När man är i Uganda så tar barnen på skolan mycket av ens tid.Så ska det ju vara, det är ju delvis därför som vi är där.Dom nästan förtrollar en med sina bruna ögon och sin vilja att alltid vara den som är en närmst.

Men på den här resan så var det också andra människor som gav mig otroligt mycket.Jag tänkte inte på det speciellt mycket innan Jennie sa det till mig häromdagen, hon sa "att vet du att du nästan pratar mer om dom här, än om barnen.....?"

Då kände jag det.Att dom har gett mig något som jag tidigare inte upplevt i Uganda.
Jag pratar om ungdomarna i Uganda, och på Bristol.Dom som är för gamla för att gå i skolan men som fortfarande tillhör brassbandet.
Dom är mellan 17 och 22 ungefär och dom har så otroligt mycket att berätta....Dom har livsöden som får det att krypa i skinnet på en men samtidigt en livskraft som man inte tror är sann.
Dom har kämpat i många år utan en eller kanske båda sina föräldrar. Ändå står dom på benen och ger av sig själva på ett helt fantastiskt sätt.

Sen jag kom hem har jag haft kontakt med flera av dem på facebook. Det är så jättekul att kunna prata med dem där samtidigt som det skrämmer mig.Man vill inte bli en för viktig del för dem. De litar på vad man säger, men jag vet ju inte alltid bäst. Och det som är bäst för någon i Sverige är kanske direkt skadligt för någon i Uganda?

Men samtidigt kan jag ju inte bara strunta i dem av rädsla för att göra dem illa...Men man måste tänka på vad man säger till dem så att det blir bra för dem i slutändan,man måste få dem att tänka så att deras beslut blir det som är det bästa för dem och inte för någon annan.Jag vill få dem att kämpa för sig själva och för sin framtid för att även om Uganda är ett otroligt svårt land att leva i så är det ändå deras hemland som dom älskar och är stolta över att få vara en del utav....








                                     Anna