Hur gammal är man när man inser att livet inte är självklart? Gör ens alla det?

Visst är det så att när vi är små så säger vi:

När jag blir stor ska jag ha 4 barn!

Inte tänker vi då tanken att alla inte kan få barn?

När slår oss tanken att vi inte kommer att få ha vår familj omkring oss förevigt? Saker händer som rycker dem ifrån oss snabbare än vad vi ibland kan ana.

Vi rasar och blir aldrig densamma igen, men reser sig gör man, det gör man ju alltid, men man är kanske inte precis som man var före det hände.

För oss här är ju barnen något alldeles speciellt. Ens egna barn, eller något barn i ens närhet som man tycker mycket om, dom gör man allt för! Det finns inget man inte skulle göra...Därför är det konstigt när man kommer till Uganda, där dom inte tänker så...

Dom älskar såklart sina barn! Det är inte snack om saken. På sätt och vis kanske på ett bättre sätt än vad vi här gör, tex genom att dom bär dem med sig precis överallt, vagnar,babysitters och aktivitetsfiltar existerar ju inte utan man bär dem nära sig alltid, det finns alltid någon nära...

Men sen, när dom är lite större,det är då det svåra kommer in.

Dom anhöriga droppar av en efter en i diverse sjukdomar. Pappan sticker och mamman står själv med 6 barn...

Vad gör man då?

Jag har själv aldrig varit i den sitsen. Jag är varken 6 barns mamma , urfattig, eller utan släkt, men jag kan ana paniken man som mamma måste känna när det händer, för det är ett vanligt öde i Uganda just det här.

Vad gör man?

Jo man tar troligtvis nåt utav barnen med sig och söker lyckan nån annanstans. Dom andra lämnar man på en skola, typ som Bristol och hoppas att saker och ting löser sig till det bästa. Eller till nån annan som kanske kan ge barnet mat, men som inte älskar barnet på det sätt som varje barn förtjänar.

Det här gör man ju inte för att man inte älskar barnet, det kan jag aldrig tro. Men dom har inga alternativ. Det finns inget nät som fångar upp dem som har det svårt och barnen har ingen självklar plats i samhället såsom våra barn har.

Men som mamma här i Sverige till 3 fantastiska barn så gör det jävligt ont när man inser att livet inte är lika självklart överallt. Inte här i Sverige, och inte i Uganda eller någon annanstans heller.

Man vill så gärna att alla ska få vara lyckliga, alla förtjänar ju det....

                                                                      Anna