Vi kommer att leverera resan helt utan ordning och reda. Dagarna går ändå i varandra och det som känns viktigt för dagen att skriva om eller visa är det som kommer att komma...

Bilder har vi i mängder! Alla är definitivt inte av hög kvalité då kamerorna användes flitigt av våra ungdomar, men för oss har de ändå ett ett högt värde, just därför att det gjorde dem lyckliga att få ha dem.

Att det finns människor som kommit att betyda oerhört mycket för en därnere har jag skrivit många gånger förut och dom finns där bara som en total självklarhet.

Ingenting hade varit detsamma utan dem där. Dem har jag ju också haft en tät kontakt med under året och jag visste att det skulle kännas fantastiskt att få träffa dem igen.Bara att få se Sam och Muteesas ansikten på flygplatsen gjorde mig så sjukt lycklig och redan då visste jag att resan skulle bli bra.

Att sedan få möta Eddie med armarna uppsträckta högt över huvudet i en segergest gjorde såklart att det hela kändes ännu bättre! Den mannen är nåt alldeles speciellt. Det är bara så.

Väl på skolan så vet man aldrig vilka man ska få möta igen utav barnen. Dom slutar, byter skola eller är inte där av nån anledning, men hela tiden så hoppas man ju på att man ska känna igen så många som möjligt.

Och denna gången så gjorde jag det. Det var många kända ansikten och att få höra dem minnas ens namn det värmer.

Ett litet ansikte jag saknade var dock en liten pojke som heter Jonah. Han blev min följeslagare förra året.

Hans lilla hand var i min under all vår tid på skolan, men jag såg honom inte och med ens kommer ju klumpen i magen... Men av Eddie fick vi veta att han fanns i närheten men bara inte hade börjat än. Han skulle ringas dit dagen efter då Jonah också är en av våra familjevänner och hade ett brev att hämta.

Dagen efter så kom han... denna lille parvel. Och det var som att tiden stått still.  Med samma självklarhet var hans lilla hand i min igen.

Och med samma självklarhet så fanns han i min famn. Jonah....

Detsamma gällde en flicka som heter Winnie. Hon är lite större och i slutet av resan förra året så befann hon sig i min närhet hela tiden. Hennes ansikte var det första jag sökte efter då vi klev ur bussen den här gången och jag fann det omgående. Det tog ett par dagar för henne att våga sig fram ordentligt, men sedan var hon där och Winnie var den sista jag kramade innan vi for iväg från Bristol... Hon bär numer också att halsband som jag gav henne. Jag kommer aldrig att glömma henne.

Vi pratar inte så mycket, men det behövs inte alltid om man har varandra i hjärtat,

Nu är det dags.

Dags att försöka bena ut alla känslor, tankar och vad vi varit med om igen.

Ni får ha tålamod för det här sitter inte på utsidan. Jag kommer aldrig att vänja mig vid synerna, jag inser det nu. Det gör så ont inuti, mer än vad någon kan ana, och det är svårt att samla sig, men det kommer.

Ni kommer att få ta del av vår resa under en lång tid framöver.

Vi har haft det helt fantastiskt bra! En unik resa på många sätt och en resa med oerhörda mängder skratt.

Mycket tack vare Sam och Muteesa som gjort allt för att vi ska må bra. Och det har vi verkligen gjort.

Ingen har varit sjuk, trots att vi ätit både av skolans mat samt hemma hos Eddie.

Och det var ju jätteskönt att slippa det såklart.

Våra egna barn har varit jätteduktiga också, trots värmen, avsaknad av mat samt oerhörda mängder av afrikanska barn som pockat på deras uppmärksamhet. Jag är oerhört stolt över både Felicia och Elias.

Att jag och Jennie fungerar ihop visste jag sedan innan och det fick vi bekräftat ännu en gång nu.

Det blir liksom aldrig några problem. Var och en gör det som den är bäst på, och tillsammans blir det väldigt bra.

Jennie betyder om möjligt ännu mer för mig nu efter den här resan.

Det här inlägget har jag suttit med sedan i morse, jag skojar inte.

Orden infinner sig inte hur mycket jag än försöker... Jag är ledsen. Men jag återkommer.

                                                                 Anna

Döm inte dig själv hårdare än vad du dömer andra...

Hade du tyckt att detta ni gör var bra om nån annan hade gjort det?

Tyck det nu med då!

Ord som vi fick sagda till oss häromdagen... Och som fortfarande håller på att landa i mig.

Jag förstår dem, men har svårt att ta dem till mig. För jag dömer. Inte andra, men mig själv.

Jag vill inte att någon ska tro att att jag tycker att jag är nån.

Fastän jag ju är det. Jag är Anna.

Jag förstår också att han sa som sa orden till oss såg igenom min rädsla att misslyckas.

Min oerhörda vilja att alla som har haft en del i Bristol ska få känna att dom har varit viktiga.

Men varför måste jag förringa vår egen insats för det? Jag vet inte....

Om 2 dagar vid den här tiden sitter vi på planet som tar oss den allra sista biten på vår långa resa,

Den mellan Nairobi i Kenya och Entebbe i Uganda.

Ofattbara 2 dagar. Kalla mig trög, men jag kan inte fatta att vi snart är där igen!

                                                       Anna

Jag som normalt inte sover bra alls veckorna innan vi ska resa har de senaste nätterna sovit som en prinsessa :) Jag känner mig lugn trots att vi inte är färdigpackade, eller klara med egentligen nånting...

Vi jobbar intensivt på vårt vanliga jobb ändå in i det sista och här hos oss laddar vi också för 16 års dag på lördag. Stort om ni frågar mig,ganska ointressant om vi frågar 16 åringen,han lär inte ligga vaken av nervositet natten innan iallafall.

Men,men fira ska vi göra!

Jag ser på Jennie att hon är trött, och jag känner detsamma. Men jag vet också att i samma sekund som vi ger oss iväg kommer den där förlamande tröttheten vara som bortblåst och vi kommer att vara oerhört nöjda. Nöjda över att vara på väg och över vad vi gjort innan resan. Vi kommer också att vara förväntansfulla inför det äventyr vi ska uppleva tillsammans med våra barn.

Jag pratade med Sam igår, och då jag frågade om han var beredd på att vi skulle komma så fick jag till svar att han var mer än beredd! Så det låter ju bra :)

Dagarna vi har därnere är inte bara intensiva för oss. Dom som vi har i vår närhet sliter hårt dom också.

Dom sliter för vår säkerhet och vårt välbefinnande. Det är ett vänligt folk vi har att göra med...

Eddie har all handling att göra, vilket sker av honom endast.

Vi kan inte göra det på grund av att priserna blir så annorlunda för vita.

Däremellan ska han hinna vara i möten med oss för att gå igenom vad nästa steg är, så det är tröttsamma dagar för Eddie också, även om jag vet att han tycker att det är värt det flera gånger om.

Men våra ungdomar är också till fantastisk hjälp. Förra resan skötte Victoria och hennes mamma klädutdelningen med hjälp av några av tjejerna på skolan. Dom gjorde ett jättebra jobb och till slut så kunde Victoria och Elsie mest överblicka det hela och tjejerna visste precis hur dom skulle gå tillväga, samtidigt som dom fick vara med Victoria, vilket var det dom ville.

På varje resa är det nån ny som kliver fram i ljuset för oss. Nån som vi kanske tidigare inte träffat eller sett.

Nån som har växt till sig och vågar möta oss, det ska bli spännande och se om det blir så denna gången också....

Jag hoppas på att möta så många välkända ansikten som möjligt.... Derrick,Sharon,Jolly,Emma,Toney,Kabwaama, Joshua och vårt eget lilla barn Kalema såklart.

Alla dessa hundratals barn som man så gärna vill ska klara sig och få ett alldeles jättebra liv.

Vi börjar med att ge dem en vecka som de förhoppningsvis kan bära med sig för en lång tid framöver....

Harimah Nakayiza....

 

 

                                                            Anna

Hjärtat blir helt varmt och jag fylls av bubblande känslor hela jag när jag inser att hjälpen vi fått till ytterligare en väska kommer att bli 2 väskor!

Så jäkla bra! Nu är det snabba puckar som gäller!

En väska till som kommer att fyllas med kläder till de lite yngre barnen, 4-5 åringarna.

Vad jag önskat att ni förstått hur lyckliga vi känner oss inuti, just precis nu!

                                          Anna

Jag känner ett barns hand i min och jag hör barnens jubel då bussen rullar in på skolgården.

Allt det stärker mig och jag är beredd på att ge mig iväg.

Trygg med Jennie vid min sida och glad att äntligen få dela äventyret med även den yngste i vår lilla familj.

Önskar att jag hade kunnat förbereda honom bättre men varje människa får sin egen upplevelse och hur man reagerar på en sån här resa, det vet ingen i förväg.

Men Elias är en klok pojke så jag tror att han kommer att ta det bra

Jag har mina 2 andra barn hemma och jag har min man,som jag vet är full av oro, men som ändå släpper iväg oss till den värld som för honom är helt okänd, fastän han önskat att vi stannade hemma.

Jennies lugn gör mig trygg, och hon gör att jag fungerar på ett bra sätt.

Felicia är något yvigare än sin mamma både i humöret och sitt sätt att vara, men jag vet att hon kommer att älska det här. Det känns bara så. Och det känns så otroligt att vi än en gång ska dela det här.

Min bästa vän i livet och jag tillsammans med 2 högt älskade barn som hade turen att hamna just här.

Det finns vissa människor som har den lilla extra viljan att hjälpa till.

Och extra vilja behövs om man ska ta sig någonstans överhuvudtaget när man håller på med nåt sånt här.....

Vi har ju Åse, som ni alla vet har hjälpt oss nåt makalöst det sista.

Först diskussionerna med KLM och när de planerna gick i stöpet så drog hon igång en insamling för att ändå få med en extra väska ner till våra barn. Helt galet och så himla kul!

Sen har vi en människa som bor i vår by som alltid är en jättestötta för oss.

Hon har alltid positiva ord till övers och hon kommer med pengar till barnen titt som tätt, hon är familjevän till en av våra pojkar, hon har fixat lite skor osv osv.

Hon heter Pia, och som sagt, hon har alltid nåt gott att säga.

Efter ett kort möte med henne känner man sig alltid glad, oavsett hur det kändes innan....

Hon har en egen blogg också om sitt och familjens liv, med en liten kille i spetsen som är precis som alla andra, men ändå inte. :)

Inför den här resan har också ett annat par gjort nåt alldeles skithäftigt!

Dom heter Lina och Leif-Owe och bor också i vårt lilla samhälle. Dom kom förbi hemma en dag då dom var ute på promenad och frågade om vi behövde hjälp med nåt.... och eftersom vi alltid behöver hjälp så bestämde vi att de skulle köpa leggings till barnen. :) Superbra!

Under samtalets gång så kom vi in på skor och rätt som det var så hade dom lite kontakter som dom skulle prova att dra i för att se vad som hände.

Och hände gjorde det! Från ett första möte med vaktmästaren på "Rolf Nilsson", som sedan jobbade sig uppåt tillsammans med Leif-Owe och fick dem att skänka 36 par skor till våra ungar på Bristol! Helt fantastiskt :)

Leif-Owes arbetsplats gillade det också och beslöt sig för att skänka pengar!

Och vi blir såklart så himlans överlyckliga att barnen får hjälp! Och vi blir också så himlans lyckliga över att någon tror på oss och det vi gör!

Självklart har vi fler människor med oss som gör massvis för oss och för barnen.

Men just idag känner vi oss extra tacksamma för dom här.

Tack ska ni ha, verkligen!

                                                            Anna

Det blev ett nej på extra resväskan som vi ville ta med oss...

KLM sa ja till att ta med dem med Kenya Airways sa nej....

Således får vi väskan till Kenya och sen är de en ynka timme borta från Uganda....Men ibland är det såhär, och denna gången gick det inte.

Skit tråkigt tycker vi såklart men det negativa överväger inte det positiva.

För hjälpen vi fått värmer ändå hjärtat mer än nåt annat! Åse har lagt sin tid och sitt enagemang för att hjälpa oss och besvikelsen var nog än större hos henne än hos oss. Vi är vana vid nej när det kommer till Bristol....

Och som sagt...Viljan människor har att hjälpa till lyfter lite börda från våra axlar och gör det lättare att skaka av sig ett nederlag och köra på.

Så Åse...Tack för all din hjälp! Hade du varit här hade jag kramat dig!

Du anar inte vad hjälpen betyder!

Det här skrev jag i morse men hann inte publicera de innan det var dags att sticka till jobbet... Sedan dess har det hänt grejer!

Åse visade sig vara en sån där fantastisk människa som inte ger upp... Hon skrev om knaset med väskan på sin blogg, och vips kom nån med idén om en insamling för att betala övervikten för en väska!

Pang så har hon gjort det och vi står med hakan nere vid knäna och inser att vi kanske kommer få en väska med oss iallafall trots Kenya Airlines trista inställning!

Vad Åse gjort vet jag knappt, men för oss känns det helt fantastiskt galet, och vi är så glada!

Tårarna har runnit en stund på mig här hemma, mest för att man känner sig så oerhört lättad...

och inte av väskan i sig, men för att vi blir sedda och att det i sin tur leder till att våra barn på Bristol blir det också...!

Dom förtjänar det så väl. En bättre start på helgen kunde vi inte få!

Tack Åse, och ni som hjälpte oss med det här!

Ni är alla nu en del av Bristol Academy.

                               ♥ ♥ ♥

               Anna  Jennie  och Victoria

Att jag har förändrats sedan Bristol blev en del av livet har jag sagt förut.

Det har förändrats på mestadels bra sätt tycker jag nog. Men.... det finns nackdelar också.

Tex som att jag inte tycker att det är superviktigt att ha kliniskt rent hemma....jag vill gärna ha hyfsat undanplockat, men dammning,dammsugning och diverse annat tråkgöra skjuts gärna åt sidan.....

Men min svägerska kallar dammet för änglatofflor och då låter det ju helt plötsligt ok att ha dem....

Sen har vi Anna, stjärnan av planering, som helt plötsligt ligger både 1,2 och 3 steg efter med allt!

Jag som alltid haft full kontroll, glömmer saker konstant och skjuter saker på framtiden fastän jag lika gärna kan göra dem direkt!

Jag som alltid packat och planerat in i minsta detalj inför resor, helst 2 veckor innan avfärd har nu insett att jag kanske borde kolla igenom mina och Elias saker som vi behöver ha med oss på denna resan....

Ett U-land kräver inga gala kläder men det är ju ändå bra om de kläderna man packar ner passar....

Så det finns nackdelar..även om de inte överväger.

Men jag borde verkligen gå nu och inte sitta kvar vid datorn...Men det är ju så skönt att bara få vara....

Planera kan jag göra imorgon! Visst?

                                                                    Anna

När man står inför det vi gör nu så känner man ödmjukhet inför livet. Det blir extra tydligt då man ska ge sig iväg. Överlag så är jag mer tacksam nu än vad jag var förut, men nu är känslan än starkare. Jag har haft en enorm tur i mitt liv och jag vet att inte alla haft det.

När de små barnen lindar sina armar kring ens hals, eller sticker sin lilla hand i din då är det svårt att inte känna. Vid just de tillfällena hade man nästan kunnat göra vad som helst för att få finnas för dem för alltid.

Människor här hemma frågar om det inte är jobbigt att se allt som vi ser....

Och det är det! Självklart gör det ont i var enda del av kroppen då man ser, men det lär ju inte försvinna för att man blundar! Det gör ont när man kommer hem och man vet att det fortfarande finns så många barn som lider i det tysta utan att man kan göra ett endaste dugg för dem, men samtidigt är glädjen så enorm när man kommer hem till sina egna barn igen och man vill bara att dom ska förstå att man älskar dem precis som dom är, hela tiden,oavsett vad.

Så känslan är dubbel och man mår inte alltid jättebra efter en resa, iallafall gör inte jag det.

Vi hanterar känslor olika.

Men tids nog landar man och man kommer tillbaka i det rätta lunket igen.

Lite gladare, oändligt mycket mer tacksam och ödmjuk och med en jäkla känsla av att vi kan göra skillnad!

Lika full av inspiration som jag känt mig de sista dagarna, lika tom känner jag mig just idag.

15 dagar kvar och fy fan rent ut sagt, vad jag är rädd för att inte det här ska bli bra.

Jag vill det så gärna och jag börjar få svårt att fokusera på rätt saker.

Tankarna sticker iväg på grejer som inte spelar nån som helst roll men som ändå tar fokus från det jag vill, och behöver tänka på.

Förra gången kändes det som att jag gick in i en bubbla veckorna före resan...dit vill jag inte den här gången.

Det var inte bra.Jag vill vara närvarande här hemma tills jag ger mig iväg,det är svårt...men jag ska klara det.

Jag tror jag lämnar det här inlägget nu, det blir ändå inte bra....

Jag vet inte vad jag vill säga,jag vet bara att det är en jäkla massa saker jag borde göra.

                                                                       Anna

Kanske är det inte helt rätt att aldrig skriva om sig själv i en blogg...

Mina tankar och känslor får ni ju dagligen men det finns en helt annorlunda sida av mig också.

En sida som jag tror är mer Anna för de flesta, än den jag visar här. Många har blivit förvånade över att jag faktiskt sysslar med det hjälparbete över huvudtaget, dom har liksom inte den bilden av mig.

Jag känner mig dock mer hemma nu i det jag sysslar med än vad jag känt mig någongång förut.

I mitt vanliga liv så är jag en ganska glad skit. Jag har jobbat i korvkiosken i snart 15 (!) år....jag som bara skulle vara där nåt år eller så...Jag trivs där även om jag kan erkänna att det inte var mitt mål i livet att jobba med att sälja korv...

Jag jobbar ofta tillsammans med Jennie som också jobbat där skitlänge... och vi har vansinningt roligt!

Jennie skulle kunna jobba som psykolog också, för när hon står i luckan så är det som att alla öppnar sig för henne som en bok... och hon lyssnar....och kommer med ett klokt svar som om hon vore superdupersmart!

Sen valde hon mig ( eller om jag tvingade henne....) till sin bästa vän, och i samma stund försvann hennes trygghet tror jag.... alltså inte trygghet i livet, den får hennes man stå för men  tryggheten i att veta vad som skall ske.... För jag är precis, direkt hopplös! Saker kan komma ur munnen på mig utan att jag ens vet det själv.... (dock inte elaka).

Jag hör vad jag har sagt först efteråt, och så kommer den ett flin från Jennie eller så tittar hon lite konstigt på mig, och jag inser att,

-Ooopps, jag är inte smartast i världen.....

Men jag är iallafall jag, och det får vara så....

Jag har en skärpt sida också med ganska mycket allvar i sig men jag tycker att livet blir lite roligare om man kan bjuda på sig sjäv och inte ta sig själv på så blodigt allvar.

So what , om jag gör bort mig lite? Så länge jag inte skadar någon annan.

Och faktiskt har vi ganska ofta glada kunder som lämnar vårt gatukök efter en stund där....och även om Jennie på ytan ser enbart lugn och sansad ut så stämmer det inte helt, hon kan hon med!

För övrigt så

• Älskar jag vita tulpaner! ( i sann blogganda)
• Har jag nästan uteslutande svarta kläder.
• Var jag bara 20 år då jag fick mitt första barn, vid 24 hade jag 3.
• Heter min man Jimmy, och barnen Linnéa,Hampus och Elias
• Så tycker jag att det är lättare att vara storbarnsmamma än småbarnsmamma.
• Så har jag en storebror med Downs syndrom.
• Heter min mamma Christina och hon är nog världens bästa mamma.
• Kan jag längta efter Jennie om jag inte träffat henne på ett par dagar.
• Önskar jag att jag kunnat sticka........faktiskt.
• Drömde jag om att bli förskolelärare... det gick sådär.
• Är jag hörselskadad.

Se där,då kom jag att skriva lite om mig själv ändå! Intressanta och viktiga saker.... :)

Jag som aldrig skulle blogga har kommit till att det blivit en del av mina dagliga rutiner och jag saknar det om jag inte gör det....Det ger energi! Ungefär som att dricka kaffe.

                                               Önskar er alla en bra dag!

                                                                 ♥

                                                              Anna

Vi klarade det!

Kanske inte det bästa vi gjort och 40 barn som går i 3an gör en lite nervös!

Men jag svor inte en endaste gång och vi kunde svara på de flesta av deras 4579 frågor :)

Helt underbara ungar var det med otroligt mycket bra frågor! Barn ger verkligen energi när dom är positiva och det var 3A och 3B på Almers!

Så kollar ni in igen barnen så vill jag och Jennie säga:

Tack för att vi fick komma och berätta för er om barnen i Uganda! Hoppas vi ses igen!

                                                    Kram

                                                        ♥

                                              Anna och Jennie