Nu när hösten är här och man sitter och tänker tillbaks på sommaren som varit så är det fantastiskt roligt att ha korten till hjälp. Korten värdefulla på många sätt och när jag tittar på dom så ser jag tillfällen då man har haft fantastiska dagar med underbara vänner, skolavslutningar med glada barn, födelsedagar, små kusiner som växer och blir stora, semster i fjällen, kräftskiva och mycket mer.

 

När jag satt vid datorn i går så tittade jag igenom korten från Uganda och inser hur otroligt många kort vi har som är tagna under våra resor. Även om alla bilder och unika och har fångat något speciellt så finns det ändå bilder som för mig betyder mer än andra.....

 

 

 

Det här kortet är taget på vår resa 2008. Vi ska för första gången besöka skolan. Vi åker i bussen som

ska ta oss dit, den svänger upp på vägen fram till skolan och då hör vi lite svagt hur någon spelar. Agneta 

som har varit där tidigare har berättat att det är ett väldigt storslaget möte med våra nya vänner som väntar

oss. Oj så rätt hon hade! Jag kunde aldrig föreställa mig detta mottagande. Brassbandet stod och väntade

på oss och gick framför våran buss och spelade fram oss till skolan. Utmed vägen så stod det fullt av

människor som var nyfikan på att se vem vi var. Det var så rörande. Musiken berörde oss och tårarna 

rann på alla oss som satt i bussen. Det var så mäktigt allt tillsammans och än i dag blir jag väldigt berörd

så fort jag hör brassbandet spela.

 

 

 

 

 

 

Den sista biten fram till skolan gick vi. När vi närmade oss så steg sorlet och jublet av barn. Dom var glada

att vi äntligen var där och vi var minst lika glada när skolgrindarna öppnades för oss och vi fick kliva in i

deras värld. En värld som vi fortafarande befinner oss i och jag är så evigt tacksam för detta första möte

som har givit mig så mycket sedan dess.

 

 

Även denna bild betyder mycket för mig. Sista kvällen med "gänget"! Vi bjöd in Eddie och hans familj samt 

brassbandet som varit med oss mycket under vår tid i Uganda. Vänskapen hade växt fram under veckan 

som gått och det kändes självklart att vi skulle fira detta tillsammans med en stor grillfest. Under kvällen pratade

vi om allt mellan himel och jord, spelade fotboll och sjöng tillsammans. Dom var nyfikna på vårat liv och dom berättade för oss om sina liv i Uganda. Så olika men ändå så lika.........Under kvällen knöts vänskapsband som vi vårdar ömt än idag.

 

 

 

Resan 2008 avslutades med en safariresa, som jag tidigare har berättat om. Kortet är tagit på Nilen och

även om jag har visat kortet tidigare så säger det så mycket. Vi kände oss så glada och lyckliga som vi ser ut

att vara. Lycka över att få ha varit med om något större än vi någonsin kunnat ana. Och skulle vi ta en nytt kort

idag så skulle lyckan lysa igenom på samma sätt, fast nu har vi fler minnen att lägga till! 

 

 

 

Detta kort är från 2010. Just denna kväll så ordnade vi en fest för barnen som bor på Bristol. Även de 

äldre killarna som spelar i brassbandet var med. Denna kväll var magisk för mig. Det hade regnat hela dagen

och det var in i det längsta ovisst om vi skulle kunna åka ut till skolan på grund av att vägarna var över-

svämmade. Men vi kom dit och barnen fick sin fest. För mig var det som om tid och rum stod stilla, vi dansade

i den ljumma kvällen och brassbandet spelade och jag kände mig så otroligt lycklig att just jag fick vara med

om detta!

 

 

 

Jag vill avsluta med denna bild. Just denna dagen var jag, Anna och Annas son Hampus kvar på hotellet

då Agneta och Victoria var ute med Eddie och handlade till skolan. Jag, Anna och Hampus beslöt oss för

att inte följa med utan istället gå till marknaden som ligger alldeles intill hotellet. Vi gick där och strosa i 

godan ro och timmarna gick. Vi hörde inget från Agneta och Victoria under ett par timmar och vi började bli

lite rastlösa då vi kände att vi slösade bort värdefull tid som vi istället kunde tillbringa ute på Bristol.

Hur det än var så kom inte dom tillbaks efter shoppingen med Eddie innan senare på eftermiddagen och

vi beslöt oss då för att åka ut själva till skolan.

Ett beslut som både jag och Anna många gånger pratat om. Tänk om vi aldrig åkt ut till skolan och tänk vad vi då hade missat på Bristol den kvällen. Det var så lugnt när vi kom ut till skolan. Barnen som bor på skolan var dom enda som var där. Dom sprang omkring och lekte, några tvättade sina kläder och andra ville vara nära oss. Vi kunde verkligen ge barnen av vår tid, vi lyssnade på vad dom hade att säga och vi kunde fråga det vi ville ha reda på.

Dom äldre killarna som spelade i brassbandet var där då dom hade övningskväll på skolan. På trappan just som

kortet visar satt jag och Anna i flera timmar och bara lyssnade till deras skickliga sätt att använda alla olika 

instrument och allt var så avslappnat. Denna kväll kommer jag också att bära med mig som en av dom bästa 

och vet att Anna delar denna kväll från 2010 med mig......

 

 

                                                    Jennie