Victoria skrev ett inlägg som hette "När jag hittade Sam". Jag blev glad när jag läste det...precis lika glad som jag blev av det brevet hon hade med sig tillbaka hem till mig från Sam då hon träffat honom.

För mig finns det fortfarande ingenting som går upp emot ett handskrivet brev eller kort. Det blir ett levande bevis på nåt sätt att människan som skrivit brevet finns, och det var precis det som jag ville veta vid det tillfället, att Sam levde och mådde bra.

På nåt vis så kommer det alltid att räcka för mig. Vetskapen om att han klarar sig. Jag kommer aldrig heller att kunna leva livet åt Sam, det måste han göra själv, varenda dag, men kanske kanske att hans liv blivit lite enklare och kanske får innehålla lite mer glädje än vad det annars gjort. Jag vet inte, men kanske...

Då vi var nere nu i mars så visste jag att Sam skulle vara där.

Det har bara varit under en ganska kort tid under de här 4 åren som vi inte haft kontakt, precis som Victoria skrev. Jag såg så klart fram emot att träffa honom igen.

Jag visste inte när han skulle komma, och våra dagar är ganska så rejält fulla då vi är där så jag hade inte koll på att han att han kommit till skolan den där dagen. Men rätt som det var så kom Cissy och lade en hand på min axel och sa att jag inte skulle låta honom vänta utan gå till honom...Han hade alltså kommit.

Jag kom ut från ett klassrum och jag såg bara ryggen på honom, men det gick inte att ta miste. Han var där och jag var där och som den självklaraste saken i världen så var vi varandras vänner igen.

Och än en gång får vi bevisat för oss att varken ålder,färg,pengar eller någonting annat spelar nån roll, man kan bli vän med precis vem som helst, man styr inte över det själv...

Dagen då invigningen av skolan hade varit så hade vi alla haft en ganska hektiskt dag och vi hade inte pratat så mycket jag och Sam. Bara små korta stunder mellan allt som skulle göras.

Då allting var slut och alla hade gått hem och lugnet åter började lägga sig någorlunda på skolan så kom Sam och hämtade mig och tog mig till en lite lungnare del, med inte fullt så mycket barn.

Han hade ett brev med sig. Han bad om ursäkt för att han inte hade ett kuvert till det men han ville ändå att jag skulle ha det han skrivit...Han sträckte över det till mig....

Han gav mig historien om sitt liv.

Hur han hade haft det, och vad han önskade av sin framtid.

Hur tacksam han var över att det fanns någon som han visste skulle vilja ha hans livshistoria nerskrivet ...

Innehållet i det brevet kommer såklart alltid att stanna bara hos mig,men det var en stark känsla att få någons liv så i sina händer....Det händer inte jätteofta. Mig har det aldrig tididgare hänt. Jag tar ofta fram det brevet.

Det ger mig energi.

Det gör det lätt för mig att vara tacksam över det fantastiska liv som jag har fått, och över turen jag har haft som har fått världens finaste barn, en man som alltid finns vid min sida,

och lyckan över att just Sam blev min vän.

                                                                 Anna