Halvvägs....

Drömmarna om Uganda avlöser varandra för mig nu och av erfarenhet så vet jag att det kommer när det tar för lång tid mellan mina resor.Vi har inte direkt nån planerad resa heller för att detta året är annorlunda än andra då vi förhoppningsvis ska bygga på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort. Resorna måste göras men det kommer bli snabba och intensiva resor och troligtvis än mer arbetsamma än i vanliga fall.
 
Just nu befinner vi oss ungefär halvvägs till de insamlade 200.000 som kommer att krävas och vi har ca 5-6 månader på oss att lösa resterande pengar.Vi hoppas såklart att det ska lösa sig även om det i nuläget i ärlighetens namn känns som en väldigt krokig väg att vandra.Vi är väl dock inte direkt kända för att ge upp Jennie och jag för hade vi gjort det så hade det antagligen inte sett ut som det gör idag ens.Så hoppet lever än.
 
Här ser vägen rak ut...Det är den inte,och den har heller aldrig varit det.
 
 
Vill ni vara med och bidra till en bättre miljö för barnen? 
 
Swish: 123 268 38 94
Konto: 8388-1 4 140 970-7
 
Märk insättningen med BRISTOL 2017
 
Anna och Jennie

Dags för termin 2!

Med vackert väder kommer av någon anledning en minskad lust att skriva för mig.Antagligen för att man vill vara ute mer men jag vet inte riktigt.Saken är ju den att i Uganda stannar inte livet upp alls bara för att våren och sommaren kommer hit utan där fortgår allt precis som vanligt.
 
Idag tex så öppnas termin 2 upp på Bristol.En hel del ungar borde ha kommit under helgen men i vanlig ordning så kommer det att ta ett par veckor innan alla är på plats igen. Några dagar med massvis av ledsna barn som längtar efter mamma är det jag vet händer nu och mitt hjärta går sönder av bara tanken på det.Jag har varit på plats under en terminsstart och jag vet inte hur många förtvivlade barn jag tröstade de dagarna,det var helt galet.
Nog för att dom vänjer sig igen efter några dagar bara men ändå,en fyraåring ska inte behöva bli lämnad så.
 
Vi vet också att det blir mer slit för Eddie igen.Han kan oftast koppla av lite mer under loven.Även om han är på plats på Bristol varje dag ändå så är det inte riktigt samma driv som under terminerna.
Nästa lov, kring jul hoppas vi på att han blir helt utan vila för det är då vi hoppas bygga den allra sista byggnaden som vi samlar in pengar till nu och det kommer kräva massvis av Eddie och av oss för att kunna genomföra det.
Men vi är alla taggade inför de sista månaderna för att nå vårt mål!
 
 
 
 
Anna
 
 
 
 

Hemma!

Tiden går fort när man har roligt och det blev hemskt tyst härinne fastän jag inte alls hade planerat det.
4 dagar i london swishade förbi i en rasande fart men vi kunde inte haft det bättre.Men som alltid när man åker bort så är det skönt att komma hem helt klart.
London är en fantastisk stad på många olika sätt måste jag säga och det som slår mig mest är ingenting där är "fel" eller annorlunda.Allt är liksom okej och det ger en väldigt skön känsla.
 
Fantstisk var också lilla Sally som visade upp sig från sin absolut bästa sida hela resan igenom! ( vilket hon såklart ändå varit om hon vart åt andra hållet ) En solstråle utan dess like som hanterade både flyg,Jamie Oliver restaurang och shopping som om hon inte gjort nåt annat nånsin i sitt 9 månader långa liv.Och oss övriga tre gick det absolut ingen nöd på heller.
Mina människor är dom bästa i världen för mig ♥
 
Nu väntar verkligheten igen.
 
 
 
 
 
Anna

Hej London!

Inte så ofta finns viljan för mig att resa nån annanstans än till Uganda.Det är mitt ställe på jorden och då väljer jag gärna att åka dit.Men nu ska jag.Eller inte bara jag,men vi. 4 generationer ska göra London i några dagar och det ska bli så himmelens roligt! Lilla Sally ska göra sin första resa,min dotter ska tillbaka till en av sina absoluta favoritstäder, jag och min mamma är mest tacksamma för den äran att få hänga med dem och varandra.
 
Camden Market kommer säkert få sig ett besök,Hyde Park också kanske....Afternoon Tea på nåt litet ställe och ev lite shopping är väl det som står på listan,men mest mest får saker komma som dom vill de här dagarna.
En 9 månaders Sally får visa vägen såklart.
 
Imorgon åker vi och jag...jag borde verkligen packa nu.
 
 
 
 
Anna

Det är inte bara solsken

Livet på Bristol är såklart inte en solskenshistoria varenda dag.Med så mycket barn och ungdomar samlade på ett enda ställe där hur många som helst kommer ifrån fullständigt trasiga familjer så händer det såklart massvis med mindre bra saker.
Och även där gäller det precis som här, små barn små bekymmer,stora barn stora bekymmer.
 
Antalet tonårstjejer som bor på Bristol är väldigt få,antalet pojkar är betydligt fler.Och i den åldern som dom är så är det massa med saker som händer inuti dem.Man skulle såklart hoppats på att dom alltid var snälla emot varandra,aldrig avundsjuka eller misunsamma men så är ju varken livet i Uganda eller i Sverige.
 
Nu senast la en av storkillarna sin telefon på laddning i en sovsal,ett tag senare så är den borta och ingen erkänner att dom tagit den.Tjejer som lockar utanför grindarna såklart osv osv...
Eddie har blivit luttrad efter alla år och ungar som har passerat och absolut inget förvånar honom längre.
Vi kan nog ibland ännu känna att det är svårt att förstå varför men också vi lär oss och blir mindre och mindre förvånade över allt som kan ske i ett land som Uganda och i den lilla världen Bristol.
 
 
Anna

Mama Big

När Bristols gamla elever kommer till skolan så är det alltid Eddie dom dom hejar på först.Han är viktig i så mångas liv.
Efter att dom hejat och pratat med Eddie så är det vidare tiill Eddies fru,Mama Big.
Även om hon inte jobbat på Bristol i så fasligt många år så är det ju ändå "hennes" ungar också.
Nu när hon jobbar där så är också hon väldigt viktig,framför allt för tjejerna.
Eddie har gjort, och gör ett jättejobb,men utan sin fru så vet i tusan om han hade varit där han är idag...
 
Kayiwa Moses och Anne....aka Mama Big!
 
Anna

Jag finns när dom behöver det...

Hade jag kunnat prata med mitt egna unga mammajag nu så hade jag sagt till henne.....
 
Oroa dig inte för dina barn och deras framtid,dom kommer att växa upp till fina människor.
Långt ifrån felfria och bekymmerslösa men ändå kommer dom att klara sig bra.
 
Nu vet jag att dom är på god väg dithän alla tre.Snart har jag bara en unge kvar hemma.Min mellan är på väg bort och han har hittat ett ställe som det ser ut att han är född att bo på.Ett litet hus med massor av känsla i.
Hela jag blir lugn när jag ser honom gå runt där för hela huset andas Hampus.
 
Tänk att dom är redo att klara sig själva.Att man lyckats ge dem alla redskap dom behöver till att stå på egna ben.
Tänk att man får finnas kvar i deras liv fast bara som en liten hjälp vid sidan av när dom ber om det.
 
Våra ungar,mina ungar.Gapiga,stojjiga och fulla av humor.Sina hjärtan fulla med kärlek och stadigt förankrade på jorden lite mer för varje år som dom blir äldre,precis som det ska vara.
3 människor med samma mamma och samma pappa.Så olika men ändå så lika.
Dom är det finaste jag har.En familj fast på olika ställen.
 
 
 
Anna

Gräva Gräva Gräva!

Sent omsider verkar Eddie på riktigt förstå att den marken vi faktiskt äger måste tas om hand. Maten i Uganda har nått hutlösapriser och det finns i stort sett inga som äter sig mätta.
Det är svårt att få till att ta sig ut till marken för den ligger ganska långt borta och samma killar som ska jobba med att gräva är dom som också spelar i brassbandet och som ska prestera fina resultat i skolan.
Det går ihop sådär.
Killarna behöver också läras hur man gräver då det,tro det eller ej, är en hel del teknik bakom.
Bra då att Eddie tar på sig gummistövlarna och visar dem hur det ska gå till! Han kan gott behöva sig lite skit under naglarna och gräva det kan han.
 
Nu hoppas vi att vädrets makter är med oss.Sol med lagom mängder regn så vi kan få skörda ordentligt om ett tag.
Vi behöver verkligen mat.
Jag lutar mig tillbaka och minns den dagen för några år sedan då jag var med killarna ute på marken.Det är alltid en härlig stämning att röra sig med dem.Inget är liksom jobbigt och fastän dom pratar luganda så det smattrar i öronen så kan man ändå förstå att det slängs en hel del gliringar dem emellan.Precis som det ska vara och jag älskar det fullständigt.
 
 
 
Anna

På riktigt!

Jobb några timmar idag...Sen iväg på ett möte med Rotary här i stan om lite framtidsprat om Bristol.
Efter det några timmar med en älskad liten Sally.Nu ska helgen inledas och fredagen avslutas med en kväll med lite gamla kollegor...eller kollegorna är inte gamla men jobbet är det.Rasande trevligt ska det bli iallafall för jag har inte träffat dem på evigheters evigheter.
 
Mötet med Rotary var för övrigt bra.Det är en trygghet såklart att veta att dom finns och tror på vårt arbete.
Vi vet ju att det vi gör når fram och gör skillnad och det är fint när andra förstår det också!
 
Denna damen har vett på att uppskatta det goda i livet! Lite smör på ett rån och fredagen är räddad!
 
Önskar er alla en skön helg och tack för att ni finns för oss!
 
Anna

Hur kan det hjälpa...?

Jag har under en ganska lång tid känt att nåt inte riktigt står riktigt rätt till med mig.Orken har liksom inte funnits där och den glada Anna har varit rätt långt borta.Oklara infektioner har jag dragit på mig gång på gång och till slut blir allt bara tröttsamt. Att gå till doktorn sitter extremt långt inne för mig och jag känner liksom ingen trygghet i det dom har att säga.Och har man som jag gjort tillbringat en del tid i Afrika så hänvisar man alla "konstigheter" till det och så är karusellen igång med smittskyddsavdelningen i Halmstad som kollar av att man inte lider av det ena och det andra,allt med anknytning till afrikanska åkommor.... Till slut har jag bara lagt allt åt sidan och låtit saker vara som dom är hoppats på att jag ska bli mig själv igen.
 
Alla vet vi ju att det sällan funkar bra och när min mamma efter ett antal försök (och år) försökt få mig att söka hjälp den alternativa vägen så sa jag till slut ja till det,till hennes stora glädje.
Och nu i efterhand också till min stora glädje. Nålar i öronen,ljusterapi och lite rengöring av kroppen har gjort susen och sakta sakta känner jag glädjen och framför allt orken återvända,och jag är så galet tacksam för det!
 
Jag berättade för Eddie vad jag gör för att må bättre och när jag kom till delen med nålarna så sa han bara tillslut...
Jag förstår verkligen inte hur det kan hjälpa...?
Svårt att förklara säger jag... men drar sedan liknelsen med den gången han drog med oss till ett healingställe 2010.Vi blev daskade med blöta bananblad,vi kastade kaffebönor som vi trodde var getskit.Vi blev insatta i en hydda med en kille som såg ut att ha rökt på allt som finns att röka på i denna värld och där skulle vi bli healade....
Jag sa till Eddie att det där fattar jag inte än idag vad det skulle hjälpa till med?
Han skrattade gott och sa att våra olikheter nog ändå är bra och hjälper nålar mig så är han glad!
 
Jag skrattade en bra stund efter det där samtalet när jag tänkte på den där skitkonstiga stunden 2010.
Läs om det här om du vill.....
 
 
 
Anna

I hjärtat av staden

 
Bilder kom från Eddie häromdagen med orden IN THE HEART OF THE CITY.
Bandet är på spelning inne i Kampala och det är så himla skönt att se dem.
Dom allra flesta älskar att spela trots att det innebär mer slit än vad många av oss ens förstår.
Att se dem på nära håll,när dom spelar timme ut och timme in,alla muskler är på helspänn i kroppen på dem och dom har minimalt med mat och vätska i sig.Ibland går dom flera mil.Solen kan stå på rakt uppifrån rätt i huvet på dem eller så öser regnet ner och oavsett vad så står dom kvar utan att röra en min.
Just ljudet av brassbandet kan få håret på mina armar att resa sig fullständigt,i mina öron är det så galet vackert.
 
 
Anna

Vi får aldrig sluta lära...

Alla dagar i livet är inte en dans på rosor,det vet vi alla.
Igår hade jag en sån dag på jobbet.När man jobbar som personlig assistent så är man själv det absolut främsta verktyget för att få "sin" människa att må bra.Ibland lyckas man bättre och ibland sämre.
Vad som gör mig så tacksam är att när man har de där dagarna när allt är tyngre så är det dom dagarna som man lär sig allra mest på ändå! I solsken och medgång är det lätt att tro att man kan,vet och förstår men i de andra stunderna det är då man utvecklas och förstår att det finns så otroligt mycket mer att lära,hela tiden.
 
Vi får aldrig någonsin tro att vi är fullärda,för det blir vi aldrig.Inte på jobbet och inte i livet.
De mest oväntade människorna i den här världen är dom som har lärt mig allra mest.
De människorna utan en självklar framtid i Uganda.Någon som föds med helt andra förutsättningar än jag fast som ändå kämpar med en järnvilja bortom allt jag tidigare skådat och så naturligtvis min storebror.
 
Allt jag behöver göra är att öppna alla mina sinnen på vid gavel och låta kunskapen komma till mig.
Den dagen då vi tror att vi vet bäst i alla lägen då är vi fullständigt förlorade.Måtte jag aldrig komma dit.
 
 
 
Anna
 

Herregud.....

I helgen som varit var Jennie i Stockholm.Kul för henne såklart och idag på morgonen blev det precis lika roligt för mig när jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen av skratt när hon skickar bild på vart dom sov en av nätterna....

Starten på vårt Icke bekymmerslösa liv för att citera Jennie!
Här bodde vi 2006 när vi besökte vårt allra första VM i sammarbete som vi sedan åkte på 2008 i Kampala då allt med Bristol och Eddie startade.Här snodde nån min jacka för 2000 kronor och vi hade helt galna dagar med 25 barn och lärare från våra ungars skola.
Vi pratar om det här stället än idag och nu hade Jennie turen att återvända! Fast nu inte i tält utan i husbil och bara med sin man och inte alla barn eller mig för den delen....
 
 
 
Här åt vi nåt första kvällen....minns inte vad,minns bara att nästan ingen åt....
 
 
Sen kom nästa chock några timmar senare och jag efterlyser nu om det är nån som har epilepsi medicin att köpa för en billig peng för det lär bli många anfall när man kollar in detta golvet....
 
 
Tycker mig se att denna lille killen som jobbar är Yafesi :)
 
 
Nu räcker det inte ens att jag försöker kisa för att jag kanske ska se Marrakesh
utan designen ÄR Ugandisk rakt av...
Vi är mållösa.... Nåja..Nu är det gjort.
 
 
Anna
 
 
 
 
 
 
 

Samtal om livet...

Något som jag uppskattar alldeles fantastiskt mycket efter alla våra år i Uganda är alla otroliga samtal man fått ha med olika människor.Dels på plats så klart vilket är det allra bästa men också via datorn.
Livsberättelser som får håret att resa sig av obehag,kämparglöd som gör att man undrar varför man ens klagar på att nåt är jobbigt i sitt eget liv.
 
Att få höra hur kvinnorna ser på männen och vise versa ( dom historierna stämmer aldrig överens kan jag säga ) Kvinnornas enda utväg tror dom är att bli gifta för då finns det nån som försörjer dem.Det där att man kan klara sig själv har ännu inte nått dem även om jag tror att en del börjar inse att det skulle kunna gå och istället för att ta första bästa och sen bli oerhört bitter över livet,vilket man ofta ser så våga vänta och tro på att riktig kärlek faktiskt finns. Männen å sin sida ser kvinnorna som manipulativa och lata som bara väntar på att få alla kostnader täckta,och besök hos frisörer och fina naglar är nåt som borde ingå som en självklarhet.
Vilket som stämmer är såklart svårt för mig att veta men jag är oerhört glad över att vi här idag som kvinnor inte står i en beroendeställning längre.
 
Vi har ofta skrattat åt (fast med en liten klump i hals och mage) att kvinnorna ofta ser så vansinnigt arga ut.
Dom kan blänga på en som att man vore det värsta aset i världshistorien fastän man bara går där på gatan.
Att bli sedd på det viset är svårt när man faktiskt inte har några onda avsikter.Vårt vita skinn ställer till det mer än vad vi nånsin förstår.
Men ofta vittnar faktiskt också barnens och ungdomarnas historier om att det är kvinnorna i deras liv som har varit elaka mot dem.Det är ofta kvinnorna som slagit dem,lämnat dem och inte tillgodosett det behovet ett barn har.
Om det ligger nåt i det vet jag inte faktiskt eller om det bara är det barnen och ungdomarna minns.
Att liksom förlusten av att vara älskad av en mamma är större än att ha en elak och frånvarande pappa?
Jag vet inte.
 
Men intressant är det.Så oerhört mycket jag har lärt mig bara genom att lyssna.Vi borde verkligen omge oss mer med människor från andra kulturer,åldrar och kön än vårt eget.Det är då man ser världen från ett helt annat håll.
 
 
Anna
 

Hur gör man ens?

Hur gör man för att inte längta ihjäl sig efter såna här små människor? Detta är första gången sedan....2013 tror jag,som jag fått välja bort att resa ner till Uganda i början av året.Nu är vi inne i maj och nu är det valet jag gjorde då inte lika logiskt och roligt längre när längtan håller på att göra mig galen! Jag har vant mig på nåt vis att jag ska ner och fastän vi nu har kommit till den bästa tiden av året härhemma så rycker det likväl i mig att åka tillbaka.
 
Tur att dom är på lov och inte är där och att det är en tråkig regnperiod nu annars hade jag med allra största säkerhet suttit på ett plan tillbaka till platsen där en del av mitt hjärta bor.
 
 
 
Anna

bristol.uganda@gmail.com

Jennie och Anna

RSS 2.0