Den här gången var jag med om något som jag tidigare inte varit med om på våra resor till Uganda.
Som jag berättat så finns det en Sam I Uganda. Vi träffade honom redan 2008 så han har funnits med ett tag nu i vårt liv.
På chatten en kväll för nåt år sen så frågade Sam om jag ville se hur han bor nästa gång jag kommer till Uganda, och svaret på det var ju ett givet ja,det ville jag ju självklart!


Vi har sen inte pratat mer om just det ,men nånstans hoppades jag att han skulle komma ihåg det nu när jag kom ner igen.
Sam är ju den som åkt med oss i bussen tillbaka till hotellet på kvällarna och jag har då bjudit honom på mat innan han gett sig tillbaka hem till sig igen. En utav kvällarna satt vi själva en stund i restaurangen innan de andra kom ner, och då frågade han om jag fortfarande ville följa med honom och se var han bor, och svaret var lika givet denna gången,självklart!
Bra sa Sam! Passar det imorgon? Kl 10? För då hämtar jag dig här på hotellet!


Exakt där kom den där lilla oroskänslan att det där kanske inte var mitt smartaste beslut i livet....Jag har ju lovat alla att vara försiktig och lovat att vi inte ger oss iväg själva och nu hade jag precis sagt ja till att göra det iallafall....
Jag litar på Sam till 110, men jag litar dock inte riktigt lika mycket på alla Ugandier....
Jaja, svika Sam för att jag nojjade var jag inte direkt sugen på heller så iväg skulle jag.
Jag var bara tvungen att berätta det för Victoria först också.....
Victoria är ganska rädd om oss när vi är iväg och vill gärna ha lite kontroll så jag var lite orolig över hennes reaktion också....
När jag berättade om mina planer till Victoria så svarade hon
-Visst ,gör du det så fixar jag lite annat imorgon!
Inget mer.....inte vad jag hade väntat mig kan jag säga.
Jag tyckte nog att hon kunde blivit lite orolig för mig.....!

För Eddie berättade jag inte överhuvudtaget att jag skulle ge mig iväg, jag var rädd att han skulle stoppa det hela och det vill jag inte, så han fick veta det först dan efter....

Men ,men morgonen därpå vaknade jag ganska tidigt och gjorde mig iordning inför dagen.
10 minuter innan Sam skulle komma så kom den reaktionen på Victoria som jag väntat på dagen innan då hon säger
 -Jag skulle aldrig ge mig iväg själv så!

Men vafan......vi bestämde snabbt att Victoria skulle smsa och ringa till Sams telefon under tiden jag var borta för att kolla så att allt var okej, och med den vetskapen kände jag mig betydligt tryggare också.
Så när Sam en minut senare dök upp i sällskap av sin bästa kompis Muteesa så kände jag mig inte längre orolig alls utan såg bara fram emot dagen! ( Victoria berättade senare att hon ville få mig att känna mig lite orolig för att jag skulle vara mer försiktig)


Jag lämnade över mina pengar och mina kameror till Sam för att själv slippa flasha med allt då jag trots allt är vit och  vita gärna förknippas med pengar....så lite tänkte jag allt :)


Vi gick iväg och tog en taxibuss ut mot Sam´s distrikt som heter Kawempe.
Ju längre ut från stadskärnan man kommer desto fattigare blir det och Kawempe var inget undantag......Det går inte ens att beskriva.

Vi hoppade av bussen efter en dryg timmes färd och gick sen den sista biten hem till Sam.
Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig....hur dom bor i Uganda har jag ju sett otaliga gånger utifrån,men aldrig inifrån och definitivt inte hos någon som betyder något för mig.
Vi kom fram till ett pyttelitet stenhus som låg inklämt mellan flera andra byggnader med 2 dörrar och och 2 fönster och Sam gick fram till den ena dörren och låste upp den och välkomnade mig hem till sig!
Hans stolthet gick inte att ta miste på och hur skulle jag då kunna känna nåt annat än glädje jag med?
Det var det minsta boendet jag sett....Det var bara den ena dörren och det ena fönstret som var deras, i den andra delen bodde nån annan.
Han bor där tillsammans med sin storebror och sin mamma,som för tillfället är i Sudan och arbetar.
I det lilla lilla rummet som var i storlek med min familjs badrum så fanns det 1 våningsäng,1 vanlig säng, 2 små bord och en pall,det var allt....samt deras kläder och saker förstås.


Vi stannade hemma hos Sam i många timmar och gjorde väl egentligen inget särskilt mer än att prata,men jag tror att ryktet gick att det var en vit människa hemma hos Sam för det kom och gick hur mycket olika människor som helst!
Alla ville hälsa,kolla och snacka lite. Sen babblade dom på på sitt språk och då förstod man inte nåt,men för mig var det okej att bara få vara en del av deras liv en kort stund,då måste man inte alltid förstå vad som sägs...


Efter ett tag frågade Sam och Muteesa om jag ville se deras by, och det ville jag såklart! Vi gick iväg och fick också sällskap av en kille som heter Lubanga. Jag fick se och uppleva saker som jag tidigare inte gjort.
Bara en sån sak att vara vit ute på landsbygden väcker en enorm nyfikehet och för varje steg som jag tog så skrek barnen "muzungu"!
Muzungu betyder vit människa eller möjligen europé, och till slut skrattade vi alla 4 för vi hörde det så många gånger så att det nästan blev som mitt namn!
Jag fick också se hur dom lagade mat och levde i byn och det var en fantastiskt upplevelse helt enkelt.


Då vi gått en stund ville Sam visa ett ställe för mig och han frågade om det var okej att vi gick dit, och det gjorde vi och där fick jag en syn som jag heller aldrig tidigare skådat. Ett grönare Uganda har jag inte sett. Där växte bananer,mango, avokado och massa annat. Vi kom fram till ett stenbrott med klippor  rakt upp på kanske 100 meter.
Där var små,små dammar av vatten och gröna kullar.Där gick kor och betade och där var barn som badade och högt upp på en klippa så stod en man och sjöng. Muteesa berättade att det var ett bra ställe att öva sång på då det ekade bra där.
Då jag stått där en stund och bara njutit av allt det vackra så frågade dom om jag kunde klättra med dit upp,så pekade dom upp för berget......

Hur i hela fridens namn ska jag överhuvudtaget ta mig upp där tänkte jag, men hör mig själv svara
 -Yes, but you might have to help me a little bit.  IDIOT!

Det var sjukt högt och rejält brant....3 ugandiska magra killar mellan 19 och 22 och så jag, definitivt inte lika mager eller lika ung....dom studsade upp som apor! Jag studsade inte kan jag säga,men jag kom upp utan några missöden och med bara lite hjälp! Att jag sen höll på att dö när jag kom upp är ju en annan historia :)
Väl däruppe var det så värt det för där fick jag se hela Kampala sträcka ut sig och det var en mäktig syn!
Jag frågade lite försiktigt om jag var tvungen att klättra ner också....? Men det fanns en alldeles vanlig väg att både komma upp och ner på....


På vägen tillbaka gick vi sedan om den lokala marknaden,där dom sålde mat och kläder. Så olikt vårt land...

Med facit i hand kan jag säga att just den här dagen var nog den bästa dagen någonsin för mig i Uganda.Att få bli en del av deras liv,om än bara för en dag var en otrolig upplevelse!
Jag kan också säga att jag var inte rädd en endaste gång under hela dagen utan kände mig trygg hela tiden.

Då det sedan var dags för mig att åka tillbaka till hotellet så åkte vi en vanlig lokalbuss typ,så nu har jag provat det också!

Som sagt, min bästa dag och jag ville inte att den skulle ta slut....


Här bor Sam! Av hänsyn till honom kommer jag inte att visa några bilder inifrån hans hem då jag inte frågat om det är okej för honom,hoppas ni förstår!

Lubanga, Muteesa och Sam!


Här klättrade vi upp....dom 3 aporna och jag :)

Muteesa, vänligare kille får man leta efter...


Utsikten uppifrån berget...vansinnigt vackert, men bilder gör ju inte det helt rättvist.


Muuteesa,jag och Sam :)


En liten, liten frisersalong....

Matmarknaden i Kawempe....

Det här är kasawa, Detta äts otroligt mycket i Uganda...


Dagen tog slut alldeles för fort tyvärr, men som sagt...det var en upplevelse jag kommer att bära med mig!


                                                                  Anna