Jag får höra det ganska ofta.Att jag är modig.Att åka till Afrika,ibland i grupp,oftare ensam.

För mig är inte det att vara modig,jag åker ju bara till ett annat hemma.

Jag känner mig mer modig när jag ringer att samtal till en myndighet eller går till doktorn.Jag är rädd för båda de sakerna.Jag är inte rädd för att jag ska vara sjuk eller för att jag ska dö,jag tycker bara inte om känslan.Att ringa och prata i telefon kan ju om möjligt vara värre än att ha malaria,således riktigt vidrigt.Så att jag skulle vara modig är nog inte en helt rätt bedömning trots allt.

 

De senaste åren har jag stött på saker som jag aldrig trott jag skulle resa mig ifrån,men jag har gjort det.Jag har lärt mig att det krävs en hel del för att jag inte ska klara av det och det har både gjort mig mer ödmjuk men också lite mer hårdhudad på en och samma gång.

Ännu testar jag mig fram i det livet som ännu känns som ganska nytt.Livet före och livet efter skilsmässan.

Starkare på alla vis skulle jag säga,men mer sårbar.

Mitt liv nu vilar i mina händer.Någon går bredvid och det är fint. Men modig...det känns inte så.

 

Så drog vi hon och jag. 5 dagar tur och retur Uganda. För att kolla av att allt är så som vi önskar att det ska vara.

Kortaste vistelsen nånsin och vi har nu varit hemma en vecka.Vi gör såhär alltsom oftast.Åker utan att meddela att vi ska komma,för det vi möter då är verkligheten och inte en tillrättalagd sådan.Allt ska ju fungera som vi har bestämt oavsett om vi är där eller inte.

 

En välbehövlig resa på mer än ett plan.Blandannat för 2 vänner som jobbar alldeles för mycket och har som har glömt bort att också en vänskapsrelation behöver underhållas.Nu har vi ju turen att skratten aldrig någonsin är långt borta när vi är tillsammans, inte tårarna heller för den delen.

 

5 bra dagar och nu laddar vi för nästa resa.Lite fler dagar då och längtar,det gör man redan fast vi precis kommit hem.