Varenda eviga dag så saknar man dem därnere. Man funderar alltid på hur dom har det...

 

Det är i ärlighetens namn inte mest dom små barnen jag funderar så mycket över. Dom har liksom ett barns sätt att tänka....barn finnner sig ofta i olika situationer, dom tänker liksom inte så mycket....

Inte på samma vis som ungdomarna gör.

 

Det är en liten gnagande känsla i mig av dåligt samvete...för att jag inte riktigt räckte till för det jag borde ha gjort då vi senast var nere... Jag satte en av ungdomarna åt sidan mer än vad jag egentligen ville... Toney.

 

Han var tonåring ut i fingerspetsarna nu när vi var där. Han var inte sig riktigt lik. Hans nyfikenhet var inte där och jag kunde ana en viss attityd. Jag gav inte honom av min tid. Idag ångrar jag det.

 

 

Vi är under en enorm press under vår korta tid i Uganda. Vi ska hinna "se" många....och det blir dom små barnen som oftast vinner den kampen.

Och jag tror också att ungdomarna vill det....

 

Jag minns Sam´s ord då jag träffade honom första gången på vår resa 2010.

Jag bar på ett barn och fick syn på Sam. Jag satte ner barnet för att gå fram och prata med honom....

Det första Sam säger är:

 

 

 

Det gör dom antagligen....men ungdomarna behöver det också.

Och nästa gång jag kommer ner då ska jag ge Toney av min tid om han vill det.

Toney och dom andra ungdomarna Derrick, Sharon, Joshua, Sam, Muteesa och alla dom andra....

vårt sätt att se på dem speglar deras sätt att vara mot varandra och mot dom yngre,

dom som ungdomarna kallar  "the young ones", dom som är Ugandas framtid.

 

                                              Anna