Jag får ofta frågan om jag kan skilja på livet här hemma och det i Uganda.

Jag frågar alltid vad dom menar med det, så kommer det ett:

"Ja....alltså...är du glad för det du har här eller tycker du det bara är jobbigt att veta att dom lider där nere? Hinner du liksom med dina egna barn....?"

Inom mig tänker jag en sak. Tack och lov så är det inte samma sak som kommer ut ur min mun då jag svarar...

Självklart tycker jag att det är skitjobbigt att veta att dom inte alltid är mätta, eller så älskade som dom borde vara, eller att dom kan försvinna från oss i dom enklaste av sjukdomar utan att vi kan göra något åt det.

Det kan jag lätt erkänna! Jag kan också erkänna att jag efter våra resor ner till Uganda inte har mått helt bra då jag kommit hem.

Jag har haft mycket tankar kvar och jag har haft svårt att landa i det överflöd vi lever i här hemma.

Men det går över! Kan inte det få ta lite tid?

I mars så blev jag också sjuk direkt efter hemkomst, med nåt virus i lungorna som gjorde att det tog 7 veckor innan jag var på benen igen.

Hade jag inte varit i Afrika och ändå blivit sjuk så hade ingen ifrågasatt mina nästintill 7 veckor liggande på soffan helt utan ork, men nu hade jag vart i väg och då handlade det helt plötsligt om andra saker....Konstigt.

Jag var ju bara sjuk.

Det som jag också funderar på är om folk tror att det här tar mer tid från mina egna, faktiskt högt älskade ungar, än vad det gör att träna 5 dagar i veckan, eller jobba heltid, eller ha "egentid"?

Jag lovar att jag har lika mycket tid med mina barn som alla andra har trots ett engagemang för andra barn i ett annat land.

Mina egna är inte mindre älskade,uppskattade eller mindre sedda för det.

Kanske tycker jag inte att det är lika roligt att åka och shoppa med min 17 åring längre,

men jag uppskattar inte mindre att vara tillsammans med henne för det!

Eller så tycker jag kanske inte att det är jätteviktigt med ytterligare en innebandyklubba för min 13 åring,

men för den delen så älskar jag ju att titta på honom när han spelar med de klubborna han allaredan har!

Det är väl inte så att hjärtat delar upp sig på dem man älskar?

Det växer ju bara och räcker gott och väl till för alla, oavsett om dom är med i familjen eller inte....

Är det så svårt att förstå?

                                                              Anna