Hon ringer och med ens blir det så klart....

Mina tankar är helt oklara.På riktigt så snurrar allt på i en fart som är helt galen.Jag tänker inte en enda tanke hela vägen ut och allt samlas på hög.Dom minsta saker blir till problem som känns helt omöjliga att ens reda ut....
Så ringer hon. 1timme går,2 timmar går och med ens klarnar det....Allting löser sig på ett eller annat vis säger hon och inuti mig känner jag att det är så.Vad oroar jag mig för?Jag vet inte ens det. Jag stöttar upp alla dar i veckan och med ens vet jag att hon skulle göra det.Hon har alltid gjort det.
Vi lägger på och jag känner mig lättare i både hjärta och sinne.Jag är inte bäst och jag är inte felfri,men jag är jag och det är okej att vara det,det räcker bra så.Livet är så stort och det innehåller så många olika delar.Och alla delar tillsammans är det som har gjort oss till dem vi är idag...kort,lång,tjock,smal,vit,svart,tänkare eller icketänkare....vi är den vi är.Och när jag inte själv reder ut det jag tänker på så är jag oerhört tacksam att Jennie är där och gör det åt mig och jag önskar att hon vet att jag alltid skulle göra precis detsamma för henne....
 
 
 
 
Anna

Blank i hjärnan och full i hjärtat...

Helt plötsligt så sitter jag här och är helt blank i huvudet.Jag vet inte vad jag ska skriva.Jag har en ledig dag som inte alls är ledig för jag ska iväg på jobbgrejer ändå några timmar mitt på dan.Jag har mina killar hos mig och det är skönt att ha lite liv och rörelse hemma,det är tyst när man är själv och alla saker står på sin plats hela tiden för ingen flyttar på dem.När dom kommer fylls både hemmet och jag med mer liv.
 
Just nu går tankarna mycket på hur det kommer kännas att vara borta en hel månad i Uganda.Det har liksom kommit ytterligare en liten människa som flyttat in i hjärtat och fastän hon klarar alldeles utmärkt att vara utan mig så vet inte jag hur det kommer att kännas att vara utan henne så lång tid.Idén kändes bra innan hon kom men då hade jag ingen aning om hur det skulle kännas när hon väl var här.
Men i uganda finns det 400 ungar som behöver få känna lite kärlek också.Eddie är där och Mama Big och så Sam.
Dom älskar jag ju med.Så det är med enorma tvetydiga känslor jag kommer att ge mig iväg den här gången och känslan av att jag verkligen lever i 2 världar har aldrig någonsin varit såhär stark.
 
 
Anna
 
 

Vi fick er....

Allt blir på nåt vis så galet verkligt just när vi står inför en resa.Vi lever ju med Bristol och Uganda i allra högsta grad varje dag men på nåt vis kan vi ändå hålla en viss naturlig distans med tanke på avståndet.Nu med mindre än en månad kvar så blir allt så herrans intensivt och det finns inte tid att koppla bort det alls när man väl är ledig.
Jag för min del kan inte gå och tänka på det på jobbet för där måste jag vara närvarande även i tanken men i samma stund jag lämnar huset så kommer tankarna på allt.
 
Det finns saker som vi alltid tar med ner,som liksom är en stående del av packningen.Sen funderar man alltid på att komma på nya saker som vi har här som kan underlätta för dem där.Det behöver inte vara stora grejer eller särskit avancerade men ändå bra grejer.Som typ supertejp att sätta upp saker på de porösa stenväggarna med,glödlampor som håller mer än en vecka och lågenergi lampor har vi än inte sprungit på där men tänk ändå vilken skillnad det kan göra där på kostnaden om det drar mindre ström? För ett par år sedan köpte vi med oss en liten lamineringsmaskin och den har gått varm sedan dess.Små små saker som kan göra allt lite lättare,bättre eller roligare helt enkelt.Det måste med praktiska saker men för oss är det viktigt att inte glömma bort det roliga också,att ha roligt ska vara en del av livet också för våra människor i Uganda.
 
Igårkväll satt jag med en av våra ungdomar och ströpratade lite på kvällen så kom det där som det så ofta gör när man tar sig tid....Ibland gråter jag när jag tänker på hur det var förut..... då när vi inte hade nånting och när vi fick kämpa för varje dag.Sen hade Gud planen att låta oss träffa Jennie och dig och nu är allt annorlunda...
Mina tårar kommer såklart och fastän jag inte gjort särskilt mycket alls för den här pojken så har Jennie gjort det och det har förändrat hela hans liv.Han blev någon som var viktig och inte bara ett fattigt och bortglömt barn.
Det är dom samtalen som gör att man orkar lite till fastän man ibland bara vill ge upp för att man inte ser nån klar förändring.Men vi ser inte allt men den som fick livet förändrat ser nog allt på ett helt annat vis.
 
 
Anna
 
 
 
 
                                                                              
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Den enorma tacksamheten!

Mitt i all inre kaos som råder med ganska mycket vanligt jobb och väldigt mycket Bristoljobb så är det ändå en otrolig hjälpsamhet vi möter.Nån ringer efter kontonumret för han vill skänka en peng.Andra leverar saker till oss i form av kläder,skor och leksaker. 
På Tisdag ska vi ses för första gången alla vi som ska resa den här gången och det är så himla roligt! Det är liksom det riktiga startskottet på vad som komma skall.Vi kommer att ses några gånger till för att packa och det är en del av det hela att vara med på det...åtminstone för den kvinnliga delen av vårt resesällskap :)
Så nu är det verkligen på gång...vi ska dit igen och jag längtar.
 
 
Anna 
 

Till vårt sista andetag.

Den lilla flickan som har kommit har tagit oss med storm och med ens blir det ännu mer oförståeligt hur man inte kan älska de barnen man har i sin närhet.Hur kan man sätta ut dem på gatan med förhoppningen att nån ska köra på dem så man får pengar för det? Hur kan man lämna sina barn på en skola och sen inte komma och hämta dem på flera år?Hur kan man välja att inte ta hand om sitt barn?
Det finns ofantliga mänder av anledningar till att dom gör så men jag kan ändå inte förstå en enda utav dem.
Jag kunde det inte innan och jag kan det absolut inte nu.
Jag ser den lilla flicka i sin mamma och jag vet att hon kommer att vara en älskad unge precis som hennes mamma alltid varit.Jag vet att vi är många som kommer att göra allt vad som krävs för att ge henne det vackraste av alla liv.
Lilla älskade Sally...för dig kommer vi att göra allt,idag,imorgon,föralltid.
 
 
 
                                                                                        Anna

En lycklig dag

Jennie är inte den där yviga känslomänniskan som jag är.Hon känner lika mycket men hon är mer jämn i sin framtoning kan man säga....överlag.Hon är mer jämn i humöret som människa helt enkelt.
 
Idag däremot var hon rejält bubblig och det gick att höra på henne att det verkligen hade varit en bra dag!
Jag  har jobbat hela dagen samtidigt som vi blev inbjudna till Rotarys lunchmöte i vår stad.Där har vi varit innan och det är alltid väldigt trevligt och givande.Dessvärre jobbade jag som sagt så Jennie fick ta det själv och prata och berätta för medlemmarna vad vi gör och vad nytt som hänt på Bristol.
Jag kan inte återberätta allt som sas eftersom jag inte var där men som sagt,bara att höra Jennies lycka gör att hela jag blir lycklig också. Vi jobbar för barnen på Bristol och vi vet inte alltid hur vi ska klara av det men med vetskapen om att det kan komma en dag när allt förändras och löser sig utan att vi har en endaste aning om det nu,det gör att varje dag är en ny tom dag där precis allting kan hända.Vi måste bara ha tålamod att vänta på den.
 
 
 
 
Anna

Undra hur vi kommer se tillbaka på allt?

Herregud.....! Jag hinner nästan själv glömma jobbet som ligger bakom varje storresa som vi gör.
När jag reser ensam så ser vi till att få med de mest akuta sakerna,jag reser med 2 väskor och allting går lugnt och stilla till.Jag och Jennie kan prata oss fram och vi hjälps åt att packa det lilla och på så vis blir resan inte bara min utan också hennes.I min värld är hon alltid med mig där ändå fastän jag är ensam.
 
Nu ska 12 personer iväg,på 2 olika avresedatum.24 stora resväskor ska fyllas med saker vi inte har än.Vi lämnar Sverige 4 dagar innan dom andra och då måste allt vara klart.En resa börjar så långt innan själva resedatumet och vi lovar oss själva varje gång att börja i tid men vi gör det aldrig.
 
 
Min hall börjar fyllas av saker som människor lämnat och det börjar bli svårt att ta sig in.Jag och mina killar bor litet och det märks av nu :) 
Jag undrar hur man kommer se tillbaka på de här åren en dag när allt är över.Antagligen kommer man att tänka att det har varit helt galna år men också helt fantastiska.Hur vi gick till att vara ensamma till att vara många och hur vi la så mycket tid på nåt som vi själva inte vet hur vi hamnade i.Hur vi valde att att försöka förändra på riktigt och inte bara prata om det.
Hur vi fick älska och bli älskade tillbaka av ett gäng människor som saknar allt....
 
 
 
Anna
 

Vi behöver verkligen hjälp!

Tiden går så himla fort och vi behöver verkligen hjälp! Alla kanske tror att alla andra gör nåt så jag behöver inte,men det är inte så.Vi behöver all hjälp vi kan få.
 
 
 
  • Kläder till killar och tjejer i åldern 14-20 år storlek 170,small,medium och large.
  • NYA underkläder. Kalonger och trosor. Kan du bidra med 1-2 par så är det nog!
  • Skor i alla storlekar från typ 23-24 och uppåt.Sandaler,tennisskor,svarta skinnskor vadsomhelst i stort sett.
  • Barnböcker/böcker på engelska.
  • Badbollar,ringspel,racketar,fotbollar och andra uteleksaker till ungarna.
  • Mobiltelefoner. Gamla eller nya spelar ingen roll,bara de funkar
  • Laptops
  • Vill du bidra med en slant så går det också bra....
 
Så snälla....kontakta oss gärna om ni tänker göra nåt,så har vi lite koll.Maila,smsa,ring, kommentera.
Vad som helst går bra! Hjälp oss att hjälpa barnen på Bristol Academy.
 
Jennie 0731-545305
Anna 073-0323343
bristol.uganda@gmail.com
 
 
 
Anna och Jennie
 
 
 
 
 

Tack för att ni finns <3

En av våra absolut trognaste supportrar och medhjälpare heter Eivor.Hon har alltid vetat att hon har velat göra nåt men inte hittat dit.Sen föll hon och hon föll för Bristol.
Jag minns vårt första samtal som skedde på telefon då hon ringde upp mig efter att ha läst ett inlägg då jag hade besökt en massgrav.Vi pratade länge och väl och jag visste nog redan då att hon en dag skulle komma att betyda massor, både för oss som människor och för Bristol.
Hon har sedan dess tillsammans med sin familj dragit in bra med pengar till Bristol genom sitt driv.Hon finns alltid på plats när vi behöver hjälp eller ska göra nåt och hon gör sig nu redo för sin tredje resa ner till Uganda.
Hennes man Tore som också han är en klippa av rang gör sin andra resa ner och nu tar dom sitt andra barnban Wille med sig.På första resan reste Eivor med deras barnbarn Ludvig.
 
Det här sättet vi jobbar på nu är fantastiskt bara det att få uppleva.Vi jobbar i 3 generationer för tillfället och vi tillför alla nåt fast på olika vis.Det är svårt att beskriva tacksamheten man känner över att få dela ett sånt här projekt med människor man älskar.Man blir stark då och vi kan göra skillnad som märks för att vi är trygga med varandra.Och fastän Eivor och Tore inte är släkt med nån utav oss så älskar vi dem och vi är så otroligt tacksamma att få ha dem med oss i vårt arbete för Bristols barn.
 
 
 
Anna
 
 
 
 
 

Jag hann bli livrädd....

Mitt i all ofantlig lycka över den lilla flickan som kommit till vår familj och mitt i den sorgen att Wendy lämnat oss så står vi nu med det faktum att det bara är 36 dagar kvar tills vi ska åka.
24 väskor ska fyllas och vi vet inte med vad än.Det har kommit en herrans massa saker emellan men nu måste vi verkligen ta ta i allt.Vi vet sedan innan att vi jobbar absolut och utan tvekan bäst under press men det finns ju en gräns även för oss.
 
 
När Eddie meddelade att Wendy gått bort bad jag honom bara vara tyst och inte säga ett enda ord till för jag ville inte höra mer.....Idag kom han tillbaka online och frågade om jag orkade höra höra på honom för han hade glömt att säga en sak.
Det knöt sig i magen på en hundradels sekund så sa han att han glömt att fråga om vi kunde ta med en stark dubbelhäftande tejp...... Förfan..! Jag hann ju bli livrädd! Men dubbelhäftande tejp ska han få.
Är det inget värre än det kan han tillochmed få 2 rullar....
 
 
 
Anna
 
 

Är det sant?

Flera gånger under dagen har det plingat till i min mobil med frågan- Är det sant att hon är död?
Det sprider sig att Wendy har lämnat dem och det är en stor tomhet hon lämnar efter sig.
Flera barn har velat åka hem fastän inte terminen slutar innan på fredag och Wendy som var medlem i brassbandet lämnar ett tomrum efter sig också där.Flera äldre medlemmar av brassbandet har haft henne med sig i massvis av år och Bristol har varit oerhört förskonade från att mista barn,dom allra flesta har aldrig upplevt det.När det nu händer så är det svårt.
 
Wendy hördes aldrig men hon syntes.De sista åren tillbringade hon mycket tid med mama Big i köket,hon tyckte om att vara där.Nu senast jag var nere kring midsommar så var hon med när vi skrattade åt alla konstigheter och tanken på att hon inte längre kommer att sitta där när vi kommer ner nästa gång känns oerhört tung.
När frågan kommer om det är sant så kan jag nästan inte förmå mig att svara för jag önskar själv så oerhört mycket att det inte var så....
 
 
 
 
                                                                                   Anna
 

Så slocknade vår första stjärna på Bristols himmel...

Vi har vetat att det kan hända men vi har tack och lov varit förskonade fram till nu och jag ber till gudarna att det aldrig kommer att hända igen för jag lovar att den smärtan vi känner nu vill man inte uppleva.
Vi har förlorat ett barn på Bristol.Hon har varit med oss sedan 2010 och hon är egentligen inget barn längre utan mer en ungdom,men likväl är hon vårt barn.Hon dog och hon finns inte mer och vi kan inte med ord beskriva hur det känns att Wendy inte längre kommer att finnas med oss.Hur tacklar man det?
Det händer varje dag,men det händer inte oss varje dag. Och i samma stund som det tändes en ny stjärna på vår himmel här hemma så slocknade en i Uganda...ett liv för ett liv kan det bli mer tydligt än så?
 
                                             Älskade Wendy...vi kommer att sakna dig.Sov gott lilla vän....
 
                                                                          Anna och Jennie
 
 

Hon kom med omedelbar kärlek

 
Så kom hon den lilla efterlängtade och såklart var hon den vackraste jag skådat.
Jag inser att livet aldrig mer kommer att bli detsamma igen och jag ser min dotter med helt andra ögon nu.
Hon är urstark och hon kommer bli världens bästa mamma till just den här lilla flickan.
Välkommen till familjen du lilla <3
 
Anna

Vi,Ni,Tillsammans.

Jag har lite för mycket tid över för att tänka och för mig är det aldrig bra. Det blir mest ett virrvarr av diverse tankar som sällan leder nånvart.Tankar om vad vi kunde gjort annorlunda i vårt arbete med Bristol och tankar om vad jag kunde gjort annorlunda i livet.Varför ens? Man kan ju inte göra saker ogjorda ändå.
 
Jag tror att jag är vår främsta kritiker och det finns alltid massa om och men för mig.Tillochmed så att Sam sagt till mig att inte använda ordet IF när han hör... :)
Jag borde se det mer klart vid de här laget att vi har gjort skillnad och att de står en skola i Uganda som aldrig någonsin sett ut som den gör nu om vi inte hade jobbat för det, men likväl så finns dom där orden om och men i mina tankar.
Lika ofta tänker jag på hur vi ska göra för att ta oss framåt på bästa sätt.Dagen kommer när vi inte kommer att orka längre men fram tillsdess måste vi hitta vägar för att göra livet så bra som möjligt för ungarna på Bristol och jag måste sudda ut om och men från min hjärna och förstå att vi allaredan har gjort skillnad,vi och ni,tillsammans.
 
 
 
                                                                                    Anna

Tittut!

 
Dom är så ovana att bli sedda av vuxna så när vi är där så är det de enda dom vill.Att se oss leka,veva hopprep och jaga dem över skolgården är saker dom har fått vänja sig att se och inget dom är vana vid.
Barnen som vi har haft med oss länge dom vet att en high-five är okej fast vi är stora och att vi mer än gärna busar med dem,de nya barnen som träffar oss för första gången behöver en stund på sig för att se att vi faktiskt är vuxna fast med en herrans massa barnasinne kvar.
 
 
                                                                                       Anna

Är inte ett liv mer värt än så?

Livet i Uganda är så skört och vi möter det gång på gång.Man dör,inte alltid för att kunskapen om hur man ska bota det sjuka saknas utan för att man inte har pengar att göra det.Man blir liggande hemma och till slut så finns man bara inte mer,iallafall inte i den här världen.
 
Sam får ett samtal från Kiwangala.Hans farbror är på väg att ge upp och allt han vill är att Sam ska komma.
För oss finns det en utväg kvar därför att vi har turen att ha varandra och på så sätt kan vi få iväg honom till ett större sjukhus med bättre förutsättningar att klara av honom.Typhoid,malaria och lunginflammation är bara delar av allt det som härjar i hans kropp och man blir så medveten om hur nära döden han har varit.Var och en för sig så är sjukdomarna dödliga,han har dem alla på samma gång.
 
Tillsammans med de olika förutsättningarna vi har så kan vi göra vad som krävs för honom.Jag med mina pengar,Sam med sin närhet och trygghet.Jag är den som blir tackad och det gör att jag vill kräkas.
Min uppoffring är inget i jämförelse med vad dom går igenom.7 barn kan bli utan sin pappa,Sam kan förlora sin fasta punkt och det är bara pengar som kan ändra på den situationen,för utan dem så kommer ingen att hjälpa honom. Man kan vara på sjukhuset men betalar man inte så kommer dom att låt dem ligga utanför och dö.
 
Vi är så långt ifrån den världen vi kan komma och det är lätt att förstå paniken som uppstår i dem när dom blir sjuka.
Det finns så många hinder för att bli frisk igen för ingen bryr sig om att se till att man blir det om man inte kan betala för det...är inte ett liv mer värt än så?
 
 
 
                                                                                       Anna

Nu kör vi!

Nu står vi med 42 dagar kvar och nu måste vi på allvar ta tag i planeringen av resan om vi ska klara av att ha det redo tills vi åker.Det är svårt att förstå arbetet som ligger bakom packningen vi har med oss men det är mer jobb än vad nån kan tro.Rätt saker,tillräckligt mycket,roliga saker men också saker som kan lära barnen.Och helst ska det kosta oss väldigt väldigt lite och helst ingenting...
 
Vi är nu på jakt efter.....
 
  • Kläder till killar och tjejer i åldern 14-20 år storlek 170,small,medium och large.
  • NYA underkläder. Kalonger och trosor.
  • Skor i alla storlekar från typ 23-24 och uppåt.Sandaler,tennisskor,svarta skinnskor vadsomhelst i stort sett.
  • Barnböcker/böcker på engelska.
  • Badbollar,ringspel,racketar,fotbollar och andra uteleksaker till ungarna.
  • Mobiltelefoner. gamla eller nya spelar ingen roll,bara de funkar
 
Har du lust att bidra med nåt så tar vi gärna emot det.Eller så har du kanske en STOR resväska hemma som du inte behöver?Vi behöver....Sprid gärna att vi behöver hjälp bland era vänner också...ju fler som vet desto bättre. 
 
 
Några frågor? Tveka inte på att höra av er!
Lägg en kommentar på bloggen,facebook,maila,smsa eller ring.Vi behöver all hjälp vi kan få!
 
Jennie 0731-545305
Anna   073-0323343
bristol.uganda@gmail.com
 
 
 
 
Anna och Jennie
 
 

 


Jag kommer aldrig att sluta vara tacksam.

Tänk ändå....vi halkar in på det här med Uganda och åren går sakta framåt.Vi jobbar först inte alls aktivt,sen i bakgrunden och sedan till att vara ensamma kvar utav olika anledningar. Mitt upp i detta har vi våra vanliga liv och familjer med 5 barn i spetsen.
Nu står vi här 8 år senare.Våra yngsta barn är 17 år,det äldsta är 21 och dom är nu alla delaktiga i vårt arbete med Bristol,på olika sätt men dom är alla med.Alla har vart med oss därnere,dom flesta av dem flera gånger men vad som är det största är egentligen att dom är med oss även här hemma i arbetet.
 
Det låter kanske som en självklarhet att dom ska hjälpa till,men det har aldrig varit det för oss.Dom valde inte detta,det var jag och Jennie som gjorde.Men det är klart att det känns i hjärtat när alla våra barn är med under hela loppishelgen tex.Mellan sina arbetspass på sina jobb/sommarjobb och trots en 38 veckors gravidmage så är dom där tillsammans med oss och ger av sin tid till människor som behöver.
Mina barn har dessutom sett mig lämna hemma för att åka så många gånger nu men dom har förstått vad det handlar om.
 
Så ja...jag är otroligt stolt över våra egna ungar.Jennies döttrar Amanda och Felicia och mina egna barn Linnéa,Hampus och Elias.Vi hade aldrig kunnat göra detta om vi inte hade dem med oss och jag kommer aldrig att sluta vara tacksam för det.
 
Liten Elias....
Linnéa och Hampus..
                                                                        Amanda
                                                                              Felicia...
                  
 
                                          Våra egna vackra ungar.....Tack för att ni är med oss <3
 
Anna

Vill du hjälpa?

 
Chansen finns att hjälpa barnen på Bristol och samtidigt själv få nåt för det...
Armband med orden Bristol eller Hard work Pays.
100 kr och allt går oavkortat till barnen,det låter väl bra? :)
 
 
Anna och Jennie

Och en hand i min....

Alltid kommer det händer smygande och aldrig nånsin säger man nej till det...Det finns liksom inget bättre.
1000 gånger har man gått över skolgården och så känner man en liten hand i sin och ögon som tittar på en fulla med beundran.Jag är lika full i beundran för dem.
Den lilla handen behöver så mycket och bara genom att hålla i den så kan vi ge en liten del av det....Och jag som fullkomligt älskar händer och som är det första jag tittar på hos en människa tröttnar aldrig nånsin på att känna deras händer i mina.
 
 
 
 
 
                                                                                          Anna

En hand i hans hand

Det här är Sams mormor och morfar.Vi åker alltid till dem och hälsar på när vi är nere.Mormor pratar inte ett ord engelska men det stoppar inte henne från att prata.Svarar jag henne på Luganda med nån av de få fraser jag kan så lyser hela hon upp.Morfar pratar och engelska och frågar alltid hir det var där uppe denna gången...Han menar hur det var i flygplanet.
Efter det frågar han efter Jennie och sen Tore.Mormor frågar alltid efter min mamma och barnen.Oavsett om jag är där själv eller om vi är nere ensam så åker vi och hälsar på dem och det är stolta morföräldrar till Sam.
 
Snart är lugnet över för dem då det snart dundrar in 6 barn som ska ha lov från Bristol och då ska hem till mormor,morfar och pappa som bor i huset mitt emot.
I min värld borde dom inte behöva ha ansvar för dem,men deras värld är inte min och jag vet att mormor älskar att ha dem omkring sig.
Hit är ett av få ställen som vi faktiskt kunnat åka alla vita i samlad trupp utan att dom har råkat illa ut av besöket. Det hör inte till vanligheterna.
 
En Sam och en morfar.Alltid såhär.Och alltid vill han ha hjälp med nåt tekniskt när Sam kommer dit.
Sen söker den där gamla handen den yngre och varje gång så dör jag en smula.
 
Anna

Grattis Jennie <3

Idag fyller Jennie år.Hon har åkt till Mora.Jag tänkte bjuda henne på en resa till Grekland men hon valde Mora istället....Kanske för att hon visste att jag ljög...Jag vill ju inte ens åka till Grekland.
 
 
Hon är min totala motsats men ändå min bästa vän.Hon som så ofta vet vad jag känner,ibland innan jag ens vet det själv.Hon som bodde på "andra sidan stora vägen" när vi växte upp,och som satt med permanentet hår på franskan några år senare när vi gick på högstadiet tyst som en mus.
Hon som jag knappt visste fanns tills hon en dag var nån jag aldrig ville vara utan,en jag inte vet hur jag skulle vara utan, då var vi typ 23.
Vi har sedan dess upplevt saker tillsammans som vi inte visste fanns.Vi har uppnått saker som vi aldrig trodde att vi kunde för att vi bara är vi. Vi har fått andra med oss på den livsresa vi fått äran att göra och trots våra olikheter så tänker vi så oerhört likt många gånger.
 
Vi lever här och nu. Jag vet inte hur många gånger jag hört henne säga dom orden.Jag som är en planerare av yttersta rang behöver höra det.Vi lever nu.Kanske blir inte allt rätt och kanske är inte allt enkelt men det kan vara försent att leva sen för det finns kanske inte ens ett sen.
Jag vet att jag skulle kunna ringa henne mitt i natten oavsett vad det gäller.Jag hoppas att hon vet att hon också kan ringa mig.
 
Det går inte en enda dag utan att jag tänker på att jag är tacksam för att jag har henne.Och jag ber till gudarna att jag aldrig ska behöva veta hur livet utan henne är.Ingen får mig att skratta som du och ingen får mig att våga vara mig så bra som du..Tack för att du finns i mitt liv och i mina barns,det vore aldrig detsamma annars.
 
Grattis Jennie på födelsedagen <3 Dig tycker jag så mycket om.
 
 
 
Anna

Vi kan inte....

Vägen fram hit där vi befinner oss idag har varit allt annat än rak.Vi har stött på så mycket ofantligt mycket konstiga saker under åren så det finns inte.Det är också väldigt många människor som faktiskt inte tycker om oss....( hur kan man ens inte gilla oss...?) Det handlar om den vansinnigt missunsamma sidan som väldigt många afrikaner tyvärr har.Får inte jag,ska ingen annan ha heller....vi stöter på det alltför ofta.
Det är också väldigt svårt för dem allra flesta att förstå att vi är helt vanliga människor här i Sverige.I deras ögon är vi oerhört rika och utan begränsning på pengar.Bara det faktum att vi reser dit gör oss till rika.
 
För oss är det ganska jobbigt att ha det så.Jag som rör mig tämligen fritt även utanför Bristols gränser blir ganska tillbakadragen vad mer tiden går.Man vet inte vilka som tycker om en på riktigt eller vilka som bara vill dra nytta av en för att dom tror att man kan förändra deras liv och ge dem allt de önskar.
Vi har blivit lite mer hårdhudade med tiden....Vi kan inte göra allt för alla hur gärna vi än velat.Nu säger vi även nej till människor som vi egentligen har ganska nära oss,men faktum kvarstår ju,vi är inte rika och vi har inte obegränsat med pengar.
Vi är Anna och Jennie med ett pärlband av människor bredvid oss som jobbar för Bristols barn,men vi kan inte göra allt,det är bara så.
 
 
 
Anna
 
 
 
 

Cirque Capricieux!

Så var det dags igen!
En annorlunda men mycket trevlig tillställning på Långås Loge där intäkterna skänks till våra ungar på Bristol!
Eivor som rest med oss några gånger och hennes familj lånar ut logen till en artist som övar på en turné som hon sedan reser runt med och som tack för hjälpen så håller hon en show på logen som då tillfaller Bristol.
Tack som Tusan säger vi såklart!
Dom gjorde det här förra året också och det var verkligen superlyckat så jag tycker absolut att ni ska ta tillfället att uppleva en lite annorlunda show!
 
 
                               19 augusti kl 18 så öppnas portarna på Långås Loge! Välkomna då!
 
 
 
 

Söta så man går sönder!

Det är ju inte konstigt att vi dör sötdöden flera gånger om....Man vill ju bara ta dem med sig hem.
 
 
 
Anna
 

Jag vill ge dem solen i ansiktet....

Ibland när jag ser våra barn så önskar jag att dom fått uppleva det lilla i livet som vi har här...solvarma jordgubbar,blåbärshänder,solen i ansiktet när man gungar om sommaren och varm choklad i pulkabacken på vintern.
Den villkorslösa kärleken av en vuxen som förvisso inte är en liten grej men ändå så självklar.
Det finns så många oälskade barn i världen så vi kan inte ens räkna dem ändå gör vi inte mer för att förändra.
Vi accepterar och ser men vi låter det stanna där.Vi tror att vi inget kan göra och att det lilla vi kan göra inte spelar nån roll.Men för den som vi förändrar för så spelar det all roll....Hur kan vi då säga att det inte betyder nåt?
 
 
Vi står med 48 dagar kvar innan vi reser igen.Jennie för sjätte gången och jag för den trettonde.Vi har förändrat och vi har förändrats.På det stora hela har vi inte gjort mycket för världen men i det lilla så har vi.
Vi kommer att göra precis allt som vi brukar.Leka,bära,lyssna,förmana litegrann och älska dem så mycket vi förmår.Maktlösheten man ibland känner kommer lamslå oss och sen kommer vi tillbaka med full kraft igen.
Vi kommer att torka snoriga näsor och dansa i mörkret när ingen på riktigt ser att vi saknar takten.
Vi kommer skratta och gråta och vi kommer att vara där med hela våra hjärtan.För när man är hos barnen på Bristol så finns det inget annat läge än det.Dom förtjänar det och vi förtjänar det.
 
 
 

Nya sovsalen!

På Bristol har antalet barn ökat lavinartat sedan nya skolan stod klar.Det har gjort att det har varit extremt trångt i sovsalarna.Det löste vi genom att lägga dem i trevåningssängar.Sen bestämde nån myndighet att man inte skulle få ha det längre och så stod vi där med alla våra sängar och 3 överfulla rum.Vi har bollat tankar och ideér länge hur vi ska lösa platsbristen och till slut fanns det ingen annan lösning än att bara få till det.Det slutade med en fristående byggnad på baksidan av Bristol där de större pojkarna får husera.Fortfarande är säkerheten lika stor för ingången är fortfarande innanför murarna.Men nu har vi kunnat separera sängarna så dom bara är i 2 våningar och samtidigt kunna ge flickorna 2 rum istället för bara 1.
Eddie och hans mannar har jobbat på otroligt snabbt och nu i helgen kunde glada killar få ett nytt rum!
 
 
Så nu var det problemet ur världen och vi väntar vi bara på nästa!
 
 
Urkass kvalité på bilderna men man ser ju hur det ser ut.... Skönt att det är klart!
 
Anna
 
 
 

Vad har vi gjort?

Allt jag behöver är att sova ändå så landar jag klarvaken i min säng när det är dags.
Kan inte släppa tanken på helgen och det drar med sig så mycket andra tankar också.
Vad har vi gjort egentligen? Vi halkade in på ens mans dröm och i bakhasorna på andra människor som jobbade med den var vi med i det tysta.Dom flesta visste inte ens att vi fanns,än mindre vad vi gjorde eller att vi gjorde nåt alls Jennie och jag.
Än idag finns det släktingar och vänner/kompisar som inte på riktigt vet vad vi gör eller vad vi har gjort,för dom frågar inte och dom vill nog inte veta heller kanske.Det får vara så,jag bryr mig inte nämnvärt över det.
Få vet och förstår slitet som ligger bakom och oftast förstår vi inte det själva heller.
 
Vi lever och vi andas med Bristol.Dom finns med oss varje dag.Jag saknar dem så evinnerligt emellanåt så även om jag försökte förklara så kan jag inte.
Jag saknar Sams klokheter,jag borde höra mer av dem för dom får mig att behålla mig väl förankrad på jorden.
Min verklighet är så bra i jämförelse.
Jag saknar känslan av att ha nån som tänker precis som jag,men jag vet ju inte ens själv vad jag tänker.
Jag tänker att vi kämpar så för att ge några människor en bättre framtid och när vi känner att vi faktiskt kanske har lyckats ganska bra med det då är det svårt att inte tänka på vad vi har gjort för gott för att förtjäna att vara en del av Eddies dröm,drömmen som också blev våran.
 
 
 
 
Anna
 
 

Idag mår man bra inuti

Med lite kvar av efterröjet igår fick jag lämna för att åka och jobba ett nattpass.Ett vaket sådant som studtals gjordes ståendes för att jag inte skulle somna och som gav tid för massa tankar.Men det är lika svårt att sätta ord på tacksamheten idag.
Idag värker kroppen och man inser att det inte bara beror på att vi burit mycket utan också den inre oron att vi inte skulle klara det,men det gjorde vi och idag är beviset en förlamande trötthet och huvudvärk,men man tar gärna det efter en helg som detta....46.000 smakar gott.
 
 
 
                                                                                                                                       Foton:Mikael Köhler
 
Och så en hälsning från Eddie till er alla som jobbade med oss under helgen....
Generous people...Many,many thanks to them all <3
 
 

Hur kan ett Tack nånsin vara nog?

Tänk om vi inte får in grejer?
Tänk om ingen kommer? 
Tänk om,tänk om,tänk om?
De senaste veckorna har det rör sig så mycket tänk om i huvet så man nästan blir galen.
 
 
Men tänk att vi fick in grejer! Och tänk att det kom mer folk än vad vi vågade drömma om!
Och tänk att vi har sån fantastisk hjälp av våra familjer så man nästan inte tror att det är sant....och tänk att vi på
5 timmar samlade in smått otroliga 46.000 kronor till våra ungar i Uganda...hör ni vad jag säger? 46.000!
 
Det är svårt att beskriva det vi känner nu.Och vi känner säkert lite olika Jennie och jag också kanske, men jag vet att jag talar för oss båda när jag säker att vi är så otroligt tacksamma för all hjälp vi fått under hela helgen, och för alla saker vi fått in och för alla delningar på facebook som hjälpt oss att få folk att hitta till oss!
 
Vi känner oss så lättade och så lyckliga att vi faktiskt klarade det igen!
 
TusenTusen Tack av den allra djupaste sort till alla er som gjorde helgen till den bästa!
 
 
                                                                    Anna och Jennie
 
Delar av dem som stod för helgens insats! Vi är så glada att vi har er <3!
En nöjd loppisbesökare!
Och så till sist en loppisbesökare som stod för den i särklass mest udda shoppingen....nån sele för kojuver....eller nåt.Den konstiga människa är Jennies svägerska och jag är säker på att iallafall hon vet vad hon köpte!
 
 
 
 

Dag nummer 2!

Då var dag 2 gjord och hjälp vad mycket saker vi har fått in....och hjälp vad glada vi är för all hjälp vi får för att ens ta oss igenom det här! Vi hade aldrig klarat det.Våra barn,mammor,mostrar,andra släktingar och en Katarina som har lagt hela dan idag tillsammans med oss för att få iordning.Sen kommer samma gäng och ännu fler imorgon för att hjälpa oss ännu mer.
Vi har folk som hjälpt oss att baka och vi har en mängd med folk som kommit och lämnat grejer idag och vi är så ofantligt tacksamma för allt! Önskar så att Eddie fått se det.
 
Nu är vi hemma med lite kvällsmat i magen och imorgon...då jäklar så kör vi!
 
 
                       MEDBORGARHUSET 11-16 OCH INGEN BLIR GLADARE ÄN VI OM VI SES DÄR!
 
 
 
                                                                    FÖR BRISTOLS BARN,ALLTID!
 
                                                                               Anna och Jennie
                       

Första dagen gjord :)

Jaha! Då var första dagen till ända av förberedelserna för vår loppis som går av stapeln på Söndag.
Vi har redan fått in en hel del grejer men vi ser fram emot morgondagen då det är fortsatt inlämning och vi finns på plats mellan klockan 9 och 16.
Sen hoppas vi såklart på massa loppisbesökare på Söndag,vi hoppas så himla mycket!
 
Toppen att få in grejer som vi kunde göra kvällens matbeställning på! :D
 
Anna
 

Till Elias!

Sedan bloggen startades 2011 så har den varit mitt ansvar.Det blev bara så.Både Victoria (som var med i projektet i början) och Jennie har skrivit också men kanske inte riktigt på samma sätt som jag.Bloggen blev snabbt en daglig rutin och ett naturligt inslag för mig och har så varit sedan 2011.Mina ungar har säkert stört sig på tiden jag lagt några gånger men nu tror jag faktiskt att dom läser den också och dom kan relatera till mycket som står eftersom dom har varit där också.
 
 
Men så igår så sa min yngste son Elias att han tycker att får för lite uppmärksamhet i den här bloggen och att jag borde skriva mer om honom.Naturligtvis sagt med ironi och en stor portion humor MEN.....
Anders Jimmy Elias Handin,sagt och gjort! Jag tycker också att du förtjänar att få synas här,vem vill inte veta vem du är.....?
 
En unge som gjorde entré sommaren 1999.Skrikig som få men väldigt älskad,nu och då.
Tycker alltsom oftast att han måste hjälpa till för mycket (typ plocka upp i sitt rum och plocka upp diskmaskinen
2-3 ggr i veckan).Han sommarjobbar i en byggvarubutik och skulle antagligen redan nu kunna driva den butiken helt på egen hand.Bredvid innebandyn som tar upp nästan hela hans liv så är en vällagad middag det som kan locka Elias intresse bäst.
Till hans stora förtret är han den ende i vår familj som fått tunt och flygigt hår till skillnad från oss andra som har manliknande.Mest avundsjuk är han på sin storebrors jättekalufs och den tofs han får när han sätter upp sitt hår.
Trots sin ställning som den yngste i familjen så skäms han inte för att han axlat rollen som familjens nya uppfostrare,främst då min....det går dock sådär.
Afrika var inte din grej alls.Det mest imponerande var när du såg bla Sam raka sig med kniv... Goals kan man säga...din skäggväxt är ännu lite gles men det kommer säkert snart ungen min,have faith.
 
 
Jag tror dock att du kommer att hamna i Uganda igen iallafall en gång till,du ska bara hitta kontakten med ditt stora hjärta som du faktiskt har,fast du inte riktigt vet det själv än.Jag vet att du alltid finns där för oss alla.
Du hjälper till med allt men du måste bara klaga lite först.Du är en lillebror med allt vad det innebär men du är inte liten för det.Jag är så evinnerligt stolt över den du är fastän jag ibland blir galen på dig.
Idag hoppas jag att du inte bara tittar på bilderna i bloggen,utan läser också,och då vet du nu att 
Jag älskar dig alltid.// mamma
 
 
Här var du i Afrika 2013...Du älskade det inte men jag är glad att du ändå vill åka dit.Skulle allt tro att du hamnar där igen till slut! ;)
Sam och du....Hans skäggväxt är också ganska klen så du är i gott sällskap än!
Såhär såg vårt liv ofta ut med dig som barn.Blod,såroch galenheter....
Du och dina syskon....Alltid bäst.Vissa saker ändras aldrig.
Nu....! Studentchaufför av storebror och här också medpassageraren morbror Mikael.Nu har du fått ett alldeles eget inlägg Elias...visst bra?
 
 
Anna
 
 
 
 
 
 
 
                                         
           
                                                              

Man önskar sig aldrig bort

 
 
Jag ser bilden på min egen unge och jag kan nästan se vad hon känner just där.Man önskar sig aldrig bort vid de stunderna vi får tillsammans med barnen på Bristol.Man önskar att all kärlek man känner ska strömma över till dem när somnar sådär i våra famnar.Ibland blir man ledsen när man sitter där och det går inte att styra över.
Allt kommer över en så starkt.
Snart kommer hon själv att sitta sådär med sitt eget barn och då kommer hon förstå precis allt vad jag pratar om.
 
 
                                                                                        Anna
 
 
                                                            

Nästa gång ska jag tänka till före...

Hur dåligt Sverige än är på vissa saker så ligger vi ändå så otroligt långt fram i världen på att ta hand om våra människor.
En del faller igenom nätet,jag är medveten om det men dom allra flesta är helt trygga i att leva här.
 
I Uganda ser det verkligen annorlunda ut...där finns ingen som jobbar för det fattiga folket,alla ser bara till sig själva.
Här har du 3 månaders uppsägningstid på en lägenhet,där kan du bli utkastad för att du klagar på att strömmen är borta som du faktiskt betalat för.När det sen visar sig att det är landherren som tagit pengarna till sig själv istället för att se till att hyresgästerna har ström,då kan man betala polisen en liten summa pengar så gör och säger dom precis vad du vill och den lilla människan blir helt utan rättigheter.
Är du då utan en familj så kan ditt liv vara slut i just det ögonblicket.
I Uganda måste du betala en deposition på 4 månadshyror och hur många har det? 
 
Så jag hoppas att nästa gång jag tänker klaga på nåt att jag ska tänka efter en gång till innan jag gör det.Vi har det trots allt bättre än vad vi själva förstår.
 
 
 
 
Anna
 
 

Om ni har?

Vi hoppas såklar så evinnerligt att vi kommer få in grejer till helgens loppis,och att folk ska komma och besöka den också såklart på söndagen.Lite ont i magen,massa tankar och man vill bara att fredagen ska komma så vi kan börja iordningställa allt och sen vill man att det ska vara söndagkväll och att allt ska vara över! Blandade känslor alltså....Som alltid när vi ska göra något så sätter vi ganska orimligt höga krav på oss själva och vi vill prestera och vi vill lyckas.Vi jobbar inte för oss själva och vi kan inte ta det med en axelryckning på grund av det.
Men...vi ska se till att lyckas.
 
Sen skulle vi behöva STORA RESVÄSKOR inför höstens resa.Vi kommer att åka med en gedigen mängd och för att kunna få med allt så behöver dom vara rejäla.Så om nån har en väska att avvara så tar vi också gärna emot dem.
Hårda eller mjuka spelar ingen roll.Tack så länge!
 
Rensa på nu....vi behöver all hjälp vi kan få! :)
 
 
Detta är byxorna som gett mig ett av mina afrikanska namn...Naiga Mawale.....Mawale betyder byxor och i Uganda tycker dom att mina brallor är apfula....Jag tycker dom är sköna....
 
 
Anna
 
 
 

Vi har förändrats

Jag sitter och kollar tillbaka i bloggen om allt vad vi skrivit om sedan vi startade den 2011 och det är verkligen jätteroligt! Man ser vilka framsteg barnen gjort,hur skolan vuxit fram och man ser hur gamla vi har blivit....
Jag kan se att mitt sätt att skriva har förändrats litegrann också.
 
 
Nånting som också slår mig är hur vi har förändrats på våra reaktioner.Vi har förhårdats lite,vant oss vid eländet på nåt vis,och det tycker jag egentligen inte om.Jag lobvade mig själv att aldrig gör det.Men det blir en vana att se elände också och hur hemskt det än låter så stänger man av det lite.Jag blundar inte men det krävs lite mer för att det ska beröra mig så djupt och innerligt som det gjorde 2008.
Fortfarande berörs jag,förfäras och gråter över det jag ser och upplever,den dagen då jag inte gör det längre då är vårt arbete slut i Uganda.Då har jag tappat kontakten med mitt hjärta och då är man på helt fel plats....
 
 
 
 
                                                                               Anna

Bara vet det.

Det är med en stor portion ödmjukhet och tacksamhet som vi gör det vi gör just nu Jennie och jag.
Jag kan absolut säga att hade det sett ut som det gjorde från början i projektet så hade inte en bråkdel av det som är gjort nu varit färdigt,så enkelt är det bara.Oavsett om det hände väldigt mycket saker och att skolan stod inflyttningsklar innan vi själva tog över allt ansvar så har det skett oerhört stora förändringar sedan dess.
 
Bristol är vårt projekt,och det är nog så det kommer att bli ihågkommet i framtiden,Anna och Jennies projekt.
Det kommer nog inte att minnas enbart så av Eddie men av andra.Vi ser det också som vårt men varje dag i veckan så vet vi att vi aldrig hade varit här utan alla andra människor som vi har omkring oss.
I början när vi saknade all kunskap och när vi inte visste hur man byggde en skola i Afrika så stod vi bara bredvid.Tysta och försynta,med massa idéer som inte vi fick fram, men nu kan jag se att vi förberedde nog bara oss för vad som skulle komma i framtiden.
 
Nu är det vi som själva som säger ja och nej.Vi kastar oss in i saker vi ibland inte vet nåt om och det hade vi aldrig vågat om det inte vore för det massiva stödet vi känner bakom oss.
Vi leder arbetet,absolut och vi styr projektet Bristol Academy här från Sverige men vi hade inte varit där vi är nu utan hjälpen vi får får av er runt omkring oss.Det glömmer vi aldrig.Bara vet det,och känn det.
 
 
 
 
Anna
 
 

Din livsresa är bara din

Nu är det snart 3 år sedan jag tog beslutet att göra min allra första egna resa ner till Uganda.Många höjde på ögonbrynen då och jag fick höra ganska mycket saker om hur farligt det är,folk undrade hur jag tänkte och anledningen till varför jag ens ville åka tillbaka.Jag stängde av till slut för jag orkade inte höra på det.
Nu i efterhand har jag tänkt att det var det sämsta beslutet jag nånsin tagit men jag vet också att det var det bästa,för det var det första stora steget till min totala självständighet och det var då jag till viss del insåg att man själv styr över det man vill göra.
 
Andra människor kan ifrågasätta din livsresa,dina beslut och ditt sätt att tänka 1000 gånger,men varför ska man lyssna på det egentligen? Din livsresa är bara din,inte någon annans,nånsin.
 
 
 
 
                                                                                    Anna

RSS 2.0