Vi kan säga att vi aldrig någonsin trodde att vårt liv skulle bli såhär när vi för snart 12 år sedan kom till Uganda för allra första gången.Livet tog oss dit och vi ångrar ingenting.

Vi vet nämligen att man bara ångrar det man aldrig gjorde. 

 

Misstag har vi gjort en hel rad, kämpigt har det varit emellanåt och mängder av tårar har fallit under åren som gått och vi har förlorat människor på vägen. Men det är bara den ena sidan av det vi fått uppleva.

Misstagen vi gjort har följts av ännu fler fantastiska saker vi lyckats åstadkomma.

Lyckan vi fått uppleva överväger kampen och skratten har varit oändligt många fler än tårarna. Tillsammans har vi fått chansen att göra en verklig skillnad i världen och hur många får egentligen göra det?

 

Eddies dröm var aldrig svår att följa, drömmen om en egen skola för fattiga och föräldralösa barn i  Kampala.Vi följde bara med på det han startat och till slut var vi framme.

När man når ett mål så är man antingen klar eller så gör man upp nya mål.Där är vi nu.

Vi har en skola och den är jättefin.Det finns ingen mer plats att bygga på och det finns allt man kan tänkas behöva.

 

Vi är klara. Eddie är det inte. Han vill fortsätta på andra platser, fler skolor, fler barn men vi har tagit ett beslut att inte följa med på de drömmarna.Det blir för stort för oss och för svårarbetat när vi inte heller längre kan ha varken bankkonto eller swish och inte är betrodda av banken med den biten.

För oss är Uganda Bristol och Eddie vet och förstår det.Det kan aldrig bli nåt annat.Vi har gjort allt vi kan.

Vi har ett liv härhemma också och det är dags att leva lite mer i det livet.

 

Det är så otroligt mycket delade känslor i det här beslutet för oss och det har suttit så långt inne att komma fram till det här.

Vem är man om man lämnar barn i Uganda till sitt öde egentligen? Vem har hjärta att kliva av nåt sånt här? Vi har det.

Vi har gjort allt vad vi kan och mer därtill.

Vi har med totalt öppna hjärtan älskat varenda unge där och vi har fått precis lika mycket kärlek tillbaka. Vi har fått dela arbetet med våra egna fantastiska ungar och familjer.Vi har rest och delat upplevelser med människor som vi aldrig kommer glömma och som vi idag ser som våra vänner.

Vi vore inte rättvisa mot oss själva om vi inte kan säga att det vi gjort är bra nog,för det är det. 

Vi gav av oss själva och vi fick tusenfallt igen.

 

 

Som läget är nu så har vi en summa kvar på vårt konto. Vi kommer att stötta upp Eddie under 2020 tills de pengarna är slut så att han får en bra chans att stå på egna ben. Vi kommer också att skicka ner pengar till mat för de barnen som är kvar på Bristol trots Coronaviruset.

Folket i Uganda lider nåt fruktansvärt och värst är det för barnen såklart som alltid.

 

 

Så…hur avslutar man nåt sånt här? När varje Tack är för litet och när vår tacksamhet över allt vi fått uppleva inte på något vis kan beskrivas.Vi hade aldrig någonsin nått hit utan all hjälp och all stöttning vi fått under åren.

Alla hejarop och all den kärlek och vackra ord vi fått ta emot ifrån er här hemma.

Vi tackar för allt och hoppas ni förstår hur tacksamma vi är för er, för livet vi fick och för våra ungar på Bristol Academy.

 

                                                               Jennie och Anna