Tanken började gro hos mig ganska tidigt efter hemkomsten i mars att jag verkligen inte vill vänta i 2 år på att åka tillbaka.. (2008-2010-2012 är resorna gjorda, vilket skulle betyda 2014 om vi följt mönstret....)

Att sväva i ovisshet är inte min grej. Jag behöver VETA vad som ska hända, då fungerar jag bäst.

Inte så att jag måste ha allt inplanerat in i minsta detalj, men bara vetskapen om att jag skulle komma tillbaka till Uganda skulle få mig att må bättre....och den hade jag inte.

Jag minns kvällen som jag bestämde mig att jag inte vill vänta mer...det kändes skönt.

När jag har en tanke klar blir jag ofta trygg i den ganska snabbt och det blev jag den här gången också.

Jag landade i tanken att jag skulle få ge mig tillbaka själv då jag visste att varken Jennie eller Victoria riktigt hade samma tankar som jag att åka tillbaka så tätt inpå....

Att resa till Uganda är inte helt riskfritt, att göra det ensam är inte säkrare.

Men så som jag ser det så är det inte säkert att resa någonstans egentligen, eller göra någonting alls.

Olyckan kan vara framme precis var som helst och när som helst! Det kan vi inte skydda oss emot.

Vi kan ha respekt för det vi utsätter oss för, men man kan inte gå runt och vara rädd för allt.

Ett par dagar senare så berättade jag för Jennie om mina tankar och vad jag hade bestämt mig för...

Hennes svar blev inte alls vad jag väntat mig.

"Ge mig några dagar att fundera...jag tror att jag vill följa med"

Inom mig skrek jag av glädje av hennes svar, utanpå försökte jag hålla mig lugn.

Jag ville inte påverka hennes val utifrån mina önskningar.

Men hon bestämde sig för att hon ville åka tillbaka nu hon också, och att hon ville ha sin Felicia med sig som hon tidigare lovat skulle få följa med. Naturligtvis skulle jag ju då ta min Elias med mig som stod på tur i vår familj och helt plötsligt blev vi 4 som skulle åka, jag som trodde jag skulle få ge mig av själv....! Stor lycka!

Nu börjar ett hårt arbete för oss...det är mycket vi måste ordna innan vi är tillbaka.

Därnere måste allt sedan klaffa och vi ska göra så mycket nytta som det bara är möjligt!

Vi ska bära,dansa,se,höra och prata med hundratals barn. Vi ska finnas för de ungdomar som såväl behöver någon att se upp till.

Vi kommer skratta och vi kommer gråta, vi kommer att känna både hopp och förtvivlan och jag vet att vi kommer att vara lyckliga, precis som vi alltid är när vi är där....

                                                                      Anna