Yeah!

Den sista söndagen då vi var nere senast så drog dom ju till med familjedag på Bristol med full underhållning.
Inget som vi uppskattar alls att visas upp som jag tidigare berättat,då det dessutom var inte bara Bristolbarn som uppträdde utan också andra barn från andra skolor.Vi vill ju helst vara med våra ungar så mycket det går och låta dem synas allt vad vi kan.
 
Men ändå...Det finns onekligen en del höjdpunkter i de där uppträdandena dom gör i Uganda.Efter att hela den svenska staben skämts ögonen ur sig då en lärare (!) mimade på scen till låten You raise me up och dessutom gjorde det så infernaliskt dåligt så vi inte ens vågade titta på varandra  av rädsla att fullständigt explodera av skratt så steg vår alldeles egen showman Henry upp på scen.Han älskar att uppträda och gör det jämt och alltid klär han ut sig till kvinna! En ganska vanlig företelse i Uganda att dom uppträder så och Henry han gör det med den äran!
 
 
Anna och Jennie

Nu är dom snart där igen

Nu är det snart dags igen för barnen att komma tillbaka till skolan.En del kommer åka tillbaka med lätta hjärtan,för andra är det betydligt tyngre att lämna det som är deras riktiga hem.
 
Jag minns ett år när jag var där när barnen kom tillbaka efter ett lov.Antalet små barn var skyhögt och det enda jag minns från den resan är barngråt.Det var så otroligt många barn som grät så vansinnigt hjärtskärande efter sina föräldrar och vuxna i Uganda har ingen empati för det alls utan jag var helt ensam i mina försök att tysta och trösta.Jag såg hur andra barn försökte lugna sina kamrater men hur kan en 7 åring ge trygghet åt en 5 åring?
 
Nu är jag mest tacksam att jag inte kommer att vara där när terminen drar igång.Dom där skriken tog lång tid att bli av med...dom satte sig på nåt vis inuti.Att vilja,men inte kunna göra nåt,det är svårt att hantera.
Men snart är dom där igen och jag vet att skriken tystnar med tiden.
 
 
 
 
Anna
 
 
 
 

Han fångar det precis

Bilderna visar så mycket av hur Uganda är.Tagna av Jennies man Martin genom ett bilfönster så fångar han precis det ostrukturerade och galna landet där precis allting kan hända.Trafiken är en historia för sig och för oss välplanerande svenskar så kan det te sig lite skrämmande ibland faktiskt även om jag för min del inte längre funderar särskilt mycket på vad som kan hända när man sitter där bak på en boda boda eller i en buss som sett sina bästa dagar för längesen.Ska man leva så kan man inte vara rädd och jag,jag vill leva.
 
 
                                                                                            Anna
 
 

Jag tackar tyst....

När jag var ung så tänkte jag aldrig på direkt hur livet skulle bli.Eller det gjorde jag kanske men jag hade aldrig en plan över det.Barn har alltid funnits i tanken men det var nog också allt.
Sen när man blivit äldre har man ju insett att allt det där i livet inte kommer av sig själv och det är igen självklarhet att få barn eller att få vara en del av en familj där man är accepterad och älskad för den man är och den man utvecklas till att vara under tiden som går.
Nu när man står här mitt i livet med tonvis av erfarenheter så går det inte att låta bli att känna en enorm tacksamhet över allt man fick och en stor ödmjukhet inför det som komma skall.
 
Aldrig tidigare har min känsla av att leva i två världar varit starkare än vad den är just nu.Min familj här med alla blodsband som finns att få,mitt hem,mitt jobb och min enkla vardag.Där en familj helt utan blodsband,en komplicerad vardag och med problem som vi inte ens kan förstå.
Tyst tackar jag för att vi inte vet något om imorgon eller om framtiden alls,den får komma som den vill och då ska jag möta den just precis så.
 
 
 
Anna

Det var då....och nu.

För ungefär 1 år sedan så skrev jag det här....det är fortfarande precis detsamma....
 
 
Än en gång så fastnar jag i tanken på de små barnen i Uganda.Hur vi har kommit att stå för en form av trygghet för dem fastän vi inte ville det.De förtvivlade gråten men också de tysta tårarna när vi än en gång måste lämna dem. Dom stora bruna ögonen som tittar på en fulla med beundran och de tunna armarna om halsen som aldrig vill släppa.Dom vill inte släppa och vi vill inte heller.Det är en omedelbar kärlek till barn som inte på något sätt tillhör oss men som ändå har oss i ett fast grepp.
 
Sällan,eller aldrig lämnar de våra tankar och allt går ut på att kämpa för att ge dem en framtid.Inte bara en framtid i som att överleva utan en framtid med ett liv som är värt att leva.
Så många gånger har vi önskat att vi hade hållt distansen till barnen men det går inte,vi vore nog inte mänskliga då....
 
 
                     
                                                                                     Anna
                                                                                  
 

Tålamod är vår bäste vän!

Det som man behöver vara utrustad med allra mest när man tillbringar tid på Bristol och Uganda i överhuvudtaget är utan tvekan tålamod.Det behövs i alla lägen och hela,hela tiden.
Tålamod för att inget riktigt går som man tänkt sig,för att man får vänta,för att dom inte förstår,eller inte vill förstå.
På skolan har vi alltid ungar hängande i kläderna,armarna,på ryggen och överall.Första gången man är där kan det vara lite svårt att förstå,men man faller snabbt in i barnens behov av närhet och då är det inte särskilt svårt att ge dem det...Men tålamod behövs för att klara av det,helt klart.
 
 

Lite skrap i gruset och disco

 
Ett svagt ögonblick som slutade med att vi lovade att säga ett par ord inför några föräldrar.
Några visade sig vara väldigt många,språket var engelska och situationen den värsta vi vet.Att synas inför Bristols föräldrar är en mardröm för vi vet vilka förväntningar dom har på oss.Vi vet att dom förväntar sig underverk,underverk som vi inte är kapabla att genomföra. Det slutar med lite stapplande ord och lite skrap med foten i gruset....sen disco med världens bästa ungar och precis det vi är där för.Allt annat runt omkring kan kvitta och barnen förväntar sig inga underverk utan bara vår närvaro.Det är lättare att ge.
 
 
 
Anna och Jennie
 

Jag tror jag kommer se modet till slut

Igår pratade jag med en människa som stöttat oss i vårt arbete under några år...Hon är lite äldre och hon ger oss alltid tonvis med beröm över allt vi gör och hur vi gör det.Hon är mån om att vi ska orka som människor också,inte bara i vårt arbete utan i livet.Under samtalets gång så slår det mig att inget av det som hon säger ser jag själv.
Ingenting känns särskilt stort i det vi gör,det finns bara där.Man ser själv snabbare det vi misslyckats med än det i faktiskt har klarat av,och det är ju lite sorgligt egentligen att jag ser det så.
 
Men så kommer det också till mig att ibland är det svårt att ha distans till saker när man är mitt uppe i dem.
Man blir liksom blind,och kanske är det inte så konstigt att jag är självkritisk när vi vet hur stort behovet av hjälp faktiskt är.Och jag tror också att den dagen då vi inte längre kommer att jobba för Eddie och barnen på Bristol då kommer jag att se tillbaka på vårt arbete som nåt oerhört stort och jag kommer att vara väldigt stolt över att Jennie och jag hade modet att våga tro att världen går att förändra fastän det är svårt.
 
 
Anna

Ibland går det inte alls och ibland går det undan!

Allt går inte med blixtens hastighet direkt där nere i Uganda...Vi jobbar ju på många olika håll och med både små och stora saker. För några år sedan byggde vi ett kontor till Eddie för att han skulle ha nånstans som var bara hans.Nycklarna dit har bara Eddie och dom lämnas inte till någon annan än till hans fru i stort sett, eller till oss om vi är där.Kontoret är således den enda platsen egentligen där saker kan förvaras säkert,vilket ju är viktigt såklart.
 
Problemet är att kontoret är jättelitet och det har varit för lite förvaring där. Det tillsammans med att Ediie är en riktig samlare gör att det blir fasligt stökigt därinne och allt hamnar överallt och ingenstans. Så nu när vi var nere i oktober så bestämde vi oss för att införskaffa lite nya skåp dit in.
 
Sen gick oktober,november och december och vi såg noll och inga skåp...Jodå...snickaren var tillsagd att göra dem och han var bara lite sen.För ett par dagar sedan tröttnade vi på att vänta och sa att nu ska dom upp och innan dess gör vi inget annat ....och vips så kom dem och Eddie kontor blev ytterligare lite mer trångt.... :)
 
Vanligaste och billigaste sättet att leverera saker på.... en bodaboda! Säkert? Inte det minsta.
 
Anna och Jennie

89 dagar av längtan

Idag är det 108 dagar sedan vi landade i Uganda.Sen var jag där i 19 dagar innan jag åkte hem.
89 dagar har således gått sedan jag kom hem och nu jag längtar tillbaka.Jag längtar så det gör sådär innerligt ont i hjärtat.Barnens små armar om halsen.Deras tunga andetag när dom somnat i famnen och deras ögon som tittar på oss när dom vet att det är bus på gång.Vi älskar när dom kryper nära nära för just då vet vi att det inte finns några bekymmer i världen för dem,deras liv är annars mest just det.
 
 
 
 
Anna
 

Resultaten är här!

Idag har resultaten kommit från de slutproven våra P.7 elever gjorde i november förra året.Det är dom proven som avgör om dom blir behöriga till att ta sig vidare att studera på Secondary eller inte.
I år skrev 27 av våra elever och alla 27 klarade dem! Det har nog på riktigt aldrig hänt och vi är såklart superglada för det, och stolta! Resultaten var ganska varierande med nån precis på gränsen men iallafall på rätt sida gränsen den här gången. Dom allra flesta av dem kommer troligtvis inte alls ha möjligheten att fortsätta på Secondary för att det är väldigt dyrt,men oavsett det så har dom en klarad grundskolenivå i bagaget och det är inte illa det!
Bra jobbat säger vi och hatten av för er! ♥ 
 
Kafuko Monica...Hon satte det,precis som dom andra 26 och precis som väntat gjorde Kafuko bra ifrån sig!
 
Anna och Jennie

Det är livsviktigt...

Varje gång vi skriver och varje gång ni delar det som vi har skrivit så ökar chansen att vi ska klara allt det här vi står inför.Inte bara 200.000 under 2017 utan också att vi ska klara det som människor.För varje delning som sker så kan det innebära att en ny människa läser det vi har att säga och det kan vara just den människan som sitter på lösningen på allt det vi jobbar för.
 
 
Det är inte bara "snällt" att sprida och dela att vi finns,för oss är det livsviktigt för att vårt projekt ska överleva.
Pengarna som ska dra runt 400 barn i Uganda kommer inte in av sig själv och dom kommer inte heller in bara för att vi önskar det.Dom rasar inte in på vårt konto och dom går åt fortare än vad vi får in dem.
Det är lätt att tro som utomstående att allt är enkelt.Att allt går runt utan ansträngning,men fallet är inte så tyvärr ännu. 
 
Så tack för att ni hjälper oss att dela det vi skriver.Kanske berörs ni inte av det,kanske gör ni det.Kanske spyr ni varenda gång vi kommer upp i ert facebookflöde med våra barn och våra tankar.Kanske är det dagens bästa stund att läsa om just dem.Jag vet inte,men jag vet att ni är med och gör skillnad bara genom att visa att vi faktiskt finns och framför allt att dom gör det...
 
 
 
 
Anna och Jennie
 

Med ledigheten gick det sådär...

Utan att vi faktiskt inte alls känner oss klara för det så drar nu arbetet igång igen med Bristol...Den där efterlängtade ledigheten vi såg framför oss varade i typ.....ingen tid alls och nu finns det ingen återvändo för nu börjar snart skolan igen.
Oerhört mycket ska klaffa inför en terminsstart och från att vi inte alls var involverade i den så är vi nu högst aktiva med diverse beslut som ska tas.Jag tackar för att jag och Jennie är oerhört samspelta och ser saker på samma vis för det gör vi inte alltid med Eddie, av förklarliga skäl,män-kvinnor,olika kultur osv....Så då kan det bli lite diskussioner fram och tillbaka innan vi har en lösning som känns bra för alla parter.
 
Så...Bit ihop är det nog som gäller nu och kör på,en ny termin är på väg!
 
 
Anna och Jennie

Vill du vara med?

Nu har vi kommit några dagar in på 2017 och vi befinner oss på det året där vi ska lyckas dra in 200.000 för att bygga nya klassrum på Bristol.Det känns inte på något vis som en självklarhet att vi ska lyckas för det är en summa som är bortom allt vi någonsin tidigare jobbat för.
 
I Uganda tänker man så otroligt annorlunda mot vad vi gör.Där kan det ta 10 år att bygga klart ett hus. Där bygger man lite,sen sparar man lite mer pengar och sen bygger man lite till.Sen kanske man inte har några pengar på 2 år och då står allt helt stilla.Eddie tyckte att vi kunde göra så också,men jag och Jennie motsatte oss det helt.
Aldrig att vi skulle orka leva med den pressen under en massa år.Då kämpar vi hellre stenhårt under ett år och ber till gudarna att vi ska klara det för att sedan kunna lägga det åt sidan.Eddie förstår inte hur vi tänker i just det fallet men vi vet vad som är det bästa för oss som människor och vad vi kan göra för att orka genomföra det,alltså blir det på vårt sätt.
 
Vill ni vara med och hjälpa till så vi når vårt mål? Vi tar tacksamt emot den hjälpen oavsett storlek på summan.
Om vi hjälps åt så kan vi absolut lyckas!
 
SWISH 123 268 38 94
KONTO 8388-1 4 140 970-7
 
Nämn insättningen med BRISTOL 2017
 
 
 
 
Anna och Jennie

En färg....vad betyder det?

För oss att jobba som vita i Uganda är inte enkelt.Ju mer vi gör ju svårare blir det.Dom sätter oss i ett fack där vi inte alls passar in.Dom tror att vi är rika och att det finns obegränsat med pengar.Att det bara är att håva in det som behövs...Verkligheten är ju allt annat än den.
Skulle dom se mitt lilla råtthål som jag bor i med mina pojkar så skulle dom antagligen klia sig i huvudet,det påminner inte på något vis om ett slott.Skulle dom se arbetet vi gör så skulle dom antagligen inte heller förstå...
 
Det är svårt att få deras synsätt på oss vita att förändras.Det är som att folket har bestämt sig för att vi är på ett visst vis och dom är inte beredda att ompröva det...
Jag önskar att alla förstod allt slit som ligger bakom och allt hjärta i Sverige som visas för barnen på Bristol.
Eddie vet men personalen på skolan har ingen aning,föräldrarna till barnen fattar dårakt inte heller.
Tänk om vi bara inte sattes i ett fack för vår färg,allt hade varit lättare då för det är trots allt bara en färg...
 
                                                                                                                                    Bild från Pinterest.
                                                                                         Anna

bristol.uganda@gmail.com

Jennie och Anna

RSS 2.0