Nu var det allt lite klart...I mars nästa år åker vi tillbaka till barnen på Bristol ♥ Ett gäng på 15 personer kommer vi att ge oss iväg med och det ska bli exakt hur roligt som helst! 3 nya resenärer ska med annars är det mest gamla vana Bristolbesökare. Vi valde att inte åka i oktober som vi brukar eftersom flera stycken kände att det skulle vara kul att se den nya klasslängan stå klar och därför valde vi att skjuta på resan litegrann.

Men nu som sagt...! Nu ska vi bara adventa lite och fira jul sen jäklar är det dags att börja förbereda för nästa resa och besök hos världens bästa barn....våra barn!

 

 

Nu känns det allt lite konstigt att snart den befintliga träbyggnaden kommer att vara borta.Den har liksom varit där sedan starten  och den nya byggnaden kommer ge hela Bristol ett helt nytt utseende. Allt kommer se större och lyxigare ut skulle jag tro och fastän det egentligen är det sista vi vill så gick det inte att skjuta på detta bygget längre.Den gamla träbyggnaden har fyllt sitt syfte mer än väl och på nåt vis känns det som att den alltid borde vara där men barn,väder, vind och skadedjur har gjort att den inte står pall mer och på sätt och vis känns det bra att det är den sista byggnaden vi har att bygga,tomten är mer än full redan.

 

Det är en glad och lycklig Eddie vi pratar med men det går också att läsa mellan raderna att han börjar bli lite stressad.Det är mycket som ska klaffa och vi är många som ska vara nöjda med resultatet,och det vet han.

I januari åker vi ner och kollar av läget för att se hur allt flyter på i bygget och då vill man vill ju inte möta några konstigheter. En del av oss tycker lite synd om honom som får leva med pressen medans en annan del av oss vet att det är såhär det måste vara för att allt ska funka.

Nu väntar vi ivrigt på bilder!

 

Alltsom oftast ställer jag numera frågan till mig själv varför jag skriver.Skriver jag för mig? För barnen eller bara för skoj skull? Av vilken anledning lägger jag hutlöst med antal timmar för att skriva ord egentligen.

Ord som kanske berör en del medans dom retar andra till vansinne.

När det inte leveraras fakta och information här så är det ju mina tankar och känslor som kommer.Vems ska jag annars skriva om? Vad Jennie känner har jag inte en aning om,jag är inte i hennes huvud,lika lite som hon är i mitt.

 

Skulle jag bara leverera fakta och sakligheter här så skull jag inte ha skrivit i mer än en månad,max.Nu närmar vi oss 6 år med bloggen.Den blev inte alls som tanken var från början men det blev inte livet eller arbetet med Bristol heller.Inget blev som det var tänkt men det måste ju inte betyda att allt blev sämre för det.

 

Jag vet att vi en dag kommer att se tillbaka på våra år i Uganda och jag önskar så evinnerligt att vi kommer att känna oss stolta och nöjda den dagen.Vi har trots allt nått mycket längre än vad vi trodde att vi någonsin var kapabla till. Vi har aldrig varit ensamma i arbetet,det kommer vi alltid att komma ihåg.

 

Svaret på varför jag skriver klarnar aldrig riktigt...kanske är det för att jag altid vill kunna gå tillbaka och minnas om det livet vi fick.

 

 

I söndags anordnade Yvonne ett Goodwill-löplopp i Falkenberg och för andra året i rad skänkte hon pengarna till våra barn. 3500 kr och ytterligare 2000 som hon drog in från sina kolleger på en After Work dom hade tidigare.

Så välkomna pengar till våra barn och ifrån en människa som vi egentligen inte alls känner,fast det numera känns som att vi gör det. Det måste iallafall vara ett gott hjärta i henne,det är helt klart.

Så Tack alla ni som hjälpte Yvonne att hjälpa! ♥

 

Det är sannerligen tämligen skönt att komma iväg ett par dagar då och då. Inte så långt som Uganda och inte lika spartanskt leverne men däremot lite vila och nya miljöer. Nackdelen skulle väl vara alla miljarders människor som vistas ute samtidigt i alla affärer men inte ens det störde mig nämnvärt den här helgen.

Jag har min mamma som nog är gjord av renaste guld ändå och jag är tacksam för varje dag jag få ha henne.

Nu kan jag leva på det här ett tag och jag borde snart förstå att om man tar hand om sig själv först så skulle man orka att ta hand om alla andra också mycket bättre.Ska träna på det helt klart.

 

Jennie har haft en kransutlämnarhelg medans jag roat mig.Ska bli spännande att få höra vad det inbringat!

Jag har inte en aning.Men jag vet att det blev många sålda kransar och jag vet att vi är så vansinnigt tacksamma för det,nästan så vi dör en smula.Tack!

 

Jag har turen att ha fått en mamma som ser vad jag behöver utan att jag behöver säga något. Nu är jag kanske inte den mest svårtydda människan i kommunen kanske men likväl så tar hon alltid tag i mig i rätt ögonblick.

Den här helgen åker vi därför bort litegrann.Inte långt och inte länge men lite tid att andas,hotellfrukost och ja...tid helt enkelt.Ibland behöver man det.

Jag är inte bäst i världen på att göra saker för mig själv om jag ska vara ärlig,men jag ska träna på det.Jag kanske kommer gilla det? 

ER önskar jag en fin helg! Det tänker jag ha.

 

 

Igår gick programmet en resa för livet på 3an. Jag bölar förstås.Det tar inte ens 30 sekunder innan jag startat.

Dom visar en värld som är så långt ifrån våran men likväl så finns den.Jag vet det,för jag har sett den.

Den finns överallt och barnen lider nåt vansinnigt. Vi gömmer oss bakom ord som att Dom vet inget annat... Dumheter säger jag,klart att dom förstår att det finns en annan verklighet.

 

När jag rest ut på landet i Uganda så har jag sett barn slita mer än vad en del vuxna gör under en hel livstid.

Barn som bär tyngre än vad jag nånsin klarat av att lyfta.Vi hör historier om barn som fått så mycket stryk så man ryser vid bara tanken på det.

 

 

Tänk om vi alla förstod att vi faktiskt har ett ansvar,inte bara för våra egna barn utan för allas.

Och tänk om vi alla förstod att det är inte särskilt svårt att göra skillnad i världen.

Tänk att vi är på vår resa för livet.

 

Drygt 50 kransar är sålda och nu får vi sätta stopp! Jennie och hennes mamma Berith har haft bråda dagar men vi är såklart exakt hur tacksamma som helst för att ni vill ha dem!

Men som sagt...Nu finns det inte kapacitet till att göra fler men ni har alla vårt evinnerligaste tack,för er givmildhet och era hjärtan för barnen på Bristol Academy!

 

Så har då avslutningarna börjat i Uganda. Idag var det Eddies yngsta lilla som slutade Top-class för att nästa år starta sin Primary resa 1-7... Den här lilla som fyllde 6 år senast vi var nere och som således inte levt sitt liv utan att vi funnits i det. Flickan som fått sitt namn Victoria efter henne som vi jobbade tillsammans med förut.

Victoria är inte elev på Bristol då hon är alldeles för mammakär för att stanna i klassrummet när mamma lagade mat ett hus bort...Så det blev en annan skola för henne lite tidigare än beräknat,men så kan det vara,vem vill inte vara med mamma om man kan? :)

 

Vi hade godis med oss ner till barnen denna gången. Alla fick likt i en påse tillsammans med ett gosedjur och det blev väldigt uppskattat.Till dom stora gjorde vi såklart inga påsar men det blev över till dem ändå så vi delade ut till dem också när alla små fått. Uppskattat av dem också,vem gillar inte godis liksom?

 

Men så kommer vi till det roliga...rätt som det är börjar dom stora killarna snacka luganda intensivt och titta på Eddie och liksom småfnissa på ett sätt som Ugandierna ofta gör. Jag frågade vad det var och då säger dom:

 

 

När jag tänker på allt vi får uppleva så blir jag ofta väldigt rörd. Det känns så otroligt stort att man fick det här livet.

Iband är slitet helt överväldigande och man vill bara lägga sig ner och gråta,vilket man också gör emellanåt.

Men det är också så galet,galet inspirerande och lärorikt.Kärleken vi har mött under de senaste nio åren av människor som saknar allt är så vansinnigt stor och fastän våra världar är så olika så förstår man ändå att det är samma värld vi delar och att vi alla bor under samma himmel.

 

Ugandierna är ganska snabba att döma sig själva som dåliga människor,fulla av avundsjuka,barbariska och massa andra mindre smickrande egenskaper och absolut så ser vi dem också på en hel del av människorna vi stött på under åren.

Men man lär sig att sålla bort dem.Att se dem som ser oss och låta dem andra hållas och känna det dom känner. Det är okej att inte alla tycker om det vi gör eller tycker om oss heller för den delen.

Vi älskar inte alla där heller.

 

 

I Uganda har det regnat....Igår hade Eddie blivit fast i grannbyn Bwaise medans Master, chauffören inte kunde ta sig hem ifrån Bristol. Det var översvämmat överallt.Sämsta tänkbara timingen med tanke på hur mycket saker vi kommer behöva ha transporterat till Bristol men vi får tro att det lugnar sig. Tyvärr så innebär det förstörda vägar och de små vägarna som leder fram till skolan idag är redan under all kritik och regnet gör det inte bättre.

 

Men men...Idag hade det torkat upp lite iallafall så det är ju bra ändå.

Nu återstår bara veckor av det Ugandiska skolåret och det är då vårt bygge drar igång på allvar.

Så många barn som möjligt åker hem och kommer sen tillbaka till nåt helt annat....Så spännande!

 

Det är svårt att beskriva den tacksamheten vi känner när vi tar oss för något och det slår väl ut. Vi är så enormt beroende av det och det är människors välvilja som gjort att vi är där vi är idag.

 

Nu har kransarna visat sig gå hur bra som helst och vi kan bara ta emot några stycken till för beställning.

Så vill du vara med och göra skillnad så ta chansen nu!

 

 

 

Skynda,skynda!

 

Som vi berättat har det så sakteliga startat,bygget på Bristol som vi alla slitit för under hela 2017.

Ingenting är rivet men i Uganda tillverkar man alla delar själv så processen att bygga är omständig....

 

Detta är till skiktet golv/tak...

 

När man ser bilderna så inser man att det kommer att ta tid,så det var himlans bra att dom redan påbörjat allt!

Vi är såklart lite oroliga att barn ska komma till skada men Eddie har lovat att hålla dem undan...

Vi får lita på det helt enkelt!

Så skönt att vara igång,nu är det bara resten kvar!

 

 

Anna och jennie

 

 

Nä...men Gud förbjude att jag tänker tanken att det ska bli riktigt skönt att åka hem och sova efter ett nattpass! Och tar jag dessutom av mig ett plagg eller två förmycket så kan jag ju definitvt fetglömma att jag kommer sova en enda minut mer än 60. Men absolut...Jag kan väl ta och fundera på världsviktiga saker just då,det är ju inte direkt så satans nytt i min värld precis. Tex sånt som varför inte hjulen på skottskärrorna vi köpt till Bristol har likadana hjul? Vi köpte dem ändå samtidigt på samma ställe och då borde dom rimligtvis kunna se likadana ut? Men inte i Uganda inte... Det var väl viktiga tankar?

 

Det känns helt galet när jag säger att det igår var 1 månad sedan vi satte oss på planet ner till Uganda...Var har ens den månaden tagit vägen? Fort har det gått men ändå känns det som att man inte varit där på evigheter! 

Jag har aldrig tidigare (kanske nån gång) bara varit i Uganda 1 vecka utan har alltid stannat lite längre.

Jag har svårt att känslomässigt bara landa och sen åka hem igen lagom tills man vant sig vid allt igen,jag behöver lite tid helt enkelt.

 

För övrigt så har regnet ännu en gång ställt till det för sitt folk.Den här gången har även Bristol drabbats lite hårdare.

Såhär illa har vi faktiskt aldrig sett det hos oss tidigare...

 

 

Anna

Så kommer orden jag redan tänkt...han har malaria,en av min bästa människor i världen.

Sjukdomen som blivit en vardag i livet men som ändå gör mig så rädd varenda gång.

2 påsar dropp,sen injektioner intravenöst 4-5 dagar,2 gånger/dag. Dricka mycket och vila.

Samma sak,varje gång.

Jag undrar hur många gånger en kropp kan klara det.Vad gör medicinerna med kroppen egentligen?

 

Det jag tänker är inte alls det jag säger och fastän han vet hur rädd jag egentligen är så säger vi inte de orden högt,vi skriver dem inte heller.

Ett stilla Lovar du att klara dig? ifrån mig ger alltid svaret Jag lovar Anna.

Och fastän jag vet inuti att ingen i hela världen kan lova att överleva så är det precis det enda jag vill höra ändå.

 

Anna

Sedan andra gången jag satte min fot i Uganda 2010 så har jag vetat att det var min plats på jorden.

Jag andas lättare och jag lever lite mer. För det mesta är jag okej med att det är så för jag valde det inte själv.

Men så ibland så önskar jag så att jag var som alla andra.Att 3 veckor i Thailand lockade mig,eller att besöka alla världens stora städer. Att jag ville uppleva olika saker,på olika platser med olika människor. Men det är inte så.

Mitt allra innersta driv ligger i att ta mig till Afrika. Jag kan tänka mig att uppleva andra länder i Afrika möjligtvis men Uganda...det är så mycket jag. 

Jag är ju inte dum,så jag fattar ju inte det kan tänkas låta lite konstigt att man känner så,men jag gör det.

Men ibland önskar jag att det inte var så,allt vore så mycket lättare då.

 

Så så ofta står våra ungar i kö.Flera gånger varje dag faktiskt.

Det måste vara så skittråkigt och man kan lätt förstå att det blir lite kiv ibland.

Kö till mat,kö för att tvätta,kö för att få hjälp med nåt....

Anna

Nuförtiden skriver vi ju nästan allt till varandra.Och jag kan lätt erkänna att jag är ingen prataitelefonmänniska.

Jag gillar det verkligen inte och jag är dessutom kass på det.Så kan jag slippa så gör jag gärna det.

Jag är dessvärre omringad av telefonpratare av rang, typ mamma,Jennie och min dotter Linnéa som alla tre borde få guldmedalj i telefonprateri... Jag kan få en i skriveri för det kan jag göra hur länge som helst utan problem.

 

Men...så kommer man ibland till ett läge om man längtar efter nån sådär jättemycket,då finns det inga skrivna ord i världen som kan ersätta just den rösten om ens bara för några minuter. Då kan man skriva till dödagar och ändå betyder det ingenting i jämförelse. Ibland behöver man bara höra helt enkelt.

 

Anna

Vi kan inte nog många gånger säga att vi aldrig hade varit någonstans utan den hjälpen vi får, och har fått under alla år.

Hjälp som kommit i så många olika former så vi många gånger häpnat över människors givmildhet.

 

För några veckor sedan så var det Vinbergs Innebandyklubb där min son Hampus spelar som valde att skänka kläder till Bristol.Det visade sig vara mängder av väldigt fina både matchställ och pikétröjor. Vi valde att ta med 2 olika ställ denna gången då vi var väldigt begränsade med väskor,nästa gång tar vi med ännu fler laddningar med kläder. Fördelen när vi får kläder skänkta såhär är att det är många likadana och då så går dom till brassbandet som deras speluniformer.

Så nu kommer dom ha tröjor ett bra tag framöver!