Efter ganska många månader med en tämligen tungsinnad och svårpratad Eddie så känns det som att han börjar bli lite gladare och lugnare igen.Naturligtvis är det bygget som tyngt honom och nu när vi börjar kunna se slutet på det så känns det såklart jätteskönt även för honom.Vi har väl i ärlighetens namn inte heller varit tidernas solstrålar mot honom eftersom pressen också på oss varit stor och man har lätt blivit lite irriterad att han inte kunnat förutse de problemen som kommit.

Och med en bortom alla gränser sprängd byggbudget så känns det onekligen skönt att snart kunna lägga bygget åt sidan och ta nya tag med nåt annat,mindre,billigare och...billigare och billigare och så roligare också.

 

 

Anna

Hans död har fått mig att fundera så mycket.Efter att det framkom att han, Tim eller Aviici valde att avsluta det livet han fått själv så blir det på nåt vis ännu mer tydligt att vara lycklig inte riktigt handlar om det som många av oss tror.Han hade förstått det,men människorna runt omkring honom hade inte gjort det.

 

Det är så lätt att tro att vår lycka ligger i pengar,resor, att vara bland andra människor som räknas,att ha den flottaste villan i de finaste kvarteren och det kan med all säkerhet ligga lycka i det om man känner det på riktigt,men det kan bevisligen ligga vansinnigt mycket olycka i det också.

 

Förutom de uppenbara lyckligaste stunderna i livet när barnen kom så har jag några av mina stora lycklighetsstunder i en by utan ström på landsbygden i Uganda,en promenad i samma by på en väg där någon som jag älskar sprang som barn.

En annan stund som aldrig kommer försvinna är när jag hör orden You came back,och utan att kunna se i mörkret vem som sa dem så visste jag det ändå.

För mig är detta lycka.Vägen dit har varit allt annat än rak med massor av förluster på vägen och det är inte alltid så lätt att förklara det man valt,men måste egentligen andra förstå? Vi har alla vår egen resa och den resan är ju ingen annans utan just vår egen och den enda vi egentligen måste stå till svars inför är oss själva.

 

Men det är här vi brister så ofta... Vi vill vara till lags,vi vill följa de normer som finns oavsett om de är logiska eller inte.

Vi vill,så ofta på bekostnad av oss själva,vara rätt i alla sammanhang och när man inte är det så skapar det det saker som är allt annat än bra inuti oss.När man då ska vara rätt för en hel värld så kan man lätt förstå att det tar proportioner som man inte klarar av att ta sig över.

 

Jag tror att vi måste låta oss själva vara lyckliga på det viset som vi själva valt.Vi måste förlåta oss att allt inte går som man tänkt sig alltid men att det ändå kan bli bra och vi måste låta oss själva ta vägar som kanske inte alltid ser ut som den mest självklara.Vi måste komma tillbaka och hitta lyckan i det lilla igen annars kommer världen aldrig bli en lycklig plats att leva på.

 

 

 

Jag hittar de här bilderna och de är ifrån Uganda. Ett Uganda som vi nästan aldrig ser och ett Uganda som jag faktiskt nästan inte ens tänker på att det finns.Det blir ju tämligen uppenbart när man ser dem att det finns en annan del än det fattiga Uganda som är vår vardag när vi kommer dit.

 

Jag saknar inte den biten alls även om vi hade en bra dag just då vi var där.Men det är svårt att komma till nåt så vackert och enkelt när man sedan får se barn utan en endaste tråd på kroppen bara några kilometer därifrån.

Jag minns alla historier som en av mina människor berättat för mig från när han var liten...Hur mycket man får stå ut med när man föds som ett barn av Uganda och så tänker jag att det är helt orimligt att det är sådana skillnader i ett och samma land.I den ena delen grönskar det och livet är enkelt,i den andra delen dör dem utan att någon ser.

 

 

Nu känns det helt galet men väldigt skönt! Takläggningen är på gång och vi är ännu ett steg närmare klart.

Den dagen när vi kan säga att vi klarade det och vi är helt klara så tror jag minsann vi ska skåla i den största flaskan champagne vi kan hitta och sen dyrt och heligt lova varandra att aldrig nånsin bygga nåt så stort i Afrika igen,nånsin.Nu ska det bara röra sig om veckor förhoppningsvis och ingen är är gladare än vi.

 

Jag visste nästan inte att han var svensk,jag har ingen anknytning till hans musik och jag har aldrig egentligen tänkt på honom alls.Men så tittar jag på dokumentären efter att jag hört att han faktiskt har dött och jag blir helt fängslad. Vad gjorde dom med honom? Avicii....När glömde dom av att han var en Tim också? En alldeles vanlig människa precis som vemsomhelst. Hur kan man pressa en människa att prestera när hela han skriker efter hjälp?

Betyder pengar och framgång så mycket så att det är värt en människas liv?

 

Jag blir totalt galen av bara tanken på hur många människor vi ska förlora i världen för att vi inte ser det uppenbara och gör det vi kan för att hjälpa dem.Alla visar såklart inte lika tydligt hur dem mår inuti men vi måste lära oss att förstå.

Den här killen sa klart och tydligt att Jag kommer att dö om jag gör det här. Och det gjorde han också.

För världen dog Avicii, för hans familj så dog Tim.

 

Anna

 

Jag fullständigt älskar ungar i pyamas! Har alltid gjort det.Det fanns ju inget bättre än när mina egna var små att bada dem på kvällen och sen ta på dem,helst kusinärvda lite uttvättade pyamasar och så krypa upp i soffan.

Sen få sovvarma ungar i knät på morgonen med rufs i håret och lite småsega sådär...

 

Rufs i håret på de här ungarna exitsterar ju inte direkt men lika goa i pyamas är dom ändå.

Man längtar ju ihjäl sig hela tiden💜

 

Det blir ganska ofta att en del av barnen fastnar lite extra för en utav oss som är nere. Vissa springer till vem som helst medans andra helst håller sig till en och samma som sagt.

 

Jennies man Martin fick den här damen som sin följeslagare under veckan...Det ser ut att vara viktiga diskussioner där på skolgården i Uganda i pyamas en dag i mars 2018.

 

Anna

Vi hade ju bestämt oss för att göra iordning de stora killarnas hus nu när vi var nere som ett litet tack för allt jobb de gjort med byggnaden.Vi skulle själva vara med och göra arbetet för det är ganska roligt att ha nåt konkret att göra när man är på plats.

 

Man kan väl säga att slutresultatet blev mycket bra men vägen dit var....kladdig,frustrerande men väldigt rolig!

Vilka dårar alla är! 💜

Fast vi inte vågar tro på det riktigt ännu så ska vi börja närma oss slutet på bygget. Det har ju varit en utdragen historia med mycket motgångar,felberäkningar,regnperioder och diverse andra saker och det är anledningen till att vi inte riktigt än vågar ropa hej.

 

 

Men snart går barnen på lov igen och tanken är att det ska stå helt klart när dom kommer tillbaka efter det lovet...fast det skulle det å andra sidan gjort efter förra lovet dom var hemma på också.

 

Men....Igår kom virket som ska utgöra takstolarna iallafall.Det ser inte direkt ut som det vi använder hemma men det ska å andra sidan bara bära upp ett plåttak som inte väger särskilt mycket så det funkar bra. Vad som är svårt i Uganda är att man inte bara kan beställa som i det här fallet virke,och dom kommer med det utan för att man ska få saker som är så bra som möjligt så får man åka dit och plocka allting själv annars tar dom virke som inte alls håller måttet och tar ändå massvis betalt. Det är Uganda i ett nötskal,Men Eddie tog ett par dagar förra veckan till att välja ut och nu är arbetet igång.....Yes Please,säger vi.

 

Det fina med att vi fått med våra familjer i det här är ju såklart att man också har dem att dela upplevelsen med.

Deras förståelse har absolut blivit större för det vi har mött för dom har mött samma sak.

Vi kan prata om det vi tycker är jobbigt ,roligt eller svårt för ingen dömer en för det man känner.

Det är en otrolig känsla att få resa och uppleva tillsammans med människor man älskar,allt blir lite lättare då.

 

 

Anna

Jag känner att jag verkligen måste skriva det här...alltså ärligt talat.Jag sitter och läser lite bloggar som jag normalt inte läser.Stora bloggar med massa läsare.Dom har valt att dela med sig av sitt liv absolut,men det betyder INTE att dom berättar allt.Man väljer att dela med sig av det som känns okej och det är ingen skillnad om bloggen är stor eller liten, det är jag helt säker på.

 

MEN....och jag säger MEN! Vilka sjukt elaka kommentarer dom får ta emot många gånger! Det är helt galet!

Det sitter verkligen människor hemma och skriver detta till nån dom inte ens känner för att dom tycker att dom är fula,feta,smala,diviga,dåliga,världens sämsta föräldrar eller för pretto...herregud,det finns ingen ände på hur elaka folk är. Skulle någon ställa sig ansikte mot ansikte och säga det till nån? Absolut aldrig skulle jag tro, men tydligen är det okej att skriva det....? 

 

Jag ryser av de elakheter en del väljer att ge sig själva rätten att leverera och tänker att dom borde skämmas....har vi verkligen inte andra saker att bry oss om än att vara elaka?

 

En sak som aldrig verkar lösa sig oavsett hur många tusentals vi än burit ner under åren är skor..Skor i alla former som tänkas kan tar vi med oss men oavsett det så är det alltid nån som saknar. Galet frustrerande såklart.

 

Nu var det dags för en del av de större ungarna att få lite nytt och vi fick lite bilder på det...

 

Ibland är det svårt att hitta orden,både till vad man ska skriva men också till vad man känner.

Oftast är det inget man ens reflekterar över utan allt bara rullar på. Men så ibland smäller det till i huvudet på mig och jag tänker,vänder och vrider på precis allt.Viktiga saker men ännu hellre oviktiga saker.

Jag blir matt på mig själv för jag når ingenstans. Utan mina ord är jag så lite,med dem är jag mer.

 

 

Anna

Anna

Jag tänker att livet är en jäkla konstig grej ändå.Vi föds,växer upp,blir vuxna,skaffar egna barn som i sin tur växer upp,blir vuxna och lämnar hemmet och man kan bara stå bredvid och hoppas att man har lyckats göra nåt bra utav dem. Man vill ju ha gett dem vingar men också rötter.På ett sätt vill man föralltid ha dem hos sig men på ett annat sätt finns det inget vackrare än när dom står på egna ben och kan klara sig själva.När man får vara en del utav dem fast på avstånd.

 

Jag vet att jag inte har varit världens bästa mamma men jag har alltid gjort mitt bästa.Jag har definitivt missat en herrans massa innebandymatcher för att Uganda har pockat på min tid.Jag missade min största unges första flytt för att den inföll just när jag hade bokat en resa...till ja precis,Uganda.Jag har inte alltid varit närvarande för att mina tankar har dragit sig dit och har gjort det stört omöjligt att fokusera på något annat överhuvudtaget.

Jag vet allt det och ibland avskyr jag mig själv att jag lät det ske.Men jag vet också att jag hade gått sönder inuti om jag inte gjort det.Det finns saker i livet som är så livsavgörande och ett av mina såna största avgörande är just det vi har mött i Uganda.

 

 

 

Anna

Jag har en ledig dag och det är väl alltid lite lyx att vara det på en fredag.Jag tog en promenad på förmiddagen och jag tror minsann att jag kände lite värme från solen och det är inte heller det fel.

I tankarna snurrar Uganda och jag önskar att jag kunnat stänga av det om än bara för en liten stund.

Det är så satans mycket som ska falla på plats hela tiden och gör vi saker i fel ordning så blir det inte bra helt enkelt,vi vet ju det.

 

Tankarna går till alla de barn som är där som vi också vet inte har en famn att krypa upp i när vi är hemma istället för där,men kanske är det tyngre för mig att bära än för dem,jag vet inte.

Jag tänker på vår egen lilla Sally och bara tanken på att hon om mindre än 1 1/2 år skulle vara utan sin mamma och pappa flera månader i sträck gör att jag nästan mår illa.Vi har 3 åringar på skolan som har det så.

 

Jag är lycklig för att jag är hemma men jag längtar till Uganda som om det inte fanns någon morgondag.

 

Att göra barn lyckliga i Uganda behöver inte vara svårare än såhär.Lite godis och piprensare och livet är på topp.

Jag vet inte hur många glasögon vi böjde till för att minuten senare se en annan design på dem.

Kreativa är dom våra ungar iallafall,det är helt klart!

 

 

En efter en försvinner de nu...de där människorna som man på inget vis känner eller har en personlig relation till men som på nåt vis ändå alltid funnits där.Offentliga människor som levt i rampljuset i all evinnerlighet och som så frikostigt delat med sig av sig själva till andra. Ingen lever i evighet det vet vi ju om men ändå berörs jag och livet kommer så påtagligt nära och det faktum att vi verkligen inte kommer att finnas kvar här på jorden för alltid.

 

Jag är inte rädd för att dö,men jag är rädd för att inte leva medans tiden är. Jag har tillbringat många år med att fundera på om jag är bra nog,inte för mig själv men åt andra,och fortfarande kommer de tankarna ibland.

Men varför ska vi egentligen ändra på oss för att nån annan tycker det? Varför ska vi följa ramar som inte vi passar in i?

För vem ska vi göra det?

 

Jag lovar mig själv att jag ska leva på det viset som jag vill och när nån rynkar på näsan åt det då ska jag inte rynka tillbaka,jag ska bara leva lite, lite mer.

 

Ibland önskar jag att jag hade svaret på livet.Vad som ska hända,om jag behöver oroa mig eller om det finns nåt jag kan göra som kan förhindra det som sker som inte är bra. Så ser det ju såklart inte ut och jag vet det.

Men ibland hade det ändå vart skönt att kunna förbereda sig för det som kommer.

10 år har vi varit i Uganda och det har inneburit 10 år av massvis med överraskningar.Ibland vill man inte ha överraskningar faktiskt.Ibland kräks man på dem.Ibland är dom fantastiska.

 

Anna