Att få dela någons historia är stort
Det är ju så att man har kommit en del av människorna i Uganda väldigt nära under åren som gått.
Muteesa är för mig en nyfunnen vän som jag faktiskt träffade första gången 2012, men som ändå snabbt har blivit just en vän.
Sam har ju funnits med betydligt längre, ända sen 2008.
Jag tror att vi har gått igenom det mesta av livets väsentligheter, både under våra vistelser i Uganda men också nu då vi pratar via internet.
Dom har berättat om sina liv,hur dom har haft det och hur det har känts att bli lämnade kanske mer än en gång. Dom har förlorat sina pappor, både Sam och Muteesa och det har såklart påverkat dem.
Dom är också båda 2 oerhört stolta över just sina pappor fastän det i själva verket är deras mammor som dragit det tyngsta lasset.
Men vi människor gör ju ofta så, vi hyllar dem som inte längre finns bland oss.
Jag har fått bilder skickade till mig som dom vill att jag skulle se....och jag blir såklart jätteglad för det!
Tycker man om någon så vill man gärna ha deras bakgrund och historia. Det blir så mycket lättare att förstå då.
Från Muteesa kom den här bilden på hans pappa...Prince Ssemakookiro Ssemujju Joseph III.
Muteesa är väldigt lik honom till utseendet och jag kan såklart inte låta bli att undra om han också är lik sin far till sättet?
Från Sam kom det bla det här kortet....
En liten Sam till höger, med sin mamma och sin storebror Peter bakom. Peter fick jag träffa den dagen då jag var hemma hos Sam 2012.
Till vänster har vi Sam´s lillebror Jimmy....ett av alla miljontals barn i Afrika som inte längre lever.
Jimmy dog i malaria endast 3 år gammal. Vardag för dem...
Jag fick också det här kortet...
Här kan jag se att det är Sam! Även här till höger. Barnen bredvid är kompisar till honom.
När jag ser det här kortet så kan jag nästan se varför han har alla ärr på armar och ben! Han var en riktig buse :)
Sam älskar mango och gjorde även det som liten.
På sin ena arm har han ett jätteärr som kommer just från ett mangoträd som han trillade ner ifrån då han gett sig upp i det efter det goda....
Och som sagt...Sam har många ärr, alla med en egen historia av bus bakom sig... :)
Och jag, jag är oerhört stolt över att jag en dag kommer att tillhöra just de här 2 människornas historia även jag.
Jag vet att jag aldrig kommer att glömma dem, och nånstans långt därinne så hoppas jag och tror, att detsamma gäller för dem...
Anna
Tänker på Sams sorgliga barndom och hur mamman lämnar honom och brodern ensamma för att resa iväg gång på gång... jag undrar om det är jobb eller att hon inte orkade med sina barn och jag som mamma förstår inte hur man kan lämna sina barn vind för våg... hon kanske måste göra så men jag hade inte kunnat leva, om jag var lika fattig som mamman, utan mitt barn. Finns det någon som hjälper Sam och brodern ekonomisk med både skolan och mat? Sam verkar vara en så mysig kille... det finns säkert många mysiga barn som Sam som har samma sorgliga liv som han. Stackars barn, det är då man vill så gärna hjälpa till och bidra med något och det kommer jag att göra nu!!!
kram/Tess
Jag tror faktiskt inte att Sam´s barndom har varit så sorglig, det är vi som väljer att se det så. För dom är livet så här. Sam är inte ensam om den här historien, hans liv syns bara lite mer här i bloggen för att han står mig väldigt nära. Föräldrar i Uganda gör det som dom tror är bäst för sina barn, det är inte av elakhet man väljer att göra så. Sam älskar sin mamma högt och hon har varit en bra mamma för honom. Även om vi här inte kan förstå hur man kan lämna sina barn så får man aldrig dömma någon innan man gått i dennes skor.Sam klarar sig alldeles utmärkt i sitt liv. Han spelar i Bristols brassband och får en liten liten lön för det och kan på så vis klara sig själv.Sam är världens mysigaste kille och det är inte synd om honom.Just barnen och ungdomarna tillhör kanske de barnen med en stor portion tur i livet...alla skolor i Uganda har inte vänner i Sverige. Tack för att du läser, Anna
