Vi fick er....

Allt blir på nåt vis så galet verkligt just när vi står inför en resa.Vi lever ju med Bristol och Uganda i allra högsta grad varje dag men på nåt vis kan vi ändå hålla en viss naturlig distans med tanke på avståndet.Nu med mindre än en månad kvar så blir allt så herrans intensivt och det finns inte tid att koppla bort det alls när man väl är ledig.
Jag för min del kan inte gå och tänka på det på jobbet för där måste jag vara närvarande även i tanken men i samma stund jag lämnar huset så kommer tankarna på allt.
 
Det finns saker som vi alltid tar med ner,som liksom är en stående del av packningen.Sen funderar man alltid på att komma på nya saker som vi har här som kan underlätta för dem där.Det behöver inte vara stora grejer eller särskit avancerade men ändå bra grejer.Som typ supertejp att sätta upp saker på de porösa stenväggarna med,glödlampor som håller mer än en vecka och lågenergi lampor har vi än inte sprungit på där men tänk ändå vilken skillnad det kan göra där på kostnaden om det drar mindre ström? För ett par år sedan köpte vi med oss en liten lamineringsmaskin och den har gått varm sedan dess.Små små saker som kan göra allt lite lättare,bättre eller roligare helt enkelt.Det måste med praktiska saker men för oss är det viktigt att inte glömma bort det roliga också,att ha roligt ska vara en del av livet också för våra människor i Uganda.
 
Igårkväll satt jag med en av våra ungdomar och ströpratade lite på kvällen så kom det där som det så ofta gör när man tar sig tid....Ibland gråter jag när jag tänker på hur det var förut..... då när vi inte hade nånting och när vi fick kämpa för varje dag.Sen hade Gud planen att låta oss träffa Jennie och dig och nu är allt annorlunda...
Mina tårar kommer såklart och fastän jag inte gjort särskilt mycket alls för den här pojken så har Jennie gjort det och det har förändrat hela hans liv.Han blev någon som var viktig och inte bara ett fattigt och bortglömt barn.
Det är dom samtalen som gör att man orkar lite till fastän man ibland bara vill ge upp för att man inte ser nån klar förändring.Men vi ser inte allt men den som fick livet förändrat ser nog allt på ett helt annat vis.
 
 
Anna
 
 
 
 
                                                                              
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Den enorma tacksamheten!

Mitt i all inre kaos som råder med ganska mycket vanligt jobb och väldigt mycket Bristoljobb så är det ändå en otrolig hjälpsamhet vi möter.Nån ringer efter kontonumret för han vill skänka en peng.Andra leverar saker till oss i form av kläder,skor och leksaker. 
På Tisdag ska vi ses för första gången alla vi som ska resa den här gången och det är så himla roligt! Det är liksom det riktiga startskottet på vad som komma skall.Vi kommer att ses några gånger till för att packa och det är en del av det hela att vara med på det...åtminstone för den kvinnliga delen av vårt resesällskap :)
Så nu är det verkligen på gång...vi ska dit igen och jag längtar.
 
 
Anna 
 

Till vårt sista andetag.

Den lilla flickan som har kommit har tagit oss med storm och med ens blir det ännu mer oförståeligt hur man inte kan älska de barnen man har i sin närhet.Hur kan man sätta ut dem på gatan med förhoppningen att nån ska köra på dem så man får pengar för det? Hur kan man lämna sina barn på en skola och sen inte komma och hämta dem på flera år?Hur kan man välja att inte ta hand om sitt barn?
Det finns ofantliga mänder av anledningar till att dom gör så men jag kan ändå inte förstå en enda utav dem.
Jag kunde det inte innan och jag kan det absolut inte nu.
Jag ser den lilla flicka i sin mamma och jag vet att hon kommer att vara en älskad unge precis som hennes mamma alltid varit.Jag vet att vi är många som kommer att göra allt vad som krävs för att ge henne det vackraste av alla liv.
Lilla älskade Sally...för dig kommer vi att göra allt,idag,imorgon,föralltid.
 
 
 
                                                                                        Anna

En lycklig dag

Jennie är inte den där yviga känslomänniskan som jag är.Hon känner lika mycket men hon är mer jämn i sin framtoning kan man säga....överlag.Hon är mer jämn i humöret som människa helt enkelt.
 
Idag däremot var hon rejält bubblig och det gick att höra på henne att det verkligen hade varit en bra dag!
Jag  har jobbat hela dagen samtidigt som vi blev inbjudna till Rotarys lunchmöte i vår stad.Där har vi varit innan och det är alltid väldigt trevligt och givande.Dessvärre jobbade jag som sagt så Jennie fick ta det själv och prata och berätta för medlemmarna vad vi gör och vad nytt som hänt på Bristol.
Jag kan inte återberätta allt som sas eftersom jag inte var där men som sagt,bara att höra Jennies lycka gör att hela jag blir lycklig också. Vi jobbar för barnen på Bristol och vi vet inte alltid hur vi ska klara av det men med vetskapen om att det kan komma en dag när allt förändras och löser sig utan att vi har en endaste aning om det nu,det gör att varje dag är en ny tom dag där precis allting kan hända.Vi måste bara ha tålamod att vänta på den.
 
 
 
 
Anna

Undra hur vi kommer se tillbaka på allt?

Herregud.....! Jag hinner nästan själv glömma jobbet som ligger bakom varje storresa som vi gör.
När jag reser ensam så ser vi till att få med de mest akuta sakerna,jag reser med 2 väskor och allting går lugnt och stilla till.Jag och Jennie kan prata oss fram och vi hjälps åt att packa det lilla och på så vis blir resan inte bara min utan också hennes.I min värld är hon alltid med mig där ändå fastän jag är ensam.
 
Nu ska 12 personer iväg,på 2 olika avresedatum.24 stora resväskor ska fyllas med saker vi inte har än.Vi lämnar Sverige 4 dagar innan dom andra och då måste allt vara klart.En resa börjar så långt innan själva resedatumet och vi lovar oss själva varje gång att börja i tid men vi gör det aldrig.
 
 
Min hall börjar fyllas av saker som människor lämnat och det börjar bli svårt att ta sig in.Jag och mina killar bor litet och det märks av nu :) 
Jag undrar hur man kommer se tillbaka på de här åren en dag när allt är över.Antagligen kommer man att tänka att det har varit helt galna år men också helt fantastiska.Hur vi gick till att vara ensamma till att vara många och hur vi la så mycket tid på nåt som vi själva inte vet hur vi hamnade i.Hur vi valde att att försöka förändra på riktigt och inte bara prata om det.
Hur vi fick älska och bli älskade tillbaka av ett gäng människor som saknar allt....
 
 
 
Anna
 

Vi behöver verkligen hjälp!

Tiden går så himla fort och vi behöver verkligen hjälp! Alla kanske tror att alla andra gör nåt så jag behöver inte,men det är inte så.Vi behöver all hjälp vi kan få.
 
 
 
  • Kläder till killar och tjejer i åldern 14-20 år storlek 170,small,medium och large.
  • NYA underkläder. Kalonger och trosor. Kan du bidra med 1-2 par så är det nog!
  • Skor i alla storlekar från typ 23-24 och uppåt.Sandaler,tennisskor,svarta skinnskor vadsomhelst i stort sett.
  • Barnböcker/böcker på engelska.
  • Badbollar,ringspel,racketar,fotbollar och andra uteleksaker till ungarna.
  • Mobiltelefoner. Gamla eller nya spelar ingen roll,bara de funkar
  • Laptops
  • Vill du bidra med en slant så går det också bra....
 
Så snälla....kontakta oss gärna om ni tänker göra nåt,så har vi lite koll.Maila,smsa,ring, kommentera.
Vad som helst går bra! Hjälp oss att hjälpa barnen på Bristol Academy.
 
Jennie 0731-545305
Anna 073-0323343
bristol.uganda@gmail.com
 
 
 
Anna och Jennie
 
 
 
 
 

Tack för att ni finns <3

En av våra absolut trognaste supportrar och medhjälpare heter Eivor.Hon har alltid vetat att hon har velat göra nåt men inte hittat dit.Sen föll hon och hon föll för Bristol.
Jag minns vårt första samtal som skedde på telefon då hon ringde upp mig efter att ha läst ett inlägg då jag hade besökt en massgrav.Vi pratade länge och väl och jag visste nog redan då att hon en dag skulle komma att betyda massor, både för oss som människor och för Bristol.
Hon har sedan dess tillsammans med sin familj dragit in bra med pengar till Bristol genom sitt driv.Hon finns alltid på plats när vi behöver hjälp eller ska göra nåt och hon gör sig nu redo för sin tredje resa ner till Uganda.
Hennes man Tore som också han är en klippa av rang gör sin andra resa ner och nu tar dom sitt andra barnban Wille med sig.På första resan reste Eivor med deras barnbarn Ludvig.
 
Det här sättet vi jobbar på nu är fantastiskt bara det att få uppleva.Vi jobbar i 3 generationer för tillfället och vi tillför alla nåt fast på olika vis.Det är svårt att beskriva tacksamheten man känner över att få dela ett sånt här projekt med människor man älskar.Man blir stark då och vi kan göra skillnad som märks för att vi är trygga med varandra.Och fastän Eivor och Tore inte är släkt med nån utav oss så älskar vi dem och vi är så otroligt tacksamma att få ha dem med oss i vårt arbete för Bristols barn.
 
 
 
Anna
 
 
 
 
 

Jag hann bli livrädd....

Mitt i all ofantlig lycka över den lilla flickan som kommit till vår familj och mitt i den sorgen att Wendy lämnat oss så står vi nu med det faktum att det bara är 36 dagar kvar tills vi ska åka.
24 väskor ska fyllas och vi vet inte med vad än.Det har kommit en herrans massa saker emellan men nu måste vi verkligen ta ta i allt.Vi vet sedan innan att vi jobbar absolut och utan tvekan bäst under press men det finns ju en gräns även för oss.
 
 
När Eddie meddelade att Wendy gått bort bad jag honom bara vara tyst och inte säga ett enda ord till för jag ville inte höra mer.....Idag kom han tillbaka online och frågade om jag orkade höra höra på honom för han hade glömt att säga en sak.
Det knöt sig i magen på en hundradels sekund så sa han att han glömt att fråga om vi kunde ta med en stark dubbelhäftande tejp...... Förfan..! Jag hann ju bli livrädd! Men dubbelhäftande tejp ska han få.
Är det inget värre än det kan han tillochmed få 2 rullar....
 
 
 
Anna
 
 

Är det sant?

Flera gånger under dagen har det plingat till i min mobil med frågan- Är det sant att hon är död?
Det sprider sig att Wendy har lämnat dem och det är en stor tomhet hon lämnar efter sig.
Flera barn har velat åka hem fastän inte terminen slutar innan på fredag och Wendy som var medlem i brassbandet lämnar ett tomrum efter sig också där.Flera äldre medlemmar av brassbandet har haft henne med sig i massvis av år och Bristol har varit oerhört förskonade från att mista barn,dom allra flesta har aldrig upplevt det.När det nu händer så är det svårt.
 
Wendy hördes aldrig men hon syntes.De sista åren tillbringade hon mycket tid med mama Big i köket,hon tyckte om att vara där.Nu senast jag var nere kring midsommar så var hon med när vi skrattade åt alla konstigheter och tanken på att hon inte längre kommer att sitta där när vi kommer ner nästa gång känns oerhört tung.
När frågan kommer om det är sant så kan jag nästan inte förmå mig att svara för jag önskar själv så oerhört mycket att det inte var så....
 
 
 
 
                                                                                   Anna
 

Så slocknade vår första stjärna på Bristols himmel...

Vi har vetat att det kan hända men vi har tack och lov varit förskonade fram till nu och jag ber till gudarna att det aldrig kommer att hända igen för jag lovar att den smärtan vi känner nu vill man inte uppleva.
Vi har förlorat ett barn på Bristol.Hon har varit med oss sedan 2010 och hon är egentligen inget barn längre utan mer en ungdom,men likväl är hon vårt barn.Hon dog och hon finns inte mer och vi kan inte med ord beskriva hur det känns att Wendy inte längre kommer att finnas med oss.Hur tacklar man det?
Det händer varje dag,men det händer inte oss varje dag. Och i samma stund som det tändes en ny stjärna på vår himmel här hemma så slocknade en i Uganda...ett liv för ett liv kan det bli mer tydligt än så?
 
                                             Älskade Wendy...vi kommer att sakna dig.Sov gott lilla vän....
 
                                                                          Anna och Jennie
 
 

Hon kom med omedelbar kärlek

 
Så kom hon den lilla efterlängtade och såklart var hon den vackraste jag skådat.
Jag inser att livet aldrig mer kommer att bli detsamma igen och jag ser min dotter med helt andra ögon nu.
Hon är urstark och hon kommer bli världens bästa mamma till just den här lilla flickan.
Välkommen till familjen du lilla <3
 
Anna

Vi,Ni,Tillsammans.

Jag har lite för mycket tid över för att tänka och för mig är det aldrig bra. Det blir mest ett virrvarr av diverse tankar som sällan leder nånvart.Tankar om vad vi kunde gjort annorlunda i vårt arbete med Bristol och tankar om vad jag kunde gjort annorlunda i livet.Varför ens? Man kan ju inte göra saker ogjorda ändå.
 
Jag tror att jag är vår främsta kritiker och det finns alltid massa om och men för mig.Tillochmed så att Sam sagt till mig att inte använda ordet IF när han hör... :)
Jag borde se det mer klart vid de här laget att vi har gjort skillnad och att de står en skola i Uganda som aldrig någonsin sett ut som den gör nu om vi inte hade jobbat för det, men likväl så finns dom där orden om och men i mina tankar.
Lika ofta tänker jag på hur vi ska göra för att ta oss framåt på bästa sätt.Dagen kommer när vi inte kommer att orka längre men fram tillsdess måste vi hitta vägar för att göra livet så bra som möjligt för ungarna på Bristol och jag måste sudda ut om och men från min hjärna och förstå att vi allaredan har gjort skillnad,vi och ni,tillsammans.
 
 
 
                                                                                    Anna

Tittut!

 
Dom är så ovana att bli sedda av vuxna så när vi är där så är det de enda dom vill.Att se oss leka,veva hopprep och jaga dem över skolgården är saker dom har fått vänja sig att se och inget dom är vana vid.
Barnen som vi har haft med oss länge dom vet att en high-five är okej fast vi är stora och att vi mer än gärna busar med dem,de nya barnen som träffar oss för första gången behöver en stund på sig för att se att vi faktiskt är vuxna fast med en herrans massa barnasinne kvar.
 
 
                                                                                       Anna

Är inte ett liv mer värt än så?

Livet i Uganda är så skört och vi möter det gång på gång.Man dör,inte alltid för att kunskapen om hur man ska bota det sjuka saknas utan för att man inte har pengar att göra det.Man blir liggande hemma och till slut så finns man bara inte mer,iallafall inte i den här världen.
 
Sam får ett samtal från Kiwangala.Hans farbror är på väg att ge upp och allt han vill är att Sam ska komma.
För oss finns det en utväg kvar därför att vi har turen att ha varandra och på så sätt kan vi få iväg honom till ett större sjukhus med bättre förutsättningar att klara av honom.Typhoid,malaria och lunginflammation är bara delar av allt det som härjar i hans kropp och man blir så medveten om hur nära döden han har varit.Var och en för sig så är sjukdomarna dödliga,han har dem alla på samma gång.
 
Tillsammans med de olika förutsättningarna vi har så kan vi göra vad som krävs för honom.Jag med mina pengar,Sam med sin närhet och trygghet.Jag är den som blir tackad och det gör att jag vill kräkas.
Min uppoffring är inget i jämförelse med vad dom går igenom.7 barn kan bli utan sin pappa,Sam kan förlora sin fasta punkt och det är bara pengar som kan ändra på den situationen,för utan dem så kommer ingen att hjälpa honom. Man kan vara på sjukhuset men betalar man inte så kommer dom att låt dem ligga utanför och dö.
 
Vi är så långt ifrån den världen vi kan komma och det är lätt att förstå paniken som uppstår i dem när dom blir sjuka.
Det finns så många hinder för att bli frisk igen för ingen bryr sig om att se till att man blir det om man inte kan betala för det...är inte ett liv mer värt än så?
 
 
 
                                                                                       Anna

Nu kör vi!

Nu står vi med 42 dagar kvar och nu måste vi på allvar ta tag i planeringen av resan om vi ska klara av att ha det redo tills vi åker.Det är svårt att förstå arbetet som ligger bakom packningen vi har med oss men det är mer jobb än vad nån kan tro.Rätt saker,tillräckligt mycket,roliga saker men också saker som kan lära barnen.Och helst ska det kosta oss väldigt väldigt lite och helst ingenting...
 
Vi är nu på jakt efter.....
 
  • Kläder till killar och tjejer i åldern 14-20 år storlek 170,small,medium och large.
  • NYA underkläder. Kalonger och trosor.
  • Skor i alla storlekar från typ 23-24 och uppåt.Sandaler,tennisskor,svarta skinnskor vadsomhelst i stort sett.
  • Barnböcker/böcker på engelska.
  • Badbollar,ringspel,racketar,fotbollar och andra uteleksaker till ungarna.
  • Mobiltelefoner. gamla eller nya spelar ingen roll,bara de funkar
 
Har du lust att bidra med nåt så tar vi gärna emot det.Eller så har du kanske en STOR resväska hemma som du inte behöver?Vi behöver....Sprid gärna att vi behöver hjälp bland era vänner också...ju fler som vet desto bättre. 
 
 
Några frågor? Tveka inte på att höra av er!
Lägg en kommentar på bloggen,facebook,maila,smsa eller ring.Vi behöver all hjälp vi kan få!
 
Jennie 0731-545305
Anna   073-0323343
bristol.uganda@gmail.com
 
 
 
 
Anna och Jennie
 
 

 


bristol.uganda@gmail.com

Jennie och Anna

RSS 2.0