Att bli en del av Bristol var aldrig egentligen ett aktivt val för oss,det hände bara så som så många saker gör i livet.Vägen har aldrig någonsin varit rak eller enkel men den har varit självklar.

Det har präglat våra liv tämligen kraftigt sedan 2008 och vi har förlorat en del värdefullt på vägen samtidigt som vi vunnit ännu mer.

 

När vi byggde den senaste byggnaden så gick få saker som vi planerat även om slutresultatet blev till full belåtenhet.Med den byggnaden så visste vi på nåt vis att det där är det sista vi kommer att bygga innanför de murarna.Vi visste det då och vi vet det nu.

När man tar ett sånt beslut så blir det,hur dumt det än låter som en liten livskris.Vilka är vi om vi inte ska bygga,växa och bli större? Vilken roll ska vi spela nu? och spelar vi ens nån roll?

Man kan säga att egentligen hela 2019 har gått ut på att fundera på det och att hitta våra nya platser och det är väl inte helt och hållet gjort ännu men det är absolut på gång.

 

Fortfarande känner vi och vi rasar fullständigt än idag emellanåt när vi är där.Jag tänker att jag blir trött på att vi aldrig lär oss samtidigt som att jag är enormt tacksam just för att vi aldrig slutar att känna in och känna av.Att vi aldrig blundar för det vi ser och att vi ännu 11 år senare lär oss så otroligt mycket nytt och att vi är öppna för det vi ställs inför,oavsett vad det än är.

 

Att jag är Anna,det vet jag.Jag är bara inte riktigt densamma Anna som jag en gång var.

Stark och svag på samma gång på nåt konstigt vis.Självklar och enkel.Inuti ibland allt annat än just det.

Men likväl bara jag.

 

                                                                       Anna