haft det och sedan skratta åt någon som tvunget måste stolla sig...

Jag vill kunna säga Godnatt,Tack för idag och vi ses imorgon likaväl till barnen i Uganda som jag säger det till mina här.

Jag vet att mitt hem är här och det är här som jag vill leva, men det gör inte min längtan mindre för det.

Jag kommer aldrig att glömma när min dotter Linnéa  var med och hämtade hem mig från flygplatsen nu senast....jag var slut i både själ och hjärta, jag var ledsen och lite vilsen inuti, men så stod hon där när jag kom ut genom dörrarna...Jag såg henne så klart och tydligt och jag tror aldrig att jag älskat nån så mycket som jag älskade henne just då....Så det är klart att jag vill vara här, men jag vill också att vi ska leda barnen i Uganda hem....

 

 

                                                                           Anna

Idag blir en del av inlägget på engelska.

Min engelska är inget vidare men jag vill att Sam ska kunna läsa, för idag fyller han år!

Världens bäste Sam som hjälpt oss så mycket, och som alltid med ett leende på läpparna tar sig tid.

Today is your birthday. I hope it will be good day, and a day that you will remember.

You were just a child when I first meet you, but you are not anymore.

20 years and one of the most caring and loving people I have ever meet.

You have helped us alot in our work with Bristol and we will be forever grateful for that.

I wish I could be there to celebrate with you today...but I cant. But I will celebrate you anyway in my mind and in my heart but far away from you and far away from the others.

Happy Birthday Sam, You are Heavy!

Gwe obasiinga!

Love Always,

Anna

Idag fyller vår blogg 2 år. 2 år och jag förstår inte vart tiden tagit vägen... Något som startade som en kul grej har hjälpt oss massvis i vårt arbete för Eddie och Bristols barn.Det har också hjälpt mig. Tankar och känslor som jag med all säkerhet tryckt in allra längst in har hamnat i skrift istället. Jag som alltid älskat att skriva men egentligen inte vet hur man gör, kan göra det här utan att bli granskad utan bara läst av dem som vill.

2 människor med olika tankar och känslor och en blogg det är våran det, och vi är tacksamma för att ni finns där,för att ni läser och ibland låter er beröras. Vi är också tacksamma för att ni aldrig med ett ont ord kommenterar det vi gör. Ni ger oss istället kraft att orka jobba på för en liten del av världens barn. Tack!

 

 

Igår var ytterligare en kväll som jag aldrig kommer att glömma. Ytterligare en kväll att lägga på måbra kontot och ytterligare människor att tacka för det dom gör för Eddie och barnen.

Igår var vi inbjudna till Vessigebro. Vi var där i höstas och pratade med barnen i en verksamhet som kyrkan håller i. Dom har Sofi och Mia som ledare. När vi var där i höstas så berättade Sofi att dom skulle ha en basar till förmån för Bristols barn till jul och det var den som var igår.

Tyvärr hade Jennie förhinder och kunde inte åka med, men jag hade möjlighet och som jag sagt innan så vill vi gärna vara på plats om vi kan när hjälp ges, dels för att vi vill visa att det faktiskt betyder väldigt mycket för oss men också för att det känns litegrann som belöningen för det arbetet som vi lägger....att få se andra människors engagemang för det som vi brinner för.

Det hela började med en gudtjänst med ett luciatåg av barnen...Luciatåg är magiska....luciatåg i kyrkan är ännu mer magiska och när jag vet att allt görs till förmån för våra barn i Uganda så kan jag säga att jag var glad att det var mörkt i kyrkan för där föll en hel del tårar på mig.

Efteråt hade barnen pysslat ljuslyktor,ramar och fixat julgodis. Det såldes tändsticksaskar,julkort,julgranshängen och jag minns inte allt! Man fick köpa fika till självkostnadspris och allt gick till Bristol.. också kollekten för gudtjänsten.

Där var massa människor som minglade runt och jag kunde bara med lätt sinne se på att det finns verkligen människor som vill hjälpa till och jag blir töntigt lycklig och väldigt väldigt tacksam. Jag vet att jag pratar för Jennie också i det här fallet...

När allt var slut räknade Sofi lite snabbt ihop pengarna och det visade en summa på svindlande nästan 6000 kr!

Helt galet och alldeles fantastiskt! Och mycket mer tydligt än så här kan vi inte få det... om alla bara gör lite så blir det ett grymt bra resultat och vi kan göra skillnad!

Sofi och Mia... vi hoppas ni förstår hur tacksamma vi är för att ni lät era barn hjälpa våra till ett lite gladare liv. Och att ni också har gjort skillnad för mig och Jennie.Öppna hjärtan ger oss energi att orka hur mycket som helst. Hälsa barnen igen och tacka dem för allt dom gjort! TusenTack, till dem och till er! ♥

                                                                           Anna

Nästan aldrig händer det att jag inte vet vad jag ska säga i olika situationer, men när det kommer till Bristol så händer det faktiskt ofta. Jag är oerhört känslig när det kommer till just det, antagligen för att det inte bara rör mig utan så många andra människor.

Däremot är det jag och Jennie som ska leverera och visa att barnen finns vilket inte alltid är så enkelt....

När det då kommer människor till oss som ber om att få ge sin hjälp så är det stort för oss.

För ett par veckor sedan ringde det en kvinna till oss som heter Eivor. Hon och hennes familj har stället där min man Jimmy jobbar, XL-Bygg i Morup. Efter ett tips från Jimmy så undrade hon om det var okej att dom skänkte en del av sina julklappspengar till sina leverantörer och anställda till Bristols barn istället.

Det kändes mer än okej och vi blir så glada!

Igår landade fantastiska 3000 kr på BristolBarnens konto och nu kan jag inte ens skriva utan att få en klump i halsen.

Jag tror ingen förstår, som inte jobbat med sånt här själv, vilken lättnad det är när vi får sån här hjälp. Jag kan inte beskriva det helt enkelt, det går bara inte...

Ett Tack känns för litet, men jag vet inte vad mer vi kan göra.

Så Eivor och XL-Bygg...

Tack för att ni öppnade era hjärtan för just våra barn,vi är er för evigt tacksamma!

                                                                     Anna och Jennie

Jag vet att jag har sagt det 1000 gånger innan men varje gång det händer så blir jag lika fashinerad.

Det finns ingen som lär mig så mycket som Sam gör. Utan honom i Uganda så hade jag aldrig vetat det jag vet nu. Han berättar och förklarar och han tröttnar aldrig. Han avslutar ofta sina meningar med :Förstår du? För han vill att jag ska förstå rätt. Jag suger åt mig all kunskap jag kan få,för det är med kunskap man tar sig vidare och det är med kunskap som man agerar mer rätt i vissa situationer. I andra situationer funkar hjärtat och sunda förnuftet bäst, men vi behöver ha kunskapen också, och i mitt fall får jag den av Sam.

Trots våra olikheter på alla plan så finns dom ändå inte. Det borde vara jag som lär honom, men jag är mil efter det som han har upplevt. Mina erfarenheter är inte i närheten av hans och det han måste tänka på för att klara sitt liv är tankar jag aldrig tänkt,tankar jag inte ens visste fanns.

Jag skulle så gärna vilja att han förstod vad han har gjort för mig som människa.

För Sam är det ingenting, för mig är det allt.

Det jag gör för honom är ingenting för mig, men för honom har det inneburit en milsvid skillnad. 

Är det detta vänskap handlar om kanske? Att man gör det man kan med det möjligheterna man har?

De människorna vi möter i Uganda har egentligen ingenting, men ändå ger dom, dom ger av sig själva.

Och det är stort.

 

Sam med sin mormor Nakawesi Josephine

 

                                                                                  Anna