Tänk att man aldrig riktigt vet vad livet har med sig till en.

Vi kunde ju aldrig ana att det här skulle bli så stort då vi för första gången åkte ner till Uganda 2008.

Vi var tagna av stunden redan då, men vi hade samtidigt ansvar för 7 barn i ett land vi aldrig tidigare varit.

Det gav oss inte utrymme att "känna" så mycket egna känslor. De barnen vi reste med låg i fokus och vi skulle se till deras bästa såklart. Svara på deras frågor, svar vi egentligen inte hade,för vi visste inte mer än dem.

Men vi ville att de skulle känna sig trygga och det gjorde vi bäst med att vara ganska neutrala själva, inte låta oss påverkas så mycket av det vi såg.

Inuti slet det och drog men utanpå var man  lugn.

2010 då vi reste med bara ett barn, min Hampus som är klok som en bok och oftast lugn som en filbunke, så då hade vi bara honom att ta hänsyn till. 4 vuxna, med mer erfarenhet och bara ett barn.

Då vågade man också själv känna och framför allt se allt på riktigt...Tårarna på den resan var många från min sida, men glädjen över att vara tillbaka var större.

2012 gav vi oss tillbaka igen. Helt utan barn.Och utan Jennie.

För er som känner oss i vårt vanliga liv så vet ni att vi är varandras bästa vänner.

Hon är en klippa för mig som förstår utan att jag behöver prata.Hon frågar inte mer än nödvändigt och ibland vet hon vad jag känner innan jag ens vet det själv.Resa nummer 3 gjordes alltså utan den tryggheten.

Trygg var jag ju såklart för victoria var med, men det blev min alldeles egna resa iallafall.

Och det är nog den resan som påverkat mig mest än sålänge. Jag var tvungen att ta itu med alla känslor själv. Ju mer man vet och ju mer man ser,desto mer påverkas man. Ju bättre man lär känna människorna därnere, ju svårare blir det också att lämna dem i det hårda liv dom lever. Vi vet aldrig om vi kommer att träffa dem igen och den vetskapen gör lite ont.

Jag har börjat förstå att vi har gett dem hopp om framtiden, iallafall en del av dem. Vi finns där som vänner för dem, det handlar inte bara om ett jobb längre som ska utföras. Vi betyder något för en del därnere och det var ju inte så vi trodde att det skulle bli.

Vi känner också. Och när man känner då är man sårbar.

Men det är också när man känner som man kan göra skillnad, innan dess har man ju inte förstått vad det handlar om.

                                                              Anna