En kväll att minnas

Åh....! Ibland får man det till sig och man blir så vansinningt lycklig.Det kan också hända att jag faktiskt för en gång skull växte ett par centimeter på längden och inte bara som brukligt på bredden.
Skåne,7 tanter och lite snack trodde jag.Ont i magen oavsett.
Skåne var rätt,7 var ungefär 50,tanter var kvinnor och de mest intresserade sådana jag mött på väldigt väldigt länge!
Och när jag accepterat det faktum att jag skulle prata i mikrofon ( tycker verkligen illa om det ) så blev det en rasande trevlig kväll med massa bra frågor och väldigt fina ord om vårt arbete och om kvällens föredrag.
Man får på en energikick utan dess like som är svårt att förklara.
 
Igår klockan 22.30 rasade jag in genom dörren,vansinnigt trött men så lycklig.Man fattar ju varför man håller på med allt...det tar ju inte bara energi,det ger ju också.Och igår kväll gav det mer än på länge. Tack <3
 
 
 
Den kvinnan jag pratar med här heter Monica.Det var hon som bett oss komma och också hon har varit i Uganda och på Bristol.
Bästa Mia hjälpte mig med lite av varje....Mia är en vän till min mamma och till vår familj sedan urminnes tider.
Hon har också besökt Bristol och stöttar på alla möjliga vis vårt arbete
 
Anna

BristolBröder

 
Dom här två är bröder.Inte alls bröder med betydelsen att de har samma föräldrar men dom är Bristolbröder.
Lille Daniel som är elev nu och den betydligt större Kayiwa som varit det när han var mindre.
Nu är Kayiwa själv pappa till en liten William.Han försörjer sig och sin lilla familj med att jobba som brassbandstränare på en skola som tyvärr inte alls ligger i Uganda som man önskat utan i Tanzania där det är betydligt lättare att tjäna pengar.Tur för oss att han alltid kommer till Uganda när vi är där iallafall.
Kayiwa är fullständigt magisk på trumpet framförallt och det är inte en gång som man stått där med gåshud.
Snäll är han också,och högljudd och alldeles fantastisk.
 
Anna

Hjälp vad skönt!

Sovmorgon....jag visste i hela min kropp att jag kunde sova idag för jag jobbar nattpass,så himla skönt att somna med vetskapen om att ingen klocka kommer att ringa utan att jag ska få vakna av mig själv.
03.45.... Men hej sovmorgon! Vad kan vi lösa för världproblem nu? 
Jag blir så arg så jag får en liten hjärnblödning och den som försökt somna förbannad vet hur lätt det är...
Tänker att jag inte måste sova,att det är överskattat...Vet ju att det inte är det egentligen och till slut slumrar jag till igen för att drömma om saker som inte borde finnas.
Det är så vansinnigt frustrerande att inte sova ordentligt och bara vetskapen om att man inte kommer göra det gör ju att man vaknar på rent jäkelskap.
 
Tänker att det vore skönt att resa bort lite.För på hotell sover jag.Och på en gropig loppäten madrass i Uganda där sover jag också.
Resa.... Skulle vilja åka till New York tänker jag.Nog påverkad av Jennies totala kärlek till USA.
Och så vill jag åka till Zanzibar,Tanzania. Afrika lockar alltid.
Jag tänker att man tänker sjukt mycket oklara tankar när man är vaken på fel tid på dygnet och jag tänker att jag vill promenera på gator jag aldrig tidigare sett och fylla mig med kunskap som jag inte har.
Samtidigt som jag verkligen bara vill till Uganda och känna livet i mig där,helst i Kiwangala,mitt paradis på jorden.
Där som jag käkade mitt livs måltid på golvet med händerna tillsammans med två fantastiska bröder.Där jag får ödlor i nacken när jag måste stänga en dörr.Där strömmen saknas mer än den finns och där kackerlackorna är stora som en halv handflata.
Där i Kiwangala där en gammal tant undrar hur jag kunde bli så vannisnigt vacker och jag undrar detsamma om henne.
Där som jag inte bara längre är en vit människa utan Anna.
Där som jag fått någons livshistoria berättad för mig på ett sätt som jag aldrig någonsin kommer att glömma.
 
Men visst är det så att allting är vackert i Paradiset?
 
 
 
                                                                                     Anna

Tänk om vi fått välja alla våra människor?

Tänk om vi fått välja vilka människor vi skulle fått ha i vårt liv alldeles själva.Vid första tanken hemskt angenämt känner jag, vid andra tanken...not so much.Vi hade antagligen bara valt dem som var lika oss själva för att lättare kunna identifiera oss vilket ju är ganska skönt att kunna göra med människor vi har nära oss.Det blir en känsla av gemenskap helt enkelt.
Men så tänker jag att om jag skulle behöva omge mig med människor som är som jag dagarna i ända då hade jag blivit fullkomligt tokig.Det räcker bra med mig själv.Och tack vare att vi inte får välja så tar oss livet till platser och till människor som alla påverkar och utvecklar oss hela tiden....
 
 
Hade jag vetat vad det krävt av mig som människa att jobba med det jag gör hade jag aldrig vågat hoppa på ett sånt jobb,nu är jag evinnerligt tacksam att jag gjorde det.Jag har lärt mig massvis tex att tystnaden också pratar.
 
Jennie hade aldrig funnits i mitt liv.Hon är min totala motsats och jag kan än idag, efter drygt 20 år i varandras sällskap fundera på hur tusan vår vänskap har hållit i sig.Vi delar egentligen bara samma urusla humor.
Men jag är så oerhört glad att hon finns i mitt liv.
 
Min absolut störste lärare om livet finns i Uganda och fast det borde vara jag som lär honom om livet så är det han som lär mig saker nästan varje dag.Jag hade aldrig valt att ha honom i mitt liv frivilligt men jag fick det och skulle  idag aldrig vilja vara utan varken honom eller det han lärt mig.
 
Mina ungar hade jag valt alla tre om och om igen.Min mamma också.Så det är bra.
Spot on kan man säga om dem.
 
Så på det stora hela kan man nog säga att livet är en jäkla spännande resa egentligen med allt vi inte vet.
Idag är det på ett vis och imorgon kan det se helt annorlunda ut,både på gott och ont.
Men helt klart är att livet är just nu,alltid.
 
 
 
 
Anna
 
 
 

Lite pratångest sådär....

Så sitter man där med lite ångest igen.Ingen allvarlig sådan bara lite föreläsningsångest....Till veckan ska jag ner till Skåne och prata inför en liten skara människor och Jennie är inte hemma.Aldrig känner man sig så liten som när man måste göra det själv.Kräknervös är jag när vi är två också men det blir ännu värre när man står där ensam.Tappar man bort sig när vi är två kan alltid den andre fånga upp och fylla i,är man ensam så är man......ensam helt enkelt. 
Fördelen är väl att alla dom där orden finns i hjärtat redan,hade man sen bara kunnat sätta en påse på huvet så ingen såg en så hade saken vart biff,men det hade vart udda,även för att vara mig :)
 
 
Här är jag Conductor!
Alla taxibussar har en sån för att ragga passagerare och ropa ut vart bussen ska hän.
"Mina" passagerare är världens bästa och vår buss går alltid till samma ställe,Bristol Academy,Bwaise,Kafuunda  och Nabweru!
Anna

Det är vår skyldighet

Precis det Linnéa skrev igår om att hon vill att hennes dotter ska veta om världen är precis det som jag velat att mina barn ska förstå.Framför allt det om alla människors lika värde och att världen ser annorlunda ut beroende på vart man befinner sig i den.Vi får aldrig någonsin glömma det.
Det handlar inte om att vi ska avstå från det vi har men vi ska vara medvetna om att vi har det.
Lika väl som att vi aldrig får tro att man är sämre för att man råkas födas i en kropp som ser lite annorlunda ut eller att man fått en extra kromosom eller nåt. Vi måste hjälpa varandra att förstå det oavsett om det är våra barn,någon annans barn,en trångsynt gammal moster eller en farmor som inte förstår nåt,det är vår skyldighet att hjälpa dem att göra det.
 
Du kommer alltid att veta...
 
 
Anna
 
 
 

Världen som den är

Det känns.... nästan lite skönt att mamma och Jennie håller på med Bristol och att denna bloggen finns. För oavsett om jag kommer dit igen med Sally eller inte så finns bloggen, bilder och minnen. För jag vill att hon ska veta hur världen kan se ut också, att det finns folk som inte har pengar till tex en sån självklar sak som mat är för oss. Eller barn som inte har 1000 leksaker som hon har. Men att oavsett vad så är alla lika mycket värda oavsett etnicitet, religion, kultur, och färgen på skinnet. Och genom bloggen till exempel så kan jag visa henne det och med hjälp av personer som faktiskt har varit där och sett hur det kan vara. För det är så världen ser ut och man kan inte blunda för det.
 
Linnéa
 
 
 

Att acceptera saker som dom är...

Något av det svåraste i vårt arbete tycker jag är att acceptera att "saker och ting är som dom är"
Det hade vart lätt att jobba om jag var okej med att barn var hungriga för att i Afrika är det så.Det hade vart lätt att leva med att ungar åker på stryk för det gör alla där.Att veta att 3 barn delar på en sängslaf och en filt för det finns inte mer plats än så hade vart skönt att kunna ta till sig och sen lämna därhän.Hade jag kunnat det så hade allt varit lättare.
 
Jag är den raka motsatsen till vad jag önskat att jag varit.Jag har svårt att acceptera saker som inte är rättvisa i världen.Svårt att veta att jag har men inte dom.Svårt att veta att nästan allt jag önskar (inom rimliga gränser) är nåbara för mig, men för dem är den enklaste lilla önskan det högsta av berg att bestiga.
 
Jag älskar att leva men jag vill att dom ska älska det också.
Jag vill att dom ska vakna varje dag och veta att jag behöver inte oroa mig för varken idag eller imorgon.
Jag är älskad,sedd och viktig och det jag vill betyder något.Jag vill inte bara att dom ska vara vemsomhelst,jag vill att dom ska vara någon,precis på samma sätt som jag är.
 
 
 
Anna

Om jag kunde förändra världen

Påsken är över och barnen i Uganda ska tillbaka till skolan efter några dagar hemma.En summa av 30 kronor kan ställa till det så dom missar flera veckor av det som återstår av terminen för att föräldrarna inte kan betala transporten tillbaka.
Galet och man tänker att dom borde kunna planera och prioritera men den sidan har vi mycket sällan sett på folket i Uganda.
 
Eddie hör också han till den kategorin av oplanerande människor även om han numera faktiskt har fått lov att ändra på sig litegrann.Förr kunde han på riktigt be om hjälp med 2 timmars varsel och vi fick vända oss ut och in för att lösa saker och det kunde skapa en del irritationer och en hel del onödig stress för oss,men också för Eddie när vi blir tvungna att säga nej för att tiden är för knapp.Nu vet han mycket väl om att planering är det som gäller i vårt samarbete även om det såklart händer vansinningt mycket oförutsedda saker som ingen av oss kan påverka.
 
Men hade jag suttit på makten att förändra något i världen så hade det nog faktiskt varit förmågan för det Ugandiska folket att planera sina liv bättre,det hade hjälpt dem så vansinnigt mycket.
 
 
 
Anna

Det var då....

I oktober 2013 gjorde jag min allra första ensamma resa ner till Uganda,den femte resan totalt och jag kan inte än idag säga vad det var som fick mig att våga göra det.Jag var inte särskilt självständig vid den tidpunkten,eller så var det det precis det jag var eftersom jag gav mig iväg...jag vet inte.Trots mängder av råd från olika människor att jag borde avstå så valde jag ändå att följa mitt hjärta.
 
1000 gånger har jag ångrat att jag åkte och 1000 gånger har jag tackat mig själv för att jag gjorde det.
Nånstans tror jag att det var just den resan som fick mig så vansinnigt fast och så väl medveten om att jag måste vara min egen trygghet.Jag blev medveten om att det i Uganda var nåt som jag bara var tvungen att göra för att jag aldrig skulle bli hel annars.
Jag kände aldrig att jag åkte bort,det kändes bara som att jag kom hem.
Så kändes det då,och så känns det än idag.Saker i mitt liv förändrades och jag förändrades också.
Både på gott och ont.
 
En bild från evigheter sedan fast ändå så känns det som nu...
 
Anna

Berith och Ben

Det spelar ingen roll om dom är stora.Hjärtat går sönder när man får träffa dem.Ett barn som man har haft som familjevän under flera år så helt plötsligt så är han där och man får komma nära.Hur hanterar man det?
Det är totalt omöjligt att beskriva den totala lyckan blandat med de extremt starka känslorna man känner just då.
 
Jennies mamma Berith fick träffa sin Mugoya Ben.Många tårar föll men jag kan nästan lova att hon aldrig kommer att glömma varken mötet med Ben eller honom. Man gör inte det när man får möta verkligheten.
 
 
 
 
Anna

Kunskap är värdefullt men också smärtsamt

Idag är en dag som jag önskar att jag var omedveten om hur världen ser ut.Att jag levde i tron att precis alla människor har det som jag eller bättre.Att jag trodde att alla människor var mätta,glada och lyckliga.
Idag är det den största av påskens dagar i Uganda som jag har förstått det och jag är smärtsamt medveten om hur världen ser ut.Allt jag åt igår har en bitter eftersmak idag och jag hade så jävla gärna delat med mig av det om jag kunnat.
Kunskap är otroligt värdefullt men okunskap är ibland känslomässigt lättare.
Är så otroligt tacksam för det jag har och så otroligt ledsen för att jag har kunskapen och vetskapen om att alla inte har det.Idag vill jag inte veta.
 
 
 
 
Anna

Glad Påsk önskar vi er alla <3

Det är enkelt då vi firar samma högtider som de i Uganda.Skillnaderna blir inte så stora då,iallafall är skillnaderna inte stora till anledningarna till att vi firar.Det andra är väl ungefär så mycket skillnad som det kan vara.Överflödet vi har här av mat,godis och blommor och allt vad det nu kan vara skiljer ganska mycket.
 
Dom flesta har inte råd att äta annan mat än vad dom alltid gör och väldigt många har inte råd att ta hem sina barn över påsken då det inte bara handlar om transporten från och till skolan utan också de extra magar man har att mätta.
Pengarna till det finns helt enkelt inte.Jag vet att det finns familjer som inte vill nåt hellre än att hämta hem dem men det går inte.
 
Idag svider det lite i min mage att veta det.Jag försöker lägga det åt sidan och det går absolut bättre att göra det nu än för några år sedan men ändå finns den där lilla gnagande känslan av orättvisa där.
Jag vill att dom ska ha det lika bra som vi.
 
GLAD PÅSK OCH TACK FÖR ATT NI ALLTID FINNS FÖR OSS OCH VÅRA ÄLSKADE UNGAR.
UTAN ER VORE VI INGENTING.
 
Anna och Jennie
 
 
 
 

Tänk om inte jag vill?

Jag är på väg hem från jobbet,lite rörig i tanken då det varit en lite rörig dag överlag.Jag ska köra om affären och och det är ganska mycket bilar på vägen.Så kommer det en motorcyklist på motsatt sida och han buskör.
Säkert glad för att få ut motorcyklen efter en lång vintervila men jag blir så förbannad på ingen tid alls.
Det rör sig om ett enda litet misstag från honom så kan han förändra livet,inte bara för sig själv utan också för nån utav oss andra som är precis i hans närhet just när han ska ha lite roligt.
Jag kanske inte har lust att köra på honom för att han uppför sig illa? Jag kanske inte heller har lust att få mitt liv förändrat för all framtid på grund utav honom.
 
Jag blir så galen på människor som tror sig ha rätt att göra hur dom vill.Dom kan göra det hemma om det bara drabbar dem själva,men finns det en endaste chans att man kan utsätta en annan människa för nåt som den inte själv har valt då får man tänka sig för både en och två gånger oavsett vad det gäller. 
 
 
 
Anna

Hej Sally!

Idag blev det dåligt bloggat.
Först jobb sedan kvällen med den här lilla stjärnan.
Lilla älskade Sally,vad vore livet utan dig?
 
 
 
Anna

bristol.uganda@gmail.com

Jennie och Anna

RSS 2.0