Semester?

En hand kommer smygande,nån vill ha en boll att leka med.En annan har huvudvärk och vill ha en tablett.
Nån får en smäll och ramlar i gruset på skolgården och gråter.
Människorna i vår grupp behöver en paus med lite dricka,måste bara ordna nån som kan springa och köpa det.
Nyabo,Mr Eddie vill ha er på kontoret,nu.
Hej! Kul att se dig,vad stor du har blivit!Kan du vänta lite så kommer jag tillbaka,ska bara se vad Eddie vill först.
2 armar som sträcks upp från en liten som vill komma upp i famnen för lite närhet.
Vill du ha lite posho?Kan du titta i min bok hur fint jag skrivit och får jag spela på mobilen?
Kan jag få flyga med dig hem till Sverige och bo med dig där?Snälla? Vilken är din favoritfärg? Är din mamma också död?
 
Vi måste packa om väskorna ikväll,och gå igenom det vi ska prata med Eddie om.Vart ska vi äta?
Är allt klart inför morgondagen?När blir vi hämtade?Bra,du har koll!
16 väskor är klara att åka ut till skolan,då har vi bara 14 kvar sen.
Har alla fått sin frukost?
Chauffören har kommit!
 
 
Om vi har en skön semester när vi åker till Uganda?
Den frågan ställer man bara innan man själv varit där.
 
 
 
 
Anna

Hard Work Pays,hoppas vi.

Bristols ledord som också vi jobbar för. Hard work Pays-hårt arbete lönar sig. Ibland undrar jag hur ungarna där orkar jobba efter dom där orden överhuvudtaget för i dom allra flestas fall så kommer det där hårda jobbet inte ge dem ett skit i sista änden. Dom startar livet hårt,dom sliter,sen avslutar dom det på precis samma vis som allt startade.
Det är en så otroligt liten del av alla barn i Uganda som verkligen lyckas bli nåt.Dom drömmer precis som våra barn här gör,ofta om precis samma saker också,här förverkligar barnen det dom drömmer om,där förblir det en dröm och sen kommer den krassa verkligheten ifatt dem.
 
Igår fick jag ett meddelande på facebook från en vuxen kvinna som vi träffat på Bristol.
Ge inte upp kampen om Bristols barn. skrev hon Lova att ni aldrig slutar att tro på dem.
Dom är ingenting utan er.
 
Jag svarar henne inte för jag kan inte lova någon nånting alls.Orden stannar kvar i mig däremot och jag önskar att jag sluppit läsa dem.Vi vet allt det där redan.Vi vet att vi spelar en större roll för barnen på Bristol än vad vi borde göra och än vad tanken var från början.Vi vet att många av dem drömmer om att vi ska komma tillbaka och att just vi är dem som ska ge dem ett bättre liv.
Men vi vet också att vi bara är Anna och Jennie och vi kan inte göra underverk,fastän vi önskat det ibland.
 
 
 
Anna

Va?!

Det som utan tvekan ställer till störst problem för oss i arbetet är att vi inte har samma modersmål.Vi är inte på något sätt några stjärnor på engelska men vi är inte heller helt värdelösa.Eddie är betydligt starkare i sitt språk.
Men det är inte bara liksom orden som gör det svårt utan vi pratar på nåt vis lite grammatiskt annorlunda engelska också,det är svårt att förklara.
Man får på nåt sätt lära sig vad dom menar när dom säger vissa saker,men det tar ju sin lilla tid.Man får också en makalöst ful afrikans brytning på sin engelska också efter ett tag.Tack och lov är det bara i Uganda man låter just så.
Ibland när nån utav oss pratar med Eddie på Viber så kan det bli att vi får skicka ett meddelande till den andre med orden....Vafan menar han?! Oftast kan vi då med gemensamma krafter lista ut vad det är han pratar om :)
Det upptill att han är man,afrikan och vet precis vad han pratar om med alla seder,bruk och konstigheter dom håller på med i Uganda så kan ni förstå att det ibland är ett heltidsjobb bara att förstå allt rätt!
 
 
 
Anna

Människor möts...

Hon är här.Hon är alltid nära och alltid beredd.Hon säger inte alltid så mycket men hon säger oftast det som behövs för att jag ska vara på banan igen.Vi är lika säger dom.Dom tror att vi är systrar.
Vi vet att vi är så olika som bara två människor kan bli på vissa plan,på andra plan är vi precis samma.
Ibland måste jag höra vad hon säger även fast hon är tyst,för det är så hon är.Hon måste ibland höra emellan min ord för det är så som jag är.
Lika fast ändå inte,men likväl vänner ända långt inne.Jag värdesätter det vi får uppleva tillsammans mitt i det stora vi är i nu men lika mycket så värdesätter jag en timma kring mitt köksbord med en kopp te pratandes om helt andra saker.
 
Den andre är långt borta men är mer lik henne här hemma än vad nån ser. Tyst på precis samma sätt och jag måste höra det som inte sägs.Jag måste stanna upp och känna in vad han vill för han säger det bara högt när jag ber om det.Vi är olika på alla plan som finns i världen och hur vi ens är vänner ännu är en total gåta när jag tänker på det.
 
 
Men vad är vänskap egentligen? Är det att dela samma erfarenheter,liv,sociala status och värderingar.
Att vilja samma saker eller att tycka likadant? Kanske blir det lättare om man gör det,jag vet inte.
Han säger att Berg möts inte,men människor gör det.Konstiga ord tyckte jag till en början,nu känns det helt logiskt.Människor möts och vi måste inte alltid förstå varför.En del blir våra vänner och dom har nåt att lära oss,oavsett vilka dom är eller varifrån dom kommer,vi måste bara vara öppna för det.
 
 
 
 
Anna
 

Är den på väg?

Jag har jobbat inatt.Vi är vakna då och det ger en tid att tänka.Kanske inte alltid bra men det är iallafall ganska rofyllt att lyssna på någon som sover.
Jag låter tankarna vandra iväg och hamnar som så många gånger förr i Uganda,på det vi hunnit genomföra där och på det vi hoppas kunna göra.Jag tänker på alla människor vi mött under åren,hur en del av dem kommit att bli så otroligt viktiga i våra liv och hur andra passerat rakt igenom utan att betyda nåt alls.
Jag funderar på hur Eddies liv hade sett ut om vi inte tagit ett aktivt val att vara kvar och jag undrar hur mitt eget liv skulle sett ut.Jag vet att det hade varit annorlunda än vad det är nu men jag vet inte hur.På vissa plan antagligen bättre på andra betydligt mycket fattigare och sämre.Men om det vet jag ingenting egentligen,det är bara hur mina tankar går.
 
Jag tänker på mitt föräldraskap och hur stark min vilja är att alltid räcka till.Jag gör inte alltid det,men det är antagligen likt för alla.Jag tänker att jag verkligen är lite tjock,men att det på det stora hela inte är så viktigt i den här världen för det redan finns så mycket annat elände att vara ledsen över.
Jag tänker på att jag skulle vilja ha ett par nya jeans och ett par sköna skor och en uteplats att sitta på,och jag tänker på att när jag körde till jobbet igår kl 17.30 då var det faktiskt fortfarande ljust ute.Det måste väl ändå betyda att våren snart är här?
 
 
 
Anna

När blev världen så liten?

Min mamma berättar fortfarande om hur hon som ung liftade (utan sina föräldrars vetskap) från Borås till Hemavan tillsammans med en kompis.Det är en bra bit alltså...Hennes storasyster visste om det ,men ingen annan.
Det var ju inte direkt att man slängde iväg ett sms eller ens ringde speciellt enkelt då och hade nåt hänt så hade dom ju stått där ganska så ensamma. Nu gick allt bra som tur var och det blev en skön historia att få höra om.
 
Jag har min ena unge i Italien nu.Han åker skidor i Canazei med en kompis.Buss dit och boendes på ett Bed and Breakfast,18 år gammal. Orolig? Inte det minsta. Dagligen kommer det bilder på snapchat på blå himmel,snöiga berg och pizzor i massor.Han har det precis hur bra som helst och jag fullkomligt älskar när barnen vill uppleva saker.Jag har haft dem i USA,på Jersey,i Turkiet,London och i Grekland och såklart så tänker jag på att saker kan hända men man får aldrig låta en rädsla påverka en så mycket så man avstår från saker eller för den delen hindrar sina barn från att uppleva för att man själv är rädd.
 
 
Jag reste aldrig särskilt mycket när jag var yngre,för mitt liv startade tidigt med familj,därför är jag otroligt glad att jag nu har chansen att göra det och att mina barn också vill det.
Från att jordens äventyr var att lifta från Borås till Hemavan så rör sig idag våra ungdomar runt om i världen som att det vore deras egna vardagsrum.Inga avstånd är för långa och inga äventyr är för stora för att uppleva.
Familjen är alltid bara ett samtal bort och saker löser sig alltid,på ett eller annat sätt.
 
När blev egentligen världen så liten?
 
 
                                                                                        Anna
 

Hur överlever man ensamheten?

Jag tänker på det ganska ofta ändå,det där med att man tar kärleken förgiven.Man tror att samma människa ska älska en alltid,man tror att en mamma alltid ska älska sitt barn och man tror att alla har någon.
Det är ju inte så...Inte alla får uppleva hur det är att vara älskad eller behövd,eller att vara den som någon ser på med de allra varmaste ögonen,fulla av stolthet.
Vi borde inte tro att det är så och vi borde inte ta det förgivet för verkligheten ser helt annorlunda ut.
Så många människor världen över har ingen mer än sig själv att förlita sig på...hur överlever man ens den ensamheten?
 
 
 
Anna

Det var den söndagskänslan!

Det är söndag och tanken är att att det ska vara en vilodag.Det är det också på sätt och vis men så piper det till i telefonen och det är Jennie som hamnat i samtal med Eddie,och hon behöver fråga saker för att vi ska vara enade i det vi svarar.
Mer pengar för skolavgifter,nya madrasser,filtar,frukt hit och mat dit.Någons framtid som ska hänga på att vi säger ja fastän vi inte kan det utan det kommer att bli nej,för vi inte har möjligheterna att göra nåt.
 
Så ser våra dagar ut.Vi vaknar och har en tanke med dagen men rätt som det är så är tankarna på nåt helt annat.
Vi  borde ha vant oss men vi gör inte det.Ibland önskar man att allt var som förr.Innan Afrika och innan Eddie och alla barnen.Då när man bara ansvarade för framtiden för sig själv och sina egna barn.Det var onekligen lättare då.
 
 
 
 
Anna och Jennie

Ni glömmer väl inte?

Ni glömmer väl inte av att vår insamling fortfarande pågår? Vårt mål att samla in 200.000 för att kunna bygga en ny klasslänga till barnen.Månaderna går och vi vet att innan vi hunnit blinka så är det dags att bygga igen.
Detta är den enda byggnaden som står kvar sedan den byggdes 2011 och det är verkligen hög tid att vi gör nåt åt den.
Vi hoppas att ni fortfarande är med oss i den tanken... 200.000,en galen summa,men vi kan fixa det om vi gör det tillsammans.
 
Vill du?
Swish: 123 268 38 94
Kontonr: 8388-1,4 140 970-7
Märk insättningen med Bristol 2017 så vi vet vad det ska användas till.
 
 
 
 
Tack!
 
Anna och Jennie

6 av 8 kom

Så kom dom till slut...sängarna vi väntat på sedan oktober.Vi har beställt 8 vi fick 6.Undra om det skall bli lika lång väntan på de sista 2.Den nyaste sovsalen ska få lite fler sovplatser.Vi ökar antalet sängar men inte barn.
Abe och Salim är bärhjälp...
Ungarna är inne på lektion...så här ser det inte ut på skolgården annars.

Idag är det hans dag <3

Idag för 20 år sedan blev jag tvåbarnsmamma.Barnet som kom till mig var Hampus.
Han var den nöjdaste av alla bebisar jag mött och jag kunde inte ha önskat mig mer.
Han tog mig med storm och det gör han än idag.Jag ser så mycket av mig själv i honom samtidigt som han är sin alldeles egna.Han styrs inte av någon men utan att han riktigt vet det så kan han leda andra till att bli bättre människor.
Jag känner en enorm tacksamhet att han valde just mig till sin mamma.
Jag fick nog mer än jag förtjänande egentligen men han är min unge,då,nu och alltid.
 
Grattis Hampus på 20 årsdagen <3
 
 
 
Kram Mamma

Att våga eller att inte göra det...

Ett utav min absoluta favoritprogram att titta på är Familjer på Äventyr på SVT.Hur modiga är dom inte?
Att våga bryta strömmen på det viset och välja att leva ett så vansinningt alternativt liv,det är modigt det.
Mycket av det dom säger där är hur jag tänker också men jag saknar modet att genomföra det.
Det finns så många och och men,så många rädslor för vad andra ska tycka och tänka,så många tankar att misslyckas med det man drömmer om och oron att inte komma hem igen.
 
Att uppleva Afrika på riktigt är naturligtvis det som lockar mig och hade jag bara kommit på det här när jag var lite yngre än vad jag är idag så hade jag med all säkerhet också gjort det.
Nu följer jag strömmen, men det jag drömmer om är något helt annat än det.
 
 
 
Anna

Alla hjärtans dag <3

Idag är det en av de mest hypade dagarna nånsin om ni frågar mig.Det säger jag inte bara för att jag råkar vara ensam just nu men jag tycker det är lite galet,faktiskt.
Kärlek ska vi väl visa varandra varenda varje dag tänker jag...och dom där små ungarna långt bort i Afrika,dom älskar jag alla dagar i veckan,alla hjärtans dag eller inte.
 
 
 
Anna

Lite frukt ger ro

Så ofta det går så försöker vi att servera barnen på Bristol frukt.Varje vecka får dom nåt litet,typ en banan,en bit mango,jackfruit eller nåt annat som Eddie får tag på.När vi är på plats så försöker vi också se till att dom får lite fler olika sorter och helst ett par gånger. Det krävs en del frukt till de ca 200 boende barnen men det är så värt det när man ser lugnet som lägger sig och dom ivrigt ätande små ungarna,samtidigt som känslan kommer att en så självklar sak som frukt är här innebär fest i en annan del av världen.
 
 
 
 
Anna och Jennie

Lite bilder...

Såhär ser det alltid ut,alltid nån i famnen och alltid ett leende både på dem och på oss...
Här är det Wille med en av våra små töser..
Flickan som fått sitt namn efter Jennie,så Baby Jennie har vi här :)
Om man inte får kolla på underhållningen från framsidan så kan man alltid tjuvkolla lite...
Och så kan det hända att man hittar en spegel vilket inte är det lättaste att hitta på Bristol och då kan man passa på att vicka lite på en lös tand :)
 
 
Anna och Jennie

bristol.uganda@gmail.com

Jennie och Anna

RSS 2.0