Cissy är en av de tjejer som jag har kommit lite närmre under mina resor till Uganda. Hon bodde på Bristol redan då jag besökte skolan första gången, 2008, och på grund av hennes livssituation fick hon lov att bo kvar på skolan även den dagen hon slutade studera på Bristol. Men hon studerade förstås vidare på en annan skola. 2010 var hon den absolut äldsta tjejen som bodde på Bristol och därför slapp hon att sova i flickornas sovsal. Hon fick en helt egen säng att sova i och ett helt eget rum. Men rummet var inte alls så lyxigt som man kanske tänker sig. Det var helt enkelt förrådet för alla instrument. Helt utan fönster, med trummor staplade på hög och andra instrument hängandes på väggen. En av alla hennes uppgifter att sköta var att se till så alla instrument varsamt placerades på rätt plats i förrådet efter varje spelning eller träning.

En kväll efter mörkrets inbrott ville jag sitta ner och prata lite enskilt med Cissy. Den enda platsen vi skulle få vara ensamma på var i hennes rum/förrådet. Jag följde med henne dit och möttes av ett totalt beckmörker. Den enda glödlampan som fanns i rummet gick inte att tända. Som vanligt är det strömavbrott. Cissy bad mig vänta lite medans hon krafsade runt i mörkret. Jag hörde en tändsticka tändas och i dess sken uppfattar jag en fotogenlampa. Cissy håller på att tända fotogenlampan och jag blir orolig. Glaskupolen till lampan, som ska skydda så att inget tar eld, är trasig och när hon ska fälla ner glaset är det så varmt att hon måste hålla glaset med hjälp av sin egen klänning för att inte bränna sig. Mitt hjärta åker upp i halsgropen och jag är så säker på att nu börjar det att brinna. Allt går bra och Cissy säger med ett leende på läpparna att jag inte ska vara orolig, hon är van att tända lampan. Tillsammans sitter vi där på hennes sängkant, i skenet av fotogenlampan, och pratar om allt som hör livet till för en tjej i de övre tonåren.

Efter min skräckupplevelse i förrådet tar jag reda på hur det fungerar för barnen i sovsalarna när de inte har en glödlampa att tända. Det visar sig att i varje sovsal finns det en fotogenlampa. Vad olämpligt att ha eld i sovsalar med många barn, filtar, madrasser och kläder. Nästa dag skickar jag ut Eddie på uppdraget att leta efter lampor som går på solceller. Han hittar en sort som verkar bra och vi köper några av denna. Inte för att lamporna var billiga, men det handlar ju om att ha en säker miljö för barnen. Det får inte börja brinna.

Barnen tar glatt emot lampor till sina sovsalar och vi visar dem att man kan ladda upp batteriet i lampan med hjälp av solen. Glädjen bli ännu större när vi skruvar på en liten ratt och det strömmar ut musik från lampan. Det fanns en extra finess på lampan, den hade en inbyggd radio.

Vid vårt senaste besök hade man till och med målat en lampa på husväggen. Om man tittar riktigt noga på fotot här nedan ser man den blå lampan.

Victoria