Korv, potatismos & Sallykärlek!

Det är ganska lustigt ändå....Jag kan vända ut och in på mig och försöka förklara varenda känsla jag har i kroppen vad gäller barnen på Bristol.Hur dom har förändrat hela vårt liv,och hur vi gör allt som står i vår makt för att rädda dem och ge dem ett liv som är värt att leva.Jag kan försöka förklara hur överjävligt ont det gör att veta hur mycket dom lider varenda dag och fast vi gör allt så når vi ändå inte fram.
I min värld så borde alla vilja läsa om det.Alla borde vilja försöka förstå vad som krävs utav var och en utav oss för att vi ska nå nån endaste stans.
Men det är inte så.Alla vill inte,orkar inte eller tycker inte att det är intressant helt enkelt vilket såklart är helt okej.
Vi tycker alla olika tack och lov.
 
Men så skriver jag några rader som handlar om nåt helt annat...om kärleken till mina barn.Det mest naturliga i världen.
Nåt som aldrig någonsin påverkats av varelse ett engagemang för andras barn i världen eller en skilsmässa.
Då smäller det till och jag inser att om jag hade bloggat om mitt liv härhemma,hur det ser ut och vilka svårigheter jag stöter på eller för den delen roligheter då hade jag nog tamejtusan varit en storbloggare av rang!
Det är så mycket lättare att relatera till det man känner till och det är det man vill läsa om.Kul såklart oavsett vad jag skriver om att det blir läst men vårt liv här hemma är inte roligare än att det serveras korv och potatismos till middag idag,och att jag har tvättat en maskin tvätt samt hängt med en liten Sally en stund idag.
Henne älskar jag också,mer än det finns sjärnor på himlen.
 
Suddig bild men lika mycket kärlek ändå till den där lilla människan <3
Och påsar under ögonen har jag med för jag sov som en påse skit inatt också.
 
 
Anna

Det bullrar till och med ens blir det lättare att andas..

Nu har en hel helg gått och jag känner mig sådär vansinnigt tacksam över livet.Jag har jobbat hela helgen men jag har ett jobb att gå till.Jag har sovit som en kratta inatt men jag vet att det kommer fler nätter och säkert sover jag nån av dem.
Jag har fått hem min ungar efter en vecka och fastän det gör ont i mig varenda dag att inte längre vara en del av deras vardag varje dag så har jag ändå turen att jag har fått dem som mina.
Det bullrar till så är dom här och helt plötsligt så blir det lite lättare att andas,livet blir ljusare och det blir väldigt mycket roligare.Mina ungar,vad jag älskar varje dag med er.
 
 
 
Anna

Matjakt med Herr Kisingiri

Nog för att det är min jobbarhelg och inte för att jag alls har tid med varken sovmorgon eller slöstart på dagen så kan man ändå känna att 5.50 är lite tidigt att behöva vakna.Det tyckte inte Eddie! Han tyckte det var en alldeles förträfflig tid för mig att slå upp mina blå genom att skicka en sisådär 5000 meddelande på viber....
Jamenvisst, God morgon på dig också Herr Kisingiri :)
 
Vad han ville? Han ville fråga om jag mådde bra....samt skicka lite bilder om jag ville ha till bloggen,och det ville jag ju såklart.Han var ute på matjakt tillsammans med våra storkillar.Ofta får man bege sig en ganska bra bit bort från Kampala för att hitta det till rimliga priser,så också nu.Så en Eddie,vår chaufför Master och killarna gav sig iväg....
 
Sötpotatis hittar dom iallafall.....
Detta är det första mitt öga ser...Nog för att vi är väl medvetna om att Eddie jobbar mycket men gräva tillhör inte vanligheterna numera i den mannens liv! Men...takterna sedan barnsben sitter i och det går att leta mat i vit skjorta också! Här ser vi också Aiziz,Brian och Abe :)
Master,Aizizi och Brian
Varför använda säckar när man kan lägga det löst i hela bussen?
Ja...gräva har han gjort sedan han föddes och är det det som krävs så är det det han gör helt enkelt.
 
Anna

Mitt lilla barn

Har min lilla dotter sovandes bredvid mig och jag önskar så att alla barn hade fått somna och vakna upp lika trygg och glad som hon gör varje dag. Med en mätt mage, i en varm säng och med kärlek och närhet i överflöd. Tänk om alla barn hade det så... va fin världen hade varit då... 
 
Linnéa
 
 

Nu ber vi om regn.

Läget i Uganda och på Bristol är för tillfället inte jättebra. Det har varit torrt länge nu och torka betyder mindre mat och den som går att få tag i är snordyr.Eddie använder faktiskt ordet svält.Nu är det väl inte svält i den bemärkelsen som vi tänker på med barn med uppsvällda magar och flugor i ögonen men i Uganda är normalt tillgången på mat tämligen god så när detta sker så blir det helt klart väldigt stora problem.Att mätta flera hundra barn är inget man gör i en handvändning och jag tror i ärlighetens namn inte heller att vi ens har mätta barn för tillfället.Regnet har börjat komma så smått och vi håller såklart en tumme för att problemen snart ska vara borta. Vi gör vad vi kan med frukt till barnen och vi bidrar också med vad vi kan i matväg till dem.
 
Med torkan kommer såklart också vattenbrist.Vår allra största tank där vi samlar regnvatten  som används för tvätt och bad är därför tom och lagas nu för jag vet inte vilken gång i ordningen.Den är på väg att ge upp helt men så länge det går så lagar vi....
 
Och det här man drömmer och längtar till varenda dag...Barnen på Bristol Academy.
Ni har förändrat livet till det bättre <3
 
Anna

Anna...Visste du inte det redan?

Jag ser små kroppar som kurat ihop sig i vartenda gatuhörn.Barn som kryssar mellan alla bilar,motorcyklar och bussar i den världsstora staden.Barn som tigger och människor som förlorat all tro på livet syns överallt.
I skydd av mörkret tillbaka på hotellet så gråter jag stilla...vad i hela friden gick så fel i världen när vissa sover på kartonger ute medans andra lever ett liv i överflöd som vi vanliga inte ens förstår.
 
Han frågar varför jag gråter och jag vet inte hur jag ska förklara det för en utav dem som själv är född rakt in i fattigdomen.För en som kämpat sedan sitt allra första andetag.
Jag ger det ett försök med orden att livet är så orättvist och jag hör själv hur dumt det låter när jag säger det.
Han låter mig gråta klart och säger sedan -Anna,visste du inte det redan?
Och det är klart att jag visste.Det är bara så smärtsamt att bli så brutalt påmind om det.Men det är antagligen än mer smärtsamt att vara en del av dem som blev utan all lycka i den här uppochnervända världen.
 
 
 
Anna

För honom rockar jag <3

Nu går vi med raska steg rakt in i våren vilket för min del innebär att livet sakta återvänder.Jag avskyr verkligen vintern.
Hela jag tinar upp med våren och det känns otroligt skönt.
21 mars och jag precis som så många andra med mig rockar sockorna för människors olikheter och människors rätt till att vara olika.Det borde såklart vara en självklarhet.
 
Som lillasyster till en kille med DownSyndrom så har livet på nåt vis aldrig varit annat än annorlunda.
Annorlunda fast på ett bra sätt och ett sätt som jag aldrig nånsin skulle vilja vara utan.
Allt det där annorlunda har sedan följt med mig genom det valet av arbete vi har gjort i Uganda för
där har vi också jobbat med människors olikheter fast på ett helt annat vis såklart.
 
 
För den här killen och alla andra så rockar jag idag <3
 
Anna
 

Jag kan inte

Ibland flyger fingrarna över tangenterna som om det vore det enda dom kunde.Allt känns enkelt och orden bara finns där,jag behöver inte söka efter dem.Då står jag också i direkt kontakt med det jag känner och att få ner känslorna på pränt är löjligt enkelt. De dagarna välkomnar man verkligen och det är tack vare dem man står ut med de andra dagarna när inget flyter,varken fingrarna eller livet.
 
Jag tänker alltför ofta orden -Jag kan inte.Kan jag inte då avstår jag hellre.Det hindrar mig såklart.
Jag vet att hade vi varit ensamma vid starten av arbetet kring Bristol så hade vi aldrig hoppat på det.
Alla dar i veckan hade orden Jag kan inte stoppat mig att våga göra något alls.
Afrika,massa barn,samla in pengar,bygga skola,föreläsa.....Hur gör man det ens?
Jag tillhör således inte den kategorin av människor som skulle söka ett jobb jag inte har kvalifikationer för,det skulle jag aldrig våga.
 
Men när allt landat i mig,då när jag vet att jag kan,då är allt enkelt i min värld och då kan jag klara nästan allt.
 
 
 
Anna

Sorry Sorry....

Ganska ofta så önskar vi att Bristol var en mindre skola...eller kanske inte mindre men att vi hade färre barn iallafall.
400 är oerhört många.Och även om alla 400 sällan är där samtidigt så är 350 en herrans massa också det.
Det är liksom svårt att få grepp om alla och vi får ofta frågan om vi vet vad alla barnen heter.Svaret på det är nej,vi vet faktiskt inte det. Kanske att man kan namnge dryga hundratalet barn men alla...no way.
Man hade önskat ibland att man kunnat se ett avslut på alla de barn som passerar  och att vi vetat hur det gått för var och en av dem.Men det går såklart inte när antalet är så högt.
 
Ofta får man ett brev instucket i handen när man är där...man läser det och 2 dar senare så stär där nån liten unge och tittar på en och säger: You didnt reply my letter! Why? 
Oj...hej,tjena och förlåt att jag inte kände igen dig bland alla galenpannor här,ska genast se till att svara! :)
Dom vet men för oss blir det lite rörigt ibland....Och min mamma har i alla år ropat JoakimMikaelAnna! när hon velat oss något och vi är ju trots allt bara tre ungar i vår syskonskara så på nåt vis så känns det ganska okej att vi inte lärt oss alla namn....ännu.
 
 
 
Anna

Jag går på gatorna och är någon för att mina ögon är blå.

Jag ser hans rygg och jag ser hur han försvinner bort i vimlet av människor,alla svarta.Jag hade aldrig försvunnit lika lätt i det vimlet i Afrika.Överallt syns jag och jag kan inte vänja mig vid det.Att synas är inte min grej.
Att flyta in passar mig bättre nuförtiden.
Dom tar i mig.Kommenterar mitt hår,mina blåa ögon och mitt skinn som lyser upp den allra mörkaste delen av Afrika.
Jag är rädd att dom ska tro att jag är någon jag inte är,att jag är bättre än dem.
 
Jag förklarar min rädsla och han säger att du kan försöka hur mycket somhelst,dom kommer ändå att värdera dig högre än sig själva.Jag vill säga emot,främst för att jag inte tycker om det han säger men en annan del av mig vet att han har rätt och att det krävs mer för att ändra tänket hos det afrikanska folket.
 
Jag går på gatorna och är någon för att mina ögon är blå och för att jag har en speciell färg på min hud.
Jag är viktig,absolut.Men det är dom också.Det är vi alla.
 
 
 
Anna

Hade svängt föralltid!

En av höjdpunkterna på dom resorna när det reser ner större gäng är festen som hålls innan vi åker hem. Det är fest hela dagen med kött, ris och massa annan mat, läsk och frukt. Och musik och dans! Dansa sitter ju typ hos alla i kroppen på Bristol och vi vita försöker hänga på allt va vi bara kan! Man svänger på rumpan som hejsan. och ja,  ungarna skrattar åt oss men vad gör man inte för att höra dom skratta och se dom le? Jag hade svängt och viftat med rumpan i all evighet om det hade varit så! 
 
Linnéa!
 
 
 
 

Oklara jobb del 2

 
Den här kvinnan får utgöra del 2 i serien oklara jobb på Bristol Academy...Hon är mamma till den vildaste flickan på hela skolan och hon har vart där ett par år skulle jag tippa på.Hon vill gärna vara med på bild och undrar varje gång om vi kan ta emot henne när hon kommer på besök till Sverige.Som att det nånsin kommer att ske....
Hon har nån kunskap med datorer...tror vi..men vi är inte säkra alls på det. På alla foton när det är dags att ta med lärarna så kommer hon smygande och vi har frågat så många gånger vad hennes uppgift på skolan är utan att fatta vad hon menar så nu kan vi inte med att fråga mer...hon måste ju tro att vi är dumma i huvudet då.
 
Så oklara jobb på Bristol del 2,här är hon!

Så söta!

 
Det känns så himla roligt när man tittar tillbaka på alla bilder från Bristol och man hittar dem som faktiskt är med oss än idag.Tusentals barn har passerat Bristols grindar och flera av dem har vi aldrig ens hunnit möta.Andra har vi sett några gånger och ett fåtal minns vi ända från 2008.
Dom här tre småttingarna träffade vi 2010 första gången...Lubanda Simon i rosa,Mabanda Jolly med ballongen och Salimu Waiswa i blå skjorta.Dom bor på Bristol fortfarande men det är onekligen inte såna där småisar längre!
 
Gamla Bristol är i bakgrunden och det enda man kan sakna från den skolan skulle vara att skolgårdens underlag var betydligt mjukare än vad vi har nu.På nya Bristol är det hårt med massa stenar stenar överallt som sticker upp på ett mindre smickrande vis och barnen gör sig alltid illa när dom trillar.
Vi har väl en tanke om att göra om den också...sen...när alla andra saker vi måste göra är gjorda och så 1000 saker till som vi inte visste om att vi skulle göra! Vi saknar sällan projekt iallafall,den saken är helt klar.
 
             
                                                                                     Anna

Med rosiga kinder möter hon livet.

Jag får en bild skickad till mig på mitt lilla barnbarn Sally.Hon ligger i sin mammas säng med armarna högt över huvudet.Kinderna är rosiga.Hela hon ser så evinnerligt fridfull ut.Så vansinnigt älskad av så många människor.
En mamma och en pappa som står beredda att göra allt för just henne,vid sidan av dem står vi andra som är beredda att göra precis samma sak.Hon kommer aldrig nånsin behöva tvivla på att hon är älskad,för vi kommer för all framtid att älska henne bortom allt.
Ett barns framtid i Sverige,för Sally är inte ensam om att ha det såhär.
 
600 mil bort möter ett annat barn en helt annan framtid.Lika självklart som att Sally möter kärlek här så gör inte det barnet det där.
Det barnets allra största kamp är att överleva sin 5 årsdag.Det är innan dess flest barn dör i Afrika.
Sen fortsätter det och livet är inte alls en särskild vacker saga.
 
Jag tittar på den lilla igen och jag ser fram emot den dagen då vi kan prata om livets små och stora saker.
Som att hon inte ska behöva vara tacksam för att vi älskar henne och för att hon fått ett bra liv,men jag önskar att hon kommer förstå att det finns andra som inte har haft samma tur.
 
 
Anna

Det är livsviktigt...

Jag tror i stort sett alltid gott om alla människor tills dom för mig bevisar motsatsen.Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad andra tycker för tycker jag om nån så gör jag det.Jag vill inte gå runt i livet och tycka att folk är idioter även om dom finns där runt omkring både nära och långt bort.
 
I Uganda får vi numera sålla friskt bland människorna vi väljer att ha nära oss.Det är inte många som är vänner med oss av "rätt" anledningar så att säga och då är det lättare för oss att välja att inte få dem mer nära än vad som som känns bra för oss och inte för vad som känns bra för dem.
Det var betydligt svårare förut då jag kände att det var min skyldighet att ha kontakt med alla som ville det,det var liksom det minsta jag kunde göra tyckte jag.Men när man inser att det inte är bra för en själv så får man prioritera om det och nånstans förstå att det är okej även för mig att ha en gräns för vad jag tycker är okej att dela med mig av utav mig själv.Svårt när man inte är van men livsviktigt för att stå stark kvar.
 
 
Anna

bristol.uganda@gmail.com

Jennie och Anna

RSS 2.0