Bakom varje skrivet ord finns det en människa....

Vår blogg är pytteliten och den kommer aldrig att bli stor heller,vilket känns okej så länge folk läser som vill läsa.
Jag läser en hel del andra bloggar vilket blir en naturlig del i det hela när man skriver själv och vad som slår mig mer och mer och som verkligen gör mig illa till mods är hur elaka andra människor kan vara....Alltså folk kommenterar så elaka saker så hade nån skrivit så till oss hade jag antagligen lipat i en vecka...minst.
 
Om någon skriver om sitt liv,vad den känner och kanske visar bilder på sina barn och sitt hem,sina semestrar och vad det nu kan vara gör det den då automatiskt till ett byte som man får säga vad man vill till? Oavsett om den har valt att visa,skriva och vara öppen om det så är det väl ändå inte okej att skriva elaka saker?Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan sitta hemma och tycka och tänka så otroligt mycket om en människa som man aldrig träffat men som man tror sig känna genom att läsa dennes ord och se dennes bilder.Jag kan garantera att bakom de där orden så finns det tusen ord till som man inte delar med sig av,känslor och tankar man behåller för sig själv i all evinnerlighet.Allt syns inte och man delar inte med sig av allt.Det gör ingen.
 
Men det är lätt att förstå att det är krig i världen när vi här kan klanka ner på våra egna människor så mycket helt utan anledning...Vill man inte läsa så går det ju faktiskt att sluta göra det.Och jag önskar så att alla hade tänkt till en extra gång innan man tycker och tänker så mycket och förstå att det finns en alldeles vanlig människa bakom varje skrivet ord.
 
 
 
 
Anna
 

I våra 2 världar

Jag stänger dörren om jobbet och går ut.Jag ska vara borta en månad och det är ingenting på en livstid men att lämna någon man delar sin vardag med är inte detsamma som att lämna ett vanligt jobb därför att i mitt jobb finns inga vanligheter.I mitt jobb finns bara en enda människa som räknas och det känns konstigt att lämna honom om än bara för den ytterst korta tiden.Det var lättare att åka ifrån korvkiosken.....
 
I Uganda väntar människor som vi älskat en halv evighet.Jag vill inget hellre än att vara där för mitt hjärta blir helt igen,men jag har aldrig tidigare känt mig så delad till att vara borta för det finns människor som får mig att vilja vara hemma också...Jag fick mitt liv i 2 världar och ibland är jag så evinnerligt trött på att ha det så.
Men mest är jag glad för det såklart,och tacksam.Vi har lärt oss så mycket och snart så får vi känna de där små armarna om halsen igen...armarna som ger oss kraft att orka fortsätta att förändra världen.
 
 
 
 
Anna
 

Packning,Visum och hjärtlig galenskap

Igår efter jag jobbat klart så körde jag direkt till Jennie för att checka av hur vi ligger till i packningen.Vi ligger bra till men det är fortfarande ett par väskor öppna och Jennie har faktiskt lite rörigt hemma ännu.Hon har dragit ett stort lass med packningen den här gången och det känns lite taskigt.Jag har ju såklart varit med men både grovgörat innan och efter själva packningen har Jennie gjort på sina lediga stunder.Det blir så när man har det hemma.Är man den som gör det så känns det okej och inte så farligt men när man är den som står bredvid och inte riktigt kan göra det där småpillet vid små överblivna stunder så får man lite dåligt samvete, men hon har gjort det grymt bra och nånstans vet vi att det är såhär det blir.
 
Annars flyter det mesta på..ja förutom nyheten då att man numera ska söka visum på nätet innan man kommer dit.Jätteenkelt och superbra kan tyckas förutom den lilla detaljen att man ska bifoga ett separet passfoto och ja..hur många såna får man nuförtiden här i Sverige?Just det,inte ett enda eftersom vi tar kort på polisstationen och så var det bra med det.Det lustiga i det hela är att 3 av 12 visum gick igenom utan fotot men sen var det stopp.Så 3 stycken har och resten får söka på flygplatsen i vanlig ordning.Onödigt att ändra på nåt som funkar i ett U-land kan jag känna just nu....
 
3 dagar har vi kvar nu innan vi åker.Jag har 2 dagar kvar att jobba,och Jennie antagligen ännu en.Men sen så sätter vi oss på planet Jennie och jag ensamma för första gången sedan projektet startade för oss.
Vi jobbar,upplever Kampala lite och hänger med ungar innan vi på nästa söndag åker till flygplatsen och hämtar övriga 10.
Av dem 10 har 4 aldrig tidigare varit på Bristol så det ska bli spännande att se vad dom tycker om dårskapet som råder då vita invarderar skolan...Jag vet att det kommer bli alldeles underbart,precis som alltid.
 
 
Anna
 
 
 

En storhet möter en annan

För ett tag sedan kom de här bilderna och jag har glömt att visa dem!
Eddies möte med honom som han har att tacka sitt liv för,han som går under namnet "den holländske prästen" för oss,men som heter Wynand Huys.Han som gett hundratals ugandiska barn tillbaka tron på livet och hjälpt dem att bli något och som då under kriget bokstavligen räddade dem från döden eller ett liv i misär genom att helt sonika plocka dem från gatan.
Eddie har inte på något vis levt ett liv i lyx och han kämpar fortfarande varje dag men Wynand var starten på drömmen om Eddie och barnen på Bristol Academy....
 
 
Wynand och Eddie mamma...Även hon måste vara så otroligt tacksam...Hur tackar man ens nån som räddat livet på ens barn?
En kram...2008 lämnade Wynand Uganda.Han sa hejdå för att inte återvända innan nu,8 år senare.
Lite i bakgrunden ser vi en av Eddies bröder som också han togs om hand.
En lite grej bara....Lägg märke till Eddies jacka.Vi är i Afrika men han använder den där hela tiden och vi fattar inte att han inte dör av värmeslag!Jag sov under den när jag fick frossa och blev sjuk i malaria 2014 och jag lovar att den hade räckt att bära i finska vinterkriget 1939 som enda värmekälla....Herregud....
Och så den här bilden som var det som fick mig att förstå den riktiga storheten i mötet.Eddie går ner på knä inför Wynand,det har vi aldrig sett han gör för någon.Andra knäar för Eddie varenda dag och hela tiden men att han gör det trodde jag inte fanns....
 
Anna

Hej Sötpotatis!

Vi har väntat,väntat,väntat och sen väntat lite till.Vi har misströstat,rivit håret och sen var beredda att ge upp.
Men så kom det....Dom första bilderna på att vår mark har leverat äntligen efter all denna tiden!
Lite majs och lite sötpotatis har klarat sig igenom perioderna av torka,regn och lite för långt avstånd för att skötseln skulle fungerat klanderfritt...
Vi ropar inte på något vis Hej ännu en onekligen kändes det bra att nåt kommit ur jorden på den där leråkern iallafall!
 
 
 
Anna

Won´t let go...

 
Ibland dör man en smula.
Då när man är så trött inuti och på riktigt inte vet hur man ska orka hitta kraften att hjälpa 400 barn till ett bättre liv.När man inte når dit i varken tanke och känsla fastän man bara är dagar ifrån till att vara där på riktigt.
Så kommer orden till en i form av en låt jag aldrig hört förut och med ens vet jag att det är klart vi måste orka..
Vem ska annars ta deras fight och torka deras tårar om inte vi gör det?
 
 
 
 
 
                                                                                Anna

7 dagar

Den infekterade navel känslan jag hade igår känns lite bättre idag och jag inser att det inte finns tid att vara ofokuserad nu....inte infekterad heller för den delen.Allt blir som det blir och jag kan inte direkt göra något åt det iallafall.I min värld vill jag kunna påverka allt som händer och sker men det fungerar ju inte så,och i Uganda fungerar det ännu mindre.Där kommer vi aldrig på riktigt förstå även om vi vill och försöker.
 
Bristols termin 3 startade igår och nu ska barnen tillbaka igen.Det brukar ta ett litet tag innan alla är på plats men vi hoppas och tror att alla snart ska vara där och slutföra skolåret.För våra P.7 elever kommer det bli en jobbig termin för det är det alltid när man ska avsluta ett skolsteg, och för dem handlar det om att avsluta Primary School och förhoppningsvis bli Secondary School elever nästa år.
 
Vi längtar mest efter att få se dem...känna dem och älska dem.Precis som alltid....De där barnen förändrade våra liv så mycket så det går inte med ord beskriva...
 
 
 
Anna

Frågor på det?

Idag klev jag in i min resebubbla.Jag gillar inte att vara där för det stressar mer än vad det gör nytta.
Det känns så jobbigt att veta att oavsett vad vi gör,hur mycket vi gör, och för vem vi gör så är det aldrig någonsin nog.
Nån kommer alltid att vara hungrig,ledsen,arg,avundsjuk eller missunsam.
Nån kommer alltid inte att vara nöjd.
 
Ni gör mer än många andra,var nöjda med det ni gör,sträck på er... Tusen gånger har vi hört det och jag vet allt det där,jag vet.Men just idag känns det apjobbigt att veta att vi aldrig nånsin kommer att nå hela vägen fram.
Just idag känns det som helvetesjävlaskit. Imorgon är det nog annorlunda.
 
Ungefär såhär känns det idag...som en jävligt infekterad navel....
 
 
Anna

Mycket är gjort och nu är bara resten kvar

Det känns lite lättare nu när all packning nästan är klar till Bristol,det släpper pressen litegranna och man kan fokusera på andra saker så som sin egen packning och det faktum att jag faktiskt ska vara borta nästan en hel månad.Förutom min långa resa 2014 så jag har jag aldrig varit borta såhär länge förut.
Jag kommer inte att tillbringa all min tid på Bristol den här gången.Jag har lovat mig själv att också försöka vara lite ledig.
Det brukar vara lättare sagt än gjort men jag känner att jag skulle behöva det också så jag ska minsann göra ett tappert försök till lite ledighet när Jennie och gruppen åkt hem.Inte så sällan är man mer trött när man kommer hem än när man åkte iväg på det som en del ännu envisas med att kalla semester....Vi skulle däremot behöva en veckas semester när vi kommer hem från de där resorna! Roligt är det såklart och givande och fantastiskt på alla sätt och vis men det tar på krafterna också.
 
Så nu ska det jobbas,tvättas,sammanställas papper till Eddie och prickas av familjevänspaket under 9 dagar till framöver sen så åker vi igen,Jennie för sjätte gången och jag för den trettonde.
Vi som var nöjda efter den första.
 
 
 
Anna
 
 

Vilken dag <3!

Massa skratt,oerhörda mängder med kläder,skor och leksaker,full service på mat och fika biten och 24 färdigpackade väskor senare har vi nu var och en landat hemma.Vilket team vi är och så himla bra det har gått!
 
Pengar har blivit swishade och vi har fått jättefina sms under dagen som värmt hjärtat både en och två gånger.
Vi är inte helt klara för vi väntar fortfarande in en del grejer men det kunde inte ha gått bättre än vad det gjort idag.
Vi är så ofantligt tacksamma för den hjälpen vi får för vi hade aldrig någonsin klarat det annars och att resa med den här gruppen av människor kan inte bli annat än vansinnigt fantastiskt! <3
 
Yngsta medlemmen i Bristolfamiljen...Lilla Sally 4 veckor håller koll :)
 
 

Nu var det lite dags...

Jag vaknar med kramp 1,2 och 3 gånger.Hela jag känner att det är kramp i vaden men det är som en kramp i hela mig egentligen.Jag har svårt att komma till ro och jag sover illa hela natten.Saker flimrar förbi hela tiden och jag drömmer massvis.Jag vet varför det kommer just inatt därför att idag ska vi packa alla grejer som vi ska ha med oss ner till Uganda. 25 väskor,minst.Stora,fulla och fyllda med saker som kan underlätta livet lite för våra högt älskade ungar på Bristol.
Jag och Jennie tillsammans med våra familjer som sluter upp som den självklaraste saken i världen.
Jennie och hennes mamma som slitit hela veckan redan med att vika,sortera och prioritera.Nu ska allt ner och det är lite svårt,om än vi har många års erfarenheter nu,att exakt veta vad som bäst behövs.
Vi har tonåringar hos oss.Dom vill inte ta sig vad som helst och fastän dom är fattiga så tycker inte vi att dom ska behöva göra det heller.Dom är oerhört modemedvetna många av dem och då känns det såklart bra att kunna ta med kläder som inte köptes -93....
 
 
Jag har varit förbi hos Jennie några gånger under veckan och ja,vad ska man säga? Det är ett vackert hem hon har om än lite rörigt på vissa platser just nu...Men nu ska vi dit stora dela av resegänget och som alltid kommer det att vara mycket skratt,det är jag helt säker på.
Vi jobbar med ganska tunga saker och då är skrattet det som räddar oss gång på gång.
Och det är skratten vi jobbar för på Bristol också när vi är där....och att ge dem minnen för livet som är ljusa och världsbra.Varenda unge förtjänar det.
 
 
 
 
Anna
 

Familjevänner!

I söndags var det deadline för att lämna paket och brev till era fadderbarn...Vi saknar fortfarande en hel del.
Det är okej att inte lämna men vi måste få veta vilket...
All vår information till er sker via den mailadressen ni lämnat till oss därför är det oerhört viktigt att ni har en adress som fungerar och som ni regelbundet kollar av samt skickar ett litet ok tillbaka till oss så vi ser att ni läst,det underlättar otroligt mycket för oss.
 
Vi finns också på facebook där ni kan gå in och gilla vår sida och på så vis också få information,vi finns på Instagram under namnet barnenpabristol och vi är här på bloggen såklart :)
 
Vi är så otroligt tacksamma för er som valt att vara familjevänner och månadsgivare hos oss.Det hjälper oss massvis och är mer viktigt än vad ni nånsin förstår.Och är det nån utav er som ännu inte lämnat paket och brev till era barn så är vi hos Jennie hela dagen imorgon för nu jäklar ska det packas väskor!
 
 
Trinity med förra årets present....succé såklart :)
 
 
Anna
 
 
 

Han sitter vid sin systers sida.

Jag vet precis hur hennes hand känns i min.Jag vet det för att jag har haft den där så många gånger...Jag vet hur blyg hon är och jag vet hur mycket hon längtar efter sin mamma.Jag har sett henne sedan hon var ganska liten och jag har älskat henne sedan dess.
Nu får jag orden till mig att hon är sjuk.Hennes storbror har hämtat hem henne till sig för attt han vill ha koll och han ger henne tabletter med förhoppning om att det ska försvinna.Han vet lika väl som jag att det inte kommer att ske.
På kvällen vågar han inte vänta längre och jag ger klartecken på att han ska ge sig iväg.Det handlar om att pengar för att göra henne frisk,pengar som han inte har men som jag har.
Hon har Malaria och Tyfoid feber.Dom behåller henne på kliniken och lägger henne i dropp.Han sitter bredvid henne och jag vet att det skulle ta hårt på honom att förlora just henne även om han aldrig hade erkänt det.
Det har på nåt vis alltid varit dom två sedan mamman lämnade dem.Av erfarenhet vet jag att det kommer att vända snabbt nu för att hon fick hjälp i tid.Jag känner mig tacksam att vi hann.Förlusten av Wendy sitter kvar och vi vill inte uppleva det igen.
 
Varje gång dom kommer hem blir dom sjuka.Jag frågar honom om det det att han säger att han vet och i samma stund slår det mig att det såklart handlar om orent vatten! Dom kan ju inte koka vattnet före barnen dricker det och han bekräftar mina tankar med orden att dom har inre råd att köpa kol så att dom kan kan koka vatten,kolet räcker bara till att laga maten....
Med ens är jag så trött på mitt eget överflöd och jag förbannar mig själv att det har tagit mig så lång tid att förstå att också dessa barnen lider när dom är hemma.Dom älskar att vara där men hälsomässigt är det inte det bästa för dem.
 
Han är en utav mina absolut bästa vänner i livet och jag älskar honom villkorslöst.Han är helt osjälvisk på ett sätt vi sällan stött på i Uganda.Han sitter bredvid sin lillasyster på en klinik i utkanten av Kampala och jag önskar inget hellre än att ska få henne med sig därifrån och aldrig nånsin behöva förlora ett syskon igen.Jag känner honom och jag vet att han inte tillåter sig att tänka tanken fullt ut.Jag vet att han tror fullt och innerligt att allting kommer gå bra nu och för alltid och jag beundrar honom för den styrkan han har trots att livet inte alls varit särkilt vänligt mot honom.
 
 
                                                                                       Anna
 
 
 
 

Hela jag återvände aldrig...

När min mamma fick sina barnbarn för en sisådär 20 år sedan och dom kom upp i pratålder så tyckte hon att det kändes viktigt att visa mina och mina brors barn att det fanns dom som hade de tufft i livet,att allt inte var som här.
Valet föll på PLAN,flickan vi fick hette Yatbia och hon kom från Etiopien.Det var spännande med breven som kom emellanåt och på bilden vi fick kunde vi se att att hennes liv inte var som vårt.Det skapade frågor hos barnen som var bra.
En dag sa mina barn till sin mormor -Kan vi inte åka dit och hälsa på henne? 
Min alltid kloka mamma förklarade för barnen att det är så otroligt långt borta så vi kan inte åka dit och det kommer vi nog aldrig heller att göra.Hon visade på kartan hur vansinnigt långt det var och barnen förstod att Afrika kommer vi aldrig att se och inte Yatbia heller....
 
Jag kommer aldrig att behöva säga så till mina barnbarn för livet blev inte som vi trodde.Vi träffade förvisso aldrig Yatbia och vi har heller inte varit i Etiopien.Men nu reser vi i vår familj till Afrika som andra åker på charter till Grekland.Vi längtar efter Lucky,Tracy,Trevor,Bukenya,Pius och alla dom andra som inte längre bara är ett fotografi på nån långt borta.Dom finns och vi har sett att deras liv inte är som vårt men vi har valt att vara en del av det ändå.
 
Världen kan vara så otroligt otroligt stor men den kan också vara liten om du vill det.
För lilla Sally och hennes eventuella framtida syskon och kusiner så kommer Afrika för alltid att vara en del av dem.
Om dom frågar mig en dag om vi kan åka dit så kan jag säga ja till det för det är annorlunda nu än när min mamma fick sina barnbarn.
 
Jag åkte till Afrika en gång och hela jag återvände aldrig hem igen.
 
 
 
Anna
 
 

Du är annorlunda...

Du är annorlunda än andra vita.Jag har aldrig träffat nån vit människa som är som du... Orden kommer från en föredetta Bristolelev som sedan länge är vuxen.Jag säger att det inte handlar om min hudfärg utan hur vi är inuti.
Alla vita är inte si eller så,lika lite som att alla svarta är likadana.Han håller inte med för att i hans värld har han bara mött samma sorts vita människor och då tror han att det är så.
Jag dömer honom inte för att han tycker så för upplevelse av vita människor är hans och då kan jag inte säga att den är fel....men kan jag få han att ändra på sitt sätt att tänka så att han förstår att färgen absolut är helt betydelselös så är ingen gladare än jag....
 
 
 
Anna

bristol.uganda@gmail.com

Jennie och Anna

RSS 2.0