Lindah och Amanda

När jag först kom i kontakt med Uganda och Bristol så var det genom min dotter Amandas skola. Året var 2006 och Amandas lärare Agneta o Torgerd hade börjat knyta kontakten med Eddie och Bristol. Jag kommer inte riktigt ihåg med jag tror att det var 2007 så började barnen i Amandas klass att brevväxla med några av barnen på Bristol. Det var vid påsk för där kom en påskhälsning till Amanda från en liten tjej på 5 år som hette Lindah.

 

När jag och Amanda var nere första gången 2008 fick vi träffa Lindahs mamma. Lindahs mamma var lärare på Bristol för dom allra minsta barnen. Lindah själv gick inte på Bristol så vi fick aldrig träffa henne.

 

2010 när jag var tillbaks så fick jag träffa Lindahs mamma igen och jag fick ett brev med hem till Amanda från Lindah. Mamman var glad att träffa mig igen men saknade Amanda. Under åren har det kommit brev till Amanda från Lindah och ibland kommer det kort på henne. Amanda har skickat till Lindah och vi har sett henne växa sedan hon var 5 år.

 

Inför denna resan nu i februari så hade vi förberett ett paket och brev till Lindah från Amanda. Vi hoppades givetvis att få träffa Lindahs mamma och få överlämna paketet till henne.

 

Vi kom till skolan och fick tråkigt nog veta att Lindahs mamma inte längre jobbade på skolan. Allt var bra med henne men hennes man hade fått jobb lite längre bort och dom hade varit tvugna att flytta. Eddie berättade att dom till och med hade kunnat bygga sig ett eget litet hus. Detta var ju glädjande nyhter även om jag var en aningens besviken över att inte få träffa mamman.

 

Veckan gick och en dag på skolan kom Eddie fram till mig med en tjej vid sin sida. Han undrade om jag visste vem det var han hade med sig. Ja visst såg jag det, det var ju Lindah som stod rakt framför mig!!!

 

Jag fick en härlig känsla i kroppen när jag efter 6 år äntligen får träffa henne. Jag önskade givietvis att Amanda var den som fick träffa henne men att få se och prata med henne var ändå alldeles fantastiskt.

 

Allt var bra med henne och hon, hennes lilla syster och mamma hade tagit sig resan till Bristol bara för att träffa oss. Vi tillbringade en eftermiddag med henne och fick lära känna henne lite mer. Vi tog massa kort på henne för att visa Amanda när vi kom hem.

 

 

Jag tror och hopppas att detta var en dag som både Lindah och jag kommer att minnas. När vi väl var hemma igen så skrev Amanda ett brev tillbaks till Lindah och jag vet att hon har fått det nu. Vem vet, kanske kanske får dom träffas någon gång, Lindah och Amanda........

                                                               Jennie

 

 

 

 

 

 

Lindah tillsammans med sin lillasyster

 

 

 

Lindah öppnar paketen och brevet från Amanda

 

 

 

Så gulligt av Amanda att tänka på andra barn också. Lindah ser beundrande ut på de saker som hon har fått och det är kanske första gången som hon får något fint från ett annat barn!
Jag försöker lära mitt barn att man kan glädja andra mindre lycklig lottade, genom t ex att avstå från sin veckopeng någon gång, skicka till ett barn som inget har, kan man göra andra lyckliga med små medel… på det sättet lär man sig också att vara tacksam att man har det så bra som vi har det i s k I-länder och kunna dela med sig….
Fint gjort Amanda!
Kram/Tess

Vilken solskenshistoria , hoppas det blir så att flickorna en dag får träffas. Kram

Vad härligt, ja hela historien är härlig förstås. Men det måste varit en höjdpunkt när de hade tagit sig till Bristol denna gången. Hoppas verkligen det blir ett möte tjejerna emellan någon gång i framtiden.
Kramen

hoppas att dom får chans att träffas en dag! :)