Det blev en lättsam kväll i onsdags när det skedde. Positiva ungdomar i kombination med att vi reser utan kläder denna gången gjorde att det gick som en dans :)

2 Jenniesar, en Hampus och en Elias är i farten!

Elias packar pärlor...

Och Jennie och Martin gick all in kan man säga med full Afrikansk matchy matchy! Vackert.... 😂😂😂

Idag var det då dags för den stora packningsdagen,eller packningskvällen rättare sagt. Massa väskor ska fyllas och man typ snabbandas bara man tänker på det...Vi har packat så satans många väskor under åren så de 23 kilona som väskan får väga sitter nästan i armarna nu utan att vi använder bagagevågen.

Vi vet att lätta saker måste packas med tunga för att vi på bästa sätt kan utnyttja vikten.Det hade varit smidigt att ha exempelvis bara en väska med gosedjur men då blir väskan full men väger kanske bara 10 kg.Då tappar vi 13 kg packning och det går ju inte.Så tunga saker blandat med lätta så blir det bäst.

 

Är det någon som tänkt lämna saker som vi kan ta med? Då är det läge att göra det nu.

Om inte, men ni ändå känner för att hjälpa. Skänk en peng så kan vi göra skillnad på plats.

 

Swish : 123 268 38 94

Konto: 8388-1 4 140 970-7

 

Tack <3

 

Jag tänker så ofta på att det är en himmelsk tur att inte hjärtat delas när man älskar.Tänk att det bara växer och gör att man har plats för så evinnerligt många. En del verkar tro att det finns en gräns för vad hjärtat kan rymma men jag är inte en av dem.Jag kanske var en av dem förut men nu har jag fått se och uppleva så mycket och jag har fått träffa människor som fullständigt tagit mig med storm så jag kan inte tro längre att hjärtat är begränsat.

Jag kan inte vara annat än oerhört tacksam.

 

Nu kommer det där igen som gör att man orkar köra på.Nån som skänker lite bollar och en peng till vår fest.

En annan kommer med skor och en tredje med en laptop. På onsdag ska vi packa för tusende gången känns det som vilket det naturligtvis inte är men när man står med sakerna så känns det nästan så.Känslan när det är klart,eller iallafall nästan klart är fullständigt magisk och det är oftast då man på riktigt känner att vi snart är på väg igen.

 

Det har krympt till 15 dagar innan vi åker och det är inte särskilt mycket,15 dagar sen ska vi andas Uganda igen.Jäklar vad enkelt.

 

Min dotter smsar och säger att hon hittat en film på Netflix och den utspelar sig i Uganda,i huvudstaden Kampala som ju är där vi håller till. Såklart till jag titta på den.

 

 

Så är då den tredje och sista terminen igång i Uganda. Årets sista och den i särklass tyngsta terminen också för den delen.Proven avlöser varandra och jag avundas sannerligen inte eleverna just nu. Än har inte så många av våra elerver återvänt vilket tillhör vanligheterna men det är synd eftersom dom missar värdefull tid i skolan,men efter helgen så ska väl de allra flesta förhoppningsvis vara på plats.

 

Vi är 18 dagar från avresa och vi är i bra i fas...typ.Hursomhelst är det inte mycket idé att stressa upp sig för nåt,löser sig det gör det alltid.

 

Snacka om ringar på vattnet och att det går att hjälpa i många led om man jobbar tillsammans.

Coolt säger vi och grymt jobbat Salongo!

 

Anna

Jag orkade inte ta i det.Alla de saker jag sparat från livet.Det blev smärtsamt att ens öppna lådorna,nästan som om man lyfte på locket för mycket då till allt det man tänkte på som man gjort fel. De hamnade hos min mamma i väntan på mig.

Men så kom dagen,nu.Snart 4 år senare var jag helt klar och det gjorde inte ont alls att öppna dem.Slänga,sortera,packa om och spara det som fortfarande är betydelsefullt.Så enkelt och så skönt.

Aldrig någonsin glömma det som var,bara förvara det lite längre in i hjärtat med en stängd dörr istället för en dörr på glänt. 

Ibland går saker åt helvete och andra gånger går det väldigt bra.Sen kan det hända att det går åt helvete igen,men då gör det de. Jag tar sällan genvägar i mitt liv. Jag tror på att man ska ta sig igenom saker och inte ta sig runt dem.Det kan göra lite ont ibland när man gör på det viset men när man är klar,då är man klar.

 

Jag städade upp bland lådorna och jag samlade samtidigt upp det sista i mig själv.

Klyschigt? Absolut,men likväl jävligt sant.

 

Ibland blir jag nästan själv lite förvånad över hur effektiva vi kan vara Jennie och jag när vi bara måste. Vi skjuter gärna på saker om vi kan men sen jävlar i havet går det undan när vi måste! Imorse när jag gått av mitt nattpass så körde jag direkt hem till Jennie,kaffet stod klart när jag kom och sen körde vi par timmars möte om resan vi har framför oss och vad var och en av oss ska göra innan vi ger oss iväg. Det är alltid saker som ska inhandlas och fastän det inte är så väldans mycket så kräver det ändå sin planering och ju bättre vi planerat ju smidigare går allt.

Det är ju en satans tur att man slipper göra det här jobbet med nån man inte gillar,det hade vart för trist att lägga all den tiden då.

 

Lägg därtill att jag fick med mig både morötter,tomater,äpplen och persilja hem som om jag vart på byns bästa gårdsbutik så fattar ni ju att min söndag varit mer än bra!

22 dagar kvar.

 

Skär till klippmaskinen,gosedjur,visum som ska ordnas,väskor som ska packas,samtal ska föras,jobb som ska skötas och ett liv som ska levas. Ibland förstår jag faktiskt inte själv hur vi orkar.Vi gör det inte alltid iochförsig,men för det mesta.

Eddie behöver massa hjälp och vi kan inte riktigt dra in pengar i den takten som de går åt. Just det har man landat i.

Vi känner oss inte längre helt värdelösa när vi säger nej utan det får lov att vara så.Vad ska vi göra liksom?

Det känns skönt att inte känna den maniska pressen som jag känt under så många år,man är på nåt vis lite mer fri när man inte är så rädd för att inte lyckas till 100 % i varje steg.

Att dagarna fram till avfärd är fyllda med saker att lösa gör inget,belöningen för det slitet kommer ju när vi är klara med allt och vi får åka tillbaka igen,tillbaka dit där hjärtat bor.

 

Tro aldrig någonsin att vi inte är medvetna om den hjälpen vi får ifrån er. Vi är det och vi är evinnerligt tacksamma för den. Och trots att vi precis haft en loppis och dragit in en stor summa pengar så är det fortfarande hål som gapar tomma och pengarna går snabbt åt.

 

Så nu när vi är på väg ner igen så behöver vi er hjälp...

 

*PENGAR... med dem kommer vi att ordna en fest för barnen den sista dagen vi är där.

En dag/kväll dom lever på länge! Den där guldkanten på en annars väldigt enkel och monoton vardag.

Vi serverar dem en festmåltid,ger dom läsk,godis och ett minne för livet helt enkelt.

 

*UTELEKSAKER... Hopprep,strandtennis,såpbubblor,ringspel,mjuka småbollar osv... Allt som kan aktivera rastlösa barn!

 

*FOTBOLLAR OCH VOLLEYBOLLAR. Kräver nog ingen närmare förklaring vad vi menar.

 

*MOBILTELEFONER,KAMEROR OCH LAPTOPS. Alltid svårt att få tag i men alltid väldigt välkommet!

 

*GOSEDJUR... Vi fick in till loppisen men fick veta försent att han ville ha det till våra barn så nu söker vi nya.

 

 

 

 

 

 

Inte för att klaga men satan vad det regnar på västkusten idag....Hela dan har det hållt på.Jag har saknat värmen sen den dagen den försvann och efter den här dagen ser jag fram emot Uganda mer än nånsin! Lite sol på näsan igen är aldrig fel.

 

Nu är det väl en sidådär 26-27 dagar kvar tills vi ska åka och idag ska resegruppen ses för att prata igenom det som komma skall.Vi gör alltid det innan varje resa för det ger en skön känsla av gemenskap.

När ska vi åka? Vad behöver man ha med sig? Hur fixar man visum? Vad behöver vi samla in till barnen på Bristol? Har alla vaccinerat sig som dom ska? Frågorna är oftast många och nästan alltid har vi nån ny i gruppen som aldrig varit iväg och då är det skönt att få svar på allt.

 

Ungefär 16 resväskor ska fyllas och den 8 oktober är det dags. 

Jag,Jennie, 3 av våra egna barn,2 flickvänner och en kusin,så ser konstellationen ut den här gången,det kommer bli hur bra somhelst!

 

Idag bränner tårarna innanför ögonlocken.Dom har gjort det många gånger sedan jag kom hem från min senaste resa till Afrika för snart en månad sedan. Att resa nummer 18 skulle bjuda på en av de tuffaste hemkomsterna på 10 år var jag helt oförberedd på och inget jag överhuvudtaget hade väntat mig. Allt blir en vana och med de antalet resor jag har i bagaget nu så borde det inte vara ett problem att lämna för jag vet ju att jag kommer tillbaka igen.Men sina känslor rår man inte på även om man ibland tycks tro det.

 

Afrika.En kontinent som egentligen bara förknippas med krig,svält och ledsamheter.Ja,för dem som inte varit där vill säga.

Har man varit där så ser man nåt helt annat.Jag ser de dåliga bitarna i Uganda.Jag ser dem klart och jag ser dem tydligt,men de överväger inte på något vis all den lycka jag mött därnere.

 

Jag är numera helt säker på att i Uganda hamnade vi inte av en slump.Min väg dit var redan klar långt innan jag visste det själv. Det gör att jag nu är helt trygg i att veta att en del av mitt liv alltid kommer att vara där.

Barnen på Bristol och skolan vi byggt är en del i det livet men det blev så mycket mer än det också.

Jag har sagt det tusen gånger innan och jag har tänkte tanken ännu oftare...Vad har vi gjort för gott i livet som gör att vi får uppleva allt det här?

 

Fingrarna skriver inte lika enkelt ner allt jag tänker på längre,så som det gjorde förut. 7 år är en lång tid att skriva och jag fastän jag sedan länge förstått att det är en omöjlighet för mig att i ord förmedla allt det vi varit med om så har jag ändå fortsatt att göra det.

Vår livsresa i Afrika är på inget sätt unik,mängder med människor har gjort och gör samma sak som vi gör.

Men för oss är det unikt. Vi är 2 människor,Jennie och jag som delat så mycket av livet,det här hemma och den delen i Afrika. Vi är varandras totala motsatser i nästan allt vi tar oss för och ju äldre vi blir ju tydligre blir det.

Våra upplevelser av Uganda skiljer sig också mycket markant fastän vi ändå ofta upplever samma situationer.

Tacksamheten vi känner inför det vi fått uppleva i Afrika, den är däremot alldeles precis samma.

 

 

Anna

Loppisen är över och nu har vi vilat klart för att ta tag i nästa sak...Nästa resa ner till Uganda och till barnen på Bristol!

En grupp människor men en mindre grupp än vad vi brukar resa med eftersom vi redan gjort en stor resa i mars i år. Nu ska vi ner för att på riktigt kolla av att allt på bygget är klart.Nästan 1 år efter byggstarten....Vi ska också sumera 2018 som jag törs säga har varit det galnaste sedan vi började jobba med Bristol för 10 år sedan. Det ska bli mer än skönt att stänga ner 2018.

 

Vi reser med en 8 man stark grupp där jag och Jennie för första gången ska känna på att vara de äldsta! Vi brukar ligga i mellanskiktet men den här gången reser vi bara med ungdomar. 3 helt nya resenärer och en som var där 2013 men som inte alls tyckte om det och som sedan dess aldrig velat åka tillbaka. Det är min yngste son Elias.Nu har han ändrat sig och han vill ge Uganda en chans till. Att åka med har aldrig varit ett tvång och heller ingen stark önskan hos mig att mina barn ska tycka som jag och älska Uganda,men nu att han vill känns såklart jätteroligt.Han är vuxen nu och kan lättare kanske förstå vad som lockat mig och hans syskon i alla år.Skulle han efter denna resan inte gilla det ändå så är det absolut mer än okej.

Denna formen av resor passar verkligen inte alla.

 

Men vi räknar ner nu...8 oktober tar vi mark igen.Satan vad vi längtar!

 

Idag känns det som att man var på tidernas brakfest igår.Det känns som att tröttheten aldrig kommer att försvinna,den är förlamade på nåt vis.Men såklart kommer den att försvinna och trots det trötta så är man galet lycklig idag. De 46.000 gör såklart att det är värt allt slit vi alla haft de senaste dagarna.Det är loppis 1 dag bara men det är mängder med saker som ska roddas under hela helgen. Inte bara allt som ska loppas fram,det ska bakas också och sen behöver vi se till att det finns frukost,lunch och fika också till alla de som hjälper oss under helgen.Våra mammor drar ett otroligt tungt lass under den här helgen med all mat och fikaförsäljning och för det är vi dem evigt tacksamma.Jennies mamma Berith och min mamma Christina.

Det är ett redigt lass med människor som behövs för att klara av det här och vi har det bästa teamet omkring oss som man kan tänka sig.

Nu får vi fundera på om det blir en nästa gång.En del av en skriker nej,den andre delen jo! Vart det slutar får vi se.

 

 

Anna

Årets galnaste helg är till ända men oj vad lyckliga vi är!

Vi missar förra årets rekord med ca 1500 kr men vi lyckas ändå dra in lite drygt 46.000 ofattbara kronor till Bristol idag! Vi är smått mållösa och oändligt och evinnerligt tacksamma för alla som skänkt saker och som besökt oss idag.

 

Vi är också så fulla av kärlek till alla de som lägger en hel helg tillsammans med oss för att få allt att rulla på.

Vi hade aldrig tagit oss nånstans utan er alla.Ingen nämnd och ingen någonsin glömd.

Det var en sliten skara människor som sa hejdå för en liten stund sen.

Jag tror att vi alla kommer att sova gott inatt!

 

 

 

 

Vi är klara för loppisen imorgon! Mängder med saker har kommit.Fina saker! Barnkläder och leksaker,husgeråd och massa annat.