Vatten är inte bara vatten i Uganda!
Rutinerna för barnen kring deras vatten på Bristol har ni läst om många gånger....Upp kl 5, gå till brunnen, stå i kö,bära hem i plastdunkar osv. Inget kul när man är varken 5,10 eller 15 år och dessutom är det tungt!
I februari fick vi ju pengar skänkta till oss och vi valde att använda en del av dem att få in vatten.
En historia som varit långdragen och som har speglat Uganda till fullo.Därför att i Uganda kan man få göra vad som helst, bara man betalar för det, det är så.
Som i fallet med vattnet då... Eddie pratar med en markägare och för att han ens typ ska lyssna så betalar man lite för det...sen säger han ja och sen går tiden.... När sen alla papper är klara från andra olika kontor som ska bestämma, där man också får betala pengar såklart, så går man tillbala till den markägaren som man pratade med först som då självklart har ångrat sig och inte alls vill låta nån gräva en smal remsa vattenledning över sin mark...
Får man då tillbaka sina pengar man betalt i onödan? Absolut inte...
Sen väljer man en annan markägare som vill ha betalt på samma vis och sen drar det ut på tiden igen och sen ytterligare en.... När man sedan fått klartecken att gräva fram vattnet då är det många grannar som berörs som helt enkelt tycker, trots att dom inte har rätt att göra så, att dom ska ha betalt också bara för att nån gräver utanför deras skjul. Självklart betalar man... för man vill inte att nån strular till det för en.
Där befann vi oss när jag kom ner nu. En vattenledning som var nergrävd med ca 30-40 meter kvar innan det var inne på skolan :) Själva diket var grävt, det behövdes bara liiiite mer pengar för lite mer ledning och sen skulle det vara klart!
Eddie bara skakade på huvudet, tittade på mig och sa att det här är Uganda...
Killen som skulle göra det sista arbetet kom och såg att jag var där. En vit människa innebär automatiskt mer pengar så ytterligare några kronor, bara för att jag är vit, så kunde vi se vattnet flöda på Nya Bristol!
Och här hade jag helt plötsligt kunnat betala precis hur mycket som helst för att ni skulle fått se Eddie...
Eddie får en alldeles speciell min när han är liksom bortom glad.... Det går inte att beskriva men både jag och Jennie älskar den! Och den var där kan jag säga... Hjälp vad glad han var! Det var stor sten som föll från den mannens hjärta.
Kranen hann inte ens grävas på plats innan barnen fick hämta vatten och sen var det både min och Eddies tur och allt skulle fotas såklart!
Sen la dom lite sten runt provisoriskt så får vi se vad vi kan göra åt det lite längre fram. Det blir ju lätt lite kladdigt med vatten,lera och fötter....
I vilket fall så var det en lycklig dag på Bristol och också för mig och Jennie....Därför att i vår värld så ingår det inte att ett barn ska behöva göra det som dom gjorde, och nu så behöver dom inte det mer, så jäkla bra!
Anna
Ytterligare saker vi fått betala för:
# En granne som ofta kom hem full ville ha betalt för att han kunde snubbla på det grävda (och igenfyllda) diket när han kom hem sent ...
# Vi körde fast en dag och en kille puttade på bilen i 3 sekunder, han såg mig i bilen och ville ha betalt...
#Vi köpte 3 gånger så dyra bananer utmed vägkanten för att jag är vit...
# En kille frågade hur jag mådde, Jag svarade att jag mådde bra tack! Då ville han ha 5000 Ugandiska shilling...(15 kr,detta betalade vi dock inte för...)
Hur kan man inte älska Uganda....?
Älskar tekniken!
Igår jobbade jag och Jennie när Jennie plötsligt hör en Skypesignal från en telefon! Snabbt som attan får vi fram telefonen därför att dom tillfällena vi få att prata med nån från Uganda på Skype är värdefulla!
Vi fick i allafall svarat och fick fram Eddie och hans fru Annet i rutan! Hjälp vad glada vi blev! Glada också för att jag och Jennie befann oss på samma ställe så vi båda fick pratat med dem.
Dom var precis lika glada och det var första gången som Eddies fru var med i samtalet. Barnen kom också fram så vi fick se och vinkat på dem.
Längtan blir så himla stor när man ser dem, och det känns som att dom växer för varje dag!
Lite senare på kvällen hörde Sam av sig också och berättade att brassbandet skulle ge sig iväg som idag.
Dom hade en bra bit att åka så han var tvungen att sova hos en kompis för att slippa gå den dryga timman han har mellan sitt hem och Bristol på morgonen då dom skulle ge sig iväg redan kl 4....
Jag vet nu vad det innebär när dom har en function och även om jag vet att dom älskar att åka på det och dom älskar att spela så är det ingen dans på rosor... Det är oerhört tuffa dagar.
Jag ska berätta om det en annan dag.
Eddie´s fru Annet... Jag skär äpplen för kung och fosterland i bakgrunden....
När hjärtat blir alldeles varmt
Jag har ju en storebror med Downs Syndrom, Mikael.
Familjens absoluta mittpunkt i alla lägen och han har gett oss oerhörda mängder med kärlek!
Han är såklart anledningen till att jag funderat en del på hur det ser ut i Uganda för människor med olika utvecklingarstörningar. Det räcker ju att man har ett handikapp så har du svårt att klara dig i ett land som Uganda och lägger man till en störning i utvecklingen så kan det ju inte vara lättare.
Det tog långt tid innan jag berättade för någon i Uganda att Mikael fanns för jag var osäker på hur det skulle bemötas.
Till slut berättade jag det för Sam och skickade en bild till honom på Mikael.
Sam gav Mikael namnet Mike och sen var det ur världen.... Inga konstigheter alltså.
Han berättade då att dom fanns i Uganda också, men att man inte såg dem ute särskilt ofta.
Nu när jag var nere och jag var med brassbandet på deras function så såg jag helt plötsligt en flicka just med downs!
Jag blev eld och lågor och ropade till Sam att han skulle komma.
Hans ansikte sprack upp i ett jätteleende när han såg det jag sett och kameran åkte fram såklart.
Hon gick i skolan bland vanliga barn och hon hade skoluniform precis som dem.
Det var en kvinna som var med henne hela tiden och mina tankar gick till en personlig assistent....
fast det kan väl inte vara möjligt i Uganda...? Jag vet inte...
Sam berättade att det är mer och mer vanligt att man ser dem ute nu bland folk och Uganda verkar vara på framfart även där, jättebra säger jag om det är så!
Under mina veckor i Uganda såg jag sedan ytterligare 2 flickor med Downs. Så lika min egen storebror och alldeles säkert med lika stort hjärta som han har!
Jag älskar den här sista bilden....Hur hon vänder sig om mot den vuxne hon har med sig och deras leenden möts.
Tillochmed utan att se flickans ansikte så ser man att hon ler.
Anna
Det blir inte bättre än såhär!
Av alla dagar under våra besök i Uganda så är det en dag som har kommit att bli oerhört viktig för oss.... Nämligen den dagen då vi har fest för barnen.
2010 var det en liten fest med bara lite frukt och brassbandet spelade och vi dansade, den kvällen var magisk!
2012 hade vi ingen fest för att sedan i februari 2013 återigen ha en men nu med mat och musikanläggning,för att alla skulle kunna delta och inte behöva spela själva.
Efter succén i februari var det ett givet inslag även nu då jag var nere! Barnen och ungdomarna möter så mycket orättvisor och dom måste kämpa så hårt varenda dag så det här känns som en liten liten lön för mödan.
Dagen innan jag reste så fyllde min mamma 65 år. Hon hade kalas men hon ville absolut inte ha några presenter! Hon ville hellre att gästerna skänkte en slant som vi kunde använda till en fest för barnen och det gjorde vi!
Så... en fest för en fest kan man säga, och min mamma har nu blivit Bristols mormor ♥!
Redan dagen innan festen så kom flera barn fram och tog min hand så sa dom:
Tomorrow Anna.... we will have your party! Were gonna eat meat and we are going to dance!
Lyckan gick att ta på och jag ville bara åka till hotellet och sova så att det skulle bli lördag!
På fredagen inhandlades all mat och jag visste att det skulle bli en bra dag! Jag såg hönor på skolgården spatserandes runt och insåg att det var morgondagens mat.... inte ens det kunde grusa min lycka....
Hur festen gick till har Jennie redan skrivit om och visat er så jag tänker inte göra det igen, men ni ska veta att det var en lyckans dag! Vi lagade mat, och det spelades musik under hela dagen. Barnen uppträdde och showade som aldrig förr!
När maten och läsken landat i magen på barnen många timmar senare och mörkret började lägga sig så var dansen ett faktum, och det var också ett faktum att jag skulle dansa såklart....ALLA förväntade sig det...
Att vara vit utan taktkänsla bland all dessa svarta människor som rör sig som gudar, och sen inte ens kunna ta till ett par glas vin som lite hjälp för att röra sig det är lite svårt kan jag säga!
I februari var vi iallafall 4 att göra bort oss, MEN! Allt för barnen!
Är dom glada så är jag glad och jösses vad vi dansade..Tillochmed Sam dansade vilket aldrig händer fick jag veta.Eddie, Anne,lärarna, jag tror att varenda en var uppe och vi hade så roligt!
Bilderna är urusla vissa av dem, men det är inte riktigt det jag vill visa... :)
I februari hade vi med oss sådana där lyktor som man skickar upp i luften och alla älskade dem så jag hade tagit såna med mig nu med.... Fast denna gången hade jag en annan tanke.
Jag visste att just festkvällen var en kväll som Jennie skulle kännas extra saknad, både av mig,Eddie och barnen så jag hade bestämt att en av lyktorna skulle skickas upp till henne.
Jag och Sam samlade alla barnen och jag berättade på engelska vad vi skulle göra och Sam översatte till dem som inte förstod på Luganda..
Det jublet som sen hörs över hela Nabweru när vi låter lyktorna en efter en stiga till himlen, det önskar jag att alla fått höra... Det jublet är så fullt av hopp så det liknar ingenting...
När Eddies,Sams och mina händer lämnar lyktan och låter den försvinna sakta då vet jag att jag kan göra precis vad som helst för dem alla...
Anna
Det spelar ingen roll vad nån säger...
Imorgon har jag varit hemma en vecka....! Tiden går så rasande fort och jag har svårt att hänga med. Jag räknade dagarna innan jag skulle åka och det kändes som att tiden stod stilla.
I Uganda flög sedan tiden och 2 veckor gick utan att jag hann att tänka och helt plötsligt så var jag bara hemma igen...Livet blir som vanligt och det är nästan svårt att förstå att jag ens varit där.... Jag saknar dem så det skär i hjärtat, därför att för varje gång som jag åker ifrån dem så har jag lärt känna dem lite mer och jag vet vad jag lämnar dem kvar i.
Dom vet inget annat! Dom är vana vid det!
Dom orden är en klen tröst för mig för det handlar precis lika mycket om vad det är som händer inuti mig då jag,
i mina ögon sett, sviker dem. Det hjälper inte vad någon säger för det är så jag känner....
Jag vet att vi gör mer än vad många andra gör för världens barn, men ändå är det inte tillräckligt, för jag vet vad jag vet och jag kan inte ens förklara den känslan av otillräcklighet som gnager i mig just nu...
Anna
Det handlar om barn...
Alla historier som vi får berättade för oss vittnar om ett hårt liv för barnen och ungdomarna i Uganda.
Det är inget unikt i deras historier och dom är många,många som har farit illa...Men det gör inte mindre ont att höra på det ändå. Jag kommer aldrig att vänja mig. Jag VILL inte vänja mig för det skulle betyda att jag slutat känna, och det kommer jag inte att tillåta mig att göra.
Timmarna som vi har pratat jag och Sam under min resa nu har varit många och bakom den alltid lika varma och glada Sam så finns det smärta också. Ärren han har visar på det och han berättar för mig... En del av mig vill inte höra medans en annan del av mig suger in allt vad han säger.
Jag tänker inte berätta det vidare, för det skulle vara att hänga ut honom alltför mycket och jag vill inte det.
Han har sin historia och jag är glad att han har valt att dela den med mig, det är inte varje dag man får det förtroendet och jag tänker förvalta det väl....
Att flickorna i Afrika har en oerhört tuff situation överlag vet alla, det är så, jag vet det också.
Jag pratar med Eddies fru Anne om det en dag på skolan och hon håller med och säger att det är så....
Men när det kommer en pojke släntrande över skolgården så ber hon mig att titta på honom....
Jag gör det, och sakta så säger hon,
-Vet du Anna, vi har inte ett enda barn hos oss som har haft det enkelt. Den pojken har vi haft hos oss i snart 10 år och det finns ingen som bryr sig. Flickorna har det tufft absolut, men pojkarna, dom har inte haft det lätt dom heller, och det handlar egentligen inte om vilket kön man har, vi pratar om barn...
Hon säger precis det som jag känner och hon säger det med en sån självklarhet. Att hos Eddie ska inte ett kön prioriteras.Många organisationer gör det och då är det nästan alltid uteslutande flickor som tas om hand.
Jag tycker att det är jättebra för det behövs verkligen! Men jag är glad att inte Eddie och Anne ser på det på det viset för alla är människor och har man haft det tufft kan man behöva lite hjälp på vägen oavsett om man är en flicka eller en pojke...
Anna
En dag hos Eddie´s mamma!
Den här resan har varit väldigt annorlunda i jämförelse med de andra.
Varje resa i sig är såklart unik och alldeles speciell och fantastisk men att resa ensam är annorlunda.
Jag har insett att jag tycker om att vara med mig själv också och det i sig är ju stort.
Sen har jag fått se en del av Uganda, och det har jag drömt om länge. Inte så att vi reste runt i övriga landet så sett men jag har fått se andra delar av Kampala och träffat andra människor.
Jag vet att Jennie berättat det men en dag var vi iväg för att träffa Eddies mamma, och det tyckte jag var väldigt väldigt roligt. Det kändes som en ära på nåt vis...
Jag och Eddies mamma! En jättefin kvinna som har varit med om mycket i livet också hon.
Vi skulle ge oss iväg på förmiddagen med den bilen som var lånad för att transportera mig i under mina 2 veckor där. Bilen som fick namnet Malariabilen av Sam efter ett par dagar eftersom den var så totalt värdelös och skruttig...!
Lite trixande under huven dagen till ära, precis som alla andra dagar så trodde dom att den skulle hålla den biten vi hade att köra till Eddies mamma.
Vägarna i Uganda är allt annat än bra och det tar tid att köra....!
Då vi kört 1 timme och bilen stannat åtskilliga gånger för diverse problem så bestämde sig mina Ugandiska vänner att vi skulle vända och byta bil för den kommer inte att hålla....
Ja men visst.... varför inte?
1 timme tillbaka, byte av bil och sen var vi på väg igen!
Och konstigt nog så kände jag mig helt lugn med det och inte ens lite irriterad... :)
Jag tror det var typ 3 mil dit och vi var i bilen ca 4 timmar... Men jag äskar att åka bil med en skock Ugandier.
Dom pratar så det smattrar och så skrattar dom så det står härliga till! Jag kan luta mig tillbaka och bara följa det som sveper förbi utanför fönstret.
Sen somnar jag lätt då jag åker bil också trots de dåliga vägarna...Så dom 4 timmarna kändes som ingenting alls.
Fram kom vi till slut iallafall och jag fick träffa Eddies jättefina mamma! Jag fick se hennes hus som inte var så fint.... Vi var ute på en lång promenad runt huset där mitt fantastiska sällskap i form av Eddie,Sam ,Muteesa och en kille som heter Faisal berättade och visade mig massa växter,och vad man kunde göra med dem.
En slags bönor som jag inte minns namnet på såklart...goda men jättedyra att köpa fick jag veta...
Eddie framför den enda kvarlevande växligheten som fanns kvar då de återvände hem efter kriget.
Allt var dött, förutom just den här bananplantan! Den har nu växt sig enorm!
Olika bönor,banansorter,cassava,kaffebuskar ja, jag minns inte allt! Superintressant att få lära sig lite nytt!
Eddie högg cassava med en machete och det är så roligt att få ta del av en annorlunda Eddie, den otroligt glada och jätteroliga Eddie som skrattar så det dånar och som får mig att känna mig så hjärtligt glad och så trygg.
Efter vår promenad så skulle besöket avslutas med en middag...
Det här med att äta deras mat har varit en svår bit för oss. Vi är rädda att det inte är rent nog för våra magar. Men... jag för min del känner numer att jag hellre tar en dålig mage än att nekar att äta det som dom vill bjuda oss på. Det känns oerhört ofint att inte deras mat skulle duga till mig när det är den maten som dom äter varje dag!
Sagt och gjort... en rejäl tallrik Posho and Beans landade i min mage utan några som helst problem där hos Eddies mamma.
Sam vet hur jobbigt jag tycker det är med just maten så han var imponerad då han inte trodde att jag skulle äta :)
Posho and Beans.... en lätt match!
Flera timmar senare begav vi oss tillbaka hemåt igen med lite olika stopp på vägen som jag tänkte berätta om en annan dag.
Gott somnade jag iallafall när vi kom hem till hotellet igen och jag tror minsann att jag somnade med ett leende på mina läppar, som så ofta i Uganda...
Här är vi på väg hem efter besöket... Jag har fått med mig en jättefin matta som jag är så himla glad över!
Och till sist Eddie,Sam och jag... Dessa två som får mig att känna mig totalt trygg i Uganda!
Varmare människor får man leta efter och jag kan kalla dem mina vänner....Vilken tur jag har haft!
Anna
Julklappar och nu är du väl klar?
En kommentar som jag har fått flera flera gånger sedan jag kom hem är den här:
Nu när du var där i 2 veckor så måste du väl känna dig klar att åka hem?
Så himla lustig tycker jag...! När blir man klar att lämna människor som man älskar?
Det blir man väl aldrig! Man vill aldrig åka ifrån dem... Man vill hem till sin egen lilla familj, men man är ju för den delen inte färdig med de människorna i Uganda. ... Jag förstår tanken, men jag tycker ändå att det låter så roligt :)
Annars vill jag bara lägga en liten påminnelse till våra familjevänner om julklappar till barnen.... Vi hoppas på att kunna upprepa förra årets succé med en julklapp till varje boende barn.
Tiden går snabbt och i slutet på månaden måste vi ha julklapparna hos oss för att hinna få ner dem i tid....
Vi hoppas ni vill vara med på det här ett år till, och för dem som inte har någon familjevän så löser vi en julklapp ändå...
Anna
Alla var där!
Varje gång man åker tillbaka till Uganda och till barnen på skolan så är det en enorm lyckokänsla.
Men det finns också alltid ett litet uns av oro att nån inte längre ska finnas där som man tycker om...
Man vill bara se det lilla ansiktet på människan och sen så känner man sig lugn.
Den här gången så fanns alla där som jag hoppats att få träffa, och som jag visste att Jennie hoppats på skulle vara där och det kändes så himla bra! Alla barn är självklart viktiga för oss, men en del sticker ut lite,lite mer.
Som de här barnen blandannat...
Det finns nog en framtid trots allt....
Att komma hem är tufft.Jag erkänner det. Allting känns oväsentligt och jag känner mig håglös.
Jag tycker att vi är lite ytliga och jag tycker att vi gnäller för mycket. Allt det här lägger sig om ett tag, men jag känner såhär just nu.
Hade det inte varit för mina egna 3 fantastiska ungar så hade det varit överjävligt att landa i allt.
Lille gossen Jessy....
När jag i Uganda får en historia berättad för mig av Eddie om en flicka som fått så mycket stryk hemma att Eddie varit tvungen att ingripa och prata med polisen då dör jag lite.
Jag ser hennes armar och dom är fulla av ärr. Små och stora efter både knivar och efter brännmärken,hur övriga kroppen ser ut kan jag inte ens tänka mig.
Jag ser på henne och jag tar hennes små händer i mina.
Jag önskar så att jag kunnat ta över lite av allt det hon måste bära på... Hon har inte bara förlorat båda sina föräldrar utan hon har också blivit så totalt förnedrad av andra vuxna i sin närhet.
När Eddie och polisen får till svar från den ansvarige för flickans lidande,
Att tar ni henne nu så får hon aldrig komma tillbaka hit igen, så är inte valet svårt för Eddie.
Han tar flickan under sina vingar, men jag ser ett lidande också i Eddies ögon då han berättar om det.
Den här flickan kommer med all säkerhet att finnas hos Eddie under en lång tid för att från och med nu så finns det ingen annan för henne.
När vi lämnar skolan den dagen, jag, Sam och Muteesa så brister det för mig fullständigt.
Jag gråter hejdlöst och Sam gör vad han kan för att förstå varför medans Muteesa kör vår bil.
Till slut får jag fram vad det är och Sam tar sin hand och lägger den på min kind och säger:
Glöm inte att du är i Afrika Anna. Den flickan har haft tur, hon är hos Eddie nu och hon kommer att klara sig.
Jag glömmer av det ibland var jag är och jag jämför det med mitt land. Jag vet vad som skulle hända om vi utsatte ett barn här för vad så många barn får stå ut med där.
Dagen efter då vi är tillbaka på Bristol igen så försöker jag se på situationen ur en annan vinkel och när jag tittar på flickan så ser jag att hon lever...Hon skrattar faktiskt tillsammans med de andra barnen, och hon leker.
Det tänder ett hopp hos mig att kanske kanske kan just den här flickan trots sin bakgrund faktiskt klara sig iallafall.
Med rätt stöttning och med lite lugn och ro så finns det nog en framtid också för henne...
Ett litet möte med barnen utanför Bristols grindar....
Anna
Jag börjar så sakta nu...
Det är jättesvårt att starta upp och berätta om en resa när man har den så nära inpå sig. När varje sak är så färsk i minnet att man helst bara vill skriva allt på en endaste gång men orden kommer ändå inte ut.
Nu när jag fortfarande känner varenda liten hand i min, när jag hör barnens röster ropande mitt namn eller bybornas
Hello Muzungo,how are you? Så vill jag så gärna kunna förmedla det, men jag kan inte....
Min resa har varit omtumlande på många sätt. Jag inser att jag känner mig oerhört hemma där och trots alla olikheter och obekvämligheter som finns så stör dom mig inte... Jag tar dem till mig, och jag tycker om dem.
Det finns inte mycket som kan mäta sig med det man känner när man får se ett leende sprida sig i ett ansikte för att man kommer tillbaka som man sagt att man ska...eller när en hand kommer sakta smygande och en tunn röst säger
Good Morning Anna.
Eller när jag en morgon i mörkret på skolan inte ser något överhuvudtaget, men ändå känner att det är lille Jonah som kryper upp i min famn och med sin lite hesa röst säger: You are back,I love you!
Då vet jag att jag är hemma där också, och inte bara här....
Jag är hemma...och jag är lycklig.
Nu är det jag igen...Jag är hemma.
Efter 2 fantastiska veckor som har innehållit allt jag önskat mig och mer därtill så är jag tillbaka i min vardag och i min värld igen.
Jag är precis lika känslomässigt laddad som jag alltid är då jag lämnar dem och det var tunga avsked igår kväll.
Först från barnen på skolan och sen från Sam,Eddie,Eddies fru och Muteesa på flygplatsen.... Jag avskyr avsked, så enkelt är det.
Jag landar i allt och ser fram emot att få dela med mig av det jag varit med om. Jennie har levererat en hel del ser jag under tiden jag varit borta så lite koll har ni ju.
Jag klarade allt jag ville och jag har lärt mig mer än vad jag gjort på väldigt väldigt länge... Men idag är det tungt.
Imorgon är det nog lite lättare.
Anna
Fest och lycka
Söndag, en dag som hos hos nog kommer att innebär innedag känns det som när jag tittar ut.Regnet vräker ner och det blåser en del. En perfekt dag att röja av lite inför veckan som kommer. På tisdag ska jag försöka börja jobba så jag hoppas att knät kommer att hålla för detta och att allt kommer att gå bra.
Motsatsen till vad vi har i dag, en liten tråkig grå dag, så var det en ljus och varm glädjens dag på skolan i går. Efter några dagar av planering och inhandling så fick barnen sin efterlängtade fest igår. Festen är något som vi har gjort för barnen de senaste gångerna vi varit där. Vi har alltid försökt samla in pengar till festen lite vid sidan om den övriga insamlingen och i år så kunde festen hållas tack vare hjälp på nära håll. Av olika anledningar har vi inte hjälpt till så mycket med mat under året, så fokus på festen är att det skall vara mat, med inslag av kött och grönsaker. Musiken är också viktigt så det hyrs in stora högtalare och en musikanläggning. Med andra ord så finns förutsättningarna till ett riktigt hejdundrande party!!
Jag hade lite på känn att Anna skulle höra av sig via Skype så att jag kunde få en känsla av hur dom hade det. Efter några försök så kom vi i kontakt med varandra. Hon gick runt så att jag kunde se när dom förberedde maten, jag hörde den glädjefulla musiken fylla skolgården och jag fick se alla glada barn som hoppade runt i lycka. Några ord med Eddie fick jag också även om uppkopplingen var dålig och det bröts några gånger. Anna berättade att allt var precis så som jag upplevde det.
Det är svårt att förklara med några ord. Maten börjar förberedas tidigt på morgonen. Alla hjälps åt och under dagen som går så byggs stämningen upp och framåt kvällen när det är dags att äta och när musiken spelas om än lite högre och alla dansar så är det som om man vill att tiden ska stå stilla. Jag tror aldrig jag har upplevt eller får uppleva ett tillfälle som under festkvällen när man kan vara så lycklig så att tårarna rinner och samtidigt känna en sådan sorg att inte kunna få ge dom detta oftare...... Jag vet att barnen lever på dessa tillfällen en lång tid framöver för det förklarde Eddies fru Anne när vi var där i februari.
Även om kontakten med Anna och dom andra var bristfällig i går så vet jag att att dom hade en otroligt härlig dag och kväll som dom med all säkerhet även denna gång kommer att bära med sig lång tid framöver.
Ett litet bevis på detta kom precis när jag skulle gå och lägga mig. Det var ett meddelande från Eddie där han skrev att han nu var hemma och att han lämnat av Anna på hotellet. Han tackade så mycket för vad vi gjort för barnen. Han kommer aldrig att glömma vad vi gör och han önskade att få se mig där nästa gång. Jag måste säga att det känns otroligt skönt att veta att man är saknad och att vi tillsammans gör skillnad för barnen och för Eddie i hans dröm.........
Den här tjejen heter Deborah, hon har brevväxlat ett tag med min dotter Felicia och har gått på Bristol tidigare. Nu kom hon tillbaka i går till festen och Anna skickade hem ett kort till Felicias stora glädje!
Den här killen heter Brain. Han ligger mig väldigt varmt om hjärtat och jag blev så glad att även kom till festen i går. Även Brain har gått på Bristol tidigare.
Maten börjar bli färdig efter timmar av förberedelser. Läsk hör verkligen inte till vanligheterna för barnen men givetvis så innehåller en lyckad fest även god dricka!
Mörkret börjar lägga sig och den långa kön av barn och ungdomar fram till maten tar sin form.....
I dag vaknar dom upp till sista dagen innan Anna ska bege sig hemåt. Eddie berättade att det kommer bli en del att göra idag då allt som inhandlats till skolan och barnen under tiden Anna varit där nu skall köras ut till skolan från hotellet. Det är en dag med blandade känslor. En del av en själv längtar otroligt mycket hem medans en stor del bara vill vara kvar. Man vet vad man lämnar och även om våra tankar och vår förhoppning alltid är att vi skall tillbaka så vet vi också att allt kan ändras på en sekund och vi tar inget för givet.
Jag hoppas att Anna kan känna sig nöjd med vad hon upplevt och vad hon har fått vara med om under de två veckorna hon varit iväg och att hon kan känna sig redo att komma hem igen. Jag måste nog erkänna att jag saknar henne något otroligt och kan knappt vänta på att få höra alla berättelser och se alla kort och videofilmer hon har med sig hem. I kväll lyfter planet mot sverige och vid middagstid i morgon landar hon på landvetters flygplats.
Nästa gång är det nog Annas ord ni får läsa om här i bloggen. Jag hoppas att ni har kännt att ni har kunnat följa Anna under hennes tid i Uganda via mina ord och jag får säga att det har varit otroligt roligt att jag har tagit tillfället att skriva här.
Ha en skön söndag, kram Jennie
Nu har jag koll på dom igen :)
I går fick jag meddelande av Anna på Facebook. Allt var bara bra och dom hade haft två innehållsrika dagar....
I onsdags var dom och hälsa på hos Eddies mamma. Jag har aldrig varit där när vi varit i Uganda men jag vet att det är en bit från Kampala som hon bor och det tar några timmar att köra dit. Jag tror verkligen inte att det i mil är så långt men med dåliga vägar och lite mer än fordon på vägarna så tar det sin lilla tid. Jag fick inte reda på så värst mycket mer än att det var en bra dag och att Anna hade MYCKET att berätta när hon kommer hem.
I går hade dom varit i väg det mesta av dagen, (med dom så är det Anna, Eddie, Sam och Muteesa jag menar....) Det var det kungliga palatset som dom hade beskökt!! Jag har bara sett det en gång och det var i mörker på väg till flygplatsen när vi var där i februari. Jag har lite för dålig koll på hur det hela hänger i hop men det är så att Muteesa är prins och hans pappa har varit kung. Muteesa har när han växt upp befunnit sig i palatset, men om han har bott där kan jag inte riktigt komma i håg. Hans pappa hade många syskon men inte alla var hel syskon då hans farfar hade många fruar, och den som är kung i dag ska nog vara en av Muteesas pappas bröder....Muteesas pappa blev mördad när Muteesa var liten och hans liv vändes upp ochned på en natt och han blev bortskickad när han endast var ett litet barn. Anna har den fullständiga berättelsen om Muteesas liv och öde så hon får berätta mer. Vad jag däremot kommer ihåg så är hela palatset inhängnat av en stor mur där det när Muteesa var liten innehöll allt ifrån skolor butiker osv. När vi körde där i februari så fanns det faktiskt en slags rondell på den stora vägen som ledde fram till palatset. I rondellen så gick där en väg rakt igenom rondellen och Muteesa berättade att när kungen kommer körande så ska hans bil inte behöva svänga utan då kan han köra rakt fram! Fint ska det vara, undra hur det hade sett i ut i Stockholm om kungen hade sådana förmåner.........
Då jag bara sett hur ofantligt stort det är i mörker så kan jag gissa att det var en stor upplevelse för Anna att vara där i går och se allt i dagsljus. Det är på Mutessas telefon som jag får korten så det var lite tråkigt i går när jag frågade efter kort och fick svaret att han inte hade haft något laddat batteri på telefonen och där med inga kort från deras dag.
När dom var tillbaka i går så var telefonerna laddade och jag fick några kort skickade till mig!
Sam och Anna framför ingången till hotellet
Muteesa och Sam på balkongen utanför deras rum
I dag skulle dom tillbaka till skolan igen och jag kan tänka mig att barnen har längtat efter dom. Det är ju hundra frågor man på den lilla stunden jag har kontakt med Anna så jag glömde helt av det viktigaste av allt.....vad dom gjorde på radiostationen!! Svaret på det får nog komma när Anna väl är hemma igen.
Jennie
Heja Vessigebro!!
Det har varit tyst från Anna med vänner sedan i söndags...... Allt är säkert helt under kontroll. Det kan vara svårt med nätet om det regnar mycket, om strömmen försvinner är det svårt att ladda telefoner mm. Jag känner mig inte alls orolig över det mer än att jag är otroligt nyfiken på vad dom hittar på.
Jag tänkte berätta om vilka fantastiska barn jag och Anna mötte för två veckor sedan. Tidigare i höstas blev vi kontaktade av en tjej som heter Sofi. Sofis moster Pia är en av våra familjevänner och Sofis lillasysters klass skänkte oss en del av sin klasskassa när dom slutade 9 an. Hon var inte helt obekant för oss även om vi aldrig träffats. Sofi är med och driver barnverksamheten i Vessigebros kyrkas regi.
I Tvååker fungerar ingen verksamhet med barn och kyrka. Det är tråkigt när man ser hur fantastiskt dom i Vessigebro har valt att lösa sin verksamhet. Kyrkan är ju oftast ett samhälles största samlingspunkt men ändå så dåligt utnyttjad. Kanske där kommer en handfull människor till gudstjänsterna på söndagar och det är allt kyrkan används till. Ja lite bröllop, konfirmationer och begravningar också men det är ju inte fullbokat i alla fall......
Vi blev så härlig överaskade när Sofi förklarade för oss innan besöket att det är i kyrkan som dom har sin verksamhet och att den är ombyggd just för detta. När vi kom dit så blev nog både Anna och jag lite "tagna". Dom hade gjort om kyrkan, men det var så respektfullt mot det som redan fanns. Man gick in i kyrkan från sidan och där fanns ett stort glasparti som skärmade av den främre delen av kyrkan, med altaret. Från mitten ingången och bakåt i kyrkan var det byggt en övervåning. I den bakre delen av kyrkan fanns det rum för deras verksamhet, där var ett kök och ett rum med bord och stolar. På övervåningen ( som jag kunde ta mig upp till med hjälp av en hiss som var installerad) fanns där musik och samlingsrum. Kyrkans tak var som det var och i rummen på övervåningen så var det välvda blåa trätaket kvar. Ja det var en upplevelse vill jag lova och önskar att fler tog efter Vessigebros församling när det gäller att ta vara på barnen samt att använda kyrkan till mer än gudstjänster.
Nu var vi ju där för att träffa massa härliga barn och visa dom bilder från Uganda och från vår skola. Som vanligt är ju barn helt orädda och nyfikna och frågorna började hagla så fort vi steg in kyrkan. Allt ifrån varför jag var på kryckor, varför vi hade samma jacka, vilken färg vi hade på bilen, varför vi var där osv...... Det är ju hur roligt som helst att vara bland barn. Åldern på denna gruppen var barn som var mellan 6-9 år, om jag inte minns helt tokigt. Glada och frågvisa var dom när vi tittade på alla kort vi hade med oss och dom frågade så kloka frågor som ingen vuxen vågar fast alla egentligen undrar.
Efter vi hade tittat färdig på korten och myrorna i byxorna på barnen gjorde att dom inte orkade sitta still så kom där fram en liten tjej och i handen hade hon en 20 kr sedel. Hon ville att Anna skulle ta med den till skolan och köpa medecin till barnen. Det känns i hjärtat när barn tänker på detta sättet, barn som hjälper barn.
Vi tackade för oss och barnen fortsatte med lite lek och pyssel. Vi körde hemåt och kände att vi kunde vara mycket nöjda med dagen.
Hoppas jag hör något från Anna snart så ni också kan få veta vad dom hittar på!
Då vi inte kunde ta kort på barnen så kanske ni vill se hur det vackra kyrktaket kommer fram i varje rum på övervåningen......
Jennie
Fantastiskt när allt fungerar
I kväll så kom det en Skypesignal på min telefon!! Jag var inte riktigt förberedd och krånglade till det lite när jag skulle svara med hörlurar och allt. Jag hann och dra en liten ramsa högt och tydligt då jag vet att det gäller att ta vara på chanserna när dom kommer. Jag hörde inget mer efter detta men jag såg att det var från Sams Skypekonto som samtalet kom ifrån.
Efter ett tag så kontaktade jag Muteesa på Viber för att kolla om det var något speciellt dom ville och vad det var som krånglade. Muteesa var inte hos Sam och Anna utan han förklarade att han var på sjukhuset och hälsade på en vän som råkat ut för en olycka. En olycka eller sjukhus är ofta inte något positvit för dom utan oftast förknippat med en osäker utgång. För Muteesas vän skulle det nog gå vägen men varje gång jag har varit på sjukhuset med mitt knä nu det sista så skapar det stor oro hos dom. En del av mig önskar att dom visste vilken fantastisk sjukvård vi har i sverige och att man kan genomföra mirakel då vi har all utrustining som behövs. I Uganda så ber dom om mirakel då avsaknaden av utrustning och pengar avgör om man får leva eller inte......
Anna skickade ett meddelande om att dom var påväg att lösa det hela och mycket riktigt så ringde dom upp mig strax efter. Jag fick ingen bild på Sam och Anna men dom tyckte tydligen att det räckte med att dom kunde se mig i mina "slappahemmakläder". Det var skönt att höra deras röster och deras skratt. Dagen idag hade även den varit bra. Dom hade varit ute på skolan under dagen men dragit sig tillbaka till hotellet för att vila och samla energi under eftermiddagen.
Det tar på krafterna med all uppmärksamhet som ska utdelas och nu när Anna har varit där en vecka så känns det också efter att man ligger efter med maten. Anna berättade att det ligger ett annat lugn över skolan när hon är där själv. Det blir inte samma hysteri och hon kan komma och gå under lektionerna och se vad som lärarna försöker lära ut till sina elever.
Innan samtalet bröts alldeles tvärt ( airtime var nog slut gissar jag.....) så han Anna berätta att hon, Sam, Eddie och några barn från skolan ska besöka en......radiostation!!!! Vad är det som händer? Hoppas vi får fortsättningen på denna spännande berättelse under morgondagen.
Sjukhuset, Mulago, ser inte ut som sjukhuset i Varberg..........
Jennie
Ännu en bra dag!
Nu kan vi snart lägga denna söndagen till handlingarna, jag är så glad över helgerna då jag får lite sällskap här hemma. Det går sakta sakta framåt med mitt knä men en liten infektion har gjort att det känns som om jag tagit några steg tillbaka...... Nej nu ska jag inte gnälla, min tid kommer nog snart!
I går hörde jag inget nerifrån Uganda. Jag känner mig absolut inte så orolig över det mer än att jag är nyfiken på vad som händer på skolan och vad dom hittar på för något.
Vid middagstid i dag så kom det då ett litet meddelande från Anna på Viber och i samma veva så ringde Mutessa upp mig. Anna hälsade att allt bara var bra och att hon mådde bra. Dagarna går så fort och hon har flera saker kvar att göra och uppleva så att stanna en vecka till kändes som ett bra beslut. Anna berättade att dom hade varit och hälsat på hos Sams mormor och Sams lillasyster Tracy som bor hos mormorn. Mutessa berättade i sitt samtal att dom trodde att jag var med och att dom hälsade till mig. Det känns otroligt skönt att veta att dom uppskattade vårt besök i februari att dom frågade efter mig.
Muteesa bor i samma område som Sams mormor så dit begav dom sig efter besöket hos mormorn. Muteesa har flyttat dit sedan vi var hemma hos honom i februari så han tyckter det var väldigt roligt att få visa Anna sitt nya boende. Efter besöket hemma hos Muteesa skulle dom bege sig till Muteesas gitarrlärare för att se hur han bodde och vem han var. Muteesa har berättat för oss att han är en känd gittarist och hur mycket han uppskattar att han ger Muteesa lektioner.
Som avslutning på dagen skulle dom stanna till hemma hos Sam. Mutessa sa att han skulle försöka skicka lite kort under dagen men än så har det inte kommit några så det får bli det glada kortet som kom idag och som är tagit hemma hos Mutessa i eftermiddag.
Vad dagen i morgon innehåller vet jag inte, men jag har en känsla att det kommer dyka upp lite ledtrådar under morgondagen.
Ha en skön söndagskväll, Jennie!
Ett hej ifran Uganda!
Sa har det da lost sig med intenet pa en dator sa jag sjalv kan saga hej!
Har ar precis lika bra som jag onskat...att fa se alla barnen igen och fa dem i famnen skrikandes mitt namn det kan fa vems om helst att do en smula...
Vadret ar helt okej,inte jattemycket regn!
Dagarna har tillbringats pa skolan varje dag an sa lange for det ar dar som man vill vara, bland barnen och med sina vanner.
Sam och aven Muteesa gor ett jattejobb sa jag kunde inte ha det battre.
Vi tog en tidig kvall och akte tillbaka till hotellet idag, det ar intensivt att vara ensam om uppmarksamheten.
Nu vantar en dusch,lite mat i magen och sen lite somn for att imorgon ater fa mota varldens vackraste barn!
Anna, Sam och Muteesa
En lyckans dag!
Efter några veckor hemma som sjukskriven så börjar jag nu känna mig rättså uttråkad och nästan på gränsen till deprimerad...... Jag har ju så mycket att göra men jag är ju så begränsad med mitt knä och av mitt korsband som gått av. Hur det än är så ändrades det för en timme i dag. I morse fick jag ett meddelande på Viber från Anna som frågade om jag kunde ta ett Skype samtal med henne och Eddie idag.
Jag satt bänkad framför datorn och vid lunchtid så ringde dom. Jösses va glad jag blev när jag såg och hörde Anna och Eddie. Anna såg så lycklig ut och Eddie log sitt bredaste leende. Vi gick i genom listan som Eddie och Anna hade skrivit på saker som behövdes köpas till skolan och vad som behövdes förbättras på skolan. Vi gjorde några matematiska uträkningar och insåg att "våra" pengar som Anna hade med sig skulle räka till en hel del av det som stod på listan.
Därefter så kom barnen fram en och en men till slut så stod dom samlade hur många som helst framför kameran och alla var så otroligt glada. Det blev lite vinkningar och jag fick pratat med några som ligger mig varmt om hjärtat. Jag fick också höra när dom sjöng sin nationalsång för mig och det kändes så otroligt fint och skönt så jag kom på mig själv sitta med ett stort leende på läpparna.
Helt plötsligt tog airtimen slut och allt bröts. Det viktigaste fick vi ändå sagt till varandra och vi fick gått igenom det som behövdes. Jag tror och hoppas på något mer samtal ifrån dom innan Anna är på väg hem igen.
Vad vad då det fantastiska som hände på skolan i går?
När jag och Anna var nere i februari hade vi pengar med oss från ett företag i Veddige, Sunteam. Dessa pengar lämnade vi till Eddie för att förverkliga en dröm som skulle spara tid för barnen och underlätta vardagen.
I går så kom bilderna som visade att nu efter många turer med myndigheterna är arbetet klart. Vi har VATTEN på skolan!!! Kunde knappt tro att det var sant. Det känns som en stor milstolpe i vårt arbete med skolan.
Här grävs alla vattenledningar ner för hand, meter efter meter i den hårda lerjorden.....
Här kopplas det sista ihop och som om inget hade hänt.... så kommer vattnet!!!
Eddie skickade ett meddelande till mig i morse och sa att det var en lyckans dag i går och idag var det INGA barn som behövde gå upp kl 5 för att gå och ställa sig i kön till brunnen.
Jag tror ni kan förstå hur ofantligt glada jag och Anna är för deras skull! En lite mer utförlig berättelse kommer nog när Anna kommit hem.
Jennie
Victoria, en av alla våra fantastiska medmänniskor....
För någon månad sedan så blev vi kontaktade av en tjej som heter Victoria. Hon hade läst om oss i Tvååkersbladet samt att hon är vän med en av våra familjevänner. Hon driver Gööks bageri i Skogstorp, strax utanför Falkenberg. Hon frågade om hon fick ha våra insamlingsbössor där och med hopp om att hennes kunder kanske kunde avvara en krona eller två.....Vi blir ju så otroligt tacksamma när vi får folk med oss på vår resa med att samla in pengar till våra barn så vi lämnade med glädje två av våra bössor som fick lift ner till hennes butik.
I förra veckan kontaktade Victoria oss och berättade att den ena hade börjat bli full så den hade hon plockat bort. Den andra som stod kvar framme blev tyvärr inte så långvarig. Någon med långa fingrar hade varit inne och snott den!! Åh jag blir så förtvivlat arg och ledsen. Än en gång blir vi av med en bössa, varför kan dom bara inte låta dom vara.....
I dag åkte jag till Victoria för att hämta bössan. Det var första gången som vi träffades och hon tyckte att det var så beklagligt det som hände så hon lämnade sin drickskassa till oss! Jag och Anna lägger ner många långa timmar för att få in pengar till projektet och när det kommer in oväntade pengar så säger vårt hjärta - TACK!
I kväll så skickade Anna ett meddelande om att hon har haft en fantastiskt bra dag på Bristol och under dagen har det hänt stora saker på skolan!!!! Jag hoppas att jag kan delge er lite av detta under morgondagen.
Jennie
Victoria 2 år
I dag har Anna följt med brassbandet ut på en function. Det var en stor spelning dom var i väg på då det i dag är independence day i Uganda. Har inte fått så mycket mer information kring det men jag vet att det både har filmats och tagits foto på spelningen idag.
I kväll så åkte dom hem till Eddie. Det är inte vilken dag som helst utan i dag är det Eddies yngsta dotter Victoria, som fyller 2 år. Bilderna kom till mig nu i kväll medans dom var där. Jag har inte fått pratat med Anna i kväll men där var paket till Victoria från oss som jag tror hon blev väldigt glad för.
Två år och hur söt som helst.....
Jag undrar om inte Anna har ett litet finger med i spelet angående att där står en födelsedagstårta på bordet.....
Jennie
I dag kom det kort!
I går blev jag övertalad att skaffa Wiber. Vet inte varför jag inte har skaffat det tidigare men en hel ny värld har ju liksom öppnats upp för oss när det gäller att hålla kontakten bra, säkert och framför allt är det gratis!!
I morse så skickade vi lite meddelande fram och tillbaka. Jag hade lite frågor som jag behövde ha svar på och för att inte krångla till det ännu mer än jag redan hade gjort så ringde Anna upp mig. Åh va härligt att höra hennes röst igen, hon verkade så glad och lugn.
I dag så var planerna att Anna skulle följa med ut på en function när brassbandet var ute och spelade. Detta blev dock inställt då presidenten skulle finnas på platsen som brassbandet skulle göra sin spelningen på och då fick man under några omständigheter inte filma eller ta kort. Är så otroligt glad att Anna inte följde med dom utan att hon fick reda på det i tid så hon inte hade lassat upp hela sin film och kamera utrustning mitt framför ögonen på säkerhetsvakterna. Det hade nog kunnat sluta illa........!
Istället blev det en heldag på Bristol, och det är inte så bara kan jag lova. Det finns inget bättre än att bara få vara där och låta barnen komma till en och man får prata med dom äldre ungdomarna. Under dagen som gått har det trillat in lite kort som jag tänker att ni nog gärna vill se. Vad som händer i morgon har jag faktiskt ingen aning om utan jag får nog precis som ni hålla mig till tåls.
Anna berättade för mig i går att dom hade rakat av lilla Provias hår. Provia är tjejen som jag sitter tillsammans med uppe i headern........
Storkillarna Derrick i mitten och Toney i rutig skjorta. I vanliga fall hade dom varit i sin skola men efter spelningen idag så fick dom ledigt.
Inte det bästa kortet på Eddie, men jag blir så otroligt glad när jag ser honom!
Jennie
Anna är väl framme och mår bra
I lördags kväll var jag hemma hos Anna för att önska henne all lycka på sin resa. Vi pratade om allt möjligt som hon skulle kunna möta under sina två veckor som hon är iväg. Vi har ju vänt och vridit på detta under en lång tid men nu så var det så verkligt och overkligt på samma gång. Verkligt för jag såg hennes väskor stå färdiga att ge sig av om några timmar och overkligt för att jag inte skulle åka med denna gång...... Jag är av hela mitt hjärta glad för hennes skull även om det gör lite ont över att jag inte kunde följa med.
I går tänkte jag på henne hela dagen och hur den långa flygresan kommer att upplevas över att åka själv och ingen att dela tankar och skratt med.
I morse så pep min telefon och jag bara visste att det var ett sms från Anna. Mycket riktigt var det så och hon beskrev att allt är sig likt, lukter, intryck osv. Senare i dag så kunde vi också skicka meddelande via facebook där hon berättade att allt bara var bra och att resan gick bra.
Efter frukosten skulle dom bege sig ut till Bristol och jag kan bara ana vilket mottagande dom fick. Det är en sådan glädje som uppstår och man känner sig så välkommen.
Jag hoppas att den första dagen har gått bra och att Anna känner att hon är hemma bland alla våra vänner!
Mellanlandningen i Amsterdam 2013, lite roligt måste man ju ha...........
Jag är på väg....
Jag har åkt nu och jag befinner mig just nu på planet till Amsterdam. Därifrån ska jag vidare för att mellanlanda i Ruwanda och sedan vidare till mitt mål Entebbe i Uganda där jag vet att Eddie ,Sam och Muteesa kommer att hämta mig för att sedan åka vidare mot Kampala.
Jag lovar inte att blogga under resan den här gången som vi lovade förra gången för jag vet inte om det kommer att gå den här gången heller, men självklart så hoppas jag på det.
I annat fall så kommer det att komma information från Jennie så snart jag har pratat med henne, men som sagt, jag hoppas att den ska kunna komma direkt ifrån mig, iallafall nångång!
Det har svidit rejält i hjärtat de senaste dagarna kan jag säga och jag har haft svårt att samla mig för att få ihop det jag velat, men jag har låtit det vara så. För hur fantastiskt det än är att åka, och hur mycket jag än vill göra det så lämnar jag ändå det viktigaste i världen hemma, min man och mina barn. Utan dem är jag ingenting.
Jennie är den andra anledningen till mitt ledsna hjärta. Jag hade så gärna velat ha henne med mig.
För att jag vet att hon hade velat och för att jag vet att det är tillsammans som vi funkar allra bäst....
Jag är inte riktigt hel utan henne. Men nu är det som det är....
Min man läser inte bloggen, och inte mina söner heller, men min dotter gör det...
Så Linnéa.... Jag älskar dig och dina bröder till månen och tillbaka.
Ta hand om er, och hälsa pappa så ses vi snart igen!
Och Jennie... jag kommer att sakna dig vid min sida!
Anna
Min mamma fyller år!
Idag fyller min mamma 65 år. Hon är så himmelens bra! Hon har världens största hjärta tror jag och vi barn kunde inte ha fått en bättre mamma.
Jag menar verkligen det för hon är inte bara jordens snällaste mot oss utan hon är det mot alla.
Ingenting är jobbigt för henne och det finns ingenting hon inte löser.
Hon vill åka med till Uganda för att hon ska förstå vad det är jag upplever då jag är där.
Min mamma är också den som kommer att köra mig till flygplatsen imorgonbitti. Det har hon gjort alla dom andra resorna också så det ändrar vi inte på.
Att mina egna barn är med och lämnar mig då jag ger mig iväg hade varit en omöjlighet.
Jag hade inte kunnat åka. Att säga godnatt till dem på kvällen innan jag åker och sen veta att de fortfarande sover gott i sina sängar då jag ger mig iväg passar mig oändligt mycket bättre...
Mamma är precis den tryggheten jag behöver in i det sista,och jag tycker om att hennes ansikte är det sista jag ser då jag åker upp för rulltrappan på Landvetter för att ge mig iväg.
Den här gången på en större utmaning än någonsin tidigare, men jag är redo... tror jag.
Ett inte alltför bra kort på Hampus,min mamma och min storebror... Men hon ser ut så, fast gladare!
Anna
Jag ska resa med respekt.
Är du nervös?
Är du orolig?
Ångrar du att du ska åka?
Varför åker du själv?
Du måste vara rädd om dig och jag fattar inte att du vågar!
Frågorna haglar och Ja! Jag är lite nervös, och jag är också lite orolig.
Men jag ångrar absolut inte att jag ska åka och jag vet inte varför jag åker själv, jag gör det bara.
Jag ska också vara rädd om mig.... jag vill ju komma hem.
Självklart går tankarna. Jag lämnar mina 3 barn hemma för att åka till 400 andra.
Jag lämnar min trygghet för att ge mig iväg till nåt annat som jag känner till, men inte är lika trygg med.
Funderade jag inte så vore jag ju dum i huvudet.
Jag ska resa med en enorm respekt, men jag tänker inte vara rädd, därför att jag är inte det.
Hade jag haft en minsta tvekan om att jag inte var säker så hade jag aldrig rest.
Jag älskar att vara i Uganda och jag är på väg.... Alla känslor drar och sliter i mig men oavsett vilka känslor det än må vara så kan man inte låta rädslor och oro stoppa en, oavsett vad man ska göra.
Jag reser själv men jag känner mig inte ensam. Jag vet att ni är några stycken som kommer att ha mig i tankarna under de veckorna som jag är borta, och det betyder mycket för mig. Det gör mig starkare....
Anna
Jag har kontroll! Iallafall på väskorna.....
Jag säger bara en sak, barn är underbara! Mötet med barnen i Vessigebro gick bra igår men jag lämnar det till Jennie i ett senare inlägg för det är värt ett eget.... :) Och Jennie kommer att ha ett gediget och lite ovant ansvar för bloggen då jag reser på söndag.
För övrigt så hade vi en bra dag igår. Vi fick inhandlat det sista inför resan och idag ska det växlas pengar och hämtas upp lite grejer som också ska ner i väskorna. För första gången igår kväll så kände jag att jag hade faktiskt kontroll på kilona och packningen och jag får inse bara att i 3 väskor får vi inte med oss vad som krävs, vi får helt enkelt leva med det.
Jag har 2 dagar kvar att arbeta innan jag åker och en födelsedag att fira annars är det nu ganska så lugnt.
Jennie dras med sitt knä som är allt annat än bra.Visserligen har hon det lugnt då hon inte kan jobba, men att ha ont är ju sjukt tråkigt.
Vi känner oss i nuläget ganska tacksamma att inte Jennie ska följa med.... Tänk om hon hade fått avboka sin biljett?
Det hade vart ett hårt slag för både henne och mig och nu kan vi istället tänka på att allt händer av en mening...!
3 dagar kvar!
Anna
Bra planering och för fulla väskor!
Av nån outgrundlig anledning så hopar sig allt precis innan man ska åka nånstans. Varför planerar man så?
Och inte kan man skylla på nån annan heller....
Idag har jag ledig dag från jobbet och idag innebär det en tur till Vessigebro och en barngrupp där för att visa bilder och prata om våra barn på Bristol. Jättekul!
Barn är lite läskiga för det kan komma vad som helst ur munnen på dem, samtidigt så är barn de som är absolut roligast att möta för dom har oftast oerhört mycket kloka funderingar kring att barnens liv i Uganda är så olik deras egen. För min del är det här en utmaning då jag ska befinna mig bland barn i en kyrka vilket innebär att jag helst (absolut inte) ska slänga in några svordomar i mitt språk.....vilket tyvärr händer lite för ofta i vanliga fall....
Håll en tumme att jag skärper till mig!
Vad gäller packningen så var Jennie här en sväng igår och kollade av litegrann och innan allt är packat som vi tänkt ha med oss så väger väskorna mer än dom får så istället för att packa i får vi packa ur. Så läget där är precis som vanligt... Allt packas ner och upp hur många gånger som helst innan man känner sig någorlunda nöjd.
Ett snabbt meddelande från Sam kom sent igår kväll..... Anna, I now counting 4 days :)!
Och ja Sam.... det gör jag med!
4 dagar sen står jag med fötterna på Ugandisk mark igen...
Anna
Färgen betyder ingenting!
En omgjord bild av min dotter som hamnat på hennes Instagram med orden "Samma färg på hjärtat".
Och ja... så är det. Hur olika vi än ser ut på utsidan så är vi ändå precis likadana på insidan.
Vi känner,vi tycker och vi tänker....oavsett färgen på vårt skinn.
Anna
