Ingen som brydde sig huruvida du är mätt,hur du mår eller att du finns överhuvudtaget.

Bara tanken är svindlande tycker jag när jag tänker att det kunde ha varit min verklighet.

Nu är det inte det, tack och lov.Jag har min alldeles egna familj med man och barn, jag har min mamma och mina syskon och jag har mina vänner.Jag har vänner en bit bort och jag har mina allra närmsta nära mig.

Det är jag tacksam för varje dag. Det var jag inte förut, men nu är jag det.

Jag är fortfarande lite dålig på att berätta det för dem, att dom är viktiga för mig och att jag är tacksam för att dom finns, men jag ska bli bättre på det.

Livet ser inte ut såhär för alla.Det vet vi. 

I Uganda har vi mängder av barn som lever just det livet som får mitt hjärta att snörpas ihop, det får mina ögon att fyllas av tårar när jag inser att det inte spelar någonsomhelst roll hur mycket vi än gör,vi inte kan rädda alla iallafall. Vi kan aldrig få alla att synas eller känna sig speciella.

På bara våran skola har vi mellan 30 och 35 barn som inte har ett hem att åka till när jullovet nu står för dörren. Hemma för dem är Bristol.

Av de barnen som åker "hem" vågar jag inte ens tänka tanken helt och fullt ut på vad som möter dem.

Det är i många fall oerhört sargade familjer såklart,och jag törs säga att de barnen antagligen hade mått bättre egentligen av att stanna kvar på Bristol dom också, där är dom iallafall trygga.

När jag brottas med tankarna, och tvivlen kommer huruvida det vi gör är rätt för barnen, och jag känner att vi kanske gör mer skada än nytta så är det skönt när Jennie säger :

Vi lever här och nu Anna. Vi gör det som känns rätt i hjärtat nu, vi vet ingenting om imorgon.

Och det är ju sant. Hur kan vi veta om morgondagen? Jag vill inte gå omkring och ångra allt jag inte gjorde.

Det är bättre då att få sig en törn och inse att man kanske gjort lite misstag på vägen, men att man iallafall gjorde det man i stunden trodde var det rätta.

Ta Sam som exempel....

3 gånger har han haft malaria, och en gång Tyohoid fever på de dryga 4 år som han funnits med i mitt liv.

Han kan dö imorgon då hans kropp kanske inte orkar stå emot en gång till om han skulle få det igen.

Ska jag låta honom leva det livet därnere utan någon som helst hjälp, för att det kanske ställer till det för honom, när jag kan hjälpa honom?

Tänk om det inte ställer till det för honom? Tänk om han kan växa och bli nåt bra just för att vi möttes?

Tänk om det är för att han vet att det finns någon i världen som bryr sig om just honom, någon som bryr sig om huruvida han är mätt eller hur han mår, tänk om det är just det som får honom att kämpa på ännu hårdare med livet?

Då vore det väl dumt om jag lät bli att finnas för honom, för att det kanske kan tänkas bli fel.....?

Jennie har nog rätt....Vi lever här och nu och vi vet ingenting om imorgon.

                                                               Anna