Han borde ha fått hela världen

 
Den här lille herren tillhör en kategori av barn som vi inte har särskilt många utav,vi har dem sedan innan men som sagt,de är inte jättemånga.Han är hittad på gatan.
Det kan man verkligen inte tro när man ser honom nu.Han är fin.Han luktar gott och anledningen till att han har olika skor är inte för att han inte har några utan för att han har ett sår på flipflop-foten och så tar man inte de skorna på båda fötterna utan bara på en.
 
Det har gjorts åtskilliga försök att hitta anhöriga till pojken,hittills har de alla misslyckats.
Med all säkerhet kommer det så förbli.Nu har han det bättre än innan även om ett föräldralöst liv aldrig kommer att bli en enkel resa.
Jag ser honom och undrar vad som kan få en mamma att inte vilja ge honom allt...

När jag tystnar så bleknar dom..

Dom som aldrig skriver kan inte förstå frustrationen som uppstår inuti en när orden tar slut.
När man är van vid att i stort sett aldrig behöva fundera på det som ska komma till att varje ord är som att skita ut ett bowlingklot x 3 och ändå vara missnöjd med de stackars orden man lyckats få till, då är man inte så imponerad av sig själv kan jag säga.
 
Det är bara ord tänker nån,för mig ligger det mer bakom det än så.För mig är det vår historia och min och Jennies livsresa.För mig är det en del av den hjälpen till Bristols barn som jag så gärna vill ge dem och för mig har det här varit ett sätt att ge dem en röst och en möjlighet att få synas, de barn som i världen inte är någon.När jag tystnar så bleknar dom,så känns det för mig och då är det inte bara ord längre.
 
Det vanliga livet har på så många vis kommit emellan och det känns som den blekaste av alla ursäkter att komma med ändå så gör jag det.11 år börjar sätta sina spår helt klart fastän jag önskar att det inte märkts av.Idag längtar jag tillbaka till enkelheten och jag längtar efter barnen på Bristol.Jag vill viska ett tyst litet förlåt till dem alla för att min röst har tystnat men jag vill att dom förstår att hjärtat ändå är lika fyllt av kärlek till dem alla.
 
 
Anna

Ingen undgår det.

Vi tänker så ofta att vi ska leva här och nu.Vi ska ta vara på det vi har och vara tacksamma för allt vi fått och allt vi får uppleva.Lika ofta som vi tänker det så glömmer vi bort att leva efter det.
Mitt leva här och nu är inte detsamma som någon annans och samtidigt som min dröm går i uppfyllelse så förlorar nån annan sin.Ingen har fel,ingen har rätt vi är bara alla olika med olika sätt att vara och se på saker och ting.Klart är att ingen undgår livet.Och klart är att ingen vet vad nån annan går igenom.
 
Jag tänker på all tid,alla pengar och alla känslor jag lagt på Uganda och kan nånstans förstå att i nån annans ögon måste det vara ren galenskap att göra så.Jag tänker på att jag kunnat rest jorden runt och istället väljer jag att tillbringa all min lediga tid i ett U-land.Jag undrar lite stilla om jag kommer ångra det här en dag....men det tror jag inte för jag har läst att man bara ångrar det man aldrig gjorde och stämmer det kan jag känna mig lugn för Uganda har jag sannerligen gjort.
 
Idag har jag varit på badhuset med mina två små barnbarn och deras mamma.När jag drar runt i barnbassängen med en Sally på ryggen eller sitter på kanten med en liten Della så tänker jag att mitt liv aldrig egentligen har blivit så som jag trodde,det har på alla sätt och vis blivit så mycket bättre.
 
 
 
Anna

En busskur? Skulle inte tro det.

Ibland kämpar man verkligen i motvind. Inget går av sig själv,inget är särskilt kul och missförstånden haglar som om det inte fanns någon morgondag. Lite där befinner vi oss just nu med Eddie.
Han vill en sak,vi en annan. Han tycker nåt,det tycker inte vi.Vi tänker si,han tänker så.
Det är inte första gången det är såhär,det är med all säkerhet inte heller den sista.Den är bara en liten påminnelse om att livet aldrig någonsin är rakt utan det svänger lite skönt sådär.Sen lagom tills man tror att man inte kan hantera en enda sak till utan att rasa då brukar det vända lite snyggt och bli enkelt igen.Skönt att det är så ändå.
 
Senaste i raden är att jag upptäckte när jag var nere att den naturliga skuggan för barnen försvunnit när vi rev huset och det är såklart inte bra. Jag sa att vi kanske kan bygga ett litet solskydd...som en pergola ungefär.Toppenidé tyckte Jennie och jag och såg det här lilla mysiga taket framför oss.
Idag kom bilder från Eddie hur han tänkt sig.... En busskur i stål som ser ut att vara placerad i en storstad. Skulle inte tro det kompis....inte en chans.Gör om och gör rätt. Idet här fallet har jag och Jennie rätt...just sayin´.
 
 
Anna
 

Otur...väldigt mycket otur.

Det är först nu man på riktigt egentligen förstår hur lite vi vetat.Hur naiva vi var när kom till Uganda de första åren och hur mycket vi trodde vi förstod fast vi inte gjorde det.
Jag tänker på hur ledsna vi blev när ett barn inte längre var kvar på skolan som vi fäst oss vid och hur det idag är vardagsmat.Vi vet att vi kommer förlora dem.
Känslan av att vi var älskade av alla för det vi gjorde,nu vet vi att det inte är fallet.Gudarna ska veta att det finns människor som avskyr oss som pesten också och som mer än gärna hade sett att vi aldrig nånsin satte vår fot i Uganda igen.För några år sedan hade det krossat ens hjärta att veta det,nu är det okej.Vad ska vi göra åt det ens?
 
Att vara vit i Uganda är än idag allt annat än enkelt.Att bli sedd på, och antas vara någon eller något man inte är kan reta mig nåt så vansinningt.
När jag är ensam i Uganda tar jag mig uteslutande fram med motorcykel,bodaboda,en slags taxi.Totalt livsfarligt men fantastiskt enkelt.
Det senaste året i Uganda har det kommit nåt som kallas Safe boda vilket innebär att man beställer via en app och på så vis får priset innan man påbörjar resan,vilket är superbra eftersom man annars som vit kan få betala både 2,3 och 4 gånger så mycket som en svart.Det sköna med detta är såklart att man är betydligt säkrare då förararna följs via kartan och inte kan försvinna med en samt att man slipper överpriserna...trodde man iallafall.
Den här gången som jag var nere använde jag mig nog av kanske 20-25 OLIKA förare av boda boda....inte en enda av dem hade växel att ge tillbaka till mig när jag skulle betala,inte en enda!
Tänk att så många i Kampala saknar växel...jag måste verkligen haft oturen att ha träffat dem alla....😒
 
 
 
Anna
 
 
 
 
 

Det blev bra

Att stå och titta ut från andra våning från Bristols nya byggnad är en smått surrealistisk känsla faktiskt.
Det ser så annorlunda ut än för bara ett litet tag sedan och att vi valde att riva den gamla lärarbostaden och göra en ny lekplats där var ett bra drag kan vi nu i efterhand konstatera,det blev väldigt mycker mer luftigt på nåt vis.
Till höger syns de nya GIGANTISKA vattentunnorna som ska samla regnvatten till skolan men med tanke på storleken på dem så skulle vi antagligen kunna förse hela byn med vatten...
 
Och så myllret av alla de barn som lever sitt liv där.Varje dag.
 
 
Anna

16 dagar är över

Så var jag hemma igen.16 dagar har swishat förbi i mitt hjärtas land.Där allting är enkelt på ytan men så komplicerat och svårt ändå.Här hemma kan jag alla koder,jag förstår mitt folk och jag vet vad som förväntas av mig.Ju mer tid jag tillbringar i Uganda ju svårare blir det på ett sätt för att jag förstår mer men det är så olikt vårt sätt att vara.Intressant hur kunskap ändå kan göra det svårare fast just kunskap är källan till så mycket bra.
 
Jag får hem ett par efterlängtade barn och barnbarn och min mamma tillbringade dagen med mig när jag kom hem igår.
Jag inser att livet blev väldigt annorlunda för dem också.Jag är den som är borta men det är ju dem som har fått vänja sig att jag inte alltid är på plats.Jag jobbar för att var att vara så tillgänglig jag bara kan för dem när jag är hemma men det lyckas jag såklart inte med alltid hur mycket jag än vill.
 
Tacksam är trots allt ordet och känslan som alltid kommer till mig när jag varit iväg och när jag kommer hem.Tacksamheten jag känner för att jag får uppleva vad livet handlar om och tacksamheten för att jag föddes och får leva mitt liv just så här.
 
 
 
Anna
 
 

När unicornsen kräks och påfåglarna tindrar

Att jag älskar Uganda har väl vid det här laget inte undgått en enda mänsklig själ.Jag älskar inte allt hela tiden men ja...det är landet är fantastiskt på så många vis.Mest älskar jag när jag får uppleva saker som går utanför det som man normalt stöter på när man som vit rör sig i ett land som det här.
 
Som igår...Det var dags att gå på bröllop igen.Det har jag gjort innan och jag tycker det är jätteroligt.
Nu är det ju inte så att jag känner dem som gifter sig varenda gång jag är på bröllop utan en av mina människor jobbar som fotograf och så får jag liksom slinka med på ett hörn bara för att jag tycker det är skoj.Igår var jag med i kyrkan också och jag hade turen att de som gifte sig kom från en annan del av Uganda där dom inte pratar Luganda så ceremonin hölls på engelska vilket såklart gör saker och ting lite enklare.Sen är det ju inte heller så att när jag åker hit att jag packar mina allra finaste kläder utan man tar utav det man har och således verkligen inga fina kläder egentligen.Så innan jag skulle ge mig iväg så hade jag faktiskt lite huvudbry vad jag skulle ta på mig och valet föll på ett par svart byxor och en svart tshirt
( Föga förvånande för dem som känner mig ) Valet av skor stod mellan flipflop och Birkenstock...det blev birkenstocken.
And off I went med lite issues om min klädsel i bakhuvudet.
 
Aen när jag släntrar in i kyrkan så tänker jag... Hur kunde jag ens lägga en enda tanke på vad jag har på mig....?
Jag stack ut absolut,mest med tanke på min vita färg då jag var ensam om den i kyrkan men också på min diskreta klädsel som dessutom var i rätt storlek.
Herregud säger jag....Ugandier och deras sätt att klä sig ibland alltså.En del har så tajta kläder så varenda cellulit syns igenom,andra drar på sig nåt utan en tanke på att det ska vara rätt storlek eller så...åt båda hållen alltså.
 
 Denna outfiten är ju inte ful direkt...men det känns som att enhörningarna har kräkits.Färgerna ser mer diskreta ut på bild än vad de i själva verket var....
Här har vi lite suddiga bilder....kvinnan såg ut som en påfågel på riktigt.Klänningen gnistrade verkligen och tittde man på den i solsken fick man typ ta solbrillorna på för att inte skada ögonen.Lite grön och guldig och så röda detaljer till det så kändes det som en klar juloutfit.
Nu är jag absolut ingen modeguru på nåt vis utan kläder är väl mer ett nödvändigt ont för min del...Men ni som vet...Detta är väl att dra parmatchningen ett eller kanske två steg för långt? eller..?
Sen denna sista och tyvärr också suddiga bilden...Kvinnan har en hatt på sig som påminde om nåt en fyraåring kunde skrikit sig till inne på HM,där mamman tillslut köper skiten för att hon inte orkar höra mer tjat.Längst ner på varje liksom band...satt en paljett stjärna,men all cred då hon matchat halsbandet till allafall..
 
 
Som om inte detta var nog blev jag friad till inne i kyrkan under själva vigseln.En sån som jag borde absolut aldrig ha en vit man för jag borde ha just han som friade.En ugandier i sin bästa år.
Jag sa tack men nej tack till just honom men jag fick ett visitkort om jag skulle ändra mig inom de närmsta dagarna. Tack,men jag tror inte det ändå.
 
UGANDA ÄR FANTASTISKT!
 
Anna

De är världens barn

Varje gång man kommer dit så slås man så hårt av den kärleken man känner för dem.Alla de här barnen.Oavsett om dom har har varit med oss länge eller är alldeles nya på skolan så har var och en av dem aldrig bett om att bli födda in i de livet dom har. Leendena som ändå sitter där nästan jämt men som man också lärt sig innehåller så mycket kamp och smärta.
Dom är med all säkerhet hungriga varje dag och det livet dom har nu kommer aldrig att se särskilt annorlunda ut.
Jag har lärt mig att det inte spelar någon roll hur mycket vi än gör för vi kommer aldrig att bli klara.
Det kommer bara nya och nya och nya och alla har de ett behov som inte ens går att möta.
 
Idag kommer det lite tårar för att det slår mig hårt just idag.Jag älskar dem av hela mitt hjärta och jag kommer aldrig att sluta att göra det.Jag önskar bara att alla vuxna kände samma sak.
Dom är en del av världens barn och dom förtjänar bara det bästa.
 
 
 
Anna

Köttgryta in the ugandan way

HA! Kan ni tänka er? Här kommer väl jag och vevar ihop min första ugandiska maträtt! Jag är ju galet stolt kan ni tro!
Till mitt stora förtret glömde jag att ta kort på matooken (matbanen) som jag serverade tillsammans med denna delikata köttgryta med kött köpt direkt från slaktkroken ( Förlåt alla djurvänner och vegetarianer men man köper det så här...)
Det ser kanske inte mycket ut för världen men hallå...jag gjorde det själv! Det är stort!
 
Lite kött som fick svettas i en gryta först...
Lite färska tomater med massor av smak,mild rödlök och så lite grön paprika på det.
Efter svettning blev det att steka på köttet i olja som är det enda man använder här typ...
Tomater och lök i...
paprikan...
och efter 4 timmar såg det ut så här!
It is perfect! var omdömet från en tämligen petig ugandier.
Tack som tusan sa jag.Detta var en enkel match
 
Anna

Det värsta jag skådat

 
 
I förrgår kväll såg himlen ut såhär.Vackert så man dånade.Några timmar senade startade det värsta ovädret jag upplevt hittills i Uganda.Satan vad det regnade,åskade och blåste!Trots att vi var inomhus så var ljuden så öronbedövande och jag som sällan blir rädd för sånt där tyckte det var redigt obehagligt.Tanken kom naturligtvis också på alla dem om inte låg lika skyddade som jag i en varm säng i ett tätt hus.
 
På morgonen gick det att se på nyheterna att en familj nånstans i utkanterna av Kampala förlorat sex av sina barn i regnmassorna.Det var dem de visade på nyheterna,vi kan lätt anta att det var betydligt fler än så som fick sätta livet till.
 
 
Anna

Jag somnar till ljudet av afrikanska rytmer..

Jag nyper mig i armen och tänker...hur i hela fridens namn blev detta mitt liv? Hur kan jag ha sån tur?
Nästa gång tänker jag vafan har jag gjort för illa för att förtjäna allt det här slitet?
Jag dras mellan ytterligheterna av straff och belöning och det känns verkligen som båda två.
Mest belöning såklart och tur är väl det.
 
Jag gör min 20e resa till Afrika.Jag har varit i Kenya 1 av de gångerna också så 19 av dem har gått till Uganda.Jag tänker att det inte är så konstigt att det känns som hemma och att det ändå ibland känns att jag är så långt ifrån hemma det bara går att komma.
Jag tar fram min dator och betalar mina räkningar,ringer ett samtal hem för att få se två efterlängtade barnbarn,dricker en kopp kaffe i pyamas oförskämt långsamt bara för att jag kan och tänker stilla att jag aldrig vet när sista gången är kommen.Det är klart att det kommer att komma en sista gång som jag kommer hit.
Min kropp är lite trött och den tar emot vilan med tacksamhet,jag känner det.Jag tänker klart alla mina tankar igen och jag sover.Igår somnade jag till ljudet av dunkande afrikanska rytmer och det slutade inte innan på morgontimmarna.
Så annorlunda mot hemma med det här är mitt liv också och hur ska jag nånsin kunna nöja mig med bara ett utav dem igen?
 
                                                                                                                                     Foto: Axel Nilsson
 
Anna

Hejsan!

Hejhopp tänkte jag och så for jag till Uganda,igen. Lite smårubbad? Mest troligt,men vad gör väl det?
Livets plats som ger mig massor av minnen och ett lugn jag aldrig annars upplever.
Jag har semester helt enkelt,skönt.Jag har lagat Tacos och pannkakor på den lilla gasplattan jag har där vi bor och så spagetti och köttfärsås.Varför laga svensk mat när man är borta tänker ni? För att det är det enda jag kan laga och det är skönt att slippa äta ute varje dag,det trodde jag iockförsig aldrig att jag skulle tycka...Men nu skriker magen efter matooke så det får det snart bli.
 
Jag har varit ute på skolan också såklart.Det är jättefin verkligen.Där är miljarders barn känns det som och jag blev mottagen av en vuxen med frasen : Vad tjock du är! 
Här är med andra ord allt precis sig likt...därmed inte sagt att man kommer att vänja sig vid just den hälsningsfrasen!
 
Igår var det upplopp också med mängder av poliser inne i själva City.Många skadade tydligen och tårgasen flödade...
Jag märkte inget.Sån tur kan man också ha.
 
 
 
Anna

Där är vägen!

 
Det här är golvet i vår buss på Bristol...Mellan fötterna är vägen. Att vi ens åker i den bussen är ganska konstigt egentligen.Men vi gör det.
Ibland ser vi vägen där vi inte ska,ibland lossnar dörren.
En del gånger får vi inte upp dörren alls eller så får man en del av bussen i handen trots att den inte ens borde ha lossnat.Ofta,ofta stannar den, om den ens startar vill säga.
Den här bussen har gett oss så mycket huvudvärk och den har kostat oss mycket pengar i reparationer....Men oj vad mycket vi skrattat just i den där!
 
 
                                                                             Anna

Hampus 22 <3

Min unge.Min Hampus.Han fyller 22 idag.Han älskar Afrika på samma vis som jag och att skratta med honom är det enklaste som finns.I mångt och mycket är han väldigt lik mig på andra sätt finns det ingen som är som han.
Stolt är jag och tacksam för att han valde mig till sin mamma.Stolt och tacksam att få vara en liten del i hans liv.
22 år idag,klart vi ska fira <3
 
 
Anna

bristol.uganda@gmail.com

Jennie och Anna

RSS 2.0