Veranda var det här!

Japp...då kör vi!
Renovering var det och vi går hårt ut med att renovera det vi kallar för verandan.
Hade den vartit byggd i Sverige hadden hållt i all evinnerlighet men nu är den byggd i Uganda på Ugandiskt vis vilket innebär att vi renoverar den för andra gången sedan 2012.
När man köper cement i Uganda så har dom allaredan öppnat påsarna och blandat ut med sand,när man sedan blandar till cementen så blandar dom i ännu mera sand som man ju ska göra men det resulterar ju i att cementen inte alls blir särskilt hård utan istället tämligen porös och med 400 ungar som rör sig på den så går det sönder.
Vi vill såklart rädda det som räddas kan av verandan och renovera istället för att bygga nytt och dessutom ser det betydligt trevligare ut när man kommer in på Bristol om verandan är hel.Så det står på schemat just nu!
 
 
Det är skönt att man är många när det ska jobbas....Heja Bristolungarna!
 
 
 
Anna och Jennie

Se är det enda jag kan göra

Det är lätt att blunda...så lyder en reklam på Tv just nu för....rädda barnen tror jag.Precis dom orden har jag tänkt så många gånger.Jag blundar,så slipper jag se vad som sker.Hade det varit så så hade ju allt varit frid och fröjd men vi vet ju alla att det inte funkar så.
Otaliga är de gånger vi åkt på vägarna i Uganda och sett mer elände än vad man tror att man ska kunna bära.
Det som räddar är att vi iallafall bara behöver se det,men det är deras liv,och det livet måste dom leva varje dag.
Det minsta jag kan göra är att iallafall hålla mina ögon öppna då...
 
 
Anna och Jennie

Julmarknad i Tvååker!

Nu taggar vi till igen för att göra ett par sista försök att dra in pengar till barnen såhär på sluttampen av 2016.
Nu på lördag den 10/12 kommer vi att befinna oss på Tvååkers julmarknad mellan 10-15 och sälja hembakat ihop med våra armband och och lite gåvobevis för alternativa julklappar.
Än en gång är det Jennies mamma som dragit igång då hon antagligen inte fick nog med att binda kransar! :)
Nu har hon dock hjälp av både Jennies mostrar,min mamma och ytterligare en jag inte riktigt vet namnet på.
Vi kommer båda att finnas på plats då vi har möjligheten till det just den här helgen.
Så har ni inget för er på lördag som kom till Medborgarhuset,köp lite fika,och gör skillnad.
Det är inte svårare än så.
 
 
Anna och Jennie
 
 
 

Lov,renovering och lite vila.

 
Här står dem,antagligen uppradade för att få lite frukt skulle jag tro och alla har nu gått på lov.Nu ska dom bli hämtade av sina familjer de allra flesta men det kommer att ta tid.Lika lite som de är tillbaka till skolstarten i tid lika lite blir det hämtade i tid och det blir en enda lång väntan för dem.En del av de större väljer att stanna kvar på Bristol och är nöjda med det,andra har längtat hem hela året och kan inte fort nog komma iväg därifrån.
 
Jullovet för oss innebär alltid nybgge eller renovering...Denna julen blir det renovering bara,vilket känns ganska skönt för vår del,det är lite lugnare.
Det har varit en ganska hektiskt tid härhemma nu ett tag men nu har vi inte så jättemycket kvar innan också vi kan unna oss lite ledighet,bara lite julmarknader och brev att skicka ut sen så kan vi slå ner lite på farten för att sedan starta 2017 till fullo igen.
 
 
                                                                           Anna och Jennie

Ibland går saker inte att förklara...

Som det här tillexempel....När man åker till Uganda och får träffa sitt familjevänsbarn för första gången.
Eller när man är just det där barnet som någon tänkt på så länge...
Det är inget som går att förklara,det där känner man bara.Så starkt och så oförklarbart.
 
 
Anna och Jennie

Glöm inte....

Julen närmar sig som vi alla vet och jag kan inte låta bli att undra hur många tusen och åter tusen julklappar som handlas utan att någon egentligen vill ha dem.En del blir såklart överlyckliga över allt som dom får medans andra känner att det verkligen inte är viktigt att få saker att fylla sitt hem med utan att man faktiskt verkligen har allt man önskar och behöver.Glöm inte då att det finns alternativa julklappar till dem.
 
Hos oss går det alldeles utmärkt att skänka en peng till barnen och ni får ett gåvobevis att ge bort i julklapp istället.
Vill man ingenting ha så tycker jag verkligen att det är ett fantastiskt fint alternativ.Istället för att bidra till massa onödigt handlande så hjälper vi barn i Uganda och dom går på så vis en ljusare framtid till mötes.
Ingen summa är för stor eller för liten för allt räknas när man inte har nåt.
 
 
 
Anna och Jennie
 
 
 
 
 
 

Krutgumman gör det igen!

Ja...vad ska man säga? Signe....är det nåt hon kan så är det att sälja lotter och bannemej att ingen kommer förbi utan att göra det! Och är det nåt annat hon kan så är det att fixa pepparkakshus,kolla vad fina!
85 år fyller hon nästa gång våran Signe men det kan ingen tro....
 
 
Full fart är det krutgumman Signe minsann <3
 
 
Fullt med folk var det i Okome och jag tror dom allra flesta köpte lotter faktiskt så Signe drog in ca
4500 kr till barnen på Bristol på 3 timmar! Heeelt galet! Vad jag gjorde där det vet jag inte för det där jobbet klarade hon alldeles utmärkt med hjälp av sin svägerska Inga.
 
 
Så... Tack för din och Okomefolkets hjälp till barnen på Bristol Academy.
Vi hoppas ni förstår vilken skillnad det gör!
 
 
Anna och  Jennie
 

Vad svarar man på det?

Jag har chansen att sova lite längre idag men som vanligt när jag kan det så slår jag upp mina ögon på tok för tidigt ändå. Strax efter jag vaknat så kommer det en hälsning långt bortifrån om en önskan om en bra dag och jag tänker att det trots allt nog kan bli det.Jag önskar den människan detsamma och sen är den bort lika snabbt som den kom.
 
Det lilla räcker för att mina tankar ska hamna i Uganda snabbare än vinden och till ett samtal jag hade med en annan därifrån igår..Han undrade om jag kan förlåta människor som gjort mig illa och hur jag tar mig vidare i det.Stora frågor att hantera en lördagkväll med en ung människa som jag vet har haft ett liv som är allt annat än enkelt.Det duger inte att bara säga nåt,jag måste säga rätt sak.Jag vet att det vi säger påverkar honom och är det som kan göra att han orkar lite till i den totala ensamheten just han befinner sig i.
Min mamma lämnade mig när jag var liten och jag är så arg på henne och jag vet inte hur jag ska förlåta henne för att inte hon tog hand om mig.Orden gör så ont att höra för jag vet inte heller hur han ska kunna förlåta sin mamma för en sån sak och jag vet inte vad jag ska svara honom.Det enda jag kan ge honom den här kvällen är av min tid och jag ber honom kämpa på,det är allt vi kan göra.Han tackar för att vi alltid finns där när han behöver prata och i mitt stilla sinne så tänker jag att det var verkligen det lilla.
 
Annars idag så är det dags för mig att ge mig iväg till en liten by en bit hemifrån om en stund och till en julmarknad för att sälja lotter tillsammans med Signe som stöttat vårt arbete i många år.
Jennie är upptagen på annat håll idag så det får bli min uppgift.Vi tycker om att vara på plats när folk lägger av sin tid för att hjälpa oss,det är liksom det minsta vi kan göra.Alltid går det såklart inte då vi trots allt (fast man ibland inte tror det) har ett annat,vanligt liv också.Men idag fick vi ihop det såhär och vi hoppas på god lotterilycka,vilket Signe brukar se till att lösa!
 
 
 
 
Ha en fin söndag!
 
Anna och Jennie
 
 

Tiden går för oss alla...

Av alla bilder som tagits i Uganda under åren så har man allt några favoriter bland dem och detta är ett av dem...
Nassuna Shadia heter hon och hon var ett av de barnen mina ögon alltid sökte efter när vi kom ner och jag fann henne alltid.
Åren gick och så gjorde det också för Nassuna och en dag var hennes tid på Bristol slut och det var dags för henne att gå vidare till Secondary school.
Vi har vant oss vid det och vet att det är så,men man tänker allt på dem ibland och hur det har gått för dem,det kan jag lätt erkänna.
 
 
Nu denna gången så besökte vi våra ungdomars skola St Marys och lika snabbt som mina ögon alltid hittat Shadia så fann jag henne igen fast jag inte hade en aning om att det var på den skolan hon gick.
 
 
Hon är inget barn längre Shadia,hon är en ung kvinna men inuti mig så känns det ändå bra att veta att hon är i skolan än och att hon ser ut att må bra,mår dom bra så gör vi det.
 
                                                                                       Anna
 

Det är inte bara vi.

För oss är det oerhört viktigt att ingen tror att vi är själva om Bristol Academy och jobbet som är gjort och fortfarande görs där. Nu är vi dom som styr arbetetet ensamma ifrån Sverige mot Eddie som ensam styr det i Uganda men så har det inte alltid varit och det kan vi inte säga nog många gånger.
 
Ett gäng startade allt ihop med Eddie och dom kom från Bristol i England,därav namnet Bristol Academy...Sen gjorde Uffe ett hästjobb med att samla in pengar och ge Eddie möjligheten att börja bygga...Sen tog Victoria och Agneta vid tillsammans med Bosgårdsskolan och även dom gjorde ett jättejobb och det är också först där som jag och Jennie blev en del av allt,då när grunden till Bristol precis blivit byggd.Men sedan dess, 2008 har vi aldrig klivit av.Vi har jobbat i bakgrunden av främst Victoria och Agneta och det var nog det vi behövde för att skaffa oss den kunskapen vi har idag och sedan många år tillbaka nu så är vi dom enda som styr jobbet.Men än en gång så är vi inte ensamma om det....
 
Våra familjer ställer upp för oss och för barnen till 110%.Vi har människor som inte är vår familj egentligen men som ändå överöser både oss och barnen med tonvis av kärlek av massvis av engagemang.
Vi har folk i vårt samhälle och i hela Sverige som läser och stöder vårt arbete för Bristols alla barn och vi är så otrolig tacksamma för det. Fast det ibland kanske låter som att vi är dom enda som nånsin gjort nåt för Eddie och barnen så är det inte så och vi är väl medvetna om det.Det enda är att vi kan inte skriva om allt det för vi har bara vår historia tillsammans med Eddie och barnen och det är den vi berättar om här.
Vår historia som vi med stolthet kommer bära med oss för resten av våra liv fastän vi inte är ensamma om den.
 
 
 
 Den här filmen gjorde Uffe för att hjälpa Eddie....den gav verkligen ringar på vattnet kan man säga....
 
 
 
Anna och Jennie

Första månaden...November 2016

Ni som läser här vet att vi har gett oss själva 1 år att samla in 200.000 kr för att kunna bygga en ny klasslänga till våra mellanstora barn.Dom små har en ny och 2017 hoppas vi kunna göra nästa länga också.
Det kommer att kräva massvis av oss och vi är inte alls säkra på att vi kommer att klara det på ett år men vi måste verkligen försöka!
Vi hoppas få till en liten pengaräknare här på sidan här på bloggen men jag suger på bloggdesign och grejer och måste ha hjälp med det så det får vänta men iallafall så har insamlingen börjat och vi kan summera
November 2016 till en fantastiskt bra månad med insamlade 25.300 kr! Stora grundplåtar med kransar och GodWill loppet men ändå en rejäl summa med skänkta pengar till bygget.
Tack alla som var med i November....Nu kör vi december och hoppas på samma succé!
 
 
 
Anna och Jennie
 
Vill du vara med? 
Swish 123 268 38 94
Konto 8388-1 4 140 970-7
Märk insättningen med
Bristol 2017
 
 

Hans dröm blev vår.

På riktigt, så tacksamma varje dag över det vi får vara med om.
 
 
 
Anna och Jennie

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Idén med dörrkransarna kom från Jennies mamma och vi var såklart för det direkt,det kändes bra helt enkelt.
Vad vi inte räknat med var att det skulle bli så stort intresse för det.Tanken var att vi kanske skulle kunna få ut 15-20 kransar till närmsta familjen och några jobbarkompisar men det blev som sagt lite större.
 
44 (!) kransar och dörrhjärtan blev det och fantastiska 11.000 kr rakt in på kontot till Bristolbarnen!
 
Jennies mamma och Jennie är de som dragit största lasset men med god hjälp av Jennies svärmor Ingela.
Det har varit hektiska veckor för dem och dom har drömt om kransar tillochmed! Men nu är det klart och jag som inte varit med och jobbat med dem nästan nåt känner såklart att det var värt det! Och när summan blev så grym som den blev och med massor av folk som la mer pengar än vad vi satt som pris så vet jag att också Jennie och Berith tycker det var värt varenda minut dom lagt på kransarna flera gånger om.
 
Nu när jag kliver innanför dörren hem till mig och ser det där hjärtat som hänger där så går mina tankar till barnen
och det känns så otroligt bra inuti,Vi hoppas att ni också känner det...att ni har gjort skillnad i världen.
Så vårt allra varmaste tack för att ni hjälper och tror på det vi gör,det betyder allt.
Och Berith....tack för idén och för att du är du.
 
 
 
 
                                                                         Anna och Jennie

Lite graduation var det här!

Nu är det snart så att alla barn går på lov igen i Uganda,det långa jullovet.Efterlängtat för en del och mindre efterlängtat av andra.P.7 har varit lediga sedan länge men i lördags var det dags för det yngre barnen på Bristol med deras Gradaution.
I Uganda går du babyclass och topclass innan du börjar P.1 och det är från de småklasserna man tar sin examen då innan man börjar skolan "på riktigt".
 
Mama Big i en Bad-HairDay mössa! Hahha! Fashion så det förslår! Vi gav den till Eddie för ett par år sedan när han började bli flintskallig...Han skrattade gott men nu har tydligen frugat fått ta över den...och tro mig när jag säger att ugandier verkligen kan ha dåliga hårdagar när dom inte är iordninggjorda...
Söta är dom så man dör sötdöden och lite allvarsamma...
Och går man på Bristol så blir det naturligtvis musik från brassbandet! Nåt annat finns inte.
 
I Uganda går man en tung period till mötes.Kring högtiderna höjs matpriserna och väldigt många människor har svårt att klara sig.Lägg därtill att du kanske får hem både 2-3 och 4 barn på lov så är det nånstans ingen glädjens högtid för dem.Mycket hunger och hårt arbete möter väldigt många barn när dom kommer hem ifrån sina skolor och en del av dem väljer faktiskt att stanna kvar fastän dom har en familj eller iallafall anhöriga att åka till.
Svårt att förstå förstås men deras verklighet är så långt ifrån våran.
 
Anna och Jennie
 
 
 

Tedrickardags!

 
En sån här fining har jag vart och hämtat idag! En tekalender som är gjord av några tjejer till förmån för barnen på Bristol och såhär fina var dom! Det ska bli hur kul som helst att få smaka mig igenom hela december och samtidigt veta att det gör gott för nån annan.Det här är precis såhär vi vill jobba,enkelt och tillsammans,då blir det så himmelens bra!
Tack Karin och Maggie och alla ni andra för er hjälp ♥
 
 
                                                                                 Anna och Jennie

bristol.uganda@gmail.com

Jennie och Anna

RSS 2.0