Skulle jag säga till mina barn ( som faktiskt är både ganska händiga och duktiga på att hjälpa till......ibland)

att dom skulle göra de sakerna som barn och ungdomar i Uganda gör i samma ålder så skulle dom antagligen dö....

Ex...... Du Linnéa, jag och pappa drar iväg lite....ta hand om dina bröder och huset och räkningarna så kommer vi om ett tag!

Eller......Elias, gå och hämta lite vatten, det är bara 7 km, en väg, Det räcker med 15 liter...

Sälvklart är det inte så att vi kan jämföra oss rakt av med dem för att vårt liv är ju annorlunda än deras.

Men ansvaret är ju ändå detsamma.

Här skyddar vi och curlar våra barn så till den milda grad att dom ibland ibland inte ens orkar lyfta på locket till tvättkorgen och lägga i sina skitiga kläder....samtidigt som någon i Uganda handtvättar sina enda plagg och dom har inte mycket mer än att lärt sig gå!

Det är inte tal om att man inte ska hjälpa till. Alla gör det dom kan och i stort sett allt handlar om att överleva,

för iallafall många utav dem. Jag kan inte låta bli att bli oerhört stolt över dem som vi har haft äran att få lära känna.

Dom arbetar hårt för sin överlevnad men dom är glada. Vart man än läser om Uganda så står det alltid om människorna att dom är väldigt vänliga.

Såklart finns det rötägg även i Uganda, men det är precis den bilden även jag har fått därifrån...dom vill inget illa.

Få gånger har jag känt mig rädd då jag varit där...

Första dagen ute bland folk på vår första resa. Då var jag rädd. Jag tyckte det var skitäckligt!

Men vad gjorde jag..... jag sänkte mitt huvud av rädsla för att möta deras blick,av rädsla för att se saker som var svåra....det är klart dom kollade ännu mer då och tjoade efter oss.

När vi sedan nästkommande dagar gjorde precis tvärtom....höjde huvudet och mötte deras blick, vinkade och sa hej, då försvann också rädslan.

Dom har en annan färg än vi, dom är mycket mer framåt och orädda än vi svenskar och det kan skrämma oss lite, men mer hjärta än vad jag mött i Uganda, det har jag aldrig mött nån annanstans.