När barnen i brassbandet tränar har de inte sina fina uniformer på sig, men jag blir lika glad när jag hör dem spela oberoende vad de är klädda i. Det behövs en hel del blåsinstrument och när det är barn som spelar faller ofta de små ”knapparna”, som man ska trycka på när man spelar, bort. Ett barn sitter så lätt i andra tankar och låter fingrarna leka lite medans de inte alls tänker på vad fingrarna gör. Och plötsligt har en av dehär knapparna lossnat och försvunnit. Det innebär att instrumentet inte längre går att spela på om man inte skruvar dit en ny.

Detta är långt ifrån alla barn som är med i brassbandet. Totalt har bandet drygt hundra instrument och alla används flitigt.

När jag tittade in i deras förråd för instrumenten upptäckte jag att det fanns flera blåsinstrument som saknade knapparna. Jag undrade varför man inte hade köpt nya knappar, för det kunde inte vara så dyrt. Men det visade sig till och med vara för dyrt för oss att inhandla dessa i Uganda. Jag tog med mig en trumpet till Sverige och gick in i en musikaffär här hemma. Det var lika dyrt att köpa knapparna här, alltså för dyrt för vår budget. Och i affären sa de till mig att instrumenten, vilka jag visade på olika foton, troligen behövde olika stora knappar. Det kändes helt hopplöst att kunna lösa problemet på ett vettigt sätt. Och inte heller var det billigare att köpa helt nya instrument.

Jag funderade ett tag innan jag kom på att min farfar har en förmåga att alltid laga saker som går sönder. Är det en liten del på någon apparat som är helt trasig och det inte finns någon reservdel att köpa så brukar han kunna tillverka något själv istället för den trasiga delen. Nu var det ju en liten del på ett instrument som hade gått sönder, kanske min farfar ändå kunde hjälpa mig att lösa problemet. Jag tog med mig trumpeten jag hade fått med mig från Uganda och åkte hem till honom. Hans första reaktion var att detta skulle han nog inte fixa. Men jag lämnade trumpeten hos honom och bad om att han ändå skulle försöka hitta på ett sätt att tillverka nya knappar. Efter ett par veckor ringde min farfar och sa att jag borde nog komma hem till honom och titta. Han hade lyckats göra knappar i plast och undrade om jag trodde att det skulle fungera.

Jag fick några knappar som jag skickade ner i ett kuvert till Eddie i Uganda med frågan om han trodde att det skulle fungera med plastknappar, då de andra var så dyra att köpa. Det visade sig att det fungerade alldeles perfekt och min farfar fick tillverka ännu fler.

När jag så träffade brassbandet förra gången passade jag på att fråga hur de tyckte att det fungerade med de nya plastknapparna. Till min förvåning sa de att de i plast var mycket bättre än originalen. Detta då plasten gav mindre blåsor på fingrarna när man spelade mycket. Vilken tur vi hade, vi lyckades inte bara lösa problemet med en massa oanvändbara blåsinstrument, utan även göra det bättre för barnens fingrar då de spelar.

Victoria