Kanske är det så att våra nära och kära ibland blir lite trötta på att höra på oss om det som vi varit,och är med om....

Men det är svårt att låta bli att tänka på det. Har man,som vi gjort, sett eländet därnere, burit ett barn i sin famn som man vet inte har någon att ty sig till,eller sett ett barn suga i sig även plastpåsen som maten låg i för att bli mätt, så är det svårt att få bort dom bilderna ur huvudet. En av och på knapp på känslorna i det läget hade varit bra,men det är ju inte så det funkar....

Sen är det faktiskt så, att väl på plats nere i Afrika, så är man inte direkt ledsen för deras skull och går runt och tycker synd om dem. Då hade vi aldrig orkat att åka tillbaka.

Därnere ger man av sig själv,så mycket det bara är möjligt! Man bär tills armarna domnat, försöker att se så många det bara går, hela tiden. Och vet ni....? Vi får tusenfallt igen!Kärleken flödar!                                   Dessa vackra människor,som i våra mått mätt,inte har någonting,bjuder på fullständig lycka och närvaro!Dom sätter inte alltid sig själv i första rummet utan ser till att även dom runt omkring har det bra,delar med sig av det som kan delas och är glada och tacksamma för den hjälpen dom får.Det gör ju att man inte kan gå därnere och tycka synd om dem,för dom vet ju inget annat!

Men......det svåra kommer då man kommer hem.När man fått perspektiv på det vi varit med om och på vad vi har sett....då är det ledsamt och det kan vara lite svårt att slappna av och inte vilja hjälpa till ännu mer. Det är också jättesvårt att försöka förklara för sin familj,och för sina vänner, vad vi varit med om, för hur ska dom någonsin kunna förstå? Jag förstod ju inte innan jag varit där.....men nu gör jag det, och för det är jag evigt tacksam.


                                                       Anna