Det är såhär vi vill ha det.

 
 

Sista dagen på den här månaden och imorgon är vi inne på den månaden som jag faktiskt ska ge mig iväg.

Som vanligt hopar sig allt och det känns som jag inte har koll på nåt. Orden haglar mellan mig och Jennie,

-Det ska vi kolla med Eddie! Vi måste göra det här! Har du koll på det? Vad tycker du? Då gör vi så!

 

För första gången har vi 2 resor i tankarna samtidigt och det är inte helt enkelt, men sina tankar styr man inte över.

Så mycket som möjligt vill vi göra när vi är nere tillsammans, helt enkelt för att det är både roligare och lättare att vara båda och besluten kan snabbare tas.Så allt om jag kan kolla av nu och prata med Eddie om är en fördel då vi kommer ner sen.

 

Samtidigt så vet jag hur svårt det är att få till de där stunderna med Eddie när vi bara sitter ner och pratar.

Det är alltid någon som pockar på uppmärksamheten....På Eddies eller på våran.

Eddies telefon som ringer,nån som vill ha nyckeln till förrådet,en annan behöver en huvudvärkstablett eller så är det ett barn som så gärna bara vill vara nära eller som vill visa något dom kan. Så oftast kommer dom där samtalen på stående fot med ett barn på armen och 1000 avbrott, men nånstans är det precis så som vi vill ha det här projektet...litet och hjärtligt.

 

Vi är inga människor som behöver sitta runt ett bord för att ta beslut,känns det bra i magen så kör vi på det.

Här hemma mellan mig och Jennie kommer oftast dom bästa ideérna inte när vi aktivt pratar om Bristol, utan mer när vi har nåt annat för oss.Tankarna ligger där och lurpassar i bakhuvudet och helt plötsligt så har en idé tagit form,svårare än så behöver det inte vara...

 

 
                                                                                         Anna

En kväll för Bristols Barn

 

Dom så nu välbekanta fjärilarna är på gång att vakna till liv i magen igen...inte för att jag ska resa utan för att det är dags för en föreläsning  igen. Den största utmaningen av dom alla för oss.
Vi är inga proffs och allt kommer direkt från hjärtat,vi kan inget annat.
Rädslan när man står där innan det är dags att börja är hemsk men vi gör det inte för oss själva utan för våra barn, och då är det värt det 1000 gånger om!
 
 
Så känn er varmt välkomna till församlingshemmet i Tvååker på Måndag den 3/3 kl 18.30 för att lyssna på vad det är vi brinner så starkt för.
Så länge vi jobbar tillsammans så lever hoppet för Bristols Barn.
 
 
                                                                             Anna och Jennie

Jag undrar hur det gått...

 
Just den här bilden hamnar jag ofta framför. Jag vet inte vad det är men den framkallar mycket tankar hos mig.
Kortet är taget 2012 och jag gjorde min första resa till Uganda utan Jennie. Jag reste inte ensam då för det var andra som var med, men det var likväl min första resa utan den trygghet som Jennie innebär.
 
 
På bilden har vi en mamma till ett av barnen på Bristol Academy. Hennes stora pojke var sjuk och var på en klinik sedan månader tillbaka och jag vet faktiskt inte än idag om han lever. Bara en timme efter bilden är tagen fick jag åka och träffa pojken och ge honom en present som vi hade med oss... Det var ett starkt möte fastän vi inte alls pratade. Han var trött och blyg och mitt resesällskap väntade på mig så det handlade bara om några minuter, men ändå minns jag det så klart.
 
 
Jag funderar ofta på hur det gick för honom och den enda anledningen till att jag inte frågat Eddie om det är för att jag inte varit beredd på att höra svaret.Jag funderar på hur det har gått för hans syskon,om dom ens lever än.
Bilden av dem sitter fast på näthinnan och jag blir inte av med den.
Mammans ögon levde inte då, jag hoppas att dom gör det nu.
 
 
                                                                                       Anna
 

Vill bara ruska om dem!

Väldigt sällan blir jag irriterad på våra vänner i Uganda... Det händer liksom inte.

Men det finns en sak som triggar igång mig nåt alldeles och det är deras syn på homosexuella. Det är som att dom är hjärntvättade angående det här.... Ugandas president Yoweri Museveni har godkänt en anti-gay lag som kan innebära livtids fängelse. Helt galet!

 

Ugandas befolkning blir lärda att det är fel att vara homosexuell och att det är nåt man själv väljer.Det är stört omöjligt att ens diskutera det med dem. 

Befolkningen jublar över beslutet och inser nog inte vilka konsekvenser det här kan få för dem som land...

 

Det riktigt lustiga är att i Uganda går ofta män hand i hand för att dom är vänner...Tänk om dom visste vad det oftast innebär här.

 

 

                                                                                         Anna

 


1 Mars är nära, in och vinn!

 
1 mars närmar sig med stormsteg och Åses tävling är snart slut!
Vill ni vara med och göra skillnad för barnen på Bristol,samtidigt som ni har möjlighet att vinna nåt fint så kolla in det HÄR!
 
Vi är i behov av hjälp,det är den enkla sanningen och jag önskar så att det hade varit lätt att övertyga människor om hur bra det känns inuti en själv när man kan vara med och göra skillnad för andra.
Sedan vi halkade in på det här så uppskattar jag verkligen det små sakerna i livet på ett helt annat sätt....
Jag är mer tacksam och jag vet att jag har haft tur i mitt liv. Vi glömmer av det ibland.
 
 
 
 
 
                                                                               Anna
 

Rädda de som räddas kan

 

Vi har haft ca 70 boende barn på Bristol....det är många.

Nu när den nya terminen har dragit igång så har vi närmare 90... 90 är bortom många och det kan inte hjälpas att hjärtat snörps åt och tankarna kommer på hur vi ska klara 90 barn? Och då är det bara dom som bor.

Vi har alla dom andra också.

 

Jag och Jennie vill ju inte bara att Bristol ska vara en förvaringsplats för barnen,därför att för många utav dem så är det deras enda hem också. Vi vill att barnen ska ha att göra på sin fritid. Vi vill att dom ska vistas i en bra miljö.

Men hur ska Eddie kunna säga nej till barn som vill gå i skolan?

Det här är inte Eddies jobb, det är hans kall och det handlar inte om pengar. Dom allra flesta barnen som går på Bristol går där utan att betala några skolavgifter för föräldrarna har inte råd. Men för fattiga människor är utbildningen den enda vägen ut ur en extrem fattigdom. I många av fallen räcker det ändå inte till, men utan den så är det helt kört....

 

Eddie vet vad det är som räddat honom och han gör detsamma nu för de barnen han har hos sig, 10, 50 eller 100 barn, rädda de som räddas kan.

Men för oss är det inte lika enkelt att förstå, för vår verklighet och vårt liv är nåt helt annat än det som dom möter varje dag.

 

 
 
 

                                                                             Anna

 


36 dagar!

 

Det är väl ungefär nu som det börjar bli svårt att fokusera på andra saker än just det faktum att jag faktiskt snart kommer att få vara tillsammans med våra barn på Bristol igen.

36 dagar som jag vet kommer att svicha förbi hur snabbt som helst och 14 dagar på plats i Uganda som jag vet kommer gå ännu fortare!

 

Det är mycket som ska lösas innan jag är där.

Vi har ett par föreläsningar som ska göras och mina väskor ska packas och rättprioriteras, och det är svårt!

En stor del av min resa kommer att gå ut på att kolla av saker inför hösten då vi hoppas kunna resa ner tilsammans jag och Jennie igen om allt går att lösa.

Jag ska känna mig trygg i vetskapen om att mina barn har det bra här hemma.Min dotter Linnéa som jag vet tycker det är jobbigt  att jag åker iväg och mina söner som mest tycker det är jobbigt att ingen dukar fram deras frukost under de veckorna som jag inte är hos dem...

Jennie kommer nog vara supernyfiken på allt som händer såklart medans jag är där nere men framför allt kommer hon att sakna att vara med mig då jag är borta för att jag är så väldigt rolig att vara med!

Eller kanske inte.... :)

 

Oavsett så går dagarna i ett rasande tempo och jag håller med Derrick i det han sa häromkvällen då vi pratade....

-Anna, now it is somehow close....

 

 
 
 
 
 
                                                                                 Anna

 

 

 

 


Eivor.... Tack!

Vi har några stycken omkring oss som gör det där lilla extra för att vi ska nå resultat och kunna förändra för Bristols barn. Dom som alltid finns där med en klapp på axeln och med egna ideér vad vi kan göra.Dom som vi vet skulle ställa upp till
100 % om något hände och det på riktigt blev kris därnere.
 
 
En av dem som vi fått till oss nu det senaste heter Eivor. Jag har skrivit om henne förut tror jag då hon var drivande till att XL-Bygg i Morup gav en julgåva till Bristol istället för en julklapp till sina anställda och leverantörer.
Hursomhelst så fyllde Eivor år här för ett litet tag sen och den här människan önskar sig ingenting mer än hjälp till våra barn... Hur fint är det inte?
Det blev en väldigt välkommen summa in på barnens konto.
Häromdagen kom nästa grej och jag tror att Eivor blev lika lycklig som oss!
I present fick hon av sin svåger som jobbar i skobranchen 60 (!) par nya sandaler till barnen! 60 par!
Det är helt galet! Skorna kommer att åka med mig ner nu i mars och vi vet att det kommer att vara jublande
glada barn!
Det största för oss är inte att barnen får skor utan att nån annan faktiskt tänkte tanken att dom behöver det...
 
 
Så Eivor.. Tack för ditt hjärta än en gång som du har för våra barn och för oss. Hoppas du förstår vad det betyder.
 
                     
                                                                           
 
 Anna och Jennie

Små lyckliga stunder

Det finns många små lyckliga stunder från Bristol att plocka fram ur minnet när man behöver dem.
Stunder som egentligen inte är nånting alls men som ändå blir det för att vi kan göra det tillsammans.
 
Här var det dags att putsa brassbandets skor och det lockade många skratt!
 
 
Nanseera Sauda i full fart att putsa skor
Kalifan och Kalema rättar till snörena...
Vi hittar en jättesko som alla är överens om att dom måste vara Ssenyanges för ingen har så stora fötter som han!
Jag provade dom såklart och min fot slutar strax efter kardborrefästet.
Skorna är dammiga efter en spelning och det går absolut inte för sig! Rena och blänkande ska skorna vara!
 
Jag tillsammans med några av skoputsarna!
Vi provade många skor och skratten ekade högt på Bristol, tänk att en skoputsarstund kan fastna i hjärtat...
 
 

                                                                                 Anna
 
 

Tack!

När Linnéa bestämde sig för att pärla armbanden så trodde vi aldrig att det skulle säljas såpass många som hon gjort.
Hela 100 lappen går helt oavkortat till barnen på Bristol och Linnéa betalar själv, med lite sponsring av mig och sin mormor, alla pärlor och tråd,kuvert och frakt. Det är liksom en del av grejen.
Bokstavs pärlorna beställer vi på nätet och de andra pärlorna köper vi i en affär i vår stad.
 
 
Häromveckan tänkte jag att man kan ju faktiskt be om hjälp och jag mailade affären Ljuva Ting  och frågade om dom kunde tänka sig att hjälpa till med lite pärlor för att på så vis stötta Barnen på Bristol.
Det tog ett par dagar och sen kom det ett mail som sa att det kunde dom visst tänka sig! Idag damp det ner pärlor till ytterligare ett gäng armband! Vi är så tacksamma!
 
 
Så..... Gunilla och Ljuva Ting, TusenTack för hjälpen!
 
 
 
 
                                                                                Anna

Liten oro men mer glädje!

 

Nånstans vet vi med oss att vi har gjort skillnad för ganska många människor. Vi vet det men det är ganska svårt att ta till sig och känslan är inte bara enkel.

Det är inte utan att det blir en liten klump i magen när man inser att händer det något som gör att vi inte längre kan finnas där för Eddie då förändras livet igen för kanske 450 barn.... och ansvaret för det ligger på mig och Jennie. Det handlar inte om att leverera litegrann utan det är ett tämligen stort ansvar som vilar på våra axlar och ibland kommer det över en och man blir livrädd. Livrädd för att misslyckas och livrädd för att svika någon som litar på oss.

 

Vi vet att vi hela tiden gör vårt bästa men vi kan aldrig luta oss tillbaka med känslan att det är lugnt och stabilt för dem...

Vi har aldrig lovat Eddie något, och vi har inget dagligt ansvar för skötseln eller driften av Bristol men vi är en del av den, och det kan vi inte ändra på...vi vill inte ändra på det heller.

Men ibland så slår oron till att vi inte ska klara det som vi vill och ibland känns lasset tungt att bära.

Men bara ibland och väldigt korta stunder...

 

Glädjande är att ett ställe i närheten av oss som heter Ästad Gård har bestämt sig för att för varje ny gilla markering av deras sida på Facebook får så skänker dem 5 kr till Barnen på Bristol Academy!

Så in med er där och gilla och dela så får våra barn en slant och ni har chansen att vinna en övernattning på ett fantastiskt ställe! Passa på att ta er en titt på våran facebooksida också när ni ändå är där!

 

 

 

                                                                                  Anna

 


Den ser ut som jag!

Orden från min storebror igår  -Anna, dom är bruna! Sätter igång tankar hos mig. Han har sett foton på dem hur många gånger som helst men ändå blir han lika förvånad varenda gång över färgen dom har.
På framsidan av min senaste fotobok har jag dessutom valt ett foto av mig tillsammans med en flicka med Downs syndrom också hon, och då sa Mikael  -Den ser ut som jag!
Då helt plötsligt så såg han inte färgen längre utan människan bakom färgen,precis så som vi gör numera.
 
För dom ser ut som vi! Dom har samma hjärtan och dom har samma färg på sitt blod och att en sån sak som en färgen på ett skinn skulle spela nån roll kan jag för mitt liv inte förstå...
 
 
Det enda problemet jag har med att dom är svarta är när jag är i Uganda och det blir mörkt....
Jag är hörselskadad och är i behov av att se människors munnar  när jag pratar med dem för jag läser på läppar samtidigt som jag pratar med nån. Mörka människor i mörker är således ingen hit....
Ögonvitor och tänder är allt som syns och hör gör jag dårakt inte.
Men är problemen inte större än så då känns det okej!
 
 
 
                                                                              Anna
 
 

Bästa killen!

Efter varje resa till Uganda har jag gjort en fotobok av de bilder som betyder mest för mig.
Idag kollade min storebror som har down syndrom i en av dem så sa han...
 
 
-Anna, dom är bruna....!
Ja, det är dom.
-Men jag är svensk!
Ja... det är du...
-Och du Anna... du är vacker!
 
 
Hur kan man inte älska honom liksom? Bästa killen för självförtroendet! :)
 
 
 
                                                                                  Anna

Det passar inte in!

Imorgon har vi födelsedag hos oss igen.Min stora kille fyller 17 år (!).

Det konstiga med att ha stora barn är att det inte passar in med hur jag känner mig åldersmässigt.

Jag fattar ju att jag inte kan vara 25 när mina barn är 15,17 och 19, men jag känner mig som det! Nåväl....

 

Hampus är en filbunke av rang och det har han alltid varit. Han är väl lite (mycket) retlig emellanåt, iallafall om man frågar hans syster men när det gäller så har han ett stort stort hjärta!

Hampus var med oss nere i Uganda som ensamt barn 2010 och jag kan säga att han var helt makalös på den resan. Inte ett ord om att han var trött eller hungrig eller nåt annat, och ensamt vitt barn bland alla våra svarta är inte lätt. Jag tror inte att han hade en enda sekund utan att han hade någon bredvid sig som ville vara med honom.Och han gjorde det med bara ett jätteleende.

Han vevade hopprep och blåste såpbubblor som om det inte fanns nån morgondag.Han var med på foton med varenda unge på Bristol tror jag och dom tyckte att det var festligt att han hade samma frisyr som dom.

 

Då var han 13 och nu fyller han som sagt 17... Han har växt ifatt och förbi mig,och han är väl inte så pratsam längre precis, men han är min och jag är stolt över det.

 

 
Hampus med storkillarna. Det är Sam som håller armen om Hampus
 
Hampus med Mabanda Jolly..

 

                                                                                 Anna

 


Välkomna till en kväll för Bristols Barn

1000 gånger har vi sagt det och 1000 gånger kommer vi att säga det igen...Utan hjälp är vi ingenting.
Utan hjälp hade Nya Bristol Academy aldrig ens funnits. Och det spelar ingen roll vem som har gjort vad eller om man gjort mycket eller lite för det handlar inte om det..
 
 
Allt är inte rosenrött och skimrande på Bristol, det ska gudarna veta. Vi har ett massivt arbete framför oss under en väldigt lång tid om vi ska kunna göra en bestående skillnad men dom tankarna måste vi lägga åt sidan och vi jobbar här och nu utifrån de förutsättningarna vi har för tillfället, nåt annat kan vi inte göra.
 
 
Ibland kommer människor till oss och säger att dom vill hjälpa till och nåt mer välkommet än det finns inte.
Vår församling har fått upp ögonen för vårt arbete med barnen i Uganda och det känns såklart väldigt roligt.
Ingela som är diakon har fixat ihop en kväll för dem som vill komma och höra om vad det är vi gör egentligen och vad det är som fått oss så fast.
Tänk att få komma till ett land så totalt olikt vårt eget men att ändå känna sig som hemma...
 
 
 
 
                                                                               Anna
 
 
 

Det är då som först dom känner tacksamhet

 
 

När du har barn så vet du känslan du får inom dig när det barnet inte mår bra.

Det går inte att beskriva för det gör så ont också inuti en själv och man hade gjort vad som helst för att byta plats med sitt barn för att det ska slippa. Det är bara så. I mitt fall har jag 3 barn,Jennie har 2 och det är där dom allra flesta rör sig runt i vårt land. 2,3,4 barn att känna kärlek men också oro inför.

Eddie har också 3 barn.3 barn som är hans biologiska sen har han mängder med barn,ungdomar och också faktiskt vuxna omkring sig som också dom är hans familj och som han oroar sig för... Han kallar alla på skolan för sin familj och barnen är varandras bröder och systrar.

 

Vi pratar en kväll jag och Eddie om hur det känns för honom när ungdomarna väljer att flytta eller nåt barn inte kommer tillbaka och svaret är att han är van. Han är van men för den delen är inte sorgen eller oron mindre...

Han säger att han lärt sig att vid en viss ålder tycker killarna att dom är stora nog att klara sig själva.

Bristols skolgård och Bristols regler är för snäva och dom ger sig iväg med orden att dom är stora nu och dom behöver ingen hjälp mer! Eddie låter dem ge sig iväg, men inom sig vet han att dom snart är tillbaka för livet är inte så enkelt som dom tror... Han tycker att det är bra att dom testar livet, men en del testar och känner inga gränser och då slutar det inte väl.

Eddie låter dem alltid komma "hem" igen om dom vill det precis som vilken förälder som helst skulle göra och det är först då ungdomarna inser vilken tur dom haft som faktiskt hamnade hos Eddie och det är då tacksamheten till honom kommer...

 

.

 

                                                                             Anna

 

 

 


Varenda liv är värt att kämpa för!

 

Jag tittar inte på TV längre...Jag väljer bort den tiden till förmån för annat. Jag har således inte heller sett programmet

"En resa för Livet". Trots att jag vet vad det har handlat om så har jag ändå valt att inte se på det för att jag tycker att det alltför ofta fokuseras på fel saker när man visar om hur fattiga människor har det... Vi får bara se hur kändisar sitter med ett barn i famnen och gråter och jag vill inte se det.

 

Igår hamnade jag där iallafall och jag kom in i programmet just då Eagle Eye Cherry säger nåt i stil med :

Jag får ju åka hem... och dom är kvar här, det är deras vardag!

Han säger precis det som jag känner, men som vi är så ovana att få ord på... 30 sekunder tar det sen strömmar tårarna på mig. Allt kommer över en när man ser vilken skillnad dom gör för de barn och ungdomarna som dom möter. Möten som varken barnen eller artisterna någonsin kommer att lägga åt sidan och glömma.

Det sista Darin säger är att har man bara räddat en har man räddat ett helt liv! Det är så sant...

 

Självklart är det våra barn och ungdomar som hamnar på min näthinna....

Winnie, Wendy,Derrick,Norah,Kalema,Monica,Calvin,Kalifan, Ssentamu och Salimu... jag kan fortsätta hur länge som helst och bara tanken på att ingen ska kämpa för deras framtid får mig att känna ett driv som inte liknar något annat, för om inte vi kämpar för dem,vem gör det då?

 

Samtidigt som jag ser programmet så inser jag hur svårt det är för människor att förstå här hemma vad det är vi ser när vi kommer ner.... Även om vi inte möts av precis samma syner som på TV så är dom ändå lika och jag ska verkligen sluta att förvänta mig att männskor ska förstå.

Men jag ska också sluta att försvara, eller be om ursäkt, för det som vi har valt att göra.

Jag vill göra det här, för varenda liv är värt att kämpas för!

 
 
 

                                                                                Anna

 


Vi behöver lite hjälp på vägen......

Vi har sagt det många gånger förr och vi säger det gärna igen - aldrig hade vi trott att den första resan i maj 2008 skulle leda till dit som vi befinner oss just nu!
 
Då vi arbetar på samma ställe, fantastiska Korv me Mos i Tvååker, och våra arbetspass också ofta genomförs med varandras sällskap så får vi mycket tid tillsammans där vi ofta mellan kunderna både diskuterar och analyserar arbetet med Bristol. När vi sedan är hemma och på varsitt håll så sätter vi oss med allt det praktiska som måste skötas med blogg, betalningar, mail och andra praktiska göromål som rör Bristol.
 
Hade det inte varit för att det måste in pengar till överlevnaden för familjen så kan vi med lätthet säga att man skulle kunna bedriva arbetet med Bristol på näst in till heltid. Det hade inte gett en krona till inkomst men ibland så funderar vi på hur livet skulle vara om man fick ha detta som arbete.......
 
Alla pengar som vi får in i projektet går oavkortat ner till skolan och till barnen. Alla pengar vi får in på föreläsningar, insamlingsbössor och gåvor som direkt går in på kontot hamnar där det ska. Det är så vi har arbetat och det är det enda sättet vi vet hur vi ska göra för att visa förtroende gentemot givarna och det är så vi ser hur pengarna kommer till glädje på skolan.
 
 Att arbeta idellt med något tar oerhört mycket tid samtidigt som vi inte skulle vilja byta ut det mot något annat då vi uppfylls av något mycket större än vad vi tidigare gjort i livet när vi ser vilken skillnad vi kan vara med att göra. 
 
Att besöka skolan har blivit oerhört viktigt för oss. Vi har genom åren fått många vänner och barnen ligger oss oerhört varmt om hjärtat. Eddie och hans familj betyder även dom väldigt mycket för oss och Eddie är en person vi ser upp till och vi längtar till dessa gånger när vi kan träffas. Som vi skev innan så hade vi aldrig trott att vi idag skulle vara där vi är och detta innebär också att vi nu har ett ansvar där vi arbetsmässigt behöver våra besök på skolan för att med egna ögon se hur pengarna vi får in kan arbeta på bästa sätt. Det är först när vi är på plats vi kan se vad som behövs göras och det är därför våra besök på skolan nu måste bli lite mer kontinuerliga.
 
 
Vi betalar alltid våra resor och upphälle med privata pengar, men den privata ekonomin räcker inte alltid till det man så önskar att den gjorde och vi känner nu att vi har kommit till ett läge där vi behöver hjälp. Vi vänder oss till er då kanske någon av er läsare sitter på svaret till vår fråga. Vi undrar om någon vet var eller hur man kan söka bidrag/hjälp till våra resor ner via fonder eller andra ansöknings platser. Skriva ansökningar är helt nytt för oss och kunskapen på detta område är inte något vi besitter, men om någon kan hjälpa oss med var och hur så ska vi nog på något sätt ge oss in i denna världen också!
 
Tack!
 
 
 
 
Anna & Jennie
 

Vi möter leenden!

Barnen på Bristol börjar vänja sig vid att det kommer vita människor till dem titt som tätt. Men det är fortfarande väldigt udda och väldigt intressant för dem.
När vi kommer utanför skolan och rör oss i lite andra områden som tillexempel när jag var med dem på en spelning så blir man verkligen tittad på....
Människor, barn som vuxna är precis lika intresserade! Dom kan vända sig om och gå baklänges bara för att få titta på en och inte sällan hamnar det en hand i håret tillslut :) Att trycka på oss är också väldigt kul för vi ändrar färg på skinnet då! Inget som jag tänkt på innan dom började göra det...
 
Nåt som dom också gärna säger är att man är tjock..... Tack så hjärtligt tänker man,jag vet! och så vill ge dem en snyting... Men för dem är det inte negativt utan dom tycker att vi ser välmående ut och dom tycker att det är vackert. Synd att man inte kan se på det så själv :)
 
Likt för nästan alla vi möter är att dom möter oss med ett leende. Inuti kanske en del av dem tänker och känner nåt helt annat, det kan jag inte svara på men det är leenden som vi ser, och att le, prata och vinka tillbaka till dem är inte särskilt svårt då...
 
 
Just den här bilden säger ganska mycket om hur det är i Uganda... Mannen till vänster har jag aldrig träffat.
Han var ansvarig för massgraven som vi var och titta på, ändå ser vi ut till att vara skitglada att ses igen!
En liten kille utanför Faisals hem... Troligtvis första gången han ser sig själv på bild.
Dom här stunderna är magiska.
 
Anna
 
 

Vi har bara börjat...

Dagarna går ganska fort inser jag och vi har nu 49 dagar kvar till min avresa.

Det har verkligen varit delade reaktioner på att jag ska åka igen så snart, alltifrån ivriga lyckatill och hejjarop till total tystnad. 

Alla delar inte vår entusiasm och vårt driv för Bristols barn och jag accepterar och förstår det fullt ut, men jag tycker att det borde accepteras likadant åt andra hållet.

Jag är dålig på att hålla saker inom mig, men jag märker att det är precis det jag har börjat göra utan att på riktigt vara medveten om det. Jag orkar inte berätta mer för såna som inte egentligen vill höra för det kommer ändå inte att göra nån skillnad för våra barn.

 

Det är lätt att tro att vi har Bristols framtid säkrad, men det är långt ifrån sanningen.

Varje dag är en kamp för Eddie, och varje dag brottas vi med beslut här.

Ovaccinerade och icke hälsoundersökta barn, hungriga barn, sovsalar som absolut inte håller måttet för vad som är mänskligt,barn som inte kommer tillbaka till skolan efter lovet för att deras föräldrar inte förstår vidden av utbildning när man är fattig... listan kan göras hur lång som helst och vi har bara börjat.

 

 
 
                                                                                        Anna

Så omöjlig att inte älska!

-God morgon Anna! Hur mår du idag?
 
 
Orden kommer från Derrick som är totalt omöjlig att inte tycka om. Han som tycker att 50 dagar är en evighet innan jag ska komma tillbaka och han som tycker att jag låter det gå för långt mellan mina besök.
Derrick som längtar efter Jennie och att hon ska komma tillbaka också hon, och Derrick som inte minns sitt liv särskilt bra innan han kom till Bristol,därför att han var för liten för att minnas det.
 
 
Han berättar att dom är på en function idag. Dom är ganska få i varje grupp för det var många olika grupper ute just idag och alla barn och ungdomar som spelar är inte tillbaka på skolan efter lovet ännu.
Jag ser ungdomarna framför mig i sina uniformer och med dom slitna instrumenten i sina händer och dom spelar som att dom aldrig gjort nåt annat.
Jag hör dem och jag önskar att jag var där tillsammans med dem igen som jag var för bara 4 månader sedan och att jag än en gång kunde få se Derricks hand i en vinkning till mig där jag sitter vid sidan om och tittar på dem när dom spelar.
Jag önskar att jag fått se hans stolta leende igen när han visste att min vinkning tillbaka var menad bara till honom,och att jag som enda vit människa på den där platsen var där bara för att få vara med dem....
 
 
 
 
                    
                                                                               Anna

Om att hjälpa andra...

Vad kan man göra för att hjälpa till?

 
Frågan kommer ofta till oss, och svaret är att det finns många sätt att hjälpa till på!
 

*Månadsspara till barnen! Man sätter in en valfri summa varje månad på barnens konto och vi använder pengarna till vad som behövs göras eller köpas till barnen.

*Skänk pengar när vi reser ner! Också här använder vi pengarna till det som barnen behöver!

*Köp ett armband!  Dessa pengarna kommer Linnéa att vara med och bestämma vad de ska gå till.

 Hjälper man till kan det vara en sporre att vara med och påverka vad som ska köpas/göras.

*Stoppa pengar i våra bössor.

*Sprid att våra barn faktiskt finns! När människor inte syns,då finns dom inte heller....

*Gör en egen insamling till barnen! På jobbet,skolan eller i mammagruppen.                                            

  Det blir uppskattat på många håll kan vi lova.

 

 

Det här är bara några sätt som finns för att hjälpa till. Det viktigaste är inte vad man gör utan att man gör!

Dom allra flesta har möjligheten i vårt land att hjälpa andra, och avsett om hjärtat brinner för utsatta barn i världen eller hemlösa hundar eller nerhuggna träd så är grejen att man inte blundar...

För problemen finns iallafall. 

 

 

 

                                                                                   Anna

 

 

 

    


Någon har det som sin verklighet...

Ofta säger folk till oss ungefär såhär....

-Det måste vara fruktansvärt att se allt elände som ni ser! Kan man hantera det?

 

Självklart är det hemskt att se elände, det är det för vem som helst och just det kommer man aldrig att vänja sig vid.

Men i vårt fall så möter vi så oändligt mycket mer glädje än vad vi möter sorg, så det är ingen större fara för oss.

Jag säger inte att det inte finns elände för då skulle jag ljuga men vi tillbringar nästan all vår tid på Bristol och där sprudlar det av glädje, och såklart smittas det av på oss också.

 

Det är skillnad när vi kommer utanför grindarna. Vi möter fler tomma ögon och mer trasiga kläder men fortfarande möter vi glädje även då!

Självklart har man en hel del bilder på näthinnan som man önskat man sluppit att ha,men jag har dom på näthinnan...

nån annan lever med dem som sin verklighet, då är det inte jag som ska klaga...

 

 

        

                                                                                       Anna

 


Man ser det i ögonen

 
 
Det finns ingenting som slår känslan när man ser i ögonen på någon att dom förstår vad vi pratar om.
När man ser att dom på riktigt lyssnar....Det lyfter en nåt alldeles enormt. När dom tillfällena kommer så förstår man varför man håller på med det man gör.... man gör det för att det var meningen att man skulle det.
Alla tvivel läggs åt sidan och man är beredd att fightas till sista droppen.
 
 
Det händer inte ofta att man möter dom här människorna,men vi gjorde det igår och han heter Mattias.
Mattias gör skillnad på sitt håll,och det är därför som han förstår vad vi pratar om. Vi träffades en kort stund då han åt hos oss på jobbet.
Det som stannar kvar i minnet är inte mest de pengar han skänkte till våra barn utan att han på riktig lyssnar på vad vi har att säga, och att vi har mycket att lära av honom....
 
 
                                                                                    Anna
 
 
 
 
 
 

Nu drar det igång på riktigt

 

Terminen är igång på riktigt och barnen droppar in en efter en. Att komma i tid på en speciell dag är inte så värst viktigt. Kanske har man som förälder inte pengar till transporten just då som ska ta barnet tillbaka till skolan så man får vänta lite eller så har man nåt annat för sig som är mer viktigt. Det brukar ta ett par veckor innan alla är på plats och allt kan rulla på som vanligt.

 

Nya elever ska installeras.... Dom ska få en sängplats jämte någon som passar i storlek så att det inte blir alltför trångt.

En plåtbox ska man få där man kan förvara sitt liv och man ska få en nyckel till låset på boxen att hänga kring sin hals.

Man ska få skoluniformer, en orange för timmarna i skolan och sen en lila som man byter om till efter skolan slut.

Har man hår när man kommer till skolan så åker det med största sannolikhet av ganska snart.

Det låter taskigt, men är du ett barn så kan du inte ta hand om ett sånt hår själv och det finns ingen som kan göra det åt dig, så i de flesta fall så väljer barnen att göra det, för att det är enklare och man ser ut som alla andra.

Det är ingen big deal.

 

Mina tankar kring det här är med skolstarten är många just nu och jag vet att det är för att Treccy ska gå igenom det och för att jag är orolig att hon inte ska trivas...

Sam är säker på att hon kommer att göra det för hon har varit med honom där förut,och jag litar på honom, men för mig är inte det detsamma som att lämna mormors trygga famn och bli stor så fort...

I min värld borde hennes mamma vara där och ta hand om henne.

Jag är absolut, utan tvekan, för en flytt av Treccy, det finns inga alternativ längre,likväl så har jag fjärilar i magen precis som jag hade när mina egna gav sig iväg sin första dag...

 

 

 

                                                                             

                                                                                  Anna

 


Vi får aldrig sluta kämpa...

 

Linnéa pärlar för det vilda,vi svarar på mail och vi skickar brev innehållande armband.

Armband som nu finns i hela Sverige,långt nerifrån söder upp till Piteå i Norr. Långt fler än vi nånsin kunnat drömma om har blivit sålda och det är en glad Linnéa som också hon ser att det är inte särskilt svårt att göra skillnad för nån.

För samtidigt som man gör det så gör man också skillnad för sig själv.

 

Jag som trodde att världen var bara det som vi hade har lärt mig massvis under mina år med Bristol. 

Mina barn i sin tur har levt med en annan värld lite närmre sig än vad jag som barn gjorde, men ändå är det så svårt att förstå vad en del måste gå igenom.

Saker som är självklara här är ouppnåliga drömmar där och det enda vi kan göra är att aldrig ge upp och att göra vad vi kan för att hjälpa, det behöver inte vara svårare än att pärla armband...

 

 

 

                                                                                Anna


Hon kommer att få det bra!

Vi har en ny elev på ingång på Bristol.... Där är säkert många nya iockförsig men där är en liten flicka som kommer att börja som redan fångat mitt hjärta flera gånger om.... Lilla Treccy Naiga Prossy....Sam´s lillasyster.
 
 
Sam har velat ta Treccy till Bristol förut men deras mormor och Treccys pappa har inte velat flytta på henne, men äntligen sa dom ja. Hon har gått hemma länge nog och jag tror att det kommer att bli en klar fördel för Treccy att komma dit.
Hon har en mamma som lämnade henne och stack till Sudan, hon har en pappa som har betydligt fler barn än vad han tar ansvar för och så har hon en mormor som är gammal, och hon borde få vara det...
Hon borde inte behöva ta ansvar för ett barn också.
 
 
Nu kommer Treccy att vara tillsammans med sin storasyster Norah som också hon går på Bristol och hon kommer att få träffa sin storebror flera gånger i veckan.
Hon kommer att ha vänner omkring sig och hon kommer att få det bra... Jag bara vet det.
 
 
                                                                           Anna
 

Vi vet inte vad som väntar..

 

Tänk vilken grej det blev av det här egentligen....En enda liten resa förändrade livet så mycket.

 

Vi kämpar oss blåa för att göra skillnad.

Vi vänder och vrider på allt för att vi ska göra det som är bäst för Bristols alla barn.Vi vet att allt kan vara över imorgon, därför att Bristols framtid ligger inte i enbart i våra händer, men samtidigt så har vi inte en aning om vad som väntar kring hörnet och vad som kan hända idag,imorgon eller om ett år.

 

Det räcker att en enda människa tycker om det vi gör så kan vi ha ytterligare ett helt år säkrat för Bristol...

Eller att det som nu fortsätter med små bitar från många håll, som gör att Bristol kan fortsätta att finnas som en fast punkt för över 400 barn.

Ibland önskar jag att jag visste hur framtiden såg ut, men oftast är jag glad att jag inte vet.

 

 
                                                                                     Anna

RSS 2.0