Samma värld men så olika

Båda bilderna är ifrån Uganda...På det första är jag på landsbygden långt ifrån Kampala.Jag tar bilden och jag inser att jag är i mitt paradis på jorden.Än idag känner jag känslan när jag tittar på den.Ingen märkvärdig bild i sig men min känsla för just den platsen är obeskrivbar.Så mycket känslor finns där och just där har jag lärt mig så mycket om livet.
 
 
Denna bilden är den förstas totala motsats och jag befinner mig mitt i Kampala City.Där är aldrig tyst och aldrig lugnt.Jag tar bilden från en höjd på ca 25 meter och jag känner en vansinnigt lugn i mig.Jag har haft en dag med slumbarn som inte alls kommer ifrån Bristol men som sökte lika mycket närhet som dem och jag hade all tid i världen att ge dem det.
 
Tankarna tänks klart oavsett vart i Uganda jag befinner mig,och det saknar jag från när jag är på hemmaplan.
Här hinner dom alltid ersättas av nåt annat för att här pågår det vanliga livet.Där är livet också fast på ett helt annat sätt....
 
 
 
Anna

Är det ens Uganda?

När vi är i Uganda så tillbringar vi i stort sett all tid på Bristol sånär som på nån liten utflykt då och då för att samla krafter för att orka med allt så bra som möjligt.Förra året vi var nere så åkte Jennie och jag några dagar innan de andra i gruppen kom och då passade vi på att ta oss till ett hotell i utkanten av Kampala en förmiddag bara för att se nåt annat och komma ifrån innerstan lite.Vi lämnade inte bara innerstan den där dagen,det var som att vi lämnade hela Uganda. Palmer,båtar,vattenfall och en miljö som gjorde att vi för en stund nästan glömde av hur fattigt Uganda verkligen är. 
När vi sedan klev utanför hotellets grindar igen så blev vi lika snabbt påminda om det verkliga.
 
Tänker på alla som åker till Afrika för safaris och för sol och bad längs nån vacker kust nånstans...Jag undrar om dom ser det afrika som är den verkliga världen för en så stor del av dess befolkning..jag hoppas dom gör det för det är viktigt att vi aldrig glömmer.
 
 
Anna

Jag vill ha mina ord....

Jag är faktiskt ganska tom på ord för tillfället.Det märks antagligen också.Det är nu jag borde sprudla och fingrarna skulle dansa över tangenterna som om dom aldrig nånsin gjort nåt annat men istället raderar jag ord efter ord och jag fokuserar på helt andra saker.
Det är så längesedan jag var i Uganda nu så ibland känns det nästan som att barnen bleknar bort.Jag tänker på dem såklart men jag vill så gärna vara där på plats nu. Det är 10 långa månader sedan vi åkte hem senast och hela jag vill bara dit.
Drivet att jobba finns i Uganda.Det är när man ser,känner och är där som man vet att man måste orka lite till.
Jag längtar efter dem och jag längtar efter alla mina ord...
 
 
 
Anna

Det är långt kvar!

Helt plötsligt så inser jag att sommaren man väntat på sedan den aldrig på riktigt kom igång förra året inte heller kom på riktigt det här året.Hur fin hösten än kan bli så är det iallafall inte som sommaren tycker jag.
Jag kan tända 1000 ljus och dricka obscena mängder te men det där evinnerliga mörkret som följer med hösten kan få mig att vilja krypa under filten och stanna där till slutet av april.
Negativ? Ja absolut är jag det till den delen av året och varje dag känns det som att jag är på fel plats.
 
13 augusti har vi idag och snart är vi verkligen inne på den första höstmånaden...jag måste nog fan börja höstpeppa mig själv snart.
Det är låååångt kvar av sommaren säger nån...Fine säger jag...tyck ni det,jag känner nog allt att den är på väg att ta slut.Sådetså.
 
 
 
Anna

Hjälp oss att Loppa för Bristols Barn!

Nu så ber vi om er uppmärksamhet en liten stund och vi ber om er hjälp.
Loppisen...kan vi prata om den lite till bara? Det kommer nog att bli lite tjatigt ett tag framöver för det är nu vi verkligen har chansen att göra något.
 
Söndagen den 10 september kommer den att vara i Medborgarhuset mellan kl 11-16
Då hoppas vi så klart att vi får se mängder av folk där! Vi kommer i vanlig ordning också ha ett lotteri och även möjlighet att fika och också köpa med hem av allt det hembakta.
 
Men....för att det ens ska bli en loppis så behöver vi få in grejer såklart.Och vi ber om er hjälp för att lösa det.
Snälla,ta er ett röj hemma och be alla andra i er närhet att göra det också och gör skillnad för barnen på Bristol Academy.
Vi tar emot allt utom stora möbler.Av erfarenhet har vi också lärt oss att lämnar man kläder så bör de vara av de nyare slaget samt hela och rena som väl nog för de flesta är en självklarhet men vi säger det ändå.
Barnkläder och leksaker,husgeråd,heminredning...bring it on!
 
Vi kommer att finnas på plats från och med torsdagen innan loppisen för att ta emot grejerna direkt till Medborgarhuset.
 
Tiderna som då gäller är följande:
 
  • TORSDAG 7/9    16-19
  • FREDAG    8/9    10-19
  • LÖRDAG    9/9     8-16
 
På plats är vi såklart tillgängliga för bärhjälp om ni önskar det!
 
 
När sakerna är på plats så ska vi se till att det blir en loppis att minnas och så slår vi som sagt upp dörrarna
SÖNDAG 10 SEPTEMBER KL 11!
 
VI BER OCKSÅ OM ER HJÄLP ATT DELA OCH SPRIDA ALLT OM VÅR LOPPIS SÅ MYCKET NI ORKAR OCH FÖRMÅR PÅ ALLA MÖJLIGA TÄNKBARA PLATSER SÅ VI KAN FÅ IN SÅ MYCKET SAKER SOM MÖJLIGT SAMT ATT LOCKA FOLK DIT PÅ SJÄLVASTE LOPPISDAGEN.
DET HÄR ÄR INTE BARA EN LOPPIS....DET ÄR ETT SÄTT ATT GÖRA SKILLNAD.
 
 
Frågor? 
 
Maila,ring,smsa,kommentera!
 
Jennie 0731-545305
Anna 073-0323343
bristol.uganda@gmail.com

En morfar...

Som vuxen har man ju ett visst ansvar och för dom allra flesta är det inget större problem att ta det ansvaret.
För dom allra flesta faller det på plats om inte förr,när man får sina barn.Men så ibland faller folk igenom och av olika anledningar kanske man inte klarar av att vara en bra förälder.
Det där följer ju sedan med...inte nog med att ett barn kanske blir utan en mamma eller en pappa,ytterligare en generation senare kanske förlorar en mormor,morfar eller en farfar att se upp till.
 
I vårt fall brast en pappa och sedan också således en morfar.Men det som brast var bara en människa med blodsband för vi fick en annan som inte kunde ha varit bättre för just oss.
En Leif fick vi...som på alla vis var en morfar till mina ungar fast utan det egentliga bandet som man tror man måste ha.Tyvärr fick vi ha honom med oss alldeles för kort tid men fortfarande är han älskad och mycket saknad.
 
Han arbete en del i Italien och bodde också där periodvis under sitt liv.Att han var Italienare i blodet såg vi alla fastän han bara kom från Skåne....
 
Men så en dag förra veckan kom min yngsting hem med en ny tatuering...ordet Nonno på armen,morfar på Italienska.
Och min övertygelse om blodsbandets ickebetydelse stärks.
Vi älskar dem vi älskar och vi är en familj med dem vi vill.
 
 
Och Leif.....Vi saknar dig.Alltid.
 
 
Anna

Första mötet gjort!

Kl 8 i morse och detta var allt vi behövde för det första planeringsmötet för vår stora loppis
En hel del saker ska falla på plats och för att allt ska flyta på bästa sätt så måste jag och Jennie först vara på det klara hur det ska göras innan vi sakta kan involvera alla fantastiska medhjälpare som vi är helt och fullt beroende av under helgen då loppisen går av stapeln. Så jäkla roligt och nu är det på riktigt!
 
 
Anna

Det är tack vare dem...

Jag får frågan hur många timmar i veckan vi lägger på detta och med ens vet jag att det är för många.
Hur många är omöjligt att säga för hur mäter man oro,tankar och känslor i tid?
Kan man säga att vi jobbar heltid eller halvtid? Hjärtat jobbar isåfall definitiv heltid och hjärnan likaså.
Periodvis försöker vi att dra ner på tempot för att orka men andra gånger så triggas arbetet upp och vi ser inget slut på det alls.
Nu vet vi att det sakta är på gång igen.. loppisen börjar närma sig och det innebär både mycket och ganska hårt arbete.
En slitsam period men också en väldigt väldigt rolig grej som vi alla gillar.
 
 
Och det är dom här små som gör att man inte ger upp.Det är dom som gör att man höjer blicken och kör fastän man ibland inte orkar.Det är dom som gör att jag vågar tro på att allt det vi gör nu kommer tillbaka till oss på mer än ett sätt både nu och kanske längre fram.Och det är dom dom lärde mig vad livet egentligen är.
 
 
 
Anna

Idag är en bra måndag!

För mig blir inte en måndag bättre än såhär. Nytagna bilder från Eddie idag.

Frukost,morgonsamling,träning med brassbandet och plugg inifrån vårt Marrakesh-inspirerade klassrum...
Älskar,älskar,älskar att se dem ❤️


                             Anna


Vid en liten strand intill Lake Victoria

För några år sedan nu hade jag turen att få tillbringa en dag vid en liten strand vid Lake Victoria.Det var inte alls en dag med sol och bad utan jag var med för att titta på när några vänner arbetade med en inspelning.Det var mycket väntan för min del men det är ingenting jag lider av utan snarare tvärtom och ännu mer i miljöer som är bedövande vackra och med människor som är lika vackra dom.
 
 
Jag satt i strandkanten när den nötförsäljaren kom förbi och jag undrade i mitt stilla sinne hur många påsar han kan behöva sälja per dag för att överleva.Fler än vad han sålde just den dagen är jag ganska säker på iallafall.
 
Den här mannen kom och satte sig bredvid mig en stund när jag satt där,han tyckte jag var det vackraste han sett.Nu är kanske inte ordet vacker det första jag tänker om varken mig själv eller honom men när jag tog av min tid att lyssna på vad han hade att säga så inser man snabbt att det vackra inte alls sitter på utsidan.
När jag frågar om jag får ta ett kort på honom så sprider sig ett leende över hans ansikte och det leendet kan jag tänka på än idag.
Tänk vad viktigt det är att aldrig glömma att oavsett hur vi ser ut så har vi alla nåt viktigt att berätta och vi har alla vår plats på jorden.
 
 
Anna

Om det var jag hade jag inte klarat det..

Om jag nånstans tänker så som dom gör i Uganda att allting kommer att lösa sig och att vi inte är dem som bestämmer eller styr över det som sker så gör det allt lite lite lättare.Då är det på nåt vis bara att köra på allt vad man kan och orkar och sätta tron till att allt kommer att bli bra. För mig är det ibland svårt att förstå hur dom kan tro så intensivt med tanke på det livet dom fått men det är bara ett sätt att göra dem starkare säger dom.När dom klarar sig igenom alla prövningar dom utsätts för då väntar det nåt bättre.
Jag vet att det hjälper dem att tro därför är jag så evinnerligt glad att dom gör det,men jag tror sannerligen inte att jag orkat göra det om det var jag som gick på deras väg.
 
 
 
Anna
 

En liten lycklighetsdag...

Jag har en ledig dag igen och jag vet inte varför just idag känns som en riktig lyxdag.Kanske för att jag fick äta frukost på stan med min fina mamma och för att jag också kunde gå på stan och köpa 1 årspresent till en liten älskad unge..eller för att jag får hem några stora ungar på mat idag som inte längre bor med mig men som ändå förgyller mitt liv varenda dag fast på håll.Jag har lärt mig under de senare åren att verkligen se glädjen i det lilla.Jag har inga särskilt stora krav på livet längre och det gör mig lycklig.
 
Jag planterar ett par elefantöronsticklingar och viker ihop en filt.Dammsuger det som är mitt hemma och väntar att få en liten Sally till mig en stund.Den där lilla människan som gav livet en helt annan mening.
Pratar med en människa i Uganda som betyder så mycket för mig och så tänker jag för tusende gången att jag aldrig någonsin få glömma av att vara tacksam för det livet jag fick.
 
 
 
 
Anna

Regn, regn och regn var det här!

Hur mycket regn finns det egentligen? Massor om man ser till dagen här i vår del av landet....
Varför inte passa på att rensa lite hemma då? 
Vår loppis närmar sig med stormsteg och vi hoppas att ni inte glömt av det.Själv har jag fått ett nytt tänk på det här med loppisar.Vilken jättebra grej det är att nån annan får chansen att se ens saker man tröttnat på i ett nytt ljus.I vårt fall är det dubbelt så bra eftersom vi hjälper en hög ungar på köpet.
 
Så snälla...Ta er en titt hemma och tänk på oss! Sen kan ni komma tillbaka den 10 september och köpa nån annans grejer...Herregud vad bra!
 
 
Hör av er om ni undrar nåt....och regna inte bort.
 
Kram! 
 
Anna och Jennie
 
 

Jag kan minnas...

Ibland i korta korta stunder kan jag minnas hur allting var innan vårt arbete med Bristol startade.Då när vi inte alls ledde arbetet utan bara var vid sidan om.När det vi tyckte och tänkte inte spelade så jättestor roll och när vi var långt ifrån de erfarenheterna och kunskapen vi besitter idag.
 
Då var det inte vi som höll all kontakten med Eddie och arbetet sköttes på ett helt annat vis.Inte sämre men annorlunda emot vad vi nu senare har valt att göra:Då var barnen inte heller 400 till antalet och de boende barnen var långt ifrån 200, och framför allt visste vi väldigt lite om allt.
 
Nu finns inga dagar utan Uganda.Det finns inte ens timmar utan Uganda i mitt huvud.
Jag älskar det och jag älskar det inte.Jag tänker ibland på vad jag skulle göra av alla mina timmar om inte Bristol och Uganda fanns,jag tror att jag hade haft ett överflöd av tid.Men jag hade också haft ett fattigare liv.
Så jag kan minnas hur det var och ändå så minns jag det nästan inte alls.
 
 
 
 
Anna

Det växande hjärtat...

Jag kör hemåt och jag har lämnat mitt hjärta på ännu ett ställe.Inte långt borta men inte alldeles intill heller.
Alltid en familj men på olika ställen och på olika vägar. Människor som tillkommer som gör familjen större och hjärtat växer utan att delas.Att se dem lyckliga gör mig lycklig.
 
Nån annanstans finns en familj till. Inga blodsband som håller oss samman men en kärlek som inte betyder mindre fast den är annorlunda.Vägar som korsades helt otippat och som sedan ledde till andra människor som också fick rymmas i det växande odelade hjärtat.
 
Jag föddes här i Sverige till den jag är just nu,men att jag aldrig skulle ha levt i Afrika i ett tidigare liv det är inte möjligt.
Mina världar är lika självklara båda två och en dag önskar jag att jag får veta vem jag var då.
Att åka bort och komma hem och sen åka hem och komma hem det är en underlig känsla men för mig är det så.
 
 
 
 
Anna

bristol.uganda@gmail.com

Jennie och Anna

RSS 2.0