Mina första dagar i Uganda är gjorda. Resan ner gick utan problem och allt flöt på bra.Jag var tillochmed framme före utsatt tid och det tillhör ju inte vanligheterna.Jag mår jättebra än så länge!

Det har varit stillsamma första dagar på Bristol eftersom dom fortfarande har lov och få barn är där,bara 50-60 stycken.

Men det är lite skönt....Man får tiden med ungdomarna då,den har man inte på samma vis annars.

Dom är på sin skola på dagarna sen är det träning,tvätt och läxor för dem på kvällarna så jag känner mig mer än nöjd!

Jag kommer att få min beskärda del av barn under mina veckor här,jag är tämligen säker på det...

Första "träffahåletbesöket" är gjort också och jag klarade det med bravur om jag får säga det själv...det var inte jättesvårt.Jag har tvättat mig stående i en balja också och jag känner mig faktiskt ganska ren,det trodde jag inte man skulle göra.Håret däremot var ett problem så det är inte så jätterent....

Eddie och Anne har gjort iordning ett rum till mig så jag sover ensam och jag kunde inte ha det bättre!

Min första frukost bestod av spagetti och bröd...Jag som absolut inte är nån frukostmänniska hade det lite besvärligt när det skulle ner men det gick det också,allt går om man vill, och jag vill verkligen.

Idag har det löst sig med uppkopplingen men det är inte helt enkelt alltid.Ibland går det och ibland funkar det inte. Jag lovar att försöka så ofta jag kan och jag hoppas att ni hänger kvar :)

                                                                           Ha en bra dag!

                                                                                   Anna

 

 

Jag har åkt nu...Rutten går precis som vanligt Göteborg-Amsterdam-Kigali-Entebbe.

Sverige-Nederländerna-Ruwanda-Uganda.

Om 5 veckor kommer Jennie och gänget ta sig precis samma väg.

Det går antagligen ingen nöd alls på mig,KLM brukar sköta sig bra och vi trivs med dem.

Den enda (lilla,överkomliga) nackdelen är väl att dom serverar vaniljglass,jag gillar violsmak bättre...

Dessutom är dom väldigt generösa i bagagevikt vilket är den största anledningen till att vi flyger med just dem.

Jag har också precis som vanligt sagt hejdå till alla därhemma innan dom gått och lagt sig. Att ha barnen med på flygplatsen att säga hejdå har aldrig och kommer aldrig att bli ett alternativ för mig då jag åker till Afrika.

Jag vill inte det,jag skulle inte kunna åka då.

Mamma har kört mig alla gånger och vi gillar det,både hon och jag tror jag.

Ikväll 22.25 landar jag i Entebbe. Sen har jag 2 månader där jag kommer att lära mig massvis av livet.

Det känns konstigt men ändå så rätt att göra det här.

Jag ska försöka skriva i bloggen så mycket jag nånsin kan annars så kommer Jennie att vara här.

Men... vi hörs snart igen! Tillsdess...Tack för att ni finns och ta hand om er!

                                                                            Anna

 

Idag har jag alla känslor i min kropp som finns på en och samma gång.

Allt ligger ytligt och väldigt nära.

Jag är nära en dröm och hur ofta är man det?

Ensam i ett land långt borta, men ändå inte ensam alls.

Jag kommer att ha 2 månader fulla av nya erfarenheter.

Jag kommer att känna saker jag aldrig tidigare känt och jag vet att jag kommer att både skratta och gråta massvis,för att i Afrika känner man mer helt enkelt.

Kanske kommer jag att få se saker som jag måste stoppa undan långt långt inne för att ens klara av det och kanske kommer jag att uppleva saker som förändrar mig för all framtid.

Men jag är beredd på allt det.

För sjunde gången ger jag mig iväg till Uganda på mitt livs största äventyr och jag är så redo som jag någonsin kan bli...

 

 

                                                                                  Anna

Alltid när jag stänger mina ögon så finns dom där. Jag ser deras ansikten och jag känner deras armar kring min hals.

Jag känner när dom somnar och jag önskar att jag aldrig hade behövt lämna dem ifrån mig.

Kroppar som är så oändligt mycket tunnare än vad dom borde vara.Jag önskar att jag kunde skydda dem från allt ont och det svider i mig för jag kan inte göra något alls.

Jag önskar att jag hade distans mellan båda dom världarna som nu är vår vardag och att jag kunde släppa dem när jag är hemma, men jag kan inte. Jag har försökt.Jag har försökt att tvinga mig att inte känna men det går bara inte.

Nånstans så vet jag att jag känner för mycket,tänker för mycket och lägger för mycket tid på dem.Men vem styr över vad man ska känna? Vem vet när man gör rätt eller tänker rätt? Är det när alla säger till en -Bra tänkt!

Eller är det när det känns bra i hjärtat fastän ingen håller med en eller förstår hur man tänker?

Jag önskar att det fanns enkla svar men det gör inte det för ingen vet vad som rör sig i en annan människas huvud.

Ingen kan säga att man tänker rätt eller fel. Man kan tycka det, men vem säger att just det är det rätta?

 

 

 

                                                                                    Anna

Sakta så börjar knutarna i hjärtat och magen att lösas upp som jag så starkt kände häromdagen...

Jag vet ju att jag vill åka, men det vore väl mer konstigt om jag bara lämnade mitt hem och mina barn utan en tanke och utan oro? Men ursprungstanken...Vad är 2 månader av ett helt liv, är starkare i mig nu igen och det känns bra.

Fortfarande är det i stort sett ingen därnere som vet att jag kommer redan nu och att jag ska stanna så länge...

Vi har inte sagt det.Varför vet jag inte....jag har bara inte velat det.

Min önskan om att inte synas utan att bara vara där vet jag är svår men det är fortfarande det jag vill och det jag hoppas på, och jag tror också att det är därför jag inte säger nåt om när jag ska komma.

Jag vill inte bygga upp några förväntningar och förhoppningar för någon utan jag vill ta varje dag som den kommer.

Därför att just den här resan gör jag för att jag behöver det...inte för att projektet gör det.. utan jag -Anna.

 

 

                                                                            Anna

På facebook är det ju jämt massa tester man kan göra och man ska svara på frågor hit och dit. Det ser ungefär likadant ut på facebook för våra ugandiska vänner om än med lite annorlunda frågeställningar.

Jag såg att det var en fråga ställd som var typ : Om det började brinna i ditt hus och du bara fick ta med dig 2 saker, vad skulle det vara då? Alternativen var:

• 5 miljoner
• Din 5 årige son
• Älskaren
• Viktiga papper
• Mamma
• Pappa
• Telefonen 
• Bibeln

Jag ser då att en av våra ungdomar har svarat....Han har varit med Eddie i över 10 års tid för hans föräldrar har lämnat honom.Dom vill inte ha honom.Dom har druckit och dom har inte hört av sig till Eddie en enda gång på 10 år... Men likväl är pojkens svar bibeln och mamma....

Hur stark är inte kärleken till en förälder? En förälder som ratat en fullständigt och som utan att blinka skulle göra det om och om igen.Ändå är det sin mamma han vill ha.

Sveket dom här barnen och ungdomarna får stå ut med tär på dem utan tvekan.

Dom vet inte hur det är att vara sedda och älskade för dem som dom är.Och det gör ont att veta.

 

 

 

                                                                                        Anna

 

Idag är tankarna allt annat än lättsamma.Ingenting vettigt blir gjort.

Idag om en vecka befinner jag mig i luften på väg till Uganda för att tillbringa 2 månader så långt ifrån min egen verklighet så det finns inte.

Jag lämnar mina egna 3 i 2 månader för att ge av mig själv till 100 tals andra.

Just idag så undrar jag om det är nåt fel på mig som har valt det...Jag tänker ofta att jag inte är i världens ände, vilket är sant men jag är jävligt långt borta....

Sedan jag bestämde mig för att resa så har min dotter fått en lägenhet och kommer att flytta medans jag är borta och jag kommer inte att kunna hjälpa henne och hennes Albin med det.Det svider.

Min yngste kille har kommit med i distriktslaget för Halland i innebandy och spelar SM i oktober,det missar jag också.

Jag tror jag kräks.

Men det här är idag.Imorgon är jag ett steg närmre min dröm och tankarna är antagligen inte alls samma som idag,för sanningen är att dom pendlar verkligen kraftigt just nu.Det gör dom alltid när jag ska resa och nu ska jag vara borta så mycket längre än vad jag brukar.

Jag klagar inte och jag gäller inte för jag har själv valt det här och jag vill göra det, men vissa dagar är man inte så stolt över sig själv och över de beslut som man tar....typ som idag.

                                                                             Anna

En sak som jag hoppas känna när jag lämnar Uganda efter 2 månader är att jag ska känna mig färdig.

Färdig med att vara där.Inte för alltid men för den gången. Den känslan har jag aldrig haft.

Jag har aldrig känt att jag har hunnit med det som jag vill göra eller att jag hunnit känna färdigt allt jag känner.

Det hoppas jag på att få göra nu...

Dom senaste gångerna som jag varit ensam i Uganda så har jag bett några gånger om att få promenera dit vi ska,för då ser man saker på riktigt.Man känner dofter och stämningar.

Jag vill ha tiden att stanna upp och säga hej till ett barn,låta barnet känna på min vita hud eller mitt konstiga hår...

Jag vänder mig ofta om och går baklänges några steg.Jag tänkte inte på det själv innan Sam frågade mig varför jag gör så hela tiden när vi är ute och går, och fastän jag inte tänkt på att jag gjorde det så hade jag ändå svaret. Jag vill minnas det jag sett och inte bara vända det ryggen. Jag vill gå en bit och sen vända mig om för att se det jag sett i sin helhet och från ett annat håll, då minns jag det bättre.Det som jag aldrig,oavsett vad, vill glömma.

 

 

                                    

                                                                                    Anna

Blodsband betyder inte särskilt mycket i min värld längre. Förr trodde jag att det var det enda viktiga men nu vet jag att det inte spelar nån större roll.

För mig här hemma så finns det en familj,förutom min egen,som alltid har betytt otroligt mycket för mig.

Jag vet att dom oavsett vad står bakom mig och min familj och det är en stor trygghet att få ha det så.

Mats och Kerstin som dom heter bestämde sig för 1.5 år sedan att inte ta med sig blommor exempelvis då dom går bort till värdparet.Dom har lämnat ett kort istället där det stått att dom har skänkt pengar till barnen på Bristol.

Dom pengarna tillsammans med lite andra pengar som blivit "över" har hamnat i ett kuvert. Igår var jag där och lämnade ett par armband som dom köpt till sina barnbarn och då fick vi pengarna...

Av egentligen ingenting så blev det 4230 kr...! En jättesumma för oss och för våra barn!

Jag tror absolut att människorna som har blivit utan en blomma eller present säkert hade blivit glada om dom hade fått det, men jag tror att dom blir ännu gladare om dom får veta att vi nu har nya sängplatser för ytterligare 5 barn...

Så Mats och Kerstin...Tack!

Inte bara för er fantastiska idé och hjälp till våra barn på Bristol utan också för att ni alltid finns för mig och för min familj.

                                                                            Anna

Jag har sagt det tusen gånger och jag har tänkt det ännu fler.Vad är det som gör det så svårt att få människor att förstå vad som händer i världen? Jag tycker litegrann att vi gömmer oss bakom orden när vi säger att det ligger så långt borta att man inte förstår,eller som en del som tycker att dom får skylla sig själva att det är just så i deras land.

Hur kan det vara en 4 årings fel att den är hungrig eller inte har några kläder?

Nu...när det har gått några år så är det sällan vi själva numera som startar att prata om våra barn och om vårt arbete i Afrika. Det är inte så att inte vi pratar om det,för det gör vi hela tiden men det är först när folk frågar om det som vi berättar.

Från början var det fattiga människor i Afrika vi pratade om...det är inte det längre.

Dom fattiga människorna har numera ett namn,en personlighet och ett öde bakom sig och dom är inte vem som helst.

Och dom kan absolut inte hjälpa att deras liv ser ut som det gör och dom förtjänar att bli lyssnade på...Det gör alla.

 

 

                                                                            Anna

I den här bloggen är det  nästan alltid  bara jag som skriver. Jennie gör det ibland men inte särskilt ofta.

Men trots att det är mina ord och mina tankar ni läser så är jag inte ensam.

Jag kan förstå att människor tror det som halkar in här men Jennie är högst närvarande,ni får bara inte ta del av det hon tänker på.

Ibland önskar jag att jag hade kunnat skriva ur Jennies synvinkel för jag är helt övertygad om att läsningen hade varit helt annorlunda då,men det kan jag ju inte göra,för jag vet inte allt vad som rör sig i huvudet på henne,likväl som hon inte vet allt som rör sig i mitt.

Vissa saker är svåra att prata om. Inte för att man inte kan, utan mer för att man inte riktigt vet varför man känner som man gör eller ibland vet man knappt att man känner det man känner heller.

Men vi är två....Jennie och Anna. Olika men ändå lika.Men framför allt med samma mål i sikte -Bristols barn. 

Jag är så evinnerligt tacksam och glad att det var just Bristols barn som fick vårt engagemang för världen att vakna.

För trots att just Afrikas problem,eller kanske inte bara Afrikas utan de fattiga i världen överlag är så svårt att få andra människor engagerade i så finns det ändå ingenting annat som jag hellre hade lagt min tid och mitt hjärta på.

Jag tycker att engagemang är oerhört fashinerande och väldigt vackert...För oavsett om du jobbar för Afrikas barn,hemlösa katter,stickets bevarande eller i din lokala idrottsklubb så är det ändå precis samma sak.

Du vill förändra,förbättra och du vill göra skillnad. Genom ditt eget engagemang så kan du också få med dig andra och det är då det märks vad du jobbar för.

För mig har det här blivit ett sätt att leva.Det går inte en enda dag utan att jag pratar med någon därnere.

Inte en enda dag som tankarna är helt och hållet borta därifrån och det går inte en enda dag utan att jag är oerhört tacksam över att mitt liv ser ut just såhär.

 

 

Om bara 20 dagar så åker jag men jag vet fortfarande inte hur mitt liv ska se ut när jag kommer hem.Jag har inget jobb, men jag oroar mig inte särskilt mycket....ännu,ska tilläggas.

Jag väljer att lämna tryggheten under en period för att utmana livet lite...Jag gör det för att jag nånstans inte kan lägga allt det här åt sidan.

Det finns inga likheter mellan barnen i Uganda och mina egna egentligen,men ändå så är det mina egna jag ser i dem.

Jag har svårt att skilja på våra världar nu igen fastän det har gått ganska bra ett långt tag.

Jag tycker att det känns svårt att förstå varför just vi fick det här livet och inte dom...

Jag ser på mina barn och tänker att jag måste vara dum som ens väljer att missa en enda sekund av deras liv,samtidigt så är det just Linnéa,Hampus och Elias som får mig att iallafall vilja försöka göra något för dom i världen som inte har ett endaste dugg.

En dag på min senaste vistelse så tog Sam med mig på en marknad.Inte en marknad för turister utan en marknad för Ugandier.Vi gick igenom ett par shoppinghus först för att ta oss dit och mellan husen fanns restaurangerna...Inte dom restaurangerna som vi är vana vid utan dom lagade mat mitt i gränden.

Lukterna var oerhört starka och jag ville att tiden skulle stått stilla där och då.För det finns ingen annanstans som man så starkt får uppleva en annan kultur som när man rör sig på ställen som är deras. Jag ville så gärna tagit fram min kamera,men det kan vi såklart inte göra, vi syns tillräckligt mycket ändå...

Vi gick sakta igenom gränden för att jag skulle hinna se allt det i mina ögon ovana och vackra.

Det hade regnat kraftigt den morgonen och när vi kom in på marknaden som bestod av hundratals små stånd som gick i varandra med presseningar som tak så sipprade leran mellan tårna på mig.Men på nåt vis så märkte jag det knappt innan jag var ute igen för jag kände mig så infernaliskt lycklig över att vara där just då.

Ropen efter den vita människan var många och jag fick stanna överallt...Frågor om mitt namn,var jag kom ifrån,kommentarer om min blåa ögon och mitt jättekonstiga hår.Jag hade inte ont av det,jag har aldrig det,för dom är vänliga när dom gör det dom gör.

Jag hann att få  fjärilar i magen en gång när Sam missade att jag blivit stoppad igen och jag såg hans ryggtavla försvinna i mängden...För lika enkel som jag är att hitta där bland alla dessa svarta med rakade huvuden,lika svår visste jag att Sam skulle vara att hitta.

Det var långa 5 minuter innan han var tillbaka med orden "Nsonyiwa Nyabo Anna"

"Förlåt madam Anna" Nu tror jag dock inte att det där förlåtet kom helt och hållet från hjärtat för han skrattade ganska mycket när han såg den lilla paniken i mina ögon... :)

Nåväl slutet gott allting gott! Jag fick en dag att för alltid minnas och jag plockar fram den ibland..som idag tillexempel.

                                                                                  Anna