Så här ser det väldigt ofta ut då vi är på Bristol...:)

Nära,nära,nära! Hur mysigt som helst :)

Men det är också så att efter en resa till Uganda så är man trött när man kommer hem....

Vi ger av oss själva så mycket vi bara kan och även om vi får lika mycket tillbaka så tömmer man sina energidepåer...Man kopplar bort allt annat och det är bara full närvaro som gäller.

Ibland måste man gå undan, kanske för att dricka lite och bara hämta sig litegrann, men efter 5 minuter så vill man bara ut till barnen igen...Det är så kort tid vi har där och man vill utnyttja den till max!

Vissa dagar ser vi knappt till varandra på skolan för att alla befinner sig i olika grupper av barn, nån av oss kanske delar ut lite bokmärken, nån sparkar lite boll och den tredje kanske sitter och pratar med några som vill det...

Stunden vi har på hotellet innan det är dax att försöka sova går oftast åt till att gå igenom vad som ska ske nästkommande dag eller bara prata av sig om det som påverkat oss under dagen...

Vi kommer varandra oerhört nära just under våra resor. Det finns inget som blir för privat.

Jag tex blir ofta ledsen efter en dag bland barnen. Inte för att jag tycker att det är tråkigt eller nåt sånt utan för att jag helt enkelt har lite svårt att sortera mina känslor.

Jennie och Victoria har fått stå ut med mycket tårar från mig....

Jag tror inte alltid dom förstår varför jag blir ledsen och det gör jag knappt själv heller, men det är sån jag är.

Många nätter i Uganda har också varit sömnlösa då tankarna far runt alldeles för mycket och gör det omöjligt att komma till ro.

Men ändå så är det värt det, det finns inte mycket som slår känslan av att mötas på skolgården av en hög av barn som alla har väntat på att just vi ska komma dit till dem....!

                                                     Anna