Jag har kommit en del människor i Uganda nära, en del mycket nära och andra litelite längre bort men dom finns där i min närhet. Mycket av min tid går åt att bara finnas där när, och om dom behöver... Och behöver, det gör dom.

Och då menar inte jag att dom behöver saker,pengar, kläder eller nåt annat utan mer att dom bara vet att man finns där...

 

Många gånger räcker det med att jag svarar med ett litet: Hej och en fråga hur dom mår och om dom har haft en bra dag.

Det behöver inte vara så mycket mer....Ibland kan "samtalen" dra ut på tiden och i sista ändan har det antagligen gett mig lika mycket som det gett dem, för jag har fått lära mig nått nytt.

Dom lär mig fastän dom inte ens vet om det.

Jag kan inte förstå hur mycket själ det kan finnas i så unga människor.Dom har erfarenheter långt bortom mina och jag förefaller vara både lite småblåst, naiv och väldigt oerfaren i jämförelse med dem.

På ett sätt, på ett annat sätt så är dom bara barn.

 

 

Dom har fått klara sig ensamma tidigare än vad som är nyttigt flera av dem, och det gör ont när jag får höra det. Öden som är svåra att inte bli berörd av....

Men hela tiden måste jag stå stark.

Jag kan inte hjälpa dem med livet. Jag kan vara deras vän, men det är allt. Det låter så hårt och det känns hårt. Jag hade kunnat hjälpa långt fler av de äldre ungdomarna.Dom som inte längre går på Bristol, men ändå hör till den.Men.... jag kan inte göra så mot dem... Jag kan inte leva deras liv åt dem.

Jag kan leva bredvid dem och besöka deras värld då och då. Jag kan lyssna på dem, ge dem råd och finnas i bakgrunden, men dom måste alltid själva kämpa för sitt eget liv och för det livet som dom vill ha.

 

Ibland känner jag skuld för att vi visat dem att det finns en annan värld som för dem verkar vara bättre än deras. Innan vi kom in i bilden så visste dom inget annat, det gör dom nu.

Bra dagar så tror jag att det är bra att dom vet om att deras värld inte är den enda, dåliga dagar så tror jag att dom var lyckligare innan dom fick veta. Men jag vet inte, jag vet egentligen ingenting.

 

 

Jag vet bara att jag vill att dom ska må bra....jag önskar bara mina vänner det allra bästa. Alltid.

 

 

                                                                Anna