När det kommer ett försynt: Hope you will sleep well Anna... ifrån Derrick på facebook så smälter jag såklart.

Följt utav ett: Fred also wishes you a good night.... Då dör jag en smula igen. 

Jag ser bilderna av barnen framför mig liggandes i sina sängar, och jag önskar att jag kunde vara hos dem mer. Det är ren och skär sanning när jag säger att jag älskar dem. Till månen och tillbaka.

Jag skulle nog nästan kunna göra vad som helst för att få veta att dom kommer att klara sig. Att dom kommer att få bli gamla. Att dom kommer att vara där nästa gång vi kommer ner och att vi ska klara av att få dem att förstå att dom kan klara sig och att det dom vill betyder någonting. Att dom ska känna att även om deras föräldrar i många av fallen inte kan ta hand om dem och älskar dem så som varje förälder borde göra, så gör vi det. Vi älskar dem, vi saknar dem och vi tror på dem.

Vi kan inte leva deras liv åt dem, men vi kan finnas där som en stötta åt dem som vill, såsom deras föräldrar borde ha gjort.

Vi gömmer oss gärna bakom fraser som: "Dom vet inget annat än det här." Och det är sant, det gör dom inte. Men dom är ju inte dumma i huvudet för det.... Det är klart att det måste kännas i dem att bli bortlämnade....Att inte få känna att man är älskad på riktigt. Jag kan inte ens ana den känslan, inte många av oss kan det.

Och just bilden av barnen i sina sängar, när dom ska sova, den lämnar mig inte ifred....