En del barn och ungdomar kommer man aldrig någonsin att glömma. Toney är en av dem. Vi träffade honom redan 2008. Då en liten pjalle med massa glimt i ögat och en av de barnen som alltid höll sig nära oss.
2010 träffade vi honom igen och Toney var även då en av dem som vi tillbringade mycket tid tillsammans med Jennie,jag och Hampus. Han ville lära sig svenska ord och han tyckte om att höra på vad vi hade och berätta...



Vi har haft fortsatt kontakt med Toney under den här tiden och nu när vi kom ner 2012 igen så var han en utav de första som mina ögonen sökte efter då vi kom till skolan.
Och han var där. Han är stor nu,18 år.
Fortfarande precis lika fin och snäll och även otroligt tacksam över att vi kommit tillbaka...
Min tid räckte inte riktigt till för Toney på den här resan så mycket som jag önskat, men jag pratade såklart med honom en del.
Näst sista dagen innan vi skulle åka hem så såg jag att hans hörlurar som han hade till att lyssna på musik med var mer än lovligt trasiga, så då gav jag honom mina. Han såg att det var ett par Iphone hörlurar och det är inga billiga saker i Uganda kan jag säga, så han blev glad :) Jag hade antagligen kunnat ge honom min Iphone också bara för att få se glädjen, men jag sansade mig såpass iallafall....!



Liksom många av ungdomarna i Uganda,åtminstone av dem som kommit mig nära, så ber han inte om någonting mer än att vi ska vara vänner, och det är inte svårt att säga att vi kan vara det. När någon ger så mycket utan att kräva något tillbaka då är det lätta att säga ja till vänskapen....


Liten Toney, 2008 :)

Toney 2010 med taktpinnen för brassbandet....:)

Toney 2012....betydligt äldre än 2008 :)

                                                  Anna