Han har gjort större intryck på mig sen jag kom hem än vad han gjorde på plats...Där var han mest gladskiten Lubanga, alltid med ett leende på lut,pliriga ögon och en röst så tyst så man inte hör vad han säger....

Det sista är ju lite trist iockförsig men sån är han.

Nu däremot när vi chattar, vilket inte händer jätteofta , men när vi väl gör det så är det alltid jätteroligt!

Han är så varm och han har så mycket hjärta! För Sam, för mig, ja... antagligen för dom allra flesta.

Han har ingenting. Båda föräldrarna är borta och sin syster har han ingen direkt kontakt med... Han sliter hårt för att kunna genomföra skolan. Jag vet att han har problem att betala sina skolavgifter, men han ger inte upp och han gnäller inte!

Jag kan se Lubanga framför mig....bestämd och målmedveten om att han ska klara sig.

Och jag önskar inget hellre!

                                                         Anna