Sista dagen på den här månaden och imorgon är vi inne på den månaden som jag faktiskt ska ge mig iväg.

Som vanligt hopar sig allt och det känns som jag inte har koll på nåt. Orden haglar mellan mig och Jennie,

-Det ska vi kolla med Eddie! Vi måste göra det här! Har du koll på det? Vad tycker du? Då gör vi så!

För första gången har vi 2 resor i tankarna samtidigt och det är inte helt enkelt, men sina tankar styr man inte över.

Så mycket som möjligt vill vi göra när vi är nere tillsammans, helt enkelt för att det är både roligare och lättare att vara båda och besluten kan snabbare tas.Så allt om jag kan kolla av nu och prata med Eddie om är en fördel då vi kommer ner sen.

Samtidigt så vet jag hur svårt det är att få till de där stunderna med Eddie när vi bara sitter ner och pratar.

Det är alltid någon som pockar på uppmärksamheten....På Eddies eller på våran.

Eddies telefon som ringer,nån som vill ha nyckeln till förrådet,en annan behöver en huvudvärkstablett eller så är det ett barn som så gärna bara vill vara nära eller som vill visa något dom kan. Så oftast kommer dom där samtalen på stående fot med ett barn på armen och 1000 avbrott, men nånstans är det precis så som vi vill ha det här projektet...litet och hjärtligt.

Vi är inga människor som behöver sitta runt ett bord för att ta beslut,känns det bra i magen så kör vi på det.

Här hemma mellan mig och Jennie kommer oftast dom bästa ideérna inte när vi aktivt pratar om Bristol, utan mer när vi har nåt annat för oss.Tankarna ligger där och lurpassar i bakhuvudet och helt plötsligt så har en idé tagit form,svårare än så behöver det inte vara...

 

                                                                                         Anna

Väldigt sällan blir jag irriterad på våra vänner i Uganda... Det händer liksom inte.

Men det finns en sak som triggar igång mig nåt alldeles och det är deras syn på homosexuella. Det är som att dom är hjärntvättade angående det här.... Ugandas president Yoweri Museveni har godkänt en anti-gay lag som kan innebära livtids fängelse. Helt galet!

Ugandas befolkning blir lärda att det är fel att vara homosexuell och att det är nåt man själv väljer.Det är stört omöjligt att ens diskutera det med dem. 

Befolkningen jublar över beslutet och inser nog inte vilka konsekvenser det här kan få för dem som land...

Det riktigt lustiga är att i Uganda går ofta män hand i hand för att dom är vänner...Tänk om dom visste vad det oftast innebär här.

                                                                                         Anna

Vi har haft ca 70 boende barn på Bristol....det är många.

Nu när den nya terminen har dragit igång så har vi närmare 90... 90 är bortom många och det kan inte hjälpas att hjärtat snörps åt och tankarna kommer på hur vi ska klara 90 barn? Och då är det bara dom som bor.

Vi har alla dom andra också.

Jag och Jennie vill ju inte bara att Bristol ska vara en förvaringsplats för barnen,därför att för många utav dem så är det deras enda hem också. Vi vill att barnen ska ha att göra på sin fritid. Vi vill att dom ska vistas i en bra miljö.

Men hur ska Eddie kunna säga nej till barn som vill gå i skolan?

Det här är inte Eddies jobb, det är hans kall och det handlar inte om pengar. Dom allra flesta barnen som går på Bristol går där utan att betala några skolavgifter för föräldrarna har inte råd. Men för fattiga människor är utbildningen den enda vägen ut ur en extrem fattigdom. I många av fallen räcker det ändå inte till, men utan den så är det helt kört....

Eddie vet vad det är som räddat honom och han gör detsamma nu för de barnen han har hos sig, 10, 50 eller 100 barn, rädda de som räddas kan.

Men för oss är det inte lika enkelt att förstå, för vår verklighet och vårt liv är nåt helt annat än det som dom möter varje dag.

 

 

 

                                                                             Anna

Det är väl ungefär nu som det börjar bli svårt att fokusera på andra saker än just det faktum att jag faktiskt snart kommer att få vara tillsammans med våra barn på Bristol igen.

36 dagar som jag vet kommer att svicha förbi hur snabbt som helst och 14 dagar på plats i Uganda som jag vet kommer gå ännu fortare!

Det är mycket som ska lösas innan jag är där.

Vi har ett par föreläsningar som ska göras och mina väskor ska packas och rättprioriteras, och det är svårt!

En stor del av min resa kommer att gå ut på att kolla av saker inför hösten då vi hoppas kunna resa ner tilsammans jag och Jennie igen om allt går att lösa.

Jag ska känna mig trygg i vetskapen om att mina barn har det bra här hemma.Min dotter Linnéa som jag vet tycker det är jobbigt  att jag åker iväg och mina söner som mest tycker det är jobbigt att ingen dukar fram deras frukost under de veckorna som jag inte är hos dem...

Jennie kommer nog vara supernyfiken på allt som händer såklart medans jag är där nere men framför allt kommer hon att sakna att vara med mig då jag är borta för att jag är så väldigt rolig att vara med!

Eller kanske inte.... :)

Oavsett så går dagarna i ett rasande tempo och jag håller med Derrick i det han sa häromkvällen då vi pratade....

-Anna, now it is somehow close....

 

 

 

 

                                                                                 Anna

Nånstans vet vi med oss att vi har gjort skillnad för ganska många människor. Vi vet det men det är ganska svårt att ta till sig och känslan är inte bara enkel.

Det är inte utan att det blir en liten klump i magen när man inser att händer det något som gör att vi inte längre kan finnas där för Eddie då förändras livet igen för kanske 450 barn.... och ansvaret för det ligger på mig och Jennie. Det handlar inte om att leverera litegrann utan det är ett tämligen stort ansvar som vilar på våra axlar och ibland kommer det över en och man blir livrädd. Livrädd för att misslyckas och livrädd för att svika någon som litar på oss.

Vi vet att vi hela tiden gör vårt bästa men vi kan aldrig luta oss tillbaka med känslan att det är lugnt och stabilt för dem...

Vi har aldrig lovat Eddie något, och vi har inget dagligt ansvar för skötseln eller driften av Bristol men vi är en del av den, och det kan vi inte ändra på...vi vill inte ändra på det heller.

Men ibland så slår oron till att vi inte ska klara det som vi vill och ibland känns lasset tungt att bära.

Men bara ibland och väldigt korta stunder...

Glädjande är att ett ställe i närheten av oss som heter Ästad Gård har bestämt sig för att för varje ny gilla markering av deras sida på Facebook får så skänker dem 5 kr till Barnen på Bristol Academy!

Så in med er där och gilla och dela så får våra barn en slant och ni har chansen att vinna en övernattning på ett fantastiskt ställe! Passa på att ta er en titt på våran facebooksida också när ni ändå är där!

                                                                                  Anna

Imorgon har vi födelsedag hos oss igen.Min stora kille fyller 17 år (!).

Det konstiga med att ha stora barn är att det inte passar in med hur jag känner mig åldersmässigt.

Jag fattar ju att jag inte kan vara 25 när mina barn är 15,17 och 19, men jag känner mig som det! Nåväl....

Hampus är en filbunke av rang och det har han alltid varit. Han är väl lite (mycket) retlig emellanåt, iallafall om man frågar hans syster men när det gäller så har han ett stort stort hjärta!

Hampus var med oss nere i Uganda som ensamt barn 2010 och jag kan säga att han var helt makalös på den resan. Inte ett ord om att han var trött eller hungrig eller nåt annat, och ensamt vitt barn bland alla våra svarta är inte lätt. Jag tror inte att han hade en enda sekund utan att han hade någon bredvid sig som ville vara med honom.Och han gjorde det med bara ett jätteleende.

Han vevade hopprep och blåste såpbubblor som om det inte fanns nån morgondag.Han var med på foton med varenda unge på Bristol tror jag och dom tyckte att det var festligt att han hade samma frisyr som dom.

Då var han 13 och nu fyller han som sagt 17... Han har växt ifatt och förbi mig,och han är väl inte så pratsam längre precis, men han är min och jag är stolt över det.

 

Hampus med storkillarna. Det är Sam som håller armen om Hampus

 

Hampus med Mabanda Jolly..

                                                                                 Anna

 

När du har barn så vet du känslan du får inom dig när det barnet inte mår bra.

Det går inte att beskriva för det gör så ont också inuti en själv och man hade gjort vad som helst för att byta plats med sitt barn för att det ska slippa. Det är bara så. I mitt fall har jag 3 barn,Jennie har 2 och det är där dom allra flesta rör sig runt i vårt land. 2,3,4 barn att känna kärlek men också oro inför.

Eddie har också 3 barn.3 barn som är hans biologiska sen har han mängder med barn,ungdomar och också faktiskt vuxna omkring sig som också dom är hans familj och som han oroar sig för... Han kallar alla på skolan för sin familj och barnen är varandras bröder och systrar.

Vi pratar en kväll jag och Eddie om hur det känns för honom när ungdomarna väljer att flytta eller nåt barn inte kommer tillbaka och svaret är att han är van. Han är van men för den delen är inte sorgen eller oron mindre...

Han säger att han lärt sig att vid en viss ålder tycker killarna att dom är stora nog att klara sig själva.

Bristols skolgård och Bristols regler är för snäva och dom ger sig iväg med orden att dom är stora nu och dom behöver ingen hjälp mer! Eddie låter dem ge sig iväg, men inom sig vet han att dom snart är tillbaka för livet är inte så enkelt som dom tror... Han tycker att det är bra att dom testar livet, men en del testar och känner inga gränser och då slutar det inte väl.

Eddie låter dem alltid komma "hem" igen om dom vill det precis som vilken förälder som helst skulle göra och det är först då ungdomarna inser vilken tur dom haft som faktiskt hamnade hos Eddie och det är då tacksamheten till honom kommer...

.

                                                                             Anna

Jag tittar inte på TV längre...Jag väljer bort den tiden till förmån för annat. Jag har således inte heller sett programmet

"En resa för Livet". Trots att jag vet vad det har handlat om så har jag ändå valt att inte se på det för att jag tycker att det alltför ofta fokuseras på fel saker när man visar om hur fattiga människor har det... Vi får bara se hur kändisar sitter med ett barn i famnen och gråter och jag vill inte se det.

Igår hamnade jag där iallafall och jag kom in i programmet just då Eagle Eye Cherry säger nåt i stil med :

Jag får ju åka hem... och dom är kvar här, det är deras vardag!

Han säger precis det som jag känner, men som vi är så ovana att få ord på... 30 sekunder tar det sen strömmar tårarna på mig. Allt kommer över en när man ser vilken skillnad dom gör för de barn och ungdomarna som dom möter. Möten som varken barnen eller artisterna någonsin kommer att lägga åt sidan och glömma.

Det sista Darin säger är att har man bara räddat en har man räddat ett helt liv! Det är så sant...

Självklart är det våra barn och ungdomar som hamnar på min näthinna....

Winnie, Wendy,Derrick,Norah,Kalema,Monica,Calvin,Kalifan, Ssentamu och Salimu... jag kan fortsätta hur länge som helst och bara tanken på att ingen ska kämpa för deras framtid får mig att känna ett driv som inte liknar något annat, för om inte vi kämpar för dem,vem gör det då?

Samtidigt som jag ser programmet så inser jag hur svårt det är för människor att förstå här hemma vad det är vi ser när vi kommer ner.... Även om vi inte möts av precis samma syner som på TV så är dom ändå lika och jag ska verkligen sluta att förvänta mig att männskor ska förstå.

Men jag ska också sluta att försvara, eller be om ursäkt, för det som vi har valt att göra.

Jag vill göra det här, för varenda liv är värt att kämpas för!

 

 

                                                                                Anna

Dagarna går ganska fort inser jag och vi har nu 49 dagar kvar till min avresa.

Det har verkligen varit delade reaktioner på att jag ska åka igen så snart, alltifrån ivriga lyckatill och hejjarop till total tystnad. 

Alla delar inte vår entusiasm och vårt driv för Bristols barn och jag accepterar och förstår det fullt ut, men jag tycker att det borde accepteras likadant åt andra hållet.

Jag är dålig på att hålla saker inom mig, men jag märker att det är precis det jag har börjat göra utan att på riktigt vara medveten om det. Jag orkar inte berätta mer för såna som inte egentligen vill höra för det kommer ändå inte att göra nån skillnad för våra barn.

Det är lätt att tro att vi har Bristols framtid säkrad, men det är långt ifrån sanningen.

Varje dag är en kamp för Eddie, och varje dag brottas vi med beslut här.

Ovaccinerade och icke hälsoundersökta barn, hungriga barn, sovsalar som absolut inte håller måttet för vad som är mänskligt,barn som inte kommer tillbaka till skolan efter lovet för att deras föräldrar inte förstår vidden av utbildning när man är fattig... listan kan göras hur lång som helst och vi har bara börjat.

 

 

                                                                                        Anna

Vad kan man göra för att hjälpa till?

*Skänk pengar när vi reser ner! Också här använder vi pengarna till det som barnen behöver!

*Köp ett armband!  Dessa pengarna kommer Linnéa att vara med och bestämma vad de ska gå till.

 Hjälper man till kan det vara en sporre att vara med och påverka vad som ska köpas/göras.

*Sprid att våra barn faktiskt finns! När människor inte syns,då finns dom inte heller....

*Gör en egen insamling till barnen! På jobbet,skolan eller i mammagruppen.                                            

  Det blir uppskattat på många håll kan vi lova.

Det här är bara några sätt som finns för att hjälpa till. Det viktigaste är inte vad man gör utan att man gör!

Dom allra flesta har möjligheten i vårt land att hjälpa andra, och avsett om hjärtat brinner för utsatta barn i världen eller hemlösa hundar eller nerhuggna träd så är grejen att man inte blundar...

För problemen finns iallafall. 

                                                                                   Anna

Ofta säger folk till oss ungefär såhär....

-Det måste vara fruktansvärt att se allt elände som ni ser! Kan man hantera det?

Det är skillnad när vi kommer utanför grindarna. Vi möter fler tomma ögon och mer trasiga kläder men fortfarande möter vi glädje även då!

Självklart har man en hel del bilder på näthinnan som man önskat man sluppit att ha,men jag har dom på näthinnan...

nån annan lever med dem som sin verklighet, då är det inte jag som ska klaga...

                                                                                       Anna

Terminen är igång på riktigt och barnen droppar in en efter en. Att komma i tid på en speciell dag är inte så värst viktigt. Kanske har man som förälder inte pengar till transporten just då som ska ta barnet tillbaka till skolan så man får vänta lite eller så har man nåt annat för sig som är mer viktigt. Det brukar ta ett par veckor innan alla är på plats och allt kan rulla på som vanligt.

Nya elever ska installeras.... Dom ska få en sängplats jämte någon som passar i storlek så att det inte blir alltför trångt.

En plåtbox ska man få där man kan förvara sitt liv och man ska få en nyckel till låset på boxen att hänga kring sin hals.

Man ska få skoluniformer, en orange för timmarna i skolan och sen en lila som man byter om till efter skolan slut.

Har man hår när man kommer till skolan så åker det med största sannolikhet av ganska snart.

Det låter taskigt, men är du ett barn så kan du inte ta hand om ett sånt hår själv och det finns ingen som kan göra det åt dig, så i de flesta fall så väljer barnen att göra det, för att det är enklare och man ser ut som alla andra.

Det är ingen big deal.

Mina tankar kring det här är med skolstarten är många just nu och jag vet att det är för att Treccy ska gå igenom det och för att jag är orolig att hon inte ska trivas...

I min värld borde hennes mamma vara där och ta hand om henne.

Jag är absolut, utan tvekan, för en flytt av Treccy, det finns inga alternativ längre,likväl så har jag fjärilar i magen precis som jag hade när mina egna gav sig iväg sin första dag...

                                                                                  Anna

Linnéa pärlar för det vilda,vi svarar på mail och vi skickar brev innehållande armband.

Armband som nu finns i hela Sverige,långt nerifrån söder upp till Piteå i Norr. Långt fler än vi nånsin kunnat drömma om har blivit sålda och det är en glad Linnéa som också hon ser att det är inte särskilt svårt att göra skillnad för nån.

För samtidigt som man gör det så gör man också skillnad för sig själv.

Jag som trodde att världen var bara det som vi hade har lärt mig massvis under mina år med Bristol. 

Mina barn i sin tur har levt med en annan värld lite närmre sig än vad jag som barn gjorde, men ändå är det så svårt att förstå vad en del måste gå igenom.

Saker som är självklara här är ouppnåliga drömmar där och det enda vi kan göra är att aldrig ge upp och att göra vad vi kan för att hjälpa, det behöver inte vara svårare än att pärla armband...

                                                                                Anna

Tänk vilken grej det blev av det här egentligen....En enda liten resa förändrade livet så mycket.

Vi kämpar oss blåa för att göra skillnad.

Vi vänder och vrider på allt för att vi ska göra det som är bäst för Bristols alla barn.Vi vet att allt kan vara över imorgon, därför att Bristols framtid ligger inte i enbart i våra händer, men samtidigt så har vi inte en aning om vad som väntar kring hörnet och vad som kan hända idag,imorgon eller om ett år.

Det räcker att en enda människa tycker om det vi gör så kan vi ha ytterligare ett helt år säkrat för Bristol...

Eller att det som nu fortsätter med små bitar från många håll, som gör att Bristol kan fortsätta att finnas som en fast punkt för över 400 barn.

Ibland önskar jag att jag visste hur framtiden såg ut, men oftast är jag glad att jag inte vet.

 

                                                                                     Anna