Mitt i alla bloggar om vackra hem, fina barn,lyckliga familjer, pajbakning och vad det än är, så borde det väl inte vara så svårt och stanna upp och se nåt annat en liten, liten stund?

 

Vi blir inte mindre lyckliga för det, våra hem blir inte fulare och vi kommer inte att älska våra barn mindre för att vi ser något annat. Det lovar jag.

 

Jag törs också lova att om ni orkar se,läsa och försöker förstå en liten del av det som vi är med om och vad vi egentligen gör så kommer ni att uppskatta er egen tillvaro ännu mer än vad ni gör idag!

 

Barnen där nere är bara barn, precis som era egna barn är. Dom har inte bett om att få hamna där dom har hamnat, eller att få det som dom har fått det.

Jag kan tycka att det minsta vi kan göra är ju att iallafall försöka att göra det vi kan...hur lite det än må vara.

 

Alla människor, vuxna som barn förtjänar att få synas, det ska inte bero på vart man bor, eller vilken färg man har.

För vi är ändå alldeles lika inuti.

 

                           

                                                               Anna