Man måste stå stadigt även om man är ensam....

Jag älskar sommaren....Ju äldre jag blir ju mer värme vill jag ha och jag vill att sommaren aldrig ska ta slut.

Men i år längtar jag lite efter hösten.....fast bara i smyg.

Jag längtar inte efter regnet,blåsten och mörkret, men just det här året så är hösten annorlunda för att jag vet att med hösten kommer Uganda... Jag lever i nuet, men jag längtar ändå.

 

 

Så sakteliga börjar det sjunka in att jag verkligen ska åka.

Arbetet håller på att trappas upp, frågorna från folk är många, dagligen kommer det små meddelande på facebook om jag verkligen är helt säker på att jag kommer...

Tankarna rör sig ständigt kring resan samtidigt som livet här hemma ska rulla på, men det gör det, tack vare att vi snart bara är vuxna eller halvt vuxna som delar hushåll här numer.

 

 

Dom första skänkta pengarna som landade på Bristolbarnens konto tillhörde min egen dotter, som tyckte att efter en sommar full med jobb så ville hon också bidra med något.

Helt utan min vetskap,så skänker hon några hundralappar till det som betyder så mycket för mig, och jag förstår att mitt barn inte längre är ett barn, och jag förstår att hennes hjärta är stort.

 

 

Den enorma glädjen jag jag känner varvas såklart med tankar på att allt inte kommer att gå bra, men just de tankarna slår jag snabbt ifrån mig. För jag vet vad jag åker till, jag har gjort det här förut.

Jag vet vad jag kommer till, och jag vet vad jag kommer att möta. Skillnaden är bara Jennies lugn vid min sida. Men man kan inte hänga upp sig på en annan människa och förlita sig på den bara, man måste stå stadigt på sina egna ben då man är alldeles ensam också, och jag är redo för det nu.

 

Min rädsla att inte hinna finnas till för alla då jag kommer ner jobbar jag på, för jag vet att det är en omöjlighet, men jag vill inte att någon ska undra då jag lämnar Uganda varför jag inte brydde mig om just dom?

Är vi många som reser så finns det fler famnar att krypa upp i, fler ögon som ser och fler händer att hålla i, nu är det bara jag.

 

Såna här saker upptar mina tankar upptill allt annat jag redan tänker på....

Allt man tänker är inte logiskt.

 

 
 

 

Vill ni göra skillnad för någon så skänk gärna en slant till våra barn på Bristol Academy.

Varenda krona hamnar där den ska, så enkelt är det.

8388-1,4 140 970-7

 

Anna

 

 

 

 


Kommentarer
Postat av: creando

Men tänk vad du gör skillnad. Tänk vad dina händer och dina ögon och hela det som är du gör skillnad! Även om du inte kan göra allt, så är det stort!

Svar: Jag vet det egentligen....att göra lite är bättre än att inte göra nåt alls... men man vill så mycket! Kram och Tack! A
Jennie och Anna

2013-08-09 @ 13:52:54
URL: http://creando-kicki.blogspot.com
Tack för att du läser om våra barns liv på Bristol Academy, och Tack för att du vill lämna ett par ord hos oss, det värmer!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0