Jag tänker ofta på hur barnen i Uganda mår... alltså inuti.

I mina ögon så har dom ju blivit svikna alldeles för många gånger.

Det finns ingen för dem utan dom är ganska ensamma i världen.

I mina ögon så måste dom må hur dåligt som helst... MEN, vad är det som säger att mina ögon ser det rätta?

Dom här barnen vet inget annat sätt att leva. Dom har inte haft det annorlunda.

Dom kommer inte från välfungerande, lyckliga familjer med fredagsmys och söndagsmiddag, glada jular med mormor och morfar och semestrar på paradisöar runt om i världen.

Deras liv har varit en kamp från första stund. Och dom vet ingenting annat.

Jag tycker så illa om när jag tar mina värderingar och tankar med mig ner till Uganda.

Precis som att det enda rätta sättet att leva är så som vi gör här. Det är det ju inte.

Det är rätt för oss, men det kanske inte fungerar så för alla.

Jag tycker också så illa om när jag tycker synd om dem.

Det hjälper inte mig, och det hjälper sannerligen inte dem.Jag behöver ju ha en positiv känsla inom mig, det är då vi gör nytta.

Jag måste lära mig att tänka mer klart....

Är det nån som vet hur man kopplar bort hjärtat och bara använder hjärnan...?

Jag vill inte göra det alltid, utan bara ibland....

Just det har jag inte lärt mig ännu. Det är så svårt.

                                                                      Anna