Vad drömmer du om du lille?

 
Såhär ser man dem ofta sittande.Som om dom drömmer sig bort nån helt annanstans.
Det gör dom säkert också.Det hade nog jag också gjort om mitt liv var som deras.
Kisame Flamine....vad drömmer du om i livet?
 
Anna

Han äter!

Vi hade godis med oss ner till barnen denna gången. Alla fick likt i en påse tillsammans med ett gosedjur och det blev väldigt uppskattat.Till dom stora gjorde vi såklart inga påsar men det blev över till dem ändå så vi delade ut till dem också när alla små fått. Uppskattat av dem också,vem gillar inte godis liksom?
 
Men så kommer vi till det roliga...rätt som det är börjar dom stora killarna snacka luganda intensivt och titta på Eddie och liksom småfnissa på ett sätt som Ugandierna ofta gör. Jag frågade vad det var och då säger dom:
 
Han äter! Vi har aldrig sett han äta! Hahha!
 
 
Jag berättade för Eddie när jag kommit hem vad killarna sagt och han sa att det stämmer,jag äter aldrig när dom ser.Jag äter hemma eller på kontoret med stängd dörr.
 
Men dagen kom iallafall till slut! Eddie käkar svensk pingvinstång på skolgården tillsammans med 200 ungar... Det är bannemej värt att minnas!                   
 
 
                                                                                        Anna
 
    
 
 

Alltid kan vi inte älska alla här i världen!

När jag tänker på allt vi får uppleva så blir jag ofta väldigt rörd. Det känns så otroligt stort att man fick det här livet.
Iband är slitet helt överväldigande och man vill bara lägga sig ner och gråta,vilket man också gör emellanåt.
Men det är också så galet,galet inspirerande och lärorikt.Kärleken vi har mött under de senaste nio åren av människor som saknar allt är så vansinnigt stor och fastän våra världar är så olika så förstår man ändå att det är samma värld vi delar och att vi alla bor under samma himmel.
 
Ugandierna är ganska snabba att döma sig själva som dåliga människor,fulla av avundsjuka,barbariska och massa andra mindre smickrande egenskaper och absolut så ser vi dem också på en hel del av människorna vi stött på under åren.
Men man lär sig att sålla bort dem.Att se dem som ser oss och låta dem andra hållas och känna det dom känner. Det är okej att inte alla tycker om det vi gör eller tycker om oss heller för den delen.
Vi älskar inte alla där heller.
 
 
Även fast vi tokälskar dom här!
 
Anna

Regn och regn!

I Uganda har det regnat....Igår hade Eddie blivit fast i grannbyn Bwaise medans Master, chauffören inte kunde ta sig hem ifrån Bristol. Det var översvämmat överallt.Sämsta tänkbara timingen med tanke på hur mycket saker vi kommer behöva ha transporterat till Bristol men vi får tro att det lugnar sig. Tyvärr så innebär det förstörda vägar och de små vägarna som leder fram till skolan idag är redan under all kritik och regnet gör det inte bättre.
 
Men men...Idag hade det torkat upp lite iallafall så det är ju bra ändå.
Nu återstår bara veckor av det Ugandiska skolåret och det är då vårt bygge drar igång på allvar.
Så många barn som möjligt åker hem och kommer sen tillbaka till nåt helt annat....Så spännande!
 
 
 
Anna

Nu drar det ihop sig litegrann!

Det är svårt att beskriva den tacksamheten vi känner när vi tar oss för något och det slår väl ut. Vi är så enormt beroende av det och det är människors välvilja som gjort att vi är där vi är idag.
 
Nu har kransarna visat sig gå hur bra som helst och vi kan bara ta emot några stycken till för beställning.
Så vill du vara med och göra skillnad så ta chansen nu!
 
Vi har kvar så vi kan tillverka:
 
2 st 36 cm kransar
4 st hjärtan
2 st enris kransar
 
Skynda,skynda!
 
 

Nu var det igång!

Som vi berättat har det så sakteliga startat,bygget på Bristol som vi alla slitit för under hela 2017.
Ingenting är rivet men i Uganda tillverkar man alla delar själv så processen att bygga är omständig....
 
Sand och virke levereras mellan alla regnskurar och översvämningar...
Av virket har dom tillverkat såna här grejer....
som dom sedan gjutit i...en herrans massa... 300 plattor och 75 st balkar!
Detta är till skiktet golv/tak...
Som kommer se ut såhär sen.
Detta är inte vår byggnad men Eddie besökte en annan så vi skulle veta hur det går till.Tänk vad vi lär oss saker också som vi aldrig kunnat annars? Värdefullt!
 
 
När man ser bilderna så inser man att det kommer att ta tid,så det var himlans bra att dom redan påbörjat allt!
Vi är såklart lite oroliga att barn ska komma till skada men Eddie har lovat att hålla dem undan...
Vi får lita på det helt enkelt!
Så skönt att vara igång,nu är det bara resten kvar!
 
Stort Tack till alla er som gjort detta bygget möjligt!
 
Anna och jennie
 

Armband

Vi vill också passa på att påminna om de här små finheterna!
En julklapp kanske som gör skillnad för många.
Eller kanske bara för att man tycker om nån,eller för att man tycker om sig själv.
Pärlade av oss och vi kan skicka dem utan problem om ni bor en bit ifrån.
 
 
 
Svarta eller vita bokstavspärlor.
Texten BRISTOL eller HARD WORK PAYS.
Blandade färger eller enfärgade.
100 kr....det är nästan som hittat det!
 
 

Nu var det kransdags!

Så var det dags igen!
Förra året tog Jennies mamma Berith initiativet till att sälja kransar tilll förmån för våra ungar.
Det blev succé kan man säga! Hemmabundna kransar bundna med massa kärlek som dessutom hjälper till att göra skillnad i världen,vem vill inte ha en sån?
 
Trycket blev hårt och därför ser det lite annorlunda ut i år och vi kan erbjuda:
 



 
Granriskransar
 
30 cm diameter 250 kr
36 cm diameter 300 kr
 
I färgerna:
Vit 
Natur 
Röd



 
Hjärta

200 kr
 
lingonris och mossa
Grönt eller rött band



 
Enriskrans
 
200 kr
 
Med eller utan rosett
 



 
 
 Vi kommer ha ett begränsat antal därför gäller först till kvarn!
Beställ via numret nedan alternativt facebook eller genom en kommentar på bloggen.
Ingen krans är beställd innan vi bekräftat det.
 
Vid frågor ring eller smsa Jennie 0731-545 305
Kransarna kommer finnas för avhämtning 25-26 November.
 
VIT
NATUR
RÖD
HJÄRTA
 
ENRIS
 
KOM IGEN NU! KÖP EN LITE BÄTTRE KRANS OCH GÖR SKILLNAD!
 
 

Tänk inte tanken damen...och Grattis

Nä...men Gud förbjude att jag tänker tanken att det ska bli riktigt skönt att åka hem och sova efter ett nattpass! Och tar jag dessutom av mig ett plagg eller två förmycket så kan jag ju definitvt fetglömma att jag kommer sova en enda minut mer än 60. Men absolut...Jag kan väl ta och fundera på världsviktiga saker just då,det är ju inte direkt så satans nytt i min värld precis. Tex sånt som varför inte hjulen på skottskärrorna vi köpt till Bristol har likadana hjul? Vi köpte dem ändå samtidigt på samma ställe och då borde dom rimligtvis kunna se likadana ut? Men inte i Uganda inte... Det var väl viktiga tankar?
 
Bäste Master,vår chaufför.Han är den ende som klarar av att köra skitbussen...♥
 
Sen funderar jag på att Eddie faktiskt blev förvånad över att vi visste att det var skillnad på en skyffel och spade...Alltså...Lite taskig kvinnosyn har han den där mannen också  ibland! Hahha! Trots att vi visat oss tämligen kunniga inom ganska många områden under åren som gått.Han slutar iallafall aldrig att förvånas.
 
För övrigt så har faktiskt förberedelserna inför bygget dragit igång lite smått! Så kul! Tro det eller ej men helt plötsligt så inser dom att det kan vara lite tajt med tid att hinna bygga klart innan barnen är tillbaka i februari om dom inte börjar innan december så nu gör dom vad dom kan innan.
Bilder på det kommer inom det snaraste såklart!
 
 
Sen för er som kommit ändå hit och fortfarande läser....Dörrkransar är på gång i år i igen inför advent!
Mer info kommer snart!
2 muggar kaffe senare så är jag redo att ta mig an dagen.Den lär bli seg....
 
                                                           Ha en fin lördag och Tack för att ni finns!
 Och Jennies Felicia...Grattis på 18 årsdagen fina unge♥
 
Anna
 

Jag bär konturen av Afrika

 
Det här smycket bär jag sedan ca 1 månad tillbaka kring min hals.Jag hittade det i en liten affär i Kampala och jag köpte det.Det är konturerna av Afrika.I sin enkelhet så tycker jag mycket om det.
Igår skapade det ett samtal som jag aldrig kommer att glömma på ett ställe som jag är allt annat än bekväm på. Men hon tog bort lite av den känslan och det blev ett fantastiskt samtal som varade sisådär en kvart.
En kvart av mitt liv och en kvart av hennes och det gav iallafall mig hur mycket somhelst.
 
Det är intressant ändå vad som kan hända om man väljer att öppna upp sig...oavsett om man känner varandra eller inte så kan det ändå leda till bra grejer om man bara vill lyssna på vad någon har att berätta,för alla har vi en historia som är värd att lyssnas på.
 
 
                                                                                     Anna

1 månad och en herrans massa regn...

Det känns helt galet när jag säger att det igår var 1 månad sedan vi satte oss på planet ner till Uganda...Var har ens den månaden tagit vägen? Fort har det gått men ändå känns det som att man inte varit där på evigheter! 
Jag har aldrig tidigare (kanske nån gång) bara varit i Uganda 1 vecka utan har alltid stannat lite längre.
Jag har svårt att känslomässigt bara landa och sen åka hem igen lagom tills man vant sig vid allt igen,jag behöver lite tid helt enkelt.
 
För övrigt så har regnet ännu en gång ställt till det för sitt folk.Den här gången har även Bristol drabbats lite hårdare.
Såhär illa har vi faktiskt aldrig sett det hos oss tidigare...
 
Här är barnens tvättplats och de är byggt för att vattnet enkelt ska rinna undan.
Det funkar sådär kan man ju se.
Och att klassrummen översvämmas har vi inte sett sedan tiden på gamla Bristol. När man ser dessa bilderna så känns det extra bra att det är den byggnaden som snart ska rivas för att ersättas med den nya.
Välbehövligt kan man tycka.
 
Mest troligt kommer vi också att få se ett uppsving med sjukdomar nu.Vi har varit oerhört förskonade under en lång tid men det här ställer till det.Små barn har inte känslan av att vattnet inte är rent och för den delen har inte alla stora det heller.
Allt brister när det ser ut såhär.Man kan inte tvätta ordentligt,varken tvätt eller sig själv.
Får man tvättat så hinner ändå inget torka så då går dem med blöta kläder dygnet runt...då kommer förkylningar. Med regnet kommer också myggen och med myggen kommer malarian...ni hör ju?
 
Anna

Säg inget annat för jag vill ändå inte höra...

Så kommer orden jag redan tänkt...han har malaria,en av min bästa människor i världen.
Sjukdomen som blivit en vardag i livet men som ändå gör mig så rädd varenda gång.
2 påsar dropp,sen injektioner intravenöst 4-5 dagar,2 gånger/dag. Dricka mycket och vila.
Samma sak,varje gång.
Jag undrar hur många gånger en kropp kan klara det.Vad gör medicinerna med kroppen egentligen?
 
Det jag tänker är inte alls det jag säger och fastän han vet hur rädd jag egentligen är så säger vi inte de orden högt,vi skriver dem inte heller.
Ett stilla Lovar du att klara dig? ifrån mig ger alltid svaret Jag lovar Anna.
Och fastän jag vet inuti att ingen i hela världen kan lova att överleva så är det precis det enda jag vill höra ändå.
 
 
Anna

Ibland önskar jag det...

Sedan andra gången jag satte min fot i Uganda 2010 så har jag vetat att det var min plats på jorden.
Jag andas lättare och jag lever lite mer. För det mesta är jag okej med att det är så för jag valde det inte själv.
Men så ibland så önskar jag så att jag var som alla andra.Att 3 veckor i Thailand lockade mig,eller att besöka alla världens stora städer. Att jag ville uppleva olika saker,på olika platser med olika människor. Men det är inte så.
Mitt allra innersta driv ligger i att ta mig till Afrika. Jag kan tänka mig att uppleva andra länder i Afrika möjligtvis men Uganda...det är så mycket jag. 
Jag är ju inte dum,så jag fattar ju inte det kan tänkas låta lite konstigt att man känner så,men jag gör det.
Men ibland önskar jag att det inte var så,allt vore så mycket lättare då.
 
 
 
Anna

Du lilla.

 
Tänk att jag har en liten sånhär att dansa med när hjärtat är lite tungt.
Att hon kom till världen och är så in i norden pilligt,busig och röjig men så evinnerligt full av kärlek och så mycket lycka.
Tänk att just jag fick bli mormor till henne.
Lilla Rallsan,vad glad jag är i dig ♥
 
                                                                                        Anna

Kö till allt...

KÖ.....
Så så ofta står våra ungar i kö.Flera gånger varje dag faktiskt.
Det måste vara så skittråkigt och man kan lätt förstå att det blir lite kiv ibland.
Kö till mat,kö för att tvätta,kö för att få hjälp med nåt....
Och kö för att klippas!
 Här har Salim fått greppa maskinen ( och nacken! )  och det är många som ska klippas...
Här är man iallafall ganska nära sin tur.
Bort med allt och sen gnids huvudet in med lite olja..sen nästa!
 
Anna

Det är stört omöjligt!

Hur kan man inte älska ihjäl dom här små skitungarna? 
Så mycket glädje och skratt och så mycket bus.
Varje dag med dem är de bästa♥
 
 
Anna

Att få höra någons röst..

Nuförtiden skriver vi ju nästan allt till varandra.Och jag kan lätt erkänna att jag är ingen prataitelefonmänniska.
Jag gillar det verkligen inte och jag är dessutom kass på det.Så kan jag slippa så gör jag gärna det.
Jag är dessvärre omringad av telefonpratare av rang, typ mamma,Jennie och min dotter Linnéa som alla tre borde få guldmedalj i telefonprateri... Jag kan få en i skriveri för det kan jag göra hur länge som helst utan problem.
 
Men...så kommer man ibland till ett läge om man längtar efter nån sådär jättemycket,då finns det inga skrivna ord i världen som kan ersätta just den rösten om ens bara för några minuter. Då kan man skriva till dödagar och ändå betyder det ingenting i jämförelse. Ibland behöver man bara höra helt enkelt.
 
 
 
Anna

Examensprov!

Så har det gått ett år till och nu är det dags för dom här att skriva examensprov. Våra sistaårs elever på Bristol,dom som förhoppningsvis ska avsluta P7 med bravur.
Igår var det inskrivning på ett examenscenter och idag och imorgon skriver dem. Det är en liten skara elever vi har då det tyvärr har varit få som klarat av att hålla måttet under året och har dom inte gjort det så låter man dem inte ens skriva proven. Men uniformerna är på,skorna är putsade och vi håller alla tummar vi har för dem alla!
 
 
Anna

Tack Vinberg!

Vi kan inte nog många gånger säga att vi aldrig hade varit någonstans utan den hjälpen vi får, och har fått under alla år.
Hjälp som kommit i så många olika former så vi många gånger häpnat över människors givmildhet.
 
För några veckor sedan så var det Vinbergs Innebandyklubb där min son Hampus spelar som valde att skänka kläder till Bristol.Det visade sig vara mängder av väldigt fina både matchställ och pikétröjor. Vi valde att ta med 2 olika ställ denna gången då vi var väldigt begränsade med väskor,nästa gång tar vi med ännu fler laddningar med kläder. Fördelen när vi får kläder skänkta såhär är att det är många likadana och då så går dom till brassbandet som deras speluniformer.
Så nu kommer dom ha tröjor ett bra tag framöver!
 
Så stort Tack Vinberg för er hjälp till våra ungar!
 
 
 
Anna

RSS 2.0