I den här bloggen är det  nästan alltid  bara jag som skriver. Jennie gör det ibland men inte särskilt ofta.

Men trots att det är mina ord och mina tankar ni läser så är jag inte ensam.

Jag kan förstå att människor tror det som halkar in här men Jennie är högst närvarande,ni får bara inte ta del av det hon tänker på.

Ibland önskar jag att jag hade kunnat skriva ur Jennies synvinkel för jag är helt övertygad om att läsningen hade varit helt annorlunda då,men det kan jag ju inte göra,för jag vet inte allt vad som rör sig i huvudet på henne,likväl som hon inte vet allt som rör sig i mitt.

Vissa saker är svåra att prata om. Inte för att man inte kan, utan mer för att man inte riktigt vet varför man känner som man gör eller ibland vet man knappt att man känner det man känner heller.

Men vi är två....Jennie och Anna. Olika men ändå lika.Men framför allt med samma mål i sikte -Bristols barn.