En del människor kallar mig envis.Det är liksom lite av en stående grej.Jag kan hålla med till viss del men för mig är det inte envishet på ett bångstyrigt sätt för jag gör det inte bara för att jag ska göra det ena eller det andra utan jag gör det för att jag har väldigt väldigt svårt att gå emot mitt hjärta och min mage....Det är dom två som leder mig rätt när jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.

Ibland när jag tvekar inför ett beslut så sätter jag mig ner och känner efter hur det känns,först i magen och sen i hjärtat.Många,många gånger har det hjälpt mig att välja hur jag ska tänka eller hur jag ska gå tillväga...

 

För snart 2 år sedan började vi göra armband till förmån för Bristols barn.Min dotter Linnéa började och jag hjälpte henne.Vi har nu sålt tämligen många och nu sitter jag med ytterligare dryga 60 armband som ska göras och här kommer det där in igen,mina svårigheter att gå emot vad jag känner...Det mest naturliga hade väl varit att dra ihop ett gäng och pärlat så hade vi varit klara i ett nafs...men jag kan inte....Jag vill att det ska vara gjort med hjärtat hela vägen.Det handlar inte bara om att göra det. De är klart att det är okej att Jennie och våra närmsta hjälper till men jag kan inte stå ut med tanken på att hjärtat inte är med,för i min värld så måste det vara det,alltid.

 

 

 

                                                                                       Anna