Ibland känns det som att bloggen borde hetat "Sam och barnen på Bristol Academy" istället....

Han rör sig runt här mest hela tiden. Men det är bara så, han har gjort avtryck och han är den som jag har absolut tätast kontakt med nere i Uganda, och han är också den som lättast fixar det som vi behöver veta.

 

Han är ju, eller har blivit, en extra hjälp för Eddie också.

Dom stora killarna ser ju upp till Eddie nåt alldeles och dom har en enorm respekt för honom.

En bra respekt alltså, inte "rädd respekt". Eddie har räddat deras liv många gånger om, och det är dom väl medvetna om. Eddie ger dem inte ett liv i lyx, men har gett dem livet åter, och det är inget man kastar bort. 

 

Igår kom också dom här bilderna från Sam. Fantastiskt fina tycker jag och det är när jag ser sådana här bilder på skolan som mitt hjärta snörps ihop nåt alldeles. Jag kan inte förstå att vi klarade det....

Hur kunde det ens bli nåt av den där tegelruinen vi såg första gången 2008....?