Hur kul kan det vara....?

 
Det här är en så typisk bild...Senast vi var nere så ordnade XL Bygg i Morup ( Tack igen! ) så vi fick med oss ordentliga verktyg ner till Bristol.Väldigt tacksamt såklart! Och få saker väcker så stort intresse hos män tydligen....svarta män i slummen är inget undantag.En skruvdragare...Herregud! Hur intressant kan det vara egentligen...? Hahhah!
Dom hade bevisligen då aldrig sett nåt liknande och av intresset att döma så var det guds bästa uppfinning sedan skivat bröd. Tursamt nog hade vi manliga män med oss ner,här i form av Martin och Tore som kunde visa hur den skulle användas. Det hade inte varit ett kvinnorgöra kan jag meddela...Vissa saker ska vi (tydligen) inte göra....
 
Jag undrar dock hur många Ugandiska män dom behövde vara för att få den att funka efter Martin och Tore åkte hem.
Modern teknik är inte riktigt våra vänners starkaste sida om jag ska vara ärlig,dom är helt enkelt bättre på andra saker.
 
 
                                                                                     Anna

Jag påminns ibland och är glad för det...

När man vet att någon man tycker om har levt några av sina tidiga år i ett hus som det här då är det svårt att inte känna en enorm respekt inför det.Jag tänker att jag saknar en ordentlig uteplats där jag bor och att jag har för lite förvaring.Vi har bara ett badrum också och det stör ibland när vi är tre att dela på det.
Här i detta huset finns inga väggar,ingen förvaring och det finns sannerligen inte ett endaste badrum.
Uteplats? Nä inte det heller.
 
Människan som bodde här sätter sin tro till Gud och känner sig aldrig direkt orättvist behandlad.
Den människan litar helt och fullt på att livet blir till det bästa.
Jag är inte sån.Jag tror att det är jag som måste lösa allt och ibland tycker jag att det är det svårt att se en alldeles självklar framtid.Inte bara för att jag saknar en bra uteplats eller bara har ett badrum utan mer för att jag kanske varit lite väl bortskämd i livet och blundar lite.Tur att jag påminns ibland att uppskatta det jag har.
 
 
 
 
                                                                                            Anna

Åker dom också bara hem?

Jag har sett människor som åker tillbaka till samma ställe på semester år efter år. Bor på samma ställe äter samma mat och går på samma ställen som alltid.Jäkla trist har jag tänkt....Varför stannar man inte hemma då?
Men jag tänker inte så längre.13 gånger har jag varit i Uganda,12 av dem har jag bott på samma ställe. Maten vi äter är densamma och människorna vi möter varierar litegrann men i grund och botten är det desamma.
 
När jag reser till Uganda så känns det aldrig som att jag reser bort utan som att jag reser hem och kanske är det så för alla andra också som väljer att resa till samma ställe,dom kanske också bara åker hem.
 
 
 
 
Anna

Två små vänner i en annorlunda värld

Bilden kommer från Eddie och det är ett utav mina särskilda hjärtebarn längst fram,Kawalya Davis.Pojken bakom heter Jakisa Emma och de här gossarna hänger jämt ihop. Bilden i sig är varken fin eller visar särskilt glada pojkar men så här gör dom när en vuxen svart kommer för att fota dem.Det var likadant för oss i början när vi tog kort på dem.Bilden visar den omedelbara reaktionen på dem men jag törs lova att sekunderna efter bilden är tagen så jagar dom varandra över skolgården precis som vilka ungar somhelst....
 
 
                                                                                     Anna
 
 

Midsommarafton 2017

 
 
Vi vill bara önska er alla en Trevlig midsommar och Tack för att ni finns!
 
 
 
Anna och Jennie

Tacksam

Jag har en flicka att binda en midsommarkrans till och hon har sin tur en egen flicka att också binda en krans till.
Så vi gör det.Hon och jag och den lilla.Jag tänker att jag har en väldig tur som får göra det.Lite sneda och inte det vackraste som gjorts men vi skapar minnen och vi för traditioner vidare.Då spelar det inte så stor roll om resultatet kanske kunde ha varit bättre för det är inte det som räknas alltid.
 
 
 Anna
 
 
 
 
 
 
 
 

Vårt tack till er <3

Vi har sagt det 1000 gånger men vi kan utan problem säga det 1000 gånger till.
Er hjälp.....vi är ingenting utan den.På riktigt så är vi inte det.Vi kan planera för Bristolbarnens framtiden och drömma om densamma men 2 människor kan inte ensamma förändra så mycket.
Så när dom där 50 kronorna trillar in eller 200-300 eller kanske en tusenlapp då gör det otroligt stor skillnad. 
Skillnad för oss men framför allt så gör det skillnad för barnen på Bristol Academy och vi inte nog många gånger tacka er för det <3
 
 
 
Anna och Jennie

950620

Idag för 22 år sedan var den lilla bara några timmar gammal och jag var lyckligare än aldrig förr.Jag hade fått mitt första barn,min alldeles egna flicka.Hon fick namnet Elin Linnéa Christina.
Det barnet var på inget vis något särskilt men för för mig var hon livet.Och det är hon än idag.
Jag har få människor i min närhet med hennes tänk och hon är inte längre bara min unge,hon är också en vän som jag värdesätter otroligt högt.Hon är själv nu mamma till lilla Sally och hon visar upp ett föräldraskap som är väldigt annorlunda mot vad jag trodde.Hon är mycket bättre än vad jag någonsin trodde att hon skulle orka vara...
 
Idag fyller hon 22.Världens bästa Linnéa.Min stolthet och med ett hjärta större än vad jag visste fanns.
 
Grattis ungen min,älskar dig mer än det finns stjärnor på himlen<3
 
Mamma
 
 
Anna

När livet tar slut fastän det egentligen bara börjat...

Jag pratar med en av mina människor i Uganda och efter att han frågat hur jag mår så säger han att där han bor så har dom det lite tråkigt just nu.Hans närmsta granne har dött.Tidig morgon till idag. Han har haft väldigt kraftig huvudvärk under en tid och dom senaste dagarna har han gråtit mycket av smärtan.Igår kom hans pappa och hälsade på  honom för han kände sig lite bättre då.
Idag får samma pappa komma tillbaka och ta sin son med sig för att begrava honom i den byn han kommer ifrån.
Han var inte ens 30 år.
 
2 små barn,en 2 år och den andre 8 månader kommer aldrig att få lära känna sin pappa ens och en mamma och fru går ett oerhört slitsamt liv till mötes,antagligen ännu värre än vad hon just nu kan ana.
Huvudvärk....man dör inte av det.Men där gör man.Där kommer ingen veta att det kanske fanns tumörer i huvudet på honom,eller en hjärnblödning för man saknar medel att ta reda på det.
I Lugoba,Uganda dog en man i natt vars liv egentligen bara börjat,och fastän jag aldrig varken sett eller hört om honom innan idag så känner jag ändå så otroligt mycket för honom och för hans lilla familj.
Alla tankar till er ♥
 
 
 
Anna
 

Att vara jag...

Att vara Anna Westerberg är inte alltid så himla enkelt.Ibland är det de för att jag står alltid för det jag säger men jag vill också alltid ge 100 % i det jag ger mig in i.Jag har svårt att göra saker halvdant för då känner jag inte att jag har gjort mitt bästa och då känner jag inte mig nöjd.Jag bloggar inte lite då och då,jag gör det varje dag.
Jag jobbar inte litegrann,jag jobbar så mycket jag kan.Vi börjar inte bygga en skola och hoppar av halvvägs,vi bygger klart,sen gör vi lite till.Sån är jag och det blir inte bättre med åren.Jag vill mer.Jag vill starkare och det som jag inte klarade av att hålla ihop kommer jag aldrig att tillåta mig att misslyckas med igen.
 
Det är okej att misslyckas,att förlora och att inte vara bäst men jag vill fan inte dö utan att veta att jag gjorde allt som stod i min makt för att göra världen till en vackrare plats att leva på.
 
 
Anna

<3

Precis som alla gör så njuter jag i full muggar så fort värmen kommer till oss.Det känns som att man lever lite mer och man vill grilla allt man hittar och dricka Rosé på uteplatsen fortare än fortast.Jag är inte annorlunda än nån annan där.Det som skiljer åt är att jag vet att långt långt härifrån har jag människor som äter popcorn och dricker Te till middag för att det är allt pengarna räcker till och jag kan inte göra mycket för att ändra på det.
Jag respekterar det livet dom har och jag respekterar dem å de djupaste som människor men jag har väldigt svårt att acceptera att vi föds in i dessa olikheter,det är så orättvist.
 
 
Anna

Så gott!

 
På riktigt...en sån här bild kan få mig att längta! Matooke,Irish potatoes,ris,solmogen avokado och en köttgryta som har kokat en herrans massa timmar,så så himla gott! Vi blev bjudna på detta förra året utan att vi visste att vi skulle bli det och maten är ett ganska känsligt kapitel för oss i Uganda.Men att tacka nej till en måltid som någon förberett åt oss gör man bara inte och det visade sig att nästan hela gruppen åt med god aptit!
Med en väldigt lycklig och tacksam värdinna som svar <3
 
 
Anna
 
 
 
 

Vi möter bara det livet vi fick

Så ofta får vi höra Det där hade jag aldrig klarat.Hur orkar ni se det? Varför utsätter ni er för detta?
Fullt förståeliga påståenden och frågor och inget man tar illa vid sig utav för att vi vet numera att ingen kommer nånsin att förstå.Och vi hanterar allt det här väldigt olika också Jennie och jag samt alla andra som reser med oss.
Vi är ganska skyddade trots allt under våra resor ner till Uganda och till Bristol.Vi ser och upplever saker som är svåra absolut,omänskliga också för den delen,men vi ser i stort sett aldrig det allra värsta,det är vi skonade ifrån.
Men vi fick det här livet och vi möter det som det kommer.
 
Ska jag svara på frågorna vi får så är det svårt,för jag vet inte riktigt hur jag orkar,står ut eller varför jag utsätter mig för det här.Jag har rest en hel del gånger ensam och de resorna har visat mig ett Uganda som är mindre trevligt än det vi är vana vid.Limhöga ungar på kartonger på gatan tillexempel...Hur hanterar jag det? Frågan är hur dom hanterar det...jag får ju åka hem efter jag har sett dem,dom åker ingenstans.Jag trycker ner bilden av dem nånstans och hanterar den i små små steg när jag är mogen för det men fortfarande är det ju inte värst för mig.
Det har hänt att jag har vänt undan huvudet när jag sett saker för att jag inte orkat se,nu tillåter jag mig inte att göra det längre.För oavsett om jag tittar bort så sker det.
Att hålla ett litet barns hand när man vet att det ska dö är inget hemskt egentligen,det gör man bara för det finns inget annat sätt att möta situationen på just då.
Men det är klart att man har förändrats,jag skulle ljuga om jag sa nåt annat.Jag förstår att det kan vara svårt att hantera för andra människor för det är svårt att förstå att den förändringen är okej för mig.
Jag vill känna för när vi inte gör det längre då kommer allt att vara över.
 
 
 
Anna

Extra professionell,tackar <3

Jag rensar lite bland gamla papper härhemma,jag sorterar upp,slänger och sparar det som ska sparas.Jag hittar hundratals brev från barnen på Bristol.Jag har sparat dem alla och jag vet egentligen inte varför,men det har jag gjort iallafall.
Så faller mina ögon på ett papper och det enda jag ser till en början är summan 190.000.Då vet jag att det är kvittot på behandlingen för min Malaria 2014.190.000 Ugandiska shilling,det är inte ens 600 svenska kronor.
Jag ser ett papper med de engelska orden aggressiv och allvarlig och det svider till i magen än idag för att jag vet att utgången hade kunnat bli en helt annan.Aggressiv och allvarlig,hon kom in precis i tid.Det pappret slänger jag.Jag vet det alltför väl.
 
Men så fortsätter jag att kolla på kvittot och ser att det togs 5 tester på mig.För det fick jag betala ca 120 kr.
Det känns fullt rimligt.Sen fick jag betala ungefär 180 kr för den omedelbara behandlingen med dropp och snabba injektioner jag fick direkt på plats och för de 180 kr så ingick ytterligare 5 dagars injektioner. Sen fick jag betala ytterligare ca 75 kr för medicin som jag skulle ta under tiden jag inte var på kliniken.
Allt känns så otroligt fjuttigt för det räddade livet på mig och för samma fjuttiga pengar så dör så vansinningt mycket människor i världen av just malaria.
 
Men så kommer jag till den lite lustiga delen av kvittot....Jag har betalat 60 kr för att dom lagt mig på en säng under behandlingen där jag vilade.Men tack som tusan för sängen säger jag,den var värd varenda krona!
Jag har betalat 45 kr för att en sjuksköterska tog hand om mig....Tack för det också.Jag minns dig inte alls men jag var säkert väldigt nöjd med din insats.
Sen har jag betalat ca 90 kr för extra professionell läkarhjälp.Oj tänker jag....hade det kostat 80 kr om jag bara hade fått läkarhjälp och inte extra bra sådan?Men jag var glad för hans hjälp och honom minns jag faktiskt då jag träffade honom även när behandlingen var avslutad.Han läspade så vansinnigt och sa:
I am sooo happy to seee you sssmajling! när vi sågs efter min sista behandling och det där kan jag skratta åt än idag för det lät så himla roligt just då.Men som sagt,det var väl spenderade 90 kr på honom!
 
Jag kan skämta om allt det här nu,det känns okej.Men det känns inte okej att veta att denna hjälpen jag fick är få förunnat i Uganda.Verkligheten ser inte alls ut såhär för de allra flesta.Dom med pengar har det såhär oavsett om du är svart eller vit.Men för dom fattiga kan det innebära 12 injektioner rakt i skinkan,eller bara några tabletter.
Och för miljontals människor har det betytt att livet tog slut...
 
 
 
 
Anna

Där jag bor...

Mitt emot där jag bor ligger det en skola.Varje dag ser jag alla barn där och väldigt ofta så svävar jag iväg i tankarna med det.Jag ser dem med olika kläder, olika frisyrer och de leker en mängder av olika lekar.En del barn är ensamma kan man se men oftast har dom någon att leka med.Både på morgonen och eftermiddagen kommer stressade föräldrar och lämnar dem och hämtar dem,nästan alltid med nåt litet syskon i släptåg.Alla dagar är varandra lika för så ser ju faktiskt livet ut för dom allra flesta av oss.
 
I Uganda kan det hända att barnen lämnas utanför grinden av någon,men oftast inte en förälder utan av ett äldre syskon.
På skolgården har alla bruna ögon och av 400 barn har kanske 10 stycken hår,resten är renrakade så som sig bör i Uganda.
I stort sett alla bär likadana uniformer, och om dom ingen unifom har så väntar dom iallafall på att få en.
 
Vid första blicken på skolgården i Uganda så ser alla barnen likadana ut,till skillnad från skolgården mitt emot mig där alla är olika.Men det är bara så till en början.Snart lär man sig se att även barnen som till ytan ser likadana ut har sina olikheter.
En rundare huvudform,en avslagen tand,ett par fötter som pekar lite utåt och ett par ögon som är djupare än brunnar.
Ett par långa ben och ett par som är lite hjulbenta.
Varje unge är unik.Här och där.
 
 
 
Anna

bristol.uganda@gmail.com

Jennie och Anna

RSS 2.0